Uppföljning, avstämning och bokslut
Om jag hade fått besök idag och besöket hade frågat mig varför jag bor just i Getingedalen hade svaret varit enkelt.
För just det här hade jag svarat och sträckt armarna mot den soliga skyn, mot den vackra skogen och mot den snötäckta marken. Idag kunde man uppleva anledningen till att jag vill bo här. Därför åkte jag till stan. Närå, men vad fasiken gör man? Imorgon åker vi till Norrland och jag skulle både handla mat och byta bil. Mina föräldrar är bussiga och lånar ut Audin då vi ska på långtripp. Känns safe. Den har dessutom en fungerande stereo.
Jag har varit på skiktröntgen av hjärnan. Lite läskigt innan men det gick hur bra som helst. Det jobbigaste var nog att jag var tvungen att plocka ur alla piercingar och pluggar ur öronen. Tanken hade slagit mig i precis rätt ögonblick. Innan jag åkte hemifrån den dagen plockade jag ner tången i väskan. Utifallatt. Samma tång som jag lovade, dyrt och heligt, att inte plocka fram ur handbagaget under en flygfärd mellan Sverige och England, några veckor efter 9/11. Men det är en annan historia.
Hur som helst, jag väntar fortfarande på svaret från röntgen.
Fast hälsan är god. Jag mår hur bra som helst. Förra gången vi var i Norrland, det var i början av augusti, mådde jag allt annat än bra. Det är dags för revansch.
Julen avklarades utan större besvär, iallafall för mig. Herr Bältros hade det desto jobbigare. När man frågade honom hur han mådde var det väldigt dåligt, ja riktigt illa faktiskt, men däremellan agerade han precis som vanligt. Vann bowlingen gjorde han dessutom. Kanske inte med så mycket som han brukar men det måste inte ha med bältrosen att göra. Det kan lika gärna vara åldern. Mamma tror att han har skidskyttesjukan. Han blir som sämst när det är skidskytte på TV för just då måste han gå och lägga sig i det TV-utrustade sovrummet.
Jag gjorde en dagstur till Kungsör för att träffa vännen M som var på julvisit hos sina föräldrar. Jag tog tåget. Det visade sig vara nästan lika billigt som att köra bil. Snabbt gick det också. Iallafall dit. När jag skulle hem kom det inget tåg. Fast man har ju hört talas om förseningar så jag lämnade inte perrongen ifall det plötsligt skulle tuffa in ett tåg. Men det kändes lite ovisst när det varken stod något på informationstavlorna eller ropades ut något i högtalarna. Vänthallen var förstås låst och det var minus tio grader ute. Jag ringde SJ. Det var 20 minuters telefonkö och jag var glad att jag hade en nyladdad mobiltelefon.
När jag äntligen kom fram till Anders på SJ kunde han inte hjälpa mig på något sätt. Hans dator hade kraschat.
Kajan: Men jag står här i kylan och vet varken ut eller in. Något måste du väl kunna göra? Skicka en taxi eller nåt.
Anders: Nej jag är ledsen. Men du ska få ett annat nummer som du kan ringa istället.
Kajan: Ska jag vänta 20 minuter igen?
Anders: Neeeeeeejdå, det ska gå myyyyyycket snabbare.
Det tog 25 minuter innan en dam svarade på det andra numret.
Jag förklarade mitt problem, att jag stod på en jävligt kall och tom perrong med en biljett till Örebro.
Damen: Vänta ska jag koppla dig.
Och så, efter en dryg timmes väntande, telefonerande och köande, kopplades jag bort. Först tänkte jag att hon hade kopplat mig till 112 eftersom jag hade antytt att jag håller på att frysa ihjäl men det kom ingen ambulans. Efter ytterligare en stunds funderande och akrobaterande (Det gällde att hålla igång för att inte frysa fast. För det hade ju sett snyggt ut om jag, när tåget äntligen tuffar in, sitter fast på perrongen.) så får jag se ett meddelande på en TV-skärm inne i den låsta vänthallen. TV-skärmen var nog egentligen avsedd för dem som vistades där inne eftersom den satt långt in och var vinklad åt fel håll men man blir jävligt skarpögd när man håller på att frysa ihjäl.
Där står det att ett annat tåg, som uppenbarligen inte heller har kommit, är inställt och ersatt med buss. Jag går således till andra sidan stationshuset för att åtminstone får prata med en busschaufför.
Det kommer inte bara en buss utan två. Och den ena ska åt mitt håll. Två timmar för sent kommer jag fram till Örebro. Dagen därpå skrev jag ett långt brev till SJ.
Jag återkommer 2010. Inte bara med en rapport från nästa decennium, Norrland och matchen mellan MoDo och Södertälje utan också med nästa års tema. Gott slut!
För just det här hade jag svarat och sträckt armarna mot den soliga skyn, mot den vackra skogen och mot den snötäckta marken. Idag kunde man uppleva anledningen till att jag vill bo här. Därför åkte jag till stan. Närå, men vad fasiken gör man? Imorgon åker vi till Norrland och jag skulle både handla mat och byta bil. Mina föräldrar är bussiga och lånar ut Audin då vi ska på långtripp. Känns safe. Den har dessutom en fungerande stereo.
Jag har varit på skiktröntgen av hjärnan. Lite läskigt innan men det gick hur bra som helst. Det jobbigaste var nog att jag var tvungen att plocka ur alla piercingar och pluggar ur öronen. Tanken hade slagit mig i precis rätt ögonblick. Innan jag åkte hemifrån den dagen plockade jag ner tången i väskan. Utifallatt. Samma tång som jag lovade, dyrt och heligt, att inte plocka fram ur handbagaget under en flygfärd mellan Sverige och England, några veckor efter 9/11. Men det är en annan historia.
Hur som helst, jag väntar fortfarande på svaret från röntgen.
Fast hälsan är god. Jag mår hur bra som helst. Förra gången vi var i Norrland, det var i början av augusti, mådde jag allt annat än bra. Det är dags för revansch.
Julen avklarades utan större besvär, iallafall för mig. Herr Bältros hade det desto jobbigare. När man frågade honom hur han mådde var det väldigt dåligt, ja riktigt illa faktiskt, men däremellan agerade han precis som vanligt. Vann bowlingen gjorde han dessutom. Kanske inte med så mycket som han brukar men det måste inte ha med bältrosen att göra. Det kan lika gärna vara åldern. Mamma tror att han har skidskyttesjukan. Han blir som sämst när det är skidskytte på TV för just då måste han gå och lägga sig i det TV-utrustade sovrummet.
Mamma fick ta ansvaret för julspexet i år då Herr Bältros var för sjuk
Herr Bältros firar jul
Mitt färgglada sällskap på den traditionella juldagspromenaden
Garagebygget vilar. Takstolarna kom på plats en kall söndag före jul. Med hjälp av vår kranförande granne gick arbetet smidigt. Nästa moment är takskivor, läkt och tegel. Hur svårt kan det va?
Första gaveln justeras in
Samtidigt som mörkret lägrade Getingedalen avslutade vi arbetet med takstolarna
Jag gjorde en dagstur till Kungsör för att träffa vännen M som var på julvisit hos sina föräldrar. Jag tog tåget. Det visade sig vara nästan lika billigt som att köra bil. Snabbt gick det också. Iallafall dit. När jag skulle hem kom det inget tåg. Fast man har ju hört talas om förseningar så jag lämnade inte perrongen ifall det plötsligt skulle tuffa in ett tåg. Men det kändes lite ovisst när det varken stod något på informationstavlorna eller ropades ut något i högtalarna. Vänthallen var förstås låst och det var minus tio grader ute. Jag ringde SJ. Det var 20 minuters telefonkö och jag var glad att jag hade en nyladdad mobiltelefon.
När jag äntligen kom fram till Anders på SJ kunde han inte hjälpa mig på något sätt. Hans dator hade kraschat.
Kajan: Men jag står här i kylan och vet varken ut eller in. Något måste du väl kunna göra? Skicka en taxi eller nåt.
Anders: Nej jag är ledsen. Men du ska få ett annat nummer som du kan ringa istället.
Kajan: Ska jag vänta 20 minuter igen?
Anders: Neeeeeeejdå, det ska gå myyyyyycket snabbare.
Det tog 25 minuter innan en dam svarade på det andra numret.
Jag förklarade mitt problem, att jag stod på en jävligt kall och tom perrong med en biljett till Örebro.
Damen: Vänta ska jag koppla dig.
Och så, efter en dryg timmes väntande, telefonerande och köande, kopplades jag bort. Först tänkte jag att hon hade kopplat mig till 112 eftersom jag hade antytt att jag håller på att frysa ihjäl men det kom ingen ambulans. Efter ytterligare en stunds funderande och akrobaterande (Det gällde att hålla igång för att inte frysa fast. För det hade ju sett snyggt ut om jag, när tåget äntligen tuffar in, sitter fast på perrongen.) så får jag se ett meddelande på en TV-skärm inne i den låsta vänthallen. TV-skärmen var nog egentligen avsedd för dem som vistades där inne eftersom den satt långt in och var vinklad åt fel håll men man blir jävligt skarpögd när man håller på att frysa ihjäl.
Där står det att ett annat tåg, som uppenbarligen inte heller har kommit, är inställt och ersatt med buss. Jag går således till andra sidan stationshuset för att åtminstone får prata med en busschaufför.
Det kommer inte bara en buss utan två. Och den ena ska åt mitt håll. Två timmar för sent kommer jag fram till Örebro. Dagen därpå skrev jag ett långt brev till SJ.
Jag återkommer 2010. Inte bara med en rapport från nästa decennium, Norrland och matchen mellan MoDo och Södertälje utan också med nästa års tema. Gott slut!
God jul!
Fy fan vad jag har det bra
Tecken på välmående och god hälsa ser ut som följer i Kajans liv:
Fredag kväll: En hejdundrande personaljulfest med massor av olika trevliga inslag. Får sova i egen säng tack vare att sambons arbetstider och krogens stängningstider är ungefär desamma.
Lördag: En balanserad blandning av slöande och pyssel. Bakar dubbel sats matbröd, en plåt skurna pepparkakor varav hälften blev brända, dammsuger, gör egen äppeljuice, hänger ut fågelmat och dekorerar inomhus med enris. Bloggar.
Söndag: Sover länge men tar sedan en promenad med hunden bort till grannen R som ska ha betalt för nedtagning av Närkes största björk, tar in ved så att vedbäraren går sönder, lagar vedbäraren, tar hem granris från högarna som skogsmaskinen har lämnat efter sig, plockar blåbärs- och lingonris och gör buketter, gräver upp de sista morötterna och jordärtskockorna, laddar musfällorna i verkstan med After Eight, tömmer komposttunnan. Bloggar igen.
När allt är bra går det av bara farten. Dessutom infinner sig en tillfredsställande känsla i kroppen och av den får jag ytterligare kickar. Veckan borde alltså bli hur bra som helst. Fast det hade den nog blivit ändå. Ledig måndag, vegetariskt julbord på tisdag, skolavslutning på torsdag och sedvanlig julgodistillverkning med orienterarbrudarna på fredag.
Fredag kväll: En hejdundrande personaljulfest med massor av olika trevliga inslag. Får sova i egen säng tack vare att sambons arbetstider och krogens stängningstider är ungefär desamma.
Lördag: En balanserad blandning av slöande och pyssel. Bakar dubbel sats matbröd, en plåt skurna pepparkakor varav hälften blev brända, dammsuger, gör egen äppeljuice, hänger ut fågelmat och dekorerar inomhus med enris. Bloggar.
Söndag: Sover länge men tar sedan en promenad med hunden bort till grannen R som ska ha betalt för nedtagning av Närkes största björk, tar in ved så att vedbäraren går sönder, lagar vedbäraren, tar hem granris från högarna som skogsmaskinen har lämnat efter sig, plockar blåbärs- och lingonris och gör buketter, gräver upp de sista morötterna och jordärtskockorna, laddar musfällorna i verkstan med After Eight, tömmer komposttunnan. Bloggar igen.
När allt är bra går det av bara farten. Dessutom infinner sig en tillfredsställande känsla i kroppen och av den får jag ytterligare kickar. Veckan borde alltså bli hur bra som helst. Fast det hade den nog blivit ändå. Ledig måndag, vegetariskt julbord på tisdag, skolavslutning på torsdag och sedvanlig julgodistillverkning med orienterarbrudarna på fredag.
Spår av skogsmaskinen
Sista morötterna
Tre stationer fulladdade med fågelmat
Årets en har bär
Julmys enligt Kajan
Julmys enligt min sambo
Julmys enligt vår hund
Läkarbesök och finväder
I torsdags var jag på sjukhuset och träffade doktor Sara. Förutom de förväntade och traditionella undersökningsmomenten fick jag sätta på mig ett svart cyklop med inbyggd kamera. Iförd denna skulle jag sedan falla från sittande till liggande med ögonen uppspärrade rakt ut i mörkret. Sen fick jag en förskräcklig massa frågor som jag inte kunde besvara. Huruvida jag får karusellkänslor eller upplever gungande golv när jag är yr? Nja, snarare irländsk julafton. Blir jag illamående i samband med yrsel? Jag trodde att det var ungefär samma sak. Jag har inte tänkt på att illamående och yrsel skulle uttrycka sig på olika sätt. Kommer yrseln plötsligt eller smygande? Det hade jag förstås inte heller tänkt på. Hur länge sitter anfallen i? Jag har inte tagit tid. Får jag tinnitus eller några andra symptom i samband med yrseln? Jag har alltid tinnitus. Något annat har jag inte registrerat. Blir det värre om jag rör mig? Det hade jag förstås inte heller noterat.
Jag kände mig döv. Jag lyssnar uppenbarligen inte på min kropp.
Hur som haver, jag får köra bil igen. Fast inte när jag är yr. Men det hade jag inte tänkt att bli nån mer gång. Doktor Sara kunde inte ställa någon diagnos. Jag ska undersökas vidare. Skiktröntgas bland annat. Det ska blir spännande. Och nästa gång jag blir yr ska jag söka akutvård och undersökas med yrsel i huvudet.
Livet går vidare. Just nu mår jag förträffligt.
Vit amaryllis i full blom pryder köket
Jag tror visst att det lackar mot jul. Inte mig emot. Julen för med sig så mycket vackert. Så mycket mys. Så mycket trivsel. Som chefens julklapp till exempel. I år blev vi bjudna på restaurang och partybowling. Så jävla kul. Eftersom det var fredag hade jag förväntat mig epilepsibowling till takterna av den senaste eurotechnon men jag slapp! Visst låg hela hallen i ett neonbad men det kom rock'n roll ur högtalarna vilket säkerligen bidrog till det stora antalet strajkar och de lika många ölen. Fan vad det är kul att göra något samtidigt som man partajar.
Sen skulle vi vidare, så klart, och det slutade som det alltid brukar göra när ett stort, brokigt och onyktert sällskap ska försöka samarbeta. Jävligt bra men på väldigt många olika ställen. Vi försökte först på Virus, Örebros senaste rockbar, men mannen i sällskapet uppfattades som överförfriskad av de överspända vakterna. Han fick genomgå några förnedrande rörelsetester på trottoaren men innan det hela var över tog jag kommandot och vi gick därifrån. Här ödslar vi ingen mera tid. Även om jag var bra sugen på att spana in Virus. Det får bli en annan gång.
Frost i örtagården
Lördagen var frostig och vacker. No more gråväder? G hade hyrt några mastodontmaskiner för att borra och skruva fast väggsektionerna i betongen. Grannen kom över med lastbil och padda och lade ytterligare ett lager sprängsten på uppfarten. Sen ska den täckas med markduk och singel. G fick provköra den fjärrstyrda kranen och föll i trans. Imorgon hoppas vi på en upprepning av det vackra vädret eftersom vi ska sätta ihop väggdelarna även i överkant.
Förankrade väggar
Dagens lycklige kranförare
Sen är det dags för takstolarna. Nästa helg är inbokad. Men vi får se om min hantlangande far lyckas ta sig hit. Jag trodde att han hade haft alla åkommor men icke. Just nu dras han med bältros och är så fruktansvärt sjuk. Till våren trodde han att han skulle vara på benen igen. Tydligen var det den senaste solsemestern i Thailand som hade utlöst det hela. Det kostar att ligga på topp.
Herr Bältros
Getingedalens HC - här kan ni träna!
Vit amaryllis. Igen.
Trappräcket har fått ny färg och äntligen satts på plats.
Nyårslöfte?
Om alla svenskar bytte ut köttet på tallriken mot grönsaker två gånger i veckan skulle det motsvara koldioxidutsläppet från 233 000 bilar under ett helt år. Det menar Naturskyddsföreningen. Jag förmodar att de vet vad de talar om.
Cancerfonden uppmuntrar dessutom var och en att värna om sin inre miljö. Enligt dem löper den som äter rött kött betydligt större risk att få cancer i tjock- och ändtarm än den som konsumerar måttliga mängder.
Ett halvt kilo rött kött i veckan är vad som maximalt rekommenderas i en global rapport från Världscancerfonden.
Hur gör du 2010?
Körförbud och gråväder
Ja men herre gud så krångligt det kan bli. Jag sökte vård för min yrsel och lämnade vårdcentralen med körförbud. Hur löser man sådant när man bor mitt i skogen, far from allmänna kommunikationer? Jo men läkaren var beredd att sjukskriva mig så att jag skulle slippa köra bil. Förmodligen skulle förbudet hävas när jag fick träffa en annan läkare på sjukhuset. Fast det skulle ta tid innan jag fick träffa den förstås. Kan jag få färdtjänst? frågade jag. Jorå absolut, sa läkaren, men det är en handläggningstid på över en månad.
Sjukskriv dig! sa G. Då får vi ju träffas lite. Hur fan skulle jag göra? En helgs funderande resulterade i valet att köra fram och tillbaka till jobbet, trots förbudet, men undvika längre resor. Hittills har det gått bra. Sjukskrivningen valde jag att spara på tills jag någon gång behöver den än mer, för just nu mår jag riktigt bra. Jag tror att det är fastans förtjänst. Inga slaggprodukter som ligger i kroppen och stör systemet.
Har du ringt och tjatat på sjukhuset så att du får snabbare tid? undrade min betydligt mer sjukhusvane far. Nej det hade jag ju inte förstås. Den tanken hade inte slagit mig. Jag har nästan aldrig varit sjuk förut. Det var nog min första remiss över huvud taget. Nej förresten, jag fick en remiss när jag fick tinnitus för snart 10 år sedan. Nu skulle jag tillbaka till samma avdelning, Öron, näsa, hals. De tror att min yrsel har med öronen att göra.
Jag ringde och bönade. Och fick tid. På torsdag ska jag dit. Wish me luck. Att de häver körförbudet alltså.
Garagebygget går framåt. Gjutar-Ove med kompanjon kom en fredagmorgon klockan sju och satte igång. Min sambo hade aldrig haft sådan koll på väderleksprognosen någonsin förut i sitt liv för regn, det ville vi absolut inte ha just denna dag. Naturligtvis började det att regna. Mot prognosernas utsago men med alla odds. För det hade ju regnat i snart en månad så varför skulle det vara uppehåll den här dagen?
Det blev, trots regn, en godkänd gjutning men Ove & co höll på till tre på natten. Då knackade de på dörren och menade att det inte gick att göra mer åt ytan i nuläget utan att de fick komma tillbaka i vår och torrslipa istället.
Trots den, enligt Ove, dåliga finishen tyckte vi att vi hade fått världens snyggaste betongplatta vilken möjliggjorde fortsatt bygge. Äntligen skulle själva huset komma på plats och det var riktigt roligt. Med hjälp av farsan lyckades vi på fem timmar resa alla väggarna. I regn förstås. Trodde ni det var något annat väder? Nu följer en massa finlir som G kan pula med själv på dagarna och sen kommer grannen till undsättning med sin lastbilskran och lyfter takstolarna på plats. Det är så spännande!
Årets julmarknader är över. Resultatet är godkänt och lugnet är åter infunnet. Nu fattas bara att jag tar kontakt med de negligerade butikerna som ville sälja mina grejer. Frågan är om de fortfarande är intresserade efter min försummelse. Jag klandrar dem inte.
Å så har jag upptäckt ett vegetariskt julbord i Örebro! Dit ska vi nästa tisdag. Jag hittade en ledig kväll i min sambos arbetsschema och bokade snabbt in oss på Rosengrens skafferi.
Det mullrar i skogen. Mittemot oss har vi en ogenomtränglig slyskog. En vanvårdad, före detta vacker fårhage. Jag minns den från barndomens utflykter till Getingedalen. På 30 år har hela härligheten vuxit igen men nu kör skogsmaskinerna för fullt. Dygnet runt. Och de kommer allt närmare. Det går väl aldrig att återställa den vackra fårhagen men djungeln försvinner förmodligen. Det är så roligt när det händer saker i dalen.
Sjukskriv dig! sa G. Då får vi ju träffas lite. Hur fan skulle jag göra? En helgs funderande resulterade i valet att köra fram och tillbaka till jobbet, trots förbudet, men undvika längre resor. Hittills har det gått bra. Sjukskrivningen valde jag att spara på tills jag någon gång behöver den än mer, för just nu mår jag riktigt bra. Jag tror att det är fastans förtjänst. Inga slaggprodukter som ligger i kroppen och stör systemet.
Har du ringt och tjatat på sjukhuset så att du får snabbare tid? undrade min betydligt mer sjukhusvane far. Nej det hade jag ju inte förstås. Den tanken hade inte slagit mig. Jag har nästan aldrig varit sjuk förut. Det var nog min första remiss över huvud taget. Nej förresten, jag fick en remiss när jag fick tinnitus för snart 10 år sedan. Nu skulle jag tillbaka till samma avdelning, Öron, näsa, hals. De tror att min yrsel har med öronen att göra.
Jag ringde och bönade. Och fick tid. På torsdag ska jag dit. Wish me luck. Att de häver körförbudet alltså.
Farbar bil (med ny skylt) och ägare med körförbud
Under besöket på vårdcetralen passade jag samtidigt
på att visa upp mitt skadade finger och fick årets
klumpigaste omplåstring efteråt. Doktor G gör det
tusen gånger bättre. Apropå tusen, jag fick tusen
spänn av försäkringsbolaget för skadan. Alltid något.
Garagebygget går framåt. Gjutar-Ove med kompanjon kom en fredagmorgon klockan sju och satte igång. Min sambo hade aldrig haft sådan koll på väderleksprognosen någonsin förut i sitt liv för regn, det ville vi absolut inte ha just denna dag. Naturligtvis började det att regna. Mot prognosernas utsago men med alla odds. För det hade ju regnat i snart en månad så varför skulle det vara uppehåll den här dagen?
Det blev, trots regn, en godkänd gjutning men Ove & co höll på till tre på natten. Då knackade de på dörren och menade att det inte gick att göra mer åt ytan i nuläget utan att de fick komma tillbaka i vår och torrslipa istället.
Svårt att slipa betongplattan i regnet
Trots den, enligt Ove, dåliga finishen tyckte vi att vi hade fått världens snyggaste betongplatta vilken möjliggjorde fortsatt bygge. Äntligen skulle själva huset komma på plats och det var riktigt roligt. Med hjälp av farsan lyckades vi på fem timmar resa alla väggarna. I regn förstås. Trodde ni det var något annat väder? Nu följer en massa finlir som G kan pula med själv på dagarna och sen kommer grannen till undsättning med sin lastbilskran och lyfter takstolarna på plats. Det är så spännande!
Väggarna kommer på plats och jag har visst varit med och byggt!
Utan mig hade det inte blivit något alls. Faktiskt.
Men någon ska ju dokumentera också.
Alla väggar på plats!
Årets julmarknader är över. Resultatet är godkänt och lugnet är åter infunnet. Nu fattas bara att jag tar kontakt med de negligerade butikerna som ville sälja mina grejer. Frågan är om de fortfarande är intresserade efter min försummelse. Jag klandrar dem inte.
Julmarknad i Wadköping. En del av mitt bord.
Å så har jag upptäckt ett vegetariskt julbord i Örebro! Dit ska vi nästa tisdag. Jag hittade en ledig kväll i min sambos arbetsschema och bokade snabbt in oss på Rosengrens skafferi.
Det mullrar i skogen. Mittemot oss har vi en ogenomtränglig slyskog. En vanvårdad, före detta vacker fårhage. Jag minns den från barndomens utflykter till Getingedalen. På 30 år har hela härligheten vuxit igen men nu kör skogsmaskinerna för fullt. Dygnet runt. Och de kommer allt närmare. Det går väl aldrig att återställa den vackra fårhagen men djungeln försvinner förmodligen. Det är så roligt när det händer saker i dalen.
Ur led är tiden. Födelsedagspenséerna från mars blommar ännu.
Årets favoritglögg
Nya TV-fåtöljen blev en hundfavorit. Här ligger hon och kollar Animal Planet.
Småkakor
Drömskt god kaka utan namn. En del kallar dem kolakakor.
200 g smör (det måste verkligen vara smör, inte margarin)
1,75 dl socker
1 msk ljus sirap
2 tsk bakpulver
2 msk vaniljsocker
5 dl vetemjöl
Låt smöret bli rumsvarmt. Blanda ihop smör, socker, sirap, bakpulver och vaniljsocker. Tillsätt mjölet. Dela degen i fyra delar. Gör rullar och lägg dessa på plåten. Platta till rullarna något. Grädda i 175 grader i 10-15 minuter. Låt svalna ett par minuter, skär sedan sneda bitar.
200 g smör (det måste verkligen vara smör, inte margarin)
1,75 dl socker
1 msk ljus sirap
2 tsk bakpulver
2 msk vaniljsocker
5 dl vetemjöl
Låt smöret bli rumsvarmt. Blanda ihop smör, socker, sirap, bakpulver och vaniljsocker. Tillsätt mjölet. Dela degen i fyra delar. Gör rullar och lägg dessa på plåten. Platta till rullarna något. Grädda i 175 grader i 10-15 minuter. Låt svalna ett par minuter, skär sedan sneda bitar.
Mammas skurna pepparkakor
Egentligen vill jag baka mina egna pepparkakor eftersom köpekakorna är fulla av suspekta ingredienser. Hittills har jag dock varit för lat. Bara tanken på gubbar, julgranar och deg som fastnar på kaveln får mig att bli irriterad. Men så kom jag att tänka på min kloka mamma som gör skurna pepparkakor. Så det blev det i år! Närhelst man är sugen på pepparkakor tar man fram degrullen ur frysen och skär av en plåtfull kakor. Gräddningen går på fem minuter. Smidigt!
3 dl sirap
0,5 kg strösocker
5 hg smör
1 dl vispgrädde
1 msk ingefära
1 msk kanel
1 msk nejlikor (malda)
1 kg vetemjöl
1 msk bikarbonat
Värm sirap, socker och smör. Rör tills det har svalnat. Tillsätt grädde och kryddor. Blanda bikarbonat med mjöl och knåda till en deg. Gör degrullar och slå in i folie. Frys. Kakorna gräddas sedan i 200 grader i 4-5 minuter.
3 dl sirap
0,5 kg strösocker
5 hg smör
1 dl vispgrädde
1 msk ingefära
1 msk kanel
1 msk nejlikor (malda)
1 kg vetemjöl
1 msk bikarbonat
Värm sirap, socker och smör. Rör tills det har svalnat. Tillsätt grädde och kryddor. Blanda bikarbonat med mjöl och knåda till en deg. Gör degrullar och slå in i folie. Frys. Kakorna gräddas sedan i 200 grader i 4-5 minuter.
