Kajans

Min syster, som bor i USA, hamnade på en vinprovning. Ett av vinerna smakade fläder enligt henne men just som hon skulle säga det fick hon en black out. Hon kom inte på det engelska ordet för fläder.

It tastes like a swedish bush

säger hon istället.


Bush är ett annat ord för det kvinnliga könsorganet.

Sedan det blivit känt att vanlig jordfästning inte är någon vidare miljövänlig eller ekologisk begravningform har några forskare kommit fram till, och tagit patent på, frystorkning som alternativ. Detta diskuteras under en av miljarder släktsammankomster på Flugis varvid min pappa säger:

Nej, det kan inte vara något för mig. Jag som är så frusen.

Det är nog kremering som gäller för honom.

Vi har ett UFO i källaren. Om detta skrev jag redan för fem år sedan i ett fredagsmail. Om detta är det värt att skriva igen. En vit låda med en blinkande display som surrar lite. Det lär vara den som ser till att huset är varmt på vintern. Nånstans långt nere i underjorden har den sina rötter och därifrån suger den sin näring som den sedan omvandlar till husvärme. Jag vete fan hur det går till. Jag har ingen aning om vad jag ska göra den dagen UFOt strejkar och displayen blir svart mer än att tända en brasa. Eller två. Nånting säger mig att jag borde ta reda på hur det fungerar, i synnerhet då jag är en väldigt frusen människa, men jag tror inte att jag kommer att förstå något iallafall. Men hur svårt kan det vara? frågar sig vän av årets tema. Jo svårigheten lyder som följer:

Under våra dryga sex år i Getingedalen har UFOts display blinkat rött med jämna mellanrum. I början fick vi panik och ringde telefonnumret som stod på klistermärket strax ovanför displayen. Vi vet inte vart numret gick, förmodligen till en annan galax.

Vi: Det blinkar rött.
De: Vad står det på displayen?
Vi: Pressostat hög.
De: Tryck på "kvittera".
Vi: Okej...
De: Slutade det blinka?
Vi: Ja.
De: Bra.
Vi: Vad var det som hände?

Här följer förklaringen som är anledningen till att jag inte ens tänker försöka förstå UFOt. Jag fattar noll komma noll när de redogör för hur det är uppbyggt.

Sen vande vi oss vid att det blinkade med jämna mellanrum. Ibland var det "pressostat hög" och bland "pressostat låg". Ingetdera sade oss ett skit. Vi slutade ringa och tryckte bara på kvittera. Sen var allt bra igen.

Fast efter en tid började vi ändå undra. Eller var det kanske efter ett samtal med en annan UFO-ägare? Dennes UFO larmade aldrig. Det är nog något som inte stämmer. Vi ringde telefonnumret och en UFO-tekniker kom flygande.

Han (de är oftast av han-kön): Det var mycket skit i filtret.
Vi: Jaha, det kanske var orsaken?
Han: Ja det är möjligt.
Vi: Kan vi rensa det själva?
Han: Javisst.



Vi började rensa filtret då och då. Larmen kom, trots det, med jämna mellanrum. Nåt år senare ringde vi igen och teknikern kom och undersökte UFOts innanmäte:

Han: Den här ventilen ser sliten ut.
Vi: Jaha, är det därför det har larmat?
Han: Förmodligen. Jag byter den.
Vi: Vad bra.

Ingen större skillnad. Vi låter det gå en tid sen ringer vi igen:

Vi: Det larmar fortfarande.
De: Åh fan, då måste vi nog lufta systemet.
Vi: Gör det som måste göras. Bara larmen försvinner.

Systemet luftas. Ingen skillnad. Det går nåt år och vi ringer på nytt:

Vi: Det larmar med jämna mellanrum.
De: Vilken sorts larm?
Vi: Det är både låg och hög.
De: Vad konstigt, det brukar vara antingen det ena eller andra.
Vi: Kom hit och fixa det här nu.

De kommer och byter en pump. Larmen fortsätter. Vi väljer att ringa direkt den här gången. Nu jävlar ska larmen bort. Den här gången får teknikern inte åka förrän han har hittat felet. Han stannar i flera timmar, skruvar isär, mäter, fyller på, tappar ur och pillar på rattar. Till slut hör jag nerifrån källaren

Nä men va faaaaan....

I en av rörkopplingarna sitter det en plastplugg. En sån som sitter i när rörstumpen kommer från fabriken. En sån som normalt plockas bort vid montering. Den har nog suttit där sedan UFOt anlände 2001. På den tiden bodde inte vi i huset. Teknikern väljer efter detta fynd att skruva isär allt som går att skruva isär och hittar på så sätt ytterligare en plastplugg.

Slarv och/eller inkompetens vid installationen.



Vi har hittat förklaringen till alla våra inkonsekventa larm och det känns jätteskönt men samtidigt börjar ett nytt kapitel i våra liv. Det har kostat oss åtskilliga tusenlappar genom åren då teknikerna har landat hos oss och justerat och bytt ut saker som det egentligen inte har varit fel på. Är det läge att försöka få tillbaka en del av dessa pengar? Och vad kan vårt försäkringsbolag komma med i det här fallet? Eller är det UFO-installatörernas försäkring som belastas? Eller handlar det till och med om ett dolt fel vid husköpet? Det ska bli väldans intressant att se hur denna historia utvecklas.

Jag har varit hos Stefan Falck och fått massage och akupunktur för för armen. Mycket intressant möte. Första får jag ge en snabb beskrivning av problemet sen masserar han igenom arm och axel för att bilda sig en egen uppfattning.

Kajan: Vad kan du känna?
Stefan Falck: Det är som ett veck på en vattenslang. Inget flöde liksom.
Kajan: Flöde av vad?
Stefan Falck: Blod och Qi (uttalas shi)
Kajan: Qi?

Då blev det lite svårt för Stefan Falck att fatta sig kort och Kajan begrep inte mer än att det ska flöda för att kroppen ska må bra. Inga veck på slangen alltså.

Sen trycker Stefan Falck på en specifik punkt och frågar Gör det ont här? och visst, det gjorde skitont. Du förstår, axelmuskeln går ner i armen och delar sig i tre delar och här fäster mellandelen. Här är du överansträngd.

Jag får nålar och mer massage, både med händer och magneter, och efter 30 minuter är jag betydligt bättre än när jag klev in i lokalen. Magic.

Stefan Falck: Jag tycker inte att du ska göra några fler övningar. Du retar bara det onda stället.
Kajan: Vad ska jag göra då?
Stefan Falck: Massera det onda stället, stretcha och kom tillbaka hit nästa vecka.

Det är nog för flummigt med osynliga flöden för västerländsk läkekonst och sjukgymnaster. De syns ju inte vid en obduktion. Och tyvärr tror jag dessutom att det i viss mån handlar om yrkesstolthet. Det här fixar JAG. Men då handlar det ju inte längre om patienten.

Avslutningsvis känner Stefan Falck  på nacken och ryggen för att inte missa något.

Stefan Falck: Men vad har du HÄR?!
Kajan: Ehhh, känner du den? Fniss.
Stefan Falck: Försöker du gömma saker för mig?
Kajan: Njaee, men jag är så van att jag inte längre tänker på den.

Han syftade på min nacke. Den har jag haft ont i sedan 2001 men lärt mig att leva med. Förmodligen även det en drejskada. Då var det faktiskt en sjukgymnast som lärde mig några knep för att slippa värsta värken. Bland annat att springa i skogen.

Stefan Falck menade att allt hängde ihop. Ett veck på slangen i nacken kan orsaka smärta i armen. Här får man inte dölja något.

Kajan: Jag lärt mig att stretcha och så försvinner det onda om jag joggar regelbundet.
Stefan Falck: VA?!

I det här fallet tror jag nog att sjukgymnastik, alltså skogslöpning, har varit den rätta kuren. Men om Stefan Falck kan gå steget längre så får han gärna prova. Fortsättning följer.

Mera intressant läsning om akupunktur, slangveck och qi finns här.

Fyllda paprikor - inte att förakta. Särkskilt inte när de har växt i Getingedalen. Fyllningen kan variera men den här är bäst!

Några paprikor
1 morot eller 2 dl kallt kokt ris/dinkel el. dyl.
1 gul lök
300 g vegetarisk färs
1 grönsaksbuljongtärning
1 msk finriven ingefära
1 krm chilipulver
1 tsk malen spiskummin
1 tsk malen koriander
1 tsk garam masala
1 tsk kanel
2 vitlöksklyftor
100 g lagrad ost
4 tomater
olivolja
salt

1. Sätt ugnen på 225°C.
2. Skala och riv moroten grovt.
3. Skala och hacka löken, fräs den i 2 msk olja utan att den tar färg, ca 3 minuter. Tillsätt morot/ris, fräs ytterligare 3 minuter.
4. Hacka tre av tomaterna.
5. Blanda i färs, buljongtärning, tomathack, ingefära och kryddor.
6. Skala och pressa i vitlöksklyftorna.
7. Låt sjuda på svag värme i ca 5 minuter.
8. Smaka av med 1 tsk salt.
9. Dela paprikorna på längden och kärna ur dem.
10. Lägg dem i en ugnssäker form och fyll med färsblandningen.
11. Skär tomaten i skivor och lägg ovanpå.
12. Riv osten och fördela över.
13. Gratinera i mitten av ugnen, ca 25 minuter, tills osten tagit färg.

En enklare lunchrätt eller istället för potatis/ris/pasta.

Cirka tre portioner

4 morötter
2 dl vetemjöl (eller 1 1/2 dl vetemjöl + 1/2 dl grahamsmjöl)
4 dl mjölk
4 ägg
200 g spenat, fryst eller färsk
1 tsk salt
olja/smör

1. Vispa ihop mjöl, salt och mjölk. Vispa i äggen.
2. Skala och riv morötterna.
3. Hacka spenaten.

Nu kan man välja att hälla morötter och spenat i samma smet eller att dela smeten i två skålar och blanda morötter i den ena och spenat i den andra. Jag brukar köra den enkaste varianten - allt i samma. Blir färgglatt och gott. Låt stå och svälla en halvtimma eller mer.

Stek plättar i smör eller olja. Smör ger en lite godare och finare stekyta enligt mig. Med en skitvarm stekpanna så håller plättarna formen bättre. De flyter liksom inte ut. Fast man får vara med i matchen eftersom det går fort och lätt blir bränt.

Servera något till. Typ yoghurtsås, hoummos, chutney eller nåt.

Finnes: Lätt solbränd högerarm med nedsatt funktion. Litet gäddhäng medföljer. Tyvärr ej högerhänt. Funkar okej vid enklare vardagsbestyr nedanför axlarna.

Sökes: Högerarm utan smärta. Gärna högerhänt och muskulös.

Det börjar bli jääääävligt tradigt det här med armen. Jag gillar min sjukgymnast men hans träningsprogram hjälper inte. Jag gjorde ett återbesök förra veckan. Då undersökte han mig ännu noggrannare för att verkligen konstatera att skadan är av muskulär art och sen ger han mig ytterligare övningar att lägga till träningsprogrammet. Men jag har inte tid med det här.

Därför ringde jag Stefan Falck. Han gjorde under med min rygg i somras. Medelst massage och akupunktur behövde han bara 30 minuter på sig för att återställa den efter flera veckors misshandel. Dessutom fick jag med mig en ny stretchövning som har hållit min rygg i gott skick även efter de tuffaste jobben.

På telefon beskriver jag bakgrunden till mitt armproblem och han låter inte det minsta tveksam på rösten när han berättar vad som är fel är och hur han kommer att fixa det. Fast det är ju klart, han måste ju låta säker. Varför skulle jag annars välja att boka tid hos honom?

Återigen har västerländsk medicin ställts mot den alternativa och österländska. Nu återstår att se vilken som funkar bäst. I det här fallet.

Förra året så här dags fick jag ett erbjudande via jobbet om nån slags hälsoprojekt. Holistic Mind. Ultramodernt. Inte bara kroppen utan även knoppen och buken. Självklart tackade jag ja. It's my cup of tea. Bokade in åtta samtal. Fyra själ och fyra kost. Därtill kom fyra träffar med Mums, min personlige fystränare.

Efter projektet var jag eld och lågor förstås. Här skulle tränas, vårdas, skötas och tänkas. Fast inte för mycket av det sistnämnda enligt coachen. Det gjorde jag redan för mycket. Mums erbjöd mig också fortsatt träning för en subventionerad summa och jag nappade så klart. Träning på gym. Träning i grupp. Träning på stillastående cykel i mörkt rum. Träning med äckelkäcka, tjoande, träningsfrälsta livet-börjar-efter-50-människor.

Jag har inte varit där en enda gång sedan Mums släppte taget om mig.

Jag har sagt upp mitt kontrakt.

Jag behövde tydligen betala 1200 spänn för att konstatera att jag ALDRIG har varit, är, eller kommer att bli en gymmare. Jag kan inte förmå mig att ta bilen in till stan för att svettas när jag har en skog utanför knuten att göra det i.

Så nu vet jag det.

Hon kom hem! Min syster med följe, The Big J, tog sig hem för att uppleva den svenska sommaren. Det var första gången på riktigt länge. Inte som hon kom hem utan som hon gjorde det under sommaren. Vi hade tur som kunde erbjuda ett sommarsverige från sin bästa sida och det blev både bad, mygg och grillmat.

Förutom en himla massa mat, alkohol, kaffe (redan här lades grunden för min senare magkatarr) och prat på engelska så avgjordes årets släktfejd i krocket.



Till råga på allt så skulle både G och jag försöka sköta våra arbeten och under syrrans avslutande dagar i Örebro befann vi oss på en avlägsen ort i Ångermanland. Därmed steg syran i min mage till en nivå som sänkte mig. Mer om det i ett kommande inlägg.

Många pojkvänner har kommit och gått genom årens krocketmatcher och även i år fanns det en ny person på planen. Kusin A bidrog med inte bara med en ny släkting utan två. Pojkvännen har en treårig son som sänkte medelåldern rejält. I den här släkten har det inte hänt ett skit på 26 år. Ingen har vare sig fötts eller dött. Om vi inte tittar utanför den närmast sörjande kretsen förstås. Det behövdes lite ungt blod men det var ingen i släkten som lyckades tillföra det själv. Nej, det krävdes ett bidrag utifrån.

Mamma: Vet du om lille k kommer också?
Kajan: Det verkar så.
Mamma: Det blir bra. Det behövs i den här släkten.



Skulle jag ta det som en pik? Jag ventilerade funderingen både med kusin A och syrran men vi var överens om att mamma aldrig skulle pika någon i det ärendet. Mamma är nöjd och glad om alla andra är det. Till min pappas förtret. Han tycker att hon tar lite för lätt på livet. Det är egentligen mycket jobbigare och tyngre att leva än vad hon har förstått.

Nåväl, tillbaka till veckan då det begav sig.

Krocketmatchen avgjordes under högljudda tillrop, både positiva ord och protester. Det finns inget annat tillfälle under året som lockar fram hornen på mamma så tydligt som krocketmatchen. Fan flyger i henne men hon är ingen dålig förlorare, snarare en dålig vinnare. Det fanns till och med tillfällen då hon försökte fuska men vi kom på henne. Jag tror det var första gången som morfar, the biggest cheater in the family, inte spelade och det är uppenbart vem som kommer att ta över efter honom. Äpplet faller inte långt från... Dessvärre har även morbror P samma tendenser så vi får hålla ögonen på dem båda i fortsättningen. Undrar vad de har fått för uppfostran?



Jag vann. Fast jag är ingen vidare vinnare jag heller. Dock ej på samma grunder som min mor. För mig är det totalt likgiltigt. Det är nog därför jag aldrig blev någon elitidrottare.

Sen följde kubbmatchen. Den traditionen har kommit till på senare år. Efter krocketen spelar vi kubb. Sen äter vi och sen spelar vi dart. Killer. Fast det är ingen tradition än då vi nog bara har gjort det en gång förut. Sen är det nån som nästan får en dartpil på sig och då är det dags att avrunda.

Same, same.


Sedan Getingedalen blev ett begrepp säger även traditionen att syrran och The Big J ska komma upp till oss och hänga. Slippa pensionärerna för ett tag och skippa artigheterna. Så även i år. Det blev sent. Det blev bra. Det blev för kort.

Min syster och jag är inte tvillingar och lever till synes totalt olika liv men det finns ändå ingen som jag upplever en sådan friktionsfri kommunikation med som henne. Den kan till och med vara av telepatisk art ibland. Det räcker tydligen med att växa upp i samma kontext under 20 år för att plöja så djupa fåror. Det är inte bara kommunikationen som glider på räkmacka, det är även våra handlingar och rutiner. Dessa är också djupt etsade i våra respektive hjärnor och vi tar oss an de vardagliga uppgifterna på samma sätt, i samma ordning och i samma takt. Visst gillar vi att smycka och klä oss ibland, båda två, men vi skiter för det mesta i sminket och kan gå omkring och vara lite småskitiga ett par dagar utan problem. Rutinerna framför spegeln och i badrummet är över i ett ögonblick för oss två. Vi skrattar för högt, har svårt för vett och etikett, lyssnar på alldeles för hård och konstig musik och beter oss allmänt okvinnligt. Båda har fyllt 35 för länge sen men ingen är gift, ingen har barn. Eller vad säger du over there?


Därför finns det en del av mig som gärna skulle ha henne geografiskt närmare men den andra delen av mig vill ha henne just där hon är, där hon vill va. Och nu blir det hus i New Paltz. The Pink Palace. Romance Ranch. Tack vare Skype kommer jag lite närmare och får vara med lite mer.



Jag tror min släkt representerar de flesta former av attityder gentemot det engelska språket som finns. Följande kategorier noterade jag under veckan då det begav sig:

• Jag förstår det mesta som sägs men är alldeles för osäker för att prata själv. Jag skrattar och nickar och visar att jag är med i matchen men att säga något, njaee, då behövs det allt lite mer vin först...

• Jag förstår ingenting och kan inte säga ett skit men jag är glad ändå och pratar svenska som om det vore ett världsspråk.

• Jag förstår det mesta och jag pratar så mycket jag kan för jag vill gärna ha kontakt med denne vår nya släkting. Det känns lite fånigt ibland för det blir lite fel men jag gör så gott jag kan.

• Jag förstår det mesta och jag pratar så mycket jag kan, även om det mest ovidkommande, eftersom jag vill hålla min engelska vid liv.

• Jag förstår det mesta och jag pratar så mycket jag kan för jag gillar att snacka med den här snubben. Det mesta blir rätt men när det inte blir det så skiter jag i det eller också frågar jag hur det ska va. Man kan ju passa på att lära sig nåt nytt.

• Jag förstår inte särskilt mycket men jag pratar så mycket jag kan men ingen verkar förstå vad jag säger. Jag tycker att jag är jättebra på engelska för jag har läst jättemånga Reader's Digest men man kanske skulle veta hur det uttalas också...?

Med begynnande magkatarr och en viss sorg lämnade vi Örebro, syrran och den hektiska veckan för nästa äventyr 60 mil norrut. Det fanns inte på kartan att jag skulle stanna hemma, hur hängig jag än var. Man missar inte The Burning Toad Festival. Men det är en helt annan historia.

Ordentligt lunch för två eller lagom lunch för tre. Med sojamjöl i smeten blir pannkakorna en fullvärdig måltid proteinmässigt. Dessutom bidrar mjölet till en aptitlig gyllene färg. Med mjölk av soja, havre eller ris blir rätten helt vegansk.

2 dl vetemjöl
1 dl sojamjöl
1 tsk bakpulver (med råge på teskeden får man extra fluffiga pannkakor)
1 tsk vaniljsocker (som jag skippar om jag ska äta pannkakorna med hoummus, färskost eller chutney)
4 dl mjölk
1 msk olja
1 tsk salt (som jag skippar om jag ska äta pannkakorna med sylt eller bär)

Blanda allt och låt stå i kylskåp en halvtimma. Stekfett behövs inte tack vare oljan men det ger en godare stekyta om man använder lite smör.

Plats: Yosemite National Park i Californien, USA
Tid: Sommaren 1992
Medverkande: Mamma, pappa, Kajan

Med anledning av att syrran ska hämtas hem från utbytesstudier gör jag och mina föräldrar en extra sväng i det stora landet i väster. Några dagar tillbringas i den storslagna nationalparken Yosemite (som vi dittills uttalat Jousmajt och fett fel). Min mamma har släpat med en hög korsordstidningar då det får henne att koppla av under långa resor med flyg, tåg och bil. Det är läggdags i hotellrummet och alla tre ligger och läser/löser korsord.

(Förkortningar i nedanstående ordväxling bör inte läsas som förkortningar utan som ORD)

Mamma: Det måste ha blivit fel...
Kajan: Vaddå?
Mamma: Ja men stormakt på tre bokstäver blir usa...

Pappa och Kajan skrattar som fan.

Mamma: Usa... usa... usa... vad är det?

Pappa och Kajan vrider sig av skratt.

Jag minns inte hur det slutade. Om det var på egen hand eller med hjälp av oss som mamma insåg hur mycket hon hade gjort bort sig. Det spelar ingen roll. Det stora landet i väster, i vilket vi vistades under minneslucka 1 och i vilket min syster bor sedan 15 år tillbaka heter efter det Usa. Inte U.S.A.

Med tiden har jag samlat på mig ett tillräckligt stort antal anledningar i södra Närke för att kunna föreslå en dagsutflykt för G. Han är inte svår att övertala, upptäckarintresset har vi gemensamt, så lördagen den 1 augusti ringer väckarklockorna ganska tidigt. Enligt oss är det nästan skamligt att inte känna sitt eget landskap så motivationen är hög och rutten är huggen i sten.



Vi börjar på gränsen till Västergötland och Tivedens nationalpark med Fagertärn, sjön där det växer vilda röda näckrosor. En vacker men inte helt enkel promenad runt sjön erbjuder näckrosor ur flera perspektiv men samtliga på långt avstånd. Jag har förstås läst på i förväg så vi är utrustade med kikare. Tack vare den får vi en ordentlig titt på de lotusliknande blommorna. Vi är överens om att de nästan ser ut som plast och färgen är overkligt rosaröd.



Efter Fagertärn åker vi norrut, till Bastedalen och deras Kinapark. Att peta in ett asiatiskt inslag under resan är ganska taktiskt om man vill få med G på tåget. Själva Bastedalen är nån slags pensionat alldeles intill Vätterns strand och Kinaparken anlades på 60-talet i ett nedlagt dagbrott av gubben som bodde där då. Han verkar ha varit Kinafrälst då platsens museum vittnar om mången resa till landet i öster.




Vi strosar i parken och inspireras av än det ena, än det andra och konstaterar att här finns anledningen till att alla röda näckrosor i Fagertärn växer så långt från land.




Vi fyller på blodsockret medelst medhavd matsäck och kör ännu längre norrut; till Askersund. Dagen till ära pågår den årliga antikmarknaden i den rara lilla staden och det är vansinnigt mycket folk och marknadsstånd överallt. Vi tar en promenad och kollar gamla grejer men handlar faktiskt ingenting. Vi har redan köpt en snygg kinesisk lykta i Bastedalen och är nöjda med den.


Tiden börjar bli mogen för det avslutande utflyktsmålet, Medevi Brunn, och där ska vi dessutom äta middag. Visserligen ligger Medevi strax utanför Närkes gräns i Östergötland men det bortser vi ifrån. Medevi är Sveriges första kurort, från 1678, och området är stort. Här finns dock ingen kurerande verksamhet kvar men hotell, värdshus, museum, teater och inte minst grötlunken lever än.



Jag vet inte var, när eller hur jag har hört talas om grötlunken, mina föräldrar har inte varit med på den, men jag var väldigt nyfiken på vad det var då Medevis hemsida inte är särskilt upplysande i frågan. Men innan vi får reda på svaret upptäcker vi hela Medevi och äter mat på värdshuset.



Redan två dagar innan har jag ringt till värdshuset för att både beställa bord och förvissa mig om att vi kan få något vegetariskt. No problem. Vi blir anvisade ett fönsterbord på glasverandan och det kunde inte börja bättre. Personalen har för dagen häcken full då det samtidigt är bröllopsfest på området och restaurangen är fullbokad hela kvällen med teater- och hotellgäster.


Det konstateras snabbt att vi är Vegetarianerna och menyn är därför överflödig. Är det förrätt också undrar G och jag rycker på axlarna. Därefter dukas det fram två uppsättningar gafflar och knivar på var sida om bordet och vi nickar i samförstånd. Tydligen ska vi få både förrätt och varmrätt. Spännande.

In kommer rätt nummer ett; en bit potatiskaka, några smörstekta kantareller, tre sparrisbitar och en ljummen salladslök på toppen. Aptitlig uppläggning och färgskala och det smakar mycket bra. Sparrisen har perfekt konsistens och löken är inte alls överkokt. Lyckad förrätt.

När det börjar dra ihop sig för rätt nummer två kommer servitrisen in tomhänt och frågar Var det bra så eller önskas det något mera? Jag undrar hur jag såg ut då. Som en leende, lobotomerad fågelholk tror jag. G lyckas inte heller få fram ett ord. Servitrisen tolkar tystnaden som om vi vill titta på menyn.

Vad i...? Skulle det där ha varit huvudrätten? Men varför ligger det då ytterligare en uppsättning bestick på bordet? Ett missförstånd måste ha uppstått så G kallar till sig servitrisen för att reda ut detta.

G: Jag tror att det har blivit ett missförstånd. Vi sitter här och väntar på huvudrätten.
Servitrisen: Så vitt jag vet var det bara beställt två vegetariska. Inga förrätter.
Kajan: Jo det stämmer men sen var det nån som dukade fram två par bestick så vi trodde att ni skulle komma med något mer.
Servitrisen: Oj då, ja det är så många som väljer teatermenyn så det gick nog av bara farten.

Vi skulle alltså inte få något mer än några fjuttiga kantareller. Jag är inte mätt så jag beställer in en osttallrik som vi kan smaska på medans vi bestämmer oss för hur vi ska avsluta besöket på Medevi värdshus.

Det blir notan som får avgöra vår sorti. Om de vill ha mer än 150 spänn för kantarellerna så blir det med buller och bång. Landar priset under så låter vi saken bero. Medans ostarna avnjuts med lite rödlöksmarmelad så inleds diskussionerna runt Gröna Guiden. Visserligen kallas Le Guide Rouge de Michelin bara för Guide Michelin men finns det en röd guide så kan det väl finnas en grön. Och precis som Kilroy ska vi inte anmäla vårt besök i förväg utan bara lämna ett visitkort på bordet efter oss: Ni har just haft besök av Gröna Guiden...

Det blir inget bullrande. Tack och lov. Det återstår fortfarande lite tid innan den beryktade grötlunken så vi tar en promenad i omgivningarna. Och en stor tröstglass.


Grötlunken startar vid socitetsverandan. Detta vågade jag dock inte nämna för G eftersom ordet socitet kan skrämma iväg honom lika mycket som en Kinapark kan locka. På verandan spelar nån slags blåsorkester med tydliga militära inslag och runt densamma samlas en ansenlig mängd människor. Efter två marscher och ett trumsolo blir vi ombedda att ställa oss fyra och fyra i armkrok på ett långt led. Längst fram står orkestern och någon viktig person med ett standar. Det väller ut folk ur alla hus och stugor på området och brudparet och alla bröllopsgäster rumlar ut och ansluter till armkroksledet.

Vad är nu detta?

Slutligen börjar orkestern spela en l å n g s a m marsch och vi ska gå i takt. Hela ledet går bygatan fram tills det plötsligt vänder som på en femöring och vandringen går hela bygatan tillbaka. Vid en liten stuga står en farbror och hissar en fasadflagga. På vägen tillbaka halar han densamma i samma långsamma takt som grötlunken går.


Det lär finnas en flera hundra år gammal tradition bakom detta men jag skiter i detaljerna. Nu har jag gått grötlunken och det är något jag kan rekommendera. Det var jävlar i mig det underligaste, knasigaste men fnissigaste jag gjort på länge. Till och med G blir lite full i skratt när vi pratar om grötlunken. Den måste upplevas.



På vägen hem funderar vi på hur det är att bo i Medevi och leva med grötlunken sju veckor varje sommar. Känner man sig tvungen att lämna TV-soffan varje kväll klockan 21.00 för att gå bygatan fram och tillbaka eller törs man stanna inne? Tänk om man ska upp tidigt och blir väckt av en marschorkester lagom när man har nått djupsömnen? Det kanske är dags att skapa en liknande tradition i Getingedalen? Alla i området ombeds samlas vid den gamla smedjan varje sommarkväll för att vandra Getlunken. Det vore väl nåt. I baktakt förstås.

En liten del av södra Närke är avverkat och vi är mycket nöjda med vår dag. Även om vi nästan köpte pizza när vi kom till Örebro.

Luckor.

Hål, fickor, mellanrum eller vad man nu vill använda för synonym. Till synes ett tomrum, innehållslöst och öde, men ibland kan det vara luckorna som får det som kommer före och efter att framträda extra klart. Som hålen i ett surdegsbröd. Utan dem hade mackan varit tråkig. Som prydndssakerna på hyllan. Utan mellanrum hade vi inte kunnat se dess indivduella skönhet. Som pauserna mellan lektionerna i skolan. Som tiden mellan mina inlägg på bloggen. Men ibland går det för lång tid. Glappet blir för stort. Därför är min ambition att fylla detta vacuum med minnen. Ibland poppar det upp ett gammalt minne som får mig att skratta högt, även om det är 25 år gammalt och även om jag har skrattat åt det 25 gånger förut. Dessa hoppas jag kunna fylla luckorna med. Minnesluckor.

Det har hänt massor och det kommer att hända ännu mer under de senaste och kommande dagarna. Sådant jag definitivt skulle ha skrivit om men jag har ont i magen. ONT. I. MAGEN. Armen, ryggen och, nu senast, knät är småfisar i rymden om jag jämför med magen. Vi hörs.