Kajans

Ljuv är mödans lön! Det ligger tak på halva garaget. Det är vad man hinner på en helg. Typ. Men ett halvt tak är mer än inget alls och det var slitigt. Särskilt för G. Jag är höjdrädd. Stegar gör mig skakis. Jag har inga problem med vare sig spindlar eller mörker men höjder - då blir jag knäsvag. Särskilt ihop med halka. Stegar blir isiga på vintern. Nåväl, min sambo är inte rädd för vare sig det ena eller andra så han har fått springa på taket. Själv har jag gjort allt man kan tänka sig på marknivå. Eller på stolsnivå. Och det är inte illa det. Men hans kropp har haft större behov av spikmatta än min på sistone.

Sista arbetsdagen tog vi hjälp av pensionärerna. Att få upp 450 pannor på taket är too much för mig. Det skulle dessutom ta en hiskelig tid. Men G lade ut dem on his own. Every single one of them. Varför skriver jag plötsligt på engelska?

Han kan göra två saker samtidigt

 

Underlagsskivor och läkt sätts på plats

 

Kajan tycker det är läbbigt när sambon skuttar omkring på det hala taket

 

Takpannor i väntan på utspridning

 

Färdigt! Jag menar halvfärdigt!

Sen följde en tråkig arbetsvecka, och jag såg inte röken av G, och så kom en ledig helg igen. Fast utan takläggning. Vi hade bokat in oss på kryssning till Helsingfors så redan på fredag lunch inleddes resan medelst buss till huvudstaden.

Fasiken vad trevligt vi har haft det. Nästan lite romantiskt.

Man behöver inte åka långt, det räcker med att komma hemifrån, för att koppla av till hundra procent. Tillsammans.

Vi stannar helst i hytten

Fast romantiken hittar man inte på färjan. Nej, det finns egentligen ingenting som vi gillar på de där färjorna. Jo, måltiderna. Middags- och frukostbufféerna tilltalar oss. Shoppen också. Vi handlar tax free så det står härliga till men i övrigt gömmer vi oss i hytten. Eller gömmer och gömmer. Relaxar och pratar. Bara vi två. Inget garage eller nåt annat som kommer emellan.

Isbrytaren Mariella

Helsingfors är en pärla. Vi trotsade de tio minusgraderna och flanerade genom huvudstaden och tittade på kultur, arkitektur och historia. Stoppade in huvudet i en och annan affär men de var ganska få. Spanade in finsk design, det är de duktiga på. Frågade oss fram till den bästa veggo-restaurangen och fick åka både tunnelbana och spårvagn för att komma dit men det var det värt. Silvoplee rekommenderas!

G utanför katedralen

 

Kajan inuti Tempelplatsens kyrka

(Fan vad många kyrkor det blev!)

 

Kajan äter vegansk buffé på Silvoplee

 

Stället påminde helt klart om Hermans i Stockholm

 

Då färjan hade lämnat den finska kajen frågar jag G vad han tyckte om Helsingfors. Det var hans första resa dit.

G: Jag vet inte efter bara en dag.
Kajan: Vill du uppleva lite nattliv också?
G: Jag har slutat med nattliv.
Kajan: Va?
G: Man blir så bakis.

Vill helst inte bli bakis

 

Drinkpinnen!

Under återresan bestämde vi oss iallafall för att göra ett studiebesök. Vad skulle Viking Line kunna erbjuda oss? Husbandet The Dreamers spelade bugglåtar och Entertainerensemblen Ellas shlagershowade för fullt i andra änden av båten. Däremellan kunde man äta på diverse olika restauranger och sitta i mer eller mindre intressanta barer men ingen var särskilt attraktiv och ätit hade vi gjort i Finland. Vi tog varsin Culto a la Vida eftersom det låg rabattkuponger i hytten och sen tog vi ytterligare varsin drink innan vi skyndade ner i den skyddade hytten för att dricka bubbel istället. Puh!

Nästa helg tror vi att vi lägger andra halvan av taket på garaget och helgen därpå reser vi bort igen. Vi bestämde oss för att se Thåström i Sundsvall, att bo på hotell med havsutsikt och att ta det dyra tåget dit. Man lever bara en gång.


Men om vi fortsätter att resa bort varannan helg så kommer garaget aldrig att bli färdigt.

Nåväl, nu ska jag bara ta mig igenom ytterligare en arbetsvecka. Fast måndagen går ju bort... och fredagen funderar jag på att ta ledigt eftersom G är ledig.

Nåväl, nu ska jag bara ta mig igenom tre arbetsdagar, sen får jag äntligen leva livet igen! Det där med att jobba är klart överskattat. Men ljuv är tillvaron när lönen ramlar in!

Söndag. Helgen har varit ensam. Min sambo har jobbat rätt mycket och jag har fått underhålla mig själv. Bakat bröd, gjort en stor lasagne som förhoppningsvis ska räcka några dagar, gått promenad, tvättat, tagit bort alla tecken på jul och latat mig.

Gammal hund som blivit frusen på äldre dar.

Åkt skidor har jag också gjort förstås. Jag tror att skidåkning är min absoluta favorit när det kommer till motion. Det kan bero på att säsongen är så kort och nyhetens behag aldrig hinner ta slut. Det kan också bero på att det är behagligare att åka skidor när man är dåligt tränad än att springa. Att springa när man är i dålig form är slitigt. Att åka skidor funkar ändå på nåt sätt. Det kan också bero på att en skidåkande gammal pojkvän hjälpte mig till en god teknik vilket gör skidturerna roligare och enklare. Eller också handlar det om något helt annat, I don't know.

Det är min relation till skidåkningen som förde mig till Getingedalen. Men inte bara mig. I helgen, till skillnad från förra helgen, var det nästan samma temperatur hos oss som i stan och då hittar turisterna hit. Blåbären. Barnfamiljerna. Människor som åker hellre än bra. Fast jag gillar dem. Jag gillar människor som åker skidor och som lär sina barn att åka skidor. Tyvärr kör de sönder spåren medelst plogning och saxning och det blir knöligare för en annan men så fort man kommer bortom kaffestugan, Tomasboda, är spåren bättre. Dit hittar inte blåbären, dit orkar inte barnfamiljerna.

I år har vintern varit fantastisk. Snön har fått ligga kvar och temperaturen har hållit sig på minussidan. Dessutom kom den tidigt. Hoppas det håller i sig.

Tomasboda

I torsdags var G ledig och jag slutade hyfsat tidigt så jag hastade hem efter jobbet för vi skulle snickra. Den kalla dagen i december då vi monterade alla takstolarna missade vi ett moment. Det var 74 saker att tänka på men vi kom bara ihåg 73 av dem. Därför behövde vi justera några av takstolarna innan taket kan läggas.

Just den typen av jobb är så trista. De leder ju liksom inte framåt i bygget. Det är nog därför vi har dragit på det ett tag. Eller kan det vara julen, norrlandsresan och magsjukans fel? Nu är det iallafall gjort och min sambo kvittrade som om han vore nyförälskad efteråt. För ljuv är mödans lön.

Ser ni skillnaden?

Nästa helg är han ledig och det står takläggning i kalendern. Det ska bli skönt att slippa skotta inne i garaget i framtiden. Vi har redan fått mer att skotta i och med den nya uppfarten framför garageportarna och det räcker för att jag ska bli svettig och göra en notering i träningsdagboken. Fast det blir mindre gräsklippning i sommar istället. Betydligt mindre.

Jag hoppas hur som helst att vädret är behagligt nästa helg för jag ser fram emot takläggningen! Att bygga sitt eget hus har varit mycket roligare än jag kunde ana. Och att göra det på vintern är ju ganska smart då man slipper knotten. Visserligen blir det mörkt redan vid fyra på eftermiddagen men Rustas bygglampor är starkare än man kan tro.

Nya uppfarten (som ska skottas)

Imorgon är det måndag och verkstadsdag. Aldrig kunde jag väl tro att måndagar skulle komma att bli veckans bästa dag.

Jag tror fortfarande att effekten av fastan sitter i. Jag mår väldigt bra just nu.

Ny investering! Flera gånger varje år har vi gjort jobb som kräver en sån här såg.

Då har vi hyrt eller lånat. Nu har vi köpt en egen. Visst står den bra här i köket?

Egentligen är jag inget fan av att knåda deg men det här brödet är ljuvt nog att vara värt mödan. Receptet kommer från mamma som i sin tur fick det av en kompis. Jag har bara gjort några pyttesmå ändringar för att det skulle bli perfekt enligt mig. Har provbakat två gånger med olika jästider och det blev jättegott vid båda tillfällena.

En stor limpa eller två små

1,5 dl grovt rågmjöl
1,5 dl linfrö
1 dl solroskärnor
1 dl vetekli
2 msk olivolja
2 msk salt

Dessa ingredienser blandas (och skållas) med 4 dl kokhett vatten. Låt stå en timme.

50 g jäst rörs sedan ut i 3,5 dl fingervarmt vatten. Blanda med den skållade röran. Blanda sedan i 1 liter vetemjöl och arbeta ihop till en deg. Låt degen jäsa minst tre timmar eller över natten.

Knåda degen med cirka 2 dl vetemjöl. Platta ut den till en fyrkant och rulla ihop som en rulltårta. Jäs på plåt i 30 minuter. Grädda i 40 minuter i 225 grader (180 grader i min ugn). Låt kallna utan bakduk.

Limpan ska inte förvaras i påse utan ställas med snittytan ner mot skärbrädan. Eventuellt kan brödet lindas in i en handduk. Den tjocka skorpan håller brödet mjukt och saftigt inuti.

Var sak har sin tid. 2010 års tema lyder som rubriken; Ljuv är mödans lön. Visst är det klämmigt? Jag frös som fan imorse och ville bara ligga under filten och dricka te men minus sju grader, sol och finfina skidspår utanför knuten låter inte vänta på sig. Ej heller en sambo som ska jobba senare under dagen. Och nånstans i mitt innersta sinne kunde jag nog begripa att det skulle vara värt mödan att kasta av sig filten och dra på sig tajtsen. Det var ljuvt där ute.

Karthälleömossen vid tolvtiden idag

 

Minus sju tänker vän av ordning? Är det något fel på din termometer Kajan? Nej, ack nej. Mot alla odds så har vi betydligt varmare här uppe i bergen än vad det är nere på slätten. Tre kilometer nedför backen visar kvicksilvret minus 23 medan vi njuter av ensiffriga gradantal. Ingen tror mig men så är det. Värmen stiger helt enkelt uppåt.

 

Vän av ordning kanske också tänker Men hallå? Hur kan du åka skidor en måndag? Du ska vara i verkstan, Kajan! Skit i det du.

 

Inte heller vid dagens tömning av brevlådan fanns det något besked från min hjärnröntgen. Jag är dock inte orolig. Jag tror att något av följande scenarion ligger bakom dröjsmålet:

 

• Mina röntgenplåtar är av sällan skådat slag och de skickas runt bland sjukhuspersonalen som ett exempel på en enastående intelligent hjärna.
• Mina röntgenplåtar har skapat huvudbry då de vittnar om en hjärna i fullständigt kaos. Inget sitter där det ska och man letar fortfarande efter ingången.
• Doktor Sara har varit jullovsledig och åkt pulka med sina barn och har därför inte hunnit titta på mina fullständigt normala röntgenplåtar.

Väntans möda kommer att inbringa ett ljuvt resultat. Det är jag säker på.

 

Vi åkte en vecka till Paddal på semester. Där finns ett synnerligen trevligt vilohem alldeles invid havet och man blir väl omhändertagen och duktigt bortskämd. Dessutom lagas det utomordentlig mat och till detta serveras välsmakande drycker. Ibland blir man erbjuden små utflykter, det kan vara både i form av ishockeymatcher och bowlingkamper men även spännande stall och välgörande promenader.

 

I år hade de dock kryddat vistelsen med en bacill vilket gjorde tillvaron lite mer spännande. Skulle vi bli magsjuka eller skulle vi klara oss? Det gjorde vi inte. Dessvärre däckade min sambo några dagar för tidigt medan jag kunde njuta veckan ut. Natten till hemresedagen blev även jag drabbad och G, som hade kvicknat till en smula, fick köra oss hem. På fastande mage.

 

Dagen därpå tillbringade vi skavfötters i soffan under en och samma rutiga filt för att vila upp oss och lyssna färdigt på ljudboken som hade gjort den mödosamma hemresan en aning mera ljuv. Vi ackompanjerade Shanti Roneys röst med våra väderspänningar för den här bacillen var av en gasbildande art. Idag är vi åter pigga och får behålla maten men våra magar är fortfarande uppspända, bullriga och fulla av gas. Som måste ut förstås. Ni kan nog ana resten.

 

 

Islykta i Paddal

 

Obscent god sushi i Paddal

 

Kajan och den lilla bacillen i Paddal

 

Ett stycke urartat parti TP i Paddal

 

Mitt sällskap på hockeymatchen i Paddal

 

En häst i Paddal

 

Bowling med adoptivsonen i Paddal

 

Vad har då 2010 i sitt sköte?

 

Ja bland annat ett 40-årskalas. Fast i mars, när den stora dagen egentligen infaller, nöjer jag mig nog med ett simpelt kaffekalas. Jag vill vänta med jubileumsfesten tills det finns möjlighet att vara utomhus. Så i sommar smäller det.

 

Dessutom siktar vi på en resa till Clintondale i sommar. Till syrran. Over there. Hoppas att vi kan ro den i hamn. Men hur svårt kan det va (för att ta till ett gammalt forntida, uttjatat uttryck)?

 

Innan dess tänkte vi dock göra en enklare och billigare tripp till Helsingfors och det är snart, i slutet av denna månad.

 

Sen återstår det att se om vi hamnar i Sundsvall den 13 februari på grund av en konsert med Thåström. På den planen jobbar vi fortfarande. Ska vi åka till Norrland så snart igen? Visserligen är det inte lika långt som till Paddal men ändå. Fast jag känner på mig att mödans lön kommer att vara ljuv.

 

Jag är glad att vi inte har någon dead line för garaget. För just nu står det STILLA. Men det rycker i byggnerven, framför allt hos min oäkta hälft, så snart står vi där med tumstocken i högsta hugg, det känner jag på mig.

 

Nej nu ska jag nog sätta en deg. Ett nytt recept som inbegriper knådning! Huga! Fast det kanske det är värt. För ljuv är mödans lön. Sägs det.