Kajans

Är det någon som behöver en kurs i logistik? Jag kan hålla i den. Fast när jag tänker efter så vet jag inte hur jag gör så det blir nog svårt att lära ut. Dessutom kan man få magkatarr av min modell. Fast i så fall håller pappa med piller. Jag är autodidakt. Har liksom ingen utbildning i skiten men genom många års praktiserande vågar jag påstå att jag är en stjärna. På gott och ont.

Mannen med apoteket

Alltså vilken vår! I min kalender ligger aktiviteterna kant i kant med varandra. Ibland har jag glömt att peta in mat, sömn och transport. Varför kan man inte utnyttja alla 24 timmarna som det ändå finns på ett dygn?

Kalla mig gärna autistiskt lagd men jag blir väldigt fyrkantig i dessa sammanhang. Kom inte hit och var spontan. Det tillåter inte mitt schema. Då spricker allt. Social? Det får räcka med dem jag hinner träffa på skolan. Den där skolan som jag måste jobba på då och då för att få livet att gå ihop. Den där skolan som råkar vara ett förbaskat trevligt lönejobb trots allt. Nu när man måste ha ett. Det finns ju betydligt sämre. Men ibland är det liksom i vägen. Det stjäl så mycket tid.

Att vara strängt fyrkantig i perioder är faktiskt jävligt effektivt.

Men ibland händer det oförutsedda saker. Sånt som inte ingår i schemat. Sånt som inte går att bortse från eller förändra. Det är liksom bara att anpassa schemat efter de nya villkoren.

Gizmos pappa gick bort. Det kom plötsligt men ändå inte. Är man nästan 87 så vet man att det inte är så mycket kvar av livet men när livet just har tagit en vändning i den positiva riktningen så förväntar man sig inte ett nattligt telefonsamtal med beskedet att pappa Einar har dött lugnt och stilla. Trots att han hade varit uppe, rört sig, ätit och varit social samma dag.

Gizmo gick igenom hela känsloregistret. Saknad, skuld, lättnad och förstås en avgrundsdjup sorg. Jag försökte finnas till hands. Jag försöker fortfarande. Det är så nytt. En ny familjekonstellation att vänja sig vid.

Gizmo är ett sladdbarn. Han har två äldre syskon, Ann-Charlotte och Urban, och tillsammans har de tagit hand om allt. Det känns så bra att de har haft varandra och att de har hållit så sams. Fast det är inget unikt. De är väldigt sams och har alltid varit. Men nu var det nya saker att ta ställning till och nya beslut att fatta. Väldigt många dessutom. I den här kulturen finns det ingen tid för sorg.

Gizmo, Urban och Ann-Charlotte

Gizmos pappa bodde i Särna, nästan 40 mil bort. Resorna har blivit många och den senaste var jag med på. Begravningsresan. Allt klaffade. Allt blev som det var tänkt. Allt var väldigt vackert. Allt var otroligt tungt.

Jag har redan varit på en begravning i år. Morfars. Det fanns många likheter. Inte utförandet men känslorna och ordningen de kom i. Morfar begravdes i januari och urnan skulle bisättas i april i samband med att han och mormor skulle ha firat 70-årig bröllopsdag.

Mormor blev 95 förra veckan

Då fick mormor en ministroke. Bisättningen sköts upp. Stålmormor klarade sig bra. Nytt datum för bisättning spikades till en fredag i maj. Och samma fredag, samma tid, samma kanal skulle svärfar begravas i Särna.

Hur skulle jag göra nu?

Mormor och mamma tyckte att jag skulle åka till Dalarna och stötta min sambo. Morfar var ju faktiskt redan begravd. Ibland är det så skönt att slippa tänka själv. Och Gizmo tyckte nog att det var skönt att jag var med. Fast han ville att jag skulle välja själv och göra det som kändes bäst. Jag vet att det blev bäst som det blev.

Einar jordbegravdes och de närmast anhöriga förde honom till sista vilan

För två dagar sedan dog även Gizmos farbror Helge. Vi träffade honom på begravningen. Helge var den sista av de tio syskonen som gick bort.

Det kan också hända trevliga saker som flyttar om i schemat. En syster som kommer till Sverige till exempel. Då är inte jag den som säger tyvärr jag kan inte utan då är jag den som sätter upp stängt-skylten, ber kunder och kursare återkomma nån annan gång och tar ledigt från lönejobbet. Bye bye.

The Sister

Det låter så häftigt med en syster som är i Sverige i över en månad men Sverige behöver inte betyda Örebro. Den här gången är hon i moderlandet för att arbeta. Inte träffa familjen. Fast hon har lyckats klämma in ett par trippar till hemstaden mellan Julia Dufvenius och Mando Diao. Och det är såååå roligt att träffa den där kändisfrottérande människan. Varje gång. Här eller där. Över eller under. Kort eller långt. Fast jag önskar att det vore mer långt än kort. Jag trivs så bra med henne.

Hon äter svenskt när när hon är i Sverige

Och när vi ändå hade henne på tråden och släkten var samlad i Örebro för morfars skull så slog vi till med årets släktkrocket. Här vilas inte på hanen. Why wait liksom? Det var bara en sak jag var tvungen att göra. Det var en marknad jag inte kunde säga nej till. Eller kunde, det kunde jag väl men det hade varit korkat. Det var Klockhammarsdagen, bara tre kilometer hemifrån, och om jag inte hade stått där och marknadsfört mina saker och tjänster så hade jag gått miste om flera chanser till kontaktskapande. Dessutom sålde jag rätt så bra. Inget går upp mot Konst & Kaffe i augusti men Klockhammarsdagen seglade upp som en god tvåa. Här finns lite bilder från evenemanget.

Det är skitkul med marknad

(Foto av syrran)

Släktingar

(Foto av syrran)

 

Mina synkade föräldrar

(Foto av syrran)

 

Bra eller dåligt foto på mamma?

(Foto av syrran eller någon som kapade hennes SVINDYRA kamera)

 

Den smyckestillverkande och gravida kusinen

 

Kusinkrocket

(Foto av mamma)

 

Den obligatoriska lagbilden. För tjugonde året i rad. Tror vi.

(Självutlösning)

Inget gick dock upp emot den kontakt jag skapade med en kille från Kilsbergens hembygdsförening. Genom honom kan jag nu vara med på Tysslingedagen. The Big Event. Först var det inte möjligt i år, nej det var redan fullt, men så ringde killen och sa att jag visst skulle kunna stå där redan nästa vecka! Kristi himmelsfärdstorsdagen kommer inte längre att innebära någon trevlig utflykt runt Tysslingen utan då ska Kajan sälja krukor. Lovely! Liksom två dagar senare på Min Skattkammare. Kolla vilken fin marknadsföring!

Varför har våren varit så späckad då? Jo men det är ju marknaderna. Och kurserna. Och trädgården. En marknad är ju inte bara där och då utan den är ju redan under månaden innan själva spektaklet. Och inte är det slut heller. De två första veckorna i juni är också fyllda av marknader och kurser och sedan ska jag åka till Finland och springa världens största orienteringsstafett.

Till sånt brukar man komma tränad men jag ska prova något nytt. Jag glömde nämligen lägga in träning på schemat och ni vet ju redan att det är fulltecknat.

Därefter är det SEMESTER. I sex hela veckor.

En av dessa ska jag faktiskt vara elev. Jag hittade en kurs hos ett konstnärspar i Värmland (keramik/textil) och där har jag bokat in mig för en veckas avancerad drejning. Sen ska jag bara vara hemma. Nån utflykt hit eller dit blir det men i övrigt ska jag skrota runt på gården. Ta hand om odlingar och hålla butiken öppen.

När man lever med en student så kommer man inte så långt på sommaren. Och det känns jättebra. Egentligen vill jag helst vara hemma just på sommaren men det är ju då vi har varit lediga och kunnat resa iväg. Nu kan vi inte det så nu får jag äntligen vara hemma. Dricka billigt vin i växthuset och gå till Kalltjärn och ta kvällsdopp.

Vad kan jag mer berätta?

Jo att jag befarar att det finns fler släktingar att begrava i år. Jag som trodde att detta var trädgårdsåret, inte dödens år. Pappas bror, farbror Olle, fick lungcancer och flyttades till hospice för ett par dagar sedan. Och det betyder väl bara en sak?

Ni kan också få gratulera mig till min lärarexamen. Tack tack! Men vaddå, var hon inte redan lärare undrar ni då. Jo hon blev behörig redan 2006 men struntade i att ansöka om själva examensbeviset. Nu blev hon så illa tvungen när regeringen inför lärarlegitimation. Då skulle examensbeviset visas upp minsann. Dessutom har jag valt att jobba som fritidspedagog, inte lärare, men det är helt okej när man har min examen.

Det kom 12 ton hästskitsblandad jord igår. Denna ska vi fylla vårt nya solfjäderformade odlingsarrangemang med. Självförsörjning - here we come!

Långt ifrån klart men på god väg

Till sist kan jag också berätta att det förmodligen blir en hel del livemusik i sommar och i höst. Idag köpte jag till exempel biljetter till Motörheads konsert i Örebro i december. I ÖREBRO. Hur sannolikt är det? Och frågan är om Lemmy lever i december?

Rödluvan blommar som vackrast just nu!

Vårens första marknad är redan på lördag. Det är Närkes Kils hembygsförening som arrangerar marknad på sin gård i Frötorp. Det är öppet 11-15 och så här hittar du. Här kan du läsa mer om själva marknaden. Jag kommer förhoppningsvis att sälja keramik, hantverk och kanske lite plantor. Självklart finns det fika och gården är jättefin och värd ett besök.

Nästa marknad är den 21 maj i vackra Klockhammar. Här kan du läsa mer och så här hittar du dit! Det är öppet 10.30-14 och det finns en hel del aktiviteter och saker att titta på. Jag kommer att stå på logen och (försöka) sälja saker. Naturligtvis finns det fika!

Den 4 juni är det marknad på Min Skattkammare. Jag var där som besökare förra året och det var riktigt mycket folk och saker att titta på. I år ska jag vara en av försäljarna. Musikalisk underhållning och café så klart. Bara butiken Min Skattkammare är värd ett besök för den inredningsintresserade. Vägbeskrivning på samma länk som ovan.

Med hopp om vackert väder!

Leonard Cohen har redan sagt det. First we take Manhattan, then we take Berlin. Och jag börjar se ett mönster. En stark, långvarig och positiv upplevelse avlöses av en lika mörk och dyster känsla. Men den här gången gick det över snabbt. I paritet med resans längd och mål.

Det är kanske som en gammal bekantskap uttryckte det. Lyckan genom livet är konstant. Man lever på lånad lycka under de dagar som upplevs som roligare än andra och detta måste ta ut sin rätt i form av tyngre dagar, sorger och olycka. Jag kanske levde på lånad lycka i Berlin.

Hur som helst, under dagarna i Berlin skrev vi snabb och omedelbar dagbok och den går att läsa på Gizmos blogg. Men nu, när upplevelsen har byggt bo i min själ, kan jag formulera reflektionerna i en blogg. Eller snarare, jag måste skriva av mig, i någon form, för att bearbeta och komma till ro.

Vi hade hittat bra flyg, både dit och hem, vilket innebar att vi kunde nyttja resdagarna som berlindagar. Flygresan tog knappt 90 minuter och vi var vid hotellet innan 11 på skärtorsdagens förmiddag. Vi var sugna på Berlin så trots att vi hade gått upp halv tre på natten så kände vi oss pigga och ville ut i den försommarsoliga huvudstaden.

Lite uppiggande coca cola efter lunchfalafeln.

 

Rosenthaler Platz - här bodde vi!

Eftersom jag både har bott i Berlin, planerat och gjort mycket research så hade jag förstås en lång förslagslista på olika utflyktsmål och spännande platser men vi valde att strosa fritt men ändå i riktning mot Alexanderplatz och det 368 meter höga Fernsehturm. Gizmo hyser starka känslor för byggnader man kan åka upp i och vi såg tornet från hotellfönstret så det blev vår första destination.

Fernsehturm - ett 60-talsbygge

Kön var lång men man fick ändå uppfattningen att det skulle gå ganska snabbt. Ända tills en kassörska ropade ut att det skulle dröja 2,5 timmar innan vi fick komma upp i tornet. No way. Vi valde att göra en ny attack vid en annan tidpunkt. Börja resan med att köa kändes inte aktuellt.

Vi knallade över Alexanderplatz men den var radikalt förändrad. Jag minns en enorm, tom yta med öststatskaraktär men här hade man valt att plantera träd och anlägga rabatter. Rote Rathaus, där jag har några fåniga gamla foton av släkten, syntes förr i sin väldiga helhet men skymtades nu bakom träden. Tyckte jag om det?

Statyn av Marx och Engels hade byt plats, från en, bokstavligen talat, central position mitt i en stenlagd cirkel, till ett avsides läge, fast i samma park.

Marx, Engels och Kajan anno 2011

 

Ur mitt gamla album: Marx, Engels, Kajan, kusin Anna och syrran

 

 

Trots att vi hade köpt Berlin Welcome Card, ett resultat av min lyckade research, så promenerade vi. Man hinner se och uppleva mera då. Fast i en storstad kan det samtidigt vara ganska utmattande att gå överallt. Avstånden är så stora. Berlin är ju till exempel åtta gånger så stort som Paris. Det är ju faktiskt två gamla städer. Redan efter dag ett lovade vi varandra att använda vårt Berlin Welcome Card mycket mera frekvent.

 

För 30 euro, ca 285 kronor, fick vi åka med alla tänkbara kollektiva färdmedel under alla fem dagarna. Tunnelbana, pendeltåg, buss och spårvagn - fritt fram! Och det är ingen som vill se några biljetter. Jag minns att det var likadant 1994. Det finns inga spärrvakter i tunnelbanan. Bara att gå in och ut. Och spårvagnsförarna vill inte se några färdbevis heller. Nä, nä. Så ser inte systemet ut. Det bygger på förtroende och det blir ju så mycket effektivare. Det är klart, det kan dyka upp en kontrollant och vilja se din biljett men jag minns inte att jag någonsin såg någon sådan, varken 1994, 1998 eller i år.

 

Vi strosar vidare västerut och mot mitt gamla pampiga universitet. Det ser i stort sett likadant ut. På trottoaren utanför entrén står försäljarna som vill försöka kränga begagnad litteratur, dörren är lika stor och tung och entréhallen är lika ekande pampig. Vi tittar in i en av korridorerna och den är precis lika DDR-grå som för 17 år sedan. I like it.

 

Kära gamla Humboldt

 

Via fenomenet internet har jag tagit reda på att mitt gamla stamhak, Deponie, finns kvar i oförändrad form och vid det här laget är det hög tid för en tysk öl. Tiden har stått still och på baksidan är vårt gamla bord ledigt. Det känns obeskrivligt underbart att sätta sig just där, att på fullt fungerande tyska beställa bärs och sedan inmundiga densamma mittemot sin sambo i sommarvärmen.

 

Samma plats i en annan tid

Så gott...

Samma hörna för 17 år sedan. Towe och Maria på besök.

 

1000 gram Eisbein mit Sauerkraut - nej tack!

 

Nystärkta promenerar vi vidare mot Checkpoint Charlie och Murmuséet. Checkpoint Charlie var en av de mest centrala övergångarna mellan Öst- och Västtyskland och här löpte muren tätt mellan husväggarna. På platsen finns många hjärtskärande och upprörande bilder och textmaterial så att du kan bilda dig en uppfattning om vad som låg bakom både murens uppkomst och fall.

 

På det intilliggande muséet har man koncentrerat sig på att illustrera alla de metoder som östberlinarna använde för att ta sig över, eller under, muren till andra sidan. Nöden är uppfinningarnas moder och sätten att fly från diktaturens klor är väldigt varierande och många. Då jag har besökt detta museum ett flertal gånger förut kan jag konstatera att det har växt. Både till fysiskt omfång och besökarantal.

 

Sen är vi trötta. Det blir en omedelbar färd tillbaka till hotellet. Efter ett stopp i en mataffär för lite frukt, öl och choklad vilar vi ett par timmar på hotellrummet.

 

Vårt hotell är nytt och ganska coolt. Ingen överflöd men ändå riktigt bra standard. Rummet är litet men varför betala för ytor man inte nyttjar? Materialen är spännande och planlösningen är otraditionell. Rött klarglas, bras-TV och anti-stresslakan.

 

 

Bras-TV och fuskved vid fotändan av sängen

 

Toalett med röd glasvägg in mot duschen

 

Klarglas till duschen. Man bör känna varandra väl för att dela rum på All Seasons...

 

Annorlunda planlösning

 

"Anti-stress Bettwäsche" stod det i beskrivningen.

Vi vet inte vad det innebär men fan vad vi sov.

 

Trots den centrala adressen och närheten till en stor gatukorsning så var rummet knäpptyst och kolsvart tack vare täta fönster och mörkläggningsgardiner. De enda nackdelarna som vi kunde komma på var att rummet var lite för varmt och bredbandet lite för långsamt.

 

Efter lite välbehövlig vila och en behaglig dusch gick vi ut i den ljumma berlinkvällen och valde närmaste trevliga trottoarservering för lite middag. Det blev indiskt käk den här kvällen och sen tog vi en spårvagn in i charmiga Prenzlauer Berg och Kastanienallee. Här duggar de mysiga barerna och uteserveringarna tätt och vi slank dessutom in på Prater Garten, en klassisk Biergarten med en känsla av svensk folkpark anno 50-talet. Berlins äldsta faktiskt. Supertrevligt. Vi stannade dock inte utan fortsatte vårt strosande tills vi landade på hotellet igen. Gute Nacht.

 

På långfredagen gör vi ett nytt försök upp i Fernsehturm. Redan när vi kliver upp ur tunnelbanenedgången ser vi att kön är ännu längre än igår. Gizmo svär. Ner i samma nedgång igen och vidare färd till Kreuzberg och den traditionella turkiska marknaden på Maybach Ufer.

 

Kreuzberg är den stadsdelen i gamla västberlin som höll sämst standard. Det var området som bidrog till att Berlin blev Turkiets näst största stad. Kreuzberg låg närmast muren mot öst vilket förklarar det oattraktiva läget. Så rev man muren och Kreuzberg blev en av Berlins mest centrala stadsdelar och turkarna, kulturarbetarna och ockupanterna blev plötsligt besittare av attraktiva lägenheter och lokaler. Spännande omvändning! Hur som helst, Kreuzberg är vad tyskarna kallar för multi-kulti och ett riktigt färgstarkt område.

Den turkiska marknaden är för dagen stängd. Långfredag även i Tyskland. Jag ber Gizmo föreställa sig Maybach Ufer utan bilar och med dubbla rader marknadsstånd i stället. Till tunnelbanan och nästa attraktion: Västberlins gamla centrum och Gedächtniskirche, den sönderbombade gamla kyrkan.

Vi har otur än en gång. Gedächtniskirche är inklätt i ett heltäckande fodral för restaurering. Istället besöker vi den intilliggande moderna kyrksalen som också är intressant. Inne i Europacenter finns vattenklockan och jag hade helt rätt när jag trodde att Gizmo ville se den. Vi blir kvar länge eftersom han absolut vill försöka förstå hur den fungerar.

Dagsljuset bryts genom det blå glaset i nya kyrksalen

 

Club der Visionäre - österut

 

Club der Visionäre - västerut

 

Till slut är det ändå dags att lyfta på rumpan. Vi har vilat färdigt. Ytterligare ett stycke österut ligger Treptower Park och stämningen är som en helgdag i Central Park i New York. Mitt i parken ligger Sowiet War Memorial och det är sevärt av den anledningen att det är så groteskt stort och så... otroligt sovjetiskt till uttrycket. Det blir en promenad i monumentsparken och sedan börjar det bli dags att åka tillbaka till hotellet för en stunds vila. Vi delar en pizza och en sallad på en uteservering innan vi sträcker ut på våra anti-stresslakan.

 

 

Krossa fascismen!

 

På kvällen gör vi vår tredje tur för dagen till Kreuzberg. Med tunnelbanan kommer man snabbt från den ena delen av stan till den andra och det blir knappast märkbart att man kryssar fram och tillbaka i Berlin. Den här gången tar vi oss till ett område som jag inte hängde i under mitt studieår 1994. Vi går österut mot Spreewaldplatz och viker av på Lausitzer Platz och enligt utsago kryllar det av charmiga barer, restuaranger och uteserveringar. Carl-Johan Vallgren guidar oss via sin otraditionella bok Berlin på 8 kapitel och av någon anledning känner jag förtroende för Vallgren. Förmodligen för att han ha skrivit så fantastiska böcker, gjort så skön musik, har bott i Berlin i 10 år och tillhör en generation konstnärer som jag känner samhörighet med.

 

Vallgren har smak. Vi hamnar på en italiensk trottoarservering på Lausitzer Platz där vi dricker vin och äter Cannelloni. Under vår belåtna promenad vidare mot Pückler Straße passerar vi en jättefin vegetarisk restaurang som jag har missat i min research. Tänk om vi bara hade struntat i det italienska haket och gått 25 meter till...

 

Vi samtalar om våra upplevelser och försöker ringa in den typiskt tyska kulturen. Den känns mera tillåtande än den svenska och utan att känna till någon som helst statistik över våld, kriminalitet, funktionshinder och allergier så drar vi våra egna ovetenskapliga slutsatser. Här är det mycket som är tillåtet!

 

Att vara krögare och ställa ut bord och stolar på trottoaren, oavsett trottoarens bredd, verkar vara fritt fram. Det skapar en väldigt trevlig atmosfär men vi som är fostrade i svenskt regelverk kan inte låta bli att fundera över de funktionshindrade? Som krögare verkar man få stänga vilket klockslag man vill. Det är få barer som har någon utsatt stängningstid utan det beror på när sista gästen går. Det verkar också vara helt okej att dricka alkohol på på allmän plats. De flesta går och dricker öl ute på kvällarna och i parker sitter folk och dricker. Vi ser inga bråk eller slagsmål trots att det säljs öl i varje kiosk och gatukök. Den enda konsekvensen som vi ser är allt glaskross vilket leder mig in på ytterligare två reflektioner: hundar och cyklar.

 

Det är sällan man ser en hund i koppel. Och det är sällan man ser hundar gå fot. Vid första anblicken tror man att det är strykarhundar men i stort sett alla hundar har en husse eller matte någonstans i närheten. Hundar får dessutom vistas på serveringar och på lokaltrafiken. Berlin är en cykelstad. Det enda vi skulle ha gjort annorlunda om vi hade kunnat göra om resan är att hyra cyklar. Man får ta med sig cykeln på tunnelbanan så att man kan kombinera cykling och längre resor och staden är planerad för cyklister med cykelbanor och cykelställ.

 

 

Cyklist på tunnelbanan - ingen ovanlig syn

 

Tandem i ny form

 

Trumma, dragspel och sång - ett motoriskt under!

 

I Berlin finns det barer och biografer där det är tillåtet att röka och det är till och med lagligt att röka marijuana om man gillar sådant. Berlin är berömt för sin gayvänliga atmosfär och det lär tydligen vara ett attraktivt resmål för homosexuella turister. Specifika gaybarer är det gott om och vill man gå på gaymuseum så kan du även det. Den vegetariska kulturen, miljöengagemanget och den kollektiva andan är också betydligt mer utbredd i Tyskland, åtminstone i Berlin.

 

Nein danke.

 

På Pückler Straße 34 ska det finnas två intressanta ställen. Det ena skrev Vallgren om, det andra hittade vi i Zitty, Berlins motsvarighet till Time Out. Det ena heter Markthalle och är en före detta saluhall, numera en typisk tysk ölhall. Det andra heter Privatclub och får mig att tänka på lättklädda damer men är istället ett jazzig källare där det dagen till ära ska spelas energisk Balkanklezmer - live.

 

Vi väljer Privatclub, varsin mojito och spelningen börjar ganska snart. skaZka Orchestra spelar skjortan av oss. Vi dansar järnet till dessa Berlin-ryssar och är övernöjda efteråt.

 

 

Noch ein Mojito, bitte!

 

skaZka Orchestra

 

Efteråt skulle det kunna ha varit lagom att gå hem men vi är fortfarande så upprymda efter spelningen och kvällen är ljum så vi tar en promenad mot ytterligare ett Vallgrenställe som lät intressant. Det är inte helt lätt att hitta Spindler & Klatt eftersom det ligger på ett industriområde men till slut så kommer vi fram till klubben med Europas mest spektakulära takhöjd, liggsoffor och brygga över Spree. Dessvärre får vi inte komma in. Gizmo har för sportiga kläder och när vi ser oss omkring inser vi att publiken är av en helt annan sort än vi. Det var nog ändå ett jävla skitställe.

 

Det är första gången någon säger att att Gizmo är för sportig.

 

 

Nej jag är inte bitter. Berlinska gatstenar har väldigt behändig och kastvänlig storlek.

Den blev Gizmos enda souvenir.

 

Vi beslutar att åka mot hotellet och ta en sista drink på någon av de gemytliga uteserveringarna där vi bor men med alla byten och väntetider som uppstår i tunnelbanan nattetid har vi liksom hunnit tappa tempot och sugen. Halv tre störtar vi istället nöjda i säng.

 

På påskaftonen missar vi frukosten. Hotellrummet är som en vacuumkapsel och man vaknar inte av någonting. Uppenbarligen måste vi ställa väckarklockan. Det är återigen över 20 grader varmt och soligt. I mitt gedigna förberedande berlinforskande har jag läst om ett ställe med billig och bra brunchbuffé. Cirkus Hostel ligger rakt över gatan från oss och det passar oss perfekt. Utbudet, priset, miljön och musiken. Den lilla försovningsmiss som eventuellt smolkar glädjebägaren vänds genast till något mycket behagligt då PJ Harveys CD Let England Shake strömmar ur högtalarna. Låt efter låt. Bitter Branches till mozzarellan. Written on the Forehead med marmelad. The Last Living Rose och färsk frukt. Snacka om att njuta med alla sinnen.

 

Vi är inte färdiga med Kreuzberg. Kan man nånsin bli det? Vi tar tunnelbanan till Görlitzer Bahnhof och tar en promenad på färgstarka Oranienstraße. Har precis hört ett radioprogram där veganen Mårten Promoe Edh sjunger hampapulvrets lov. Ur näringssynpunkt alltså. Mitt på Heinrichplatz ligger en affär som säljer hampaprodukter så vi styr kosan dit. Kläderna är underbara. Väskorna är skitsnygga. Tyget påminner om linne men vi nöjer oss med lite hampamjöl att blanda med müslin.

 

 

Blåregn på Oranienstraße

 

Mojitodags igen! Vi hittar skugga utanför en mexikansk bar och sippar på varsin drink. Promenerar till Kottbusser Tor och tar oss vidare medelst S- och U-bahn till Hackescher Markt och skostråket. I vanlig ordning fattas det alltid storlekar för Gizmo men jag hittar förstår direkt ett par kajanskor. Som jag verkligen behövde.

 

 

På Kottbusser Tor med Vallgren

 

Nya skor

 

Dagen är ung och vi bestämmer oss för att se Brandeburger Tor. Trots allt. Vi stiger på bussen som kör hela vägen från Alexanderplatz, via pampiga monument, paradgatan Unter den Linden och kolossen till riksdagshus. Finemang. Inte. Bussen är packad, alltså PACKAD, med turister och vi står som sillar. Chauffören är irriterad och vägrar köra så resan blir lång men lite intressant. Vi kommer fram och ångrar oss nästan omedelbart.

 

Turister. Överallt.

 

Vi gör den obligatoriska promenaden genom det berömda monumentet och viker snabbt in på en sidogata. Här var det missskötta grönytor 1994. Potzdamer Platz. Hitlers gamla bunker. Nu är det höghus åt alla håll. Vi vandrar vägen förbi de gamla nazistkanslierna och tar sedan U-bahn till Gendarmenmarkt och affären där Gizmo köper sin Ampelmannjacka.

 

Han provar small. Jag ska definitivt inte ha en större. Sen köper han en medium.

 

Inte långt därifrån ligger kära gamla Deponie och vi landar återigen på deras bakgård med varsin öl, en sallad och en soppa. Den närliggande spårvagnen tar oss sedan tillbaka till hotellet via Oranienburger Straße och Tacheles. Det gamla östtyska lyxvaruhuset som bomdades rejält under andra världskriget, ockuperades och har faktiskt fått finnas kvar med sin sargade fasad.

 

Efter ett par timmars vilande sitter vi återigen på spårvagnen, den här gången norrut in i Prenzlauer Berg. På Lychener Straße ligger Vego Foodworld. Vi äter varsin vegansk måltid med hemgjorda pommes och rullar därifrån. Tanken var att vi skulle stanna på några av de supertrevliga uteserveringarna i Prenzlauer Berg men vi behöver gå ner maten och landar till slut på en surrealistisk rockbar med obegriplig planlösning. Vi missar liveakten med en hårsmån och stannar bara en kort stund innan det är läggdags.

 

Vego Foodworld - Ich komme gern zurück!

 

Söndagen går i Vallgrens fotspår. Eller judarnas. I Berlin på 8 kapitel finns det ett kapitel som handlar om Scheunenviertel, ett riktigt gammal område med flera besöktsvärda platser. Allt inom korta gångavstånd. Allt inom räckhåll från vårt hotell. Scheunenviertel börjar vid Rosenthaler Platz.

 

Scheunen betyder ungefär lada och Viertel är tyska för kvarter. Här, i lador, baracker och uthus, hamnade judarna när de redan på på medeltiden försökte komma innanför Berlins stadsmur. Inte ens då var judarna välkomna. Därefter har området genomgått diverse metamorfoser men det har alltid varit judarna som har dominerat Scheunenviertel.

 

 

Här bodde...

 

Tack Carl-Johan Vallgren!

Inte bara dina och judarnas fotspår utan också Kunzelmanns.

 

Via Vallgrens ord promenerade vi genom historiska, vackra, tragiska och spektakulära smågator och gränder. I det här huset bodde... På den här kyrkogården ligger... På den här baren jobbade... Linienstraße, Auguststraße, Sophienstraße och allt annat runt omkring. Vallgren ledde även in oss på både Berlins minsta och största bakgårdssystem. Berlin är berömt för sina innergårdar och det labyrintliknande gytter som de utgör. Mysigt. Ofta huserar charmiga barer och gallerier i dessa områden. Priserna är ganska låga och husen håller ockupationsstandard men tyvärr så restaureras de ett efter ett. Slätas ut. Förtråkas.

 

 

Soldaten sind Mörder!

 

Vi stannar allihop - men hur länge?

 

Nä men... vi kanske inte ska gå in här... Och "Keine Foto's im Hof". Oops, zu spät!

 

Europas störta innergårdssystem är Hackescher Höfe och där gick vi förstås också in. Vi hittade en en skitsnygg tysktillverkad, handgjord väska. Svindyr förstås men vi kunde inte släppa den... så vi köpte den. Vi knallar vidare ut på Oranienburger Straße och tar varsin mojito på ytterligare en innergård.

 

Innergård!

 

Såååå fint

 

Die unwiderstehliche Tasche

 

Stannar till vid Tysklands största synagoga. Ska vi gå in? Väljer en billig biljett och får tillträde till insidan av den stora guldskimrande kupolen. Vi blir scannade och visiterade som om det vore en USA-flygning och fotografering var strängt förbjudet. Vakter och poliser överallt. Judeprylen är fortfarande en känslig sak. Gizmo frågar hur många judar som bor i Berlin idag men får till svar att sånt pratar man inte om.

 

Under ständig bevakning

 

Lunchdags. Vi hittar en charmig italiensk restaurang i hörnet Oranienburger Straße och Auguststraße. Rutiga dukar och hela kitet. Vi unnar oss lite god bärs, bruschetta och sallad Caprese. Servitören verkar ung och förvirrad men vi får till slut det vi önskat och det smakar perfekt. Sen tar vi U-bahn till Potsdamer Platz eftersom vi vill ta en titt på det omtalade Sony Center. När Kajsa bodde här var Potsdamer Platz en enda stor misskött grönyta. Här låg Hitlers bunker och senare en mur och efter detta tog det tid innan man visste vad man skulle göra. Sony Center är ett coolt bygge men inget man stannar särskilt länge vid. U-bahn tillbaka till Friedrichstraße och byte till vårt favoritfärdmedel - spårvagn. Handlar lite tysk fritzkola och slappar på hotellrummet tills det är dags för kvällspasset.

 

Ahhh...

 

Bra lunch

 

Sony Center. Hej och hej då.

Varför coca när det finns fritz?

 

Vi har bokat bord på en finare vegetarisk restaurang. Vi hade läst om en eller två sådana innan resan men när vi väl kom hit så visade det sig att det var fullbokat på båda. Hela påskhelgen. Populära ställen. Först blev vi lite besvikna men sen hittade vi ett par andra istället och de verkade bra.

 

Vi satsade på trerätters även om vi delade desserten eftersom vi var duktigt mätta. Snuskigt god mat.

 

 

Till förrätt: Varm getost med vinsbärssenap, spenatsallad med mandel och rödvinssmör

 

 

Sen tog vi spårvagnen via Rosenthaler Platz upp till Veteranenstraße och letade upp klubb som vi hade läst om i Zitty. Där skulle Vido Jelashe spela reggae och det lockade oss. Klubben ACUD låg inne på en sån där trevlig innergård och visade sig vara nån slags kulturförening. Här fick man röka inomhus och det var helt okej att ta med sig ölen ut på den fina gården. Det är mycket man får i Tyskland. Röka gräs till exempel. Vido Jelashes publik tog vara på den rättigheten. Vido och hans sjumannaband spelar schysst baktakt med inslag av afro, soul och dancehall. Vi dansar till sena natta. Det går liksom inte att låta bli när det spelas reggae.

 

 

Vido Jelashe gör det i baktakt

 

Annandag påsk gör vi vår sista dag i Berlin. För den här gången. Flyget går inte förrän på kvällen så vi tar spårvagnen till Tacheles kulturhus. Vi unnar oss en långsam, konstnärlig och inspirerande tur på insidan och utsidan.

 

Fri form på Tacheles

 

Upp eller ner?

 

Tittut!

 

Kreativ miljö

 

Ett av hundra liknande tillfällen...

 

Sen gör vi vårt sista försök upp i det där jävla TV-tornet. Vi får veta att väntetiden är en timma men beslutar oss ändå för att åka upp och köper biljetter. Vi har alltså en timma att slå ihjäl och går därför ner till Nikolaiviertel, det lilla kvarter som utgör 1200-talets Berlin i nyuppförd form.

Man ser det där jävla tornet överallt

 

Inspirerande i Nikolaiviertel

 

Väl tillbaka vid tornet visar det sig att tiden för att kunna åka upp försenats, så det blir att vänta lite till. Sen var det kö till hissen och inte ett skit hände. Tiden tickade iväg och vi drog den slutsatsen att det här kommer att bli stressigt så vi bad att få pengarna tillbaka och det fick vi.

 

Att man aldrig lär sig. Stora turistmål är bara jobbigt och tar tid. Never again! Vi glider mot hotellet istället. Krubbar på ett indiskt hak i närheten av vårt hotell och hämtar till slut ut vår packning för att bege oss mot flygplatsen.

 

Det är vemodigt att lämna Berlin och jag konstaterar att jag aldrig längtar hem när vi är ute och reser. Är det bra eller dåligt?

 

 

Lyckliga på resande fot...

 

...men någon blev ledsen när fönsterplatsen saknade fönster.

 

Fast vi är ju inte dummare än att vi kan titta ut genom grannens fönster.

 

Auf Wiedersehen!