Kajans

Väggarna i gästrummet är målade med färgslattar från tidigare projekt.

Golvet är lutat och oljat. Den faluröda känslan får följa med in i form av taklister.

 

Även propplådan fick sig en omgång med faluröd hammarlack.

Elen har fått en översyn av Gizmo den gamle elektrikern.

 

Fönstret var i stort behov av renovering. Det blev nya foder dessutom.

 

Lampan har vi kompromissat oss fram till. Gizmo ville ha något industriellt och

jag önskade något lantligare. Den industriella designen, som jag inte hann ta kort på,

kunde också uppfattas som knarkarkvartig, väldigt ofärdig, om man frågar mig.

Med porslinshållare och textilsladd så funkar det med halogenspot. Ljuset blir iallafall väldigt fint.

 

Man måste äta mellan varven och den här dagen blev det nyskördade bondbönor.

 

Dags för inredning! Här håller sängen på att ta form.

 

Nästan färdig våningsäng.

 

I couldn't care less.

 

Fasaden får sig också en omgång. Vi upptäckte att hörnstocken var

uppäten av hästmyror så den är utbytt. Försäkringsbolaget står faktiskt

för kostnaden. Allt det vita byts ut mot falurött. Knutar, foder och,

så småningom, vindskivor.

 

Den gamla hörnstocken vägde inte så mycket längre...

 

Fasaden rivs, den gamla isolerande spånet rasar ut och nya reglar är på vägg upp.

 

Reglat, isolerat och vindpappat! Nu väntar ny fasad och lite färg.

 

Flammentanz!

 

I år blir det druvor!

 

Fortsättning följer...

 

 

Vi har en kompis, vi kan kalla honom Janne, som skulle åka till New York med sitt jobb. Resan skulle framför allt innehålla jobbrelaterade studiebesök men även en del annat New Yorkigt och lite egen tid. Jobbet hade fixat allt, transport till Arlanda, hotell och program. Allt Janne behövde tänka på var sin packning, sitt pass och att komma i tid till bussen.

Då flyget skulle lyfta på förmiddagen från Arlanda och då incheckningen till USA-resor är väldigt tidskrävande så var bussen tvungen att gå ornitologiskt tidigt från Örebro. Halv fem. Men Janne kom inte. Jannes bror, vi kan kalla honom för Pelle, ringer Janne för att kolla läget. Inget svar. Då bestämmer sig sällskapet i bussen för att åka vägen via Jannes lägenhet för att se vad som har hänt. Janne bor i ett hyreshus utan porttelefon och det var omöjligt att ta sig in i byggnaden. Pelle väljer att ställa sig utanför Jannes fönster och ropa och kasta grus men ingen reaktion.

Jannes granne vaknar istället och blir fly förbannad över det bryska och väldigt tidiga uppvaknandet. Pelle förklarar det brådskande och akuta läget och ber den arga grannen om hjälp. Icke. Grannen stänger sitt fönster och hotar med polis om inte Pelle slutar väsnas.

Pelle och sällskapet åker till Arlanda.

Janne vaknar i sin soffa strax efter halv fem. Tror ni att han svor? Janne inser att han har missat bussen men att det ändå inte behöver vara kört. Tack och lov var väskan packad så Janne sliter med sig den och slänger sig i sin egen bil för vidare färd mot Arlanda. Bilen behöver tankas så Janne gör ett stopp vid macken.

Nästa stopp gör Janne i Riddarhyttan när han inser att han har kört 7,5 mil åt fel håll. Tror ni att Janne svor den här gången då? Tack och lov hittar han en genväg till Arboga och äntligen är han på väg mot Arlanda. Färden går i 160 knyck ibland. Omkörningar på höger sida förekommer också. Janne kan inte känna sig lugn förrän han har fått kontakt med bussen och till slut ser han den. Samtidigt kör de in på Arlanda men till skillnad från bussen måste Janne hitta någonstans att parkera bilen. Den som har varit på Arlanda vet att det varken är lätt eller billigt att hitta en bra parkering i närheten av terminalen. Janne gör sig dock inte besväret att leta utan tar första och bästa plats. Janne ansluter till gruppen.

Jannes vistelse i New York är en helt annan historia men den verkar inte ha varit lika stressig som starten. Att han hade en parkeringsbot värd 2100 kronor att vänta när han kom hem kunde han säkert ana men det lät han sig nog inte besväras av.

Måndag 25 juli
Försöker sova så länge som möjligt. Det ska ju vara så bra med vila. Klockan 11 måste jag ändå gå upp. Kan inte ligga längre. Gizmo är rastlös. Han är redan ute i trädgården och grejar. Jag håller ett helt annat tempo. Fast det är svårt att vila. Det blir ändå en del gjort fast inte av den tyngre sorten. Bakar tre limpor, gör färskost och viker tvätt. Vill vara ute en stund så jag vattnar i växthuset och planterar 20 perenner från Norrland. Gizmo har ägnat sig åt plantering av de finska klotpilarna och sen snyggar han till de före detta rabatterna. Vackert!

Därefter tar vi oss an stolpen. Eller flaggstången. Eller vad det nu är. Den som ska stå i mitten i cirkeln. Den som ska hålla upp linorna som vildvinet ska klättra på. Det går lättare än jag tänkt men det är inte klart på långa vägar. Stolpen ska gjutas fast i marken. Nu hålls den på plats av tre snubbelstörar. Idun behöver röra på sig och jag föreslår att vi åker en kilometer nerför backen eftersom det brukar växa kantareller där. Vi plockar en liter och sen är hunden nöjd. Och jag är helt färdig. Även om jag mår bättre idag så är jag långt ifrån frisk. Den onda kroppen har decimerats till onda öron. Och febern kommer och går. Till kvällen blir det svamprensning och en helknäpp grekisk film, Dogtooth. Fast jag kan rekommendera den.

Finsk snygging

 

Stången kolas för den rätta svärtan

 

Mer mast än stång

 

Kantarellplockerska

 

Skogens GULD!

 

Tisdag 26 juli
Mår bättre idag. Vädret verkar bli underbart. Vågar hänga tvätten ute. Binder upp framtunga bondbönor. Skördar en rekordstor japansk rädisa. Förmodligen träig. Följer med Gizmo till farbror doktorn. Han tyckte att det var hög tid för Gizmo att sluta röka. Nähä? Hem och byta till trädgårdsoutfiten. Gizmo klipper gräs och jag gräver bort de sista perennerna. Halleluja! Sen snyggar vi till de före detta rabatterna och sår gräs. Jag skördar all japansk komatsuna innan den går i blom och hinner skölja, förvälla och frysa en del av det samma dag. Middagen innehåller också en del av den riktigt välsmakande grönsaken. Ungefär som att tillreda mangold fast lite annorlunda i smaken.

Vi inventerar förrådet av saft och kliar oss i skallen i en stund. Ska vi verkligen koka mer saft när källaren är full av förra årets produktion? Fast samtidigt måste vinbär och krusbär plockas NU. Och lingonen som har legat i frysen sedan 2009... vad ska vi göra av dem? Det blir ett snabbt rådslag och vi kommer nog fram till den bästa lösningen. Det känns helt fel att låta bär och frukter förgås. Hallonen plockar jag också av. Iallafall de som jag kommer åt utan att bli bränd av nässlorna. Eller de som trillar ner på marken av sig själv eftersom de är såååå redo att plockas.

Till kvällen tar vi en promenad till Kalltjärn och nakendoppar oss. Sjön ligger spegelblank och vattnet är som bomull. Hunden får sitt pinnbehov tillfredsställt och vi ser inte en enda orm. Vi avslutar dagen med film.


Onsdag 27 juli
Efter den obligatoriska sovmorgonen så fortsätter jag med komatsunan och det tar åtskilliga timmar. Frysen fylls. Plockar ur 4 kilo och två år gamla lingon och kokar sylt på dem. Vänder ryggen till och det kokar över. Vi sanerar köket i en timma. Saften har missfärgat flera av våra vita skåluckor och lådfronter till en besvärande lila nyans, golvsocklar och spishäll måste lyftas bort. Vilken mess! Men faktum är att några droppar klorin får bort missfärgningen och tillsammans lyckas vi återställa köket till dess ursprung. Gizmo klipper fruktträd och gräs. Vi skördar körsbär, vitlök, morötter och sockerärter. Funderar på vart vi ska installera humlelunden och plantera silverpilen. Konstaterar att krusbär och vinbär måste plockas av. Och vad ska vi göra av dem då? Klurar över om björnbärsbusken verkligen måste vara så stor och taggig? Bären sitter ju inte på de där långa otrevliga spröten som man river sig på. Middag och två filmer.

Yoghurt med körsbär = GOTT

 

Vitlök på tork i car porten.

(Klen skörd i år. Dåligt med näring i vitlökslandet.)

 

Dagens lunch: svampmacka (ni ser väl mackan?)

Torsdag 28 juli
Sover ut och förbereder middagen som vi ska bjuda mina föräldrar på senare idag. Gör egen pesto på egen basilika. Gör gnocchi på grannens ägg. Bakar morotskaka på hemodlade rötter. Fixar bruschetta på bröd från Getingedalen. Och så lite vitlöksstekt komatsuna på det. Äntligen kommer det lite regn. Vårt nysådda gräs, ja hela vår trädgård, behöver det efter de senaste dagarnas värmebölja. Resten av dagen umgås vi med mina föräldrar, ser Ernst och säger hej då. Dagen avslutas i vanlig ordning med film.


Fredag 29 juli
Hela släkten samlas för att hjälpa mormor med flytten. Efteråt är det samling på Flugis för lite omladdning innan vi tar oss till stan för ett restaurangbesök. Lön, fredag, semester och ett helskotta vackert väder gör att stan är överfull med folk. Varenda uteservering och verandra är packad av lättklädda semestersvenskar. Vi får ändå bord utanför Strömpis och äter en helt okej middag. Innanför pågår allsången, örebroarnas senaste fredagsnöje på somrarna. Vansinnigt populärt. Strömmen av folk är oändlig. Efter restaurangbesöket är det meningen att vi ska efterfesta på Flugis men då lackar jag ur på delar av släkten och väljer att åka hem istället. Tur att Gizmo hade valt att vara nykter så att han kan köra hem oss till lugnet i Getingedalen. Och tur att jag har en sådan fantastisk mamma.


Lördag 30 juli
Dagen börjar långsamt men tempot ökar allt eftersom. Jag tänker på mamma som inte förtjänade att bli ledsen igår. Vi snickrar en Ernst-kruka, kör med grästrimmer, packar keramikugnen, snickrar en hylla och river upp golvet i gamla verksta'n/gästrummet. Det ska bli nytt-nytt-nytt! Vattnar på våra växter då det varma och otroligt härliga sommarvädret håller i sig. Dessutom har knotten sagt adjö för i år så kvällarna är gudomliga. Vi skördar det vi behöver till kvällens middag och avslutar i vanlig ordning med en film. Den här kvällen såg vi Sahras nyckel och den tycker jag att ni ska se!

En Ernst-kruka åt kaprifolen

 

Lila blomkål till kvällens gryta

 

Golvet i gamla verksta'n åkte ut och därmed upphör gamla verksta'n att existera.

Låt mig presentera GÄSTRUMMET!

Söndag 31 juli
Sista semesterdagen. Istället för att sörja att jag ska jobba ett helt år till så tänker jag att Imorgon ska jag iväg och jobba några timmar, sedan ska jag fortsätta leva semesterliv i Getingedalen som om inget har hänt. Dessutom har ju jag ett jobb som mjukstartar. Jag har skrivit det förut men det är värt att repetera. Iallafall för mig själv. Det stora rycket kommer inte förrän i mitten av augusti när lärarna kommer tillbaka och det ska planeras för terminen. Lagom till dess går jag åter ner till fyradagarsvecka. Nåväl, idag började vi med en tripp till Byggmax för lite virke. Gästrummet ska få nytt golv med nya reglar. Isoleras dessutom. Förutom snickrandet av detta hann jag måla färdigt min hylla som ska sitta utanför entrén till butiken, tvätta och hänga två maskiner, kärna ur två liter körsbär och plocka fem liter vita vinbär. Vad jag nu ska ha dem till. Vi vattnar odlingarna. Lite regn tack! Åtminstone så att vattentunnorna fylls. Gizmo gör en rekordgod greksallad till kvällen. TV och sen är det slut på juli och det roliga. God natt.

Nya golvreglarna sitter tätare och är betydligt kraftigare. Bort med svajet.

(På undersidan sitter brädor för att vi ska kunna lägga

skivor i botten och hålla upp isoleringen från marken)

 

De första två sektionerna har fått bottenskiva, byggpapp och isolering.

 

Fägring i en vas

Måndag 18 juli
Ingen vidare väderdag. Långsam härlig frukost. Det blir en biltur i Örnsköldsvik med 10 ärenden på listan. Sen åker vi hem och hackar tacofyllning för 11 personer. Lite bönsallad, lite guacamole, lite böndip. Detta packas i 28 olika skålar och sen åker vi till vännerna på Värns och deras vackert belägna sommarstuga. Klassisk fiskebod med doft av tång och tjära. Regn och rusk ute men en härlig middag inne som följdes av ett oförglömligt parti 80-tals-TP. Röd flagg på formel ett-banan betyder väl mötande trafik? Eller var det vägarbete kanske?

Thomas på Värns

 

Tacos på Värns

 

Bäst på 80-tals-TP!

 

Utan tvekan världens bästa Camilla

 

2 x Tequlia

 

Sluttiden var inte barnvänlig

Tisdag 19 juli
Väderomslag! Hur vackert som helst och efter frukosten blir det jogging för vissa följt av brygghäng för samtliga. Lite lunch baserad på rester och sen gör vi en utflykt till samtliga handelsträdgårdar i Örnsköldsvik. Vår önskan. Kan det växa i Norrland så kan det växa i Getingedalen. Vi botaniserar på tre olika ställen och blir inte besvikna, vare sig på priser eller utbud. Dessvärre är det kontanter som gäller så vi ställer undan några plantor och har för avsikt att komma tillbaka imorgon. På hemmaplan blir det rosévin, indisk middag, Strawberry Daiquiri, lagning av bryggan, gruppfotografering, porslinsdiskussion, avmaskning av katt (Jo man måste vara en hel klan för att få i Sundström ett piller) och utklassning i Gin Rummy. Innan nattningsritualen lägger vi upp en strategi för morgondagen. Den sista innan avresedagen.

Slödag även för de fyrbenta

 

Tequila går inte långt från Maja

 

Störst och minst i Paddal

 

Valrossar på bryggan

 

Alla utom två

 

This is Paddal (och en förbannat snygg Cava)

Onsdag 20 juli
Äter en snabb frukost efter uppvaknandet. Väntar inte på någon annan. Vädret är vackrare än utlovat och det ser ut att bli en fantastiskt dag. Igen. Åker och tar ut kontanter och sen direkt till Harald Bylunds Handelsträdgård för att hämta de finska klotpilarna och köpa diverse andra prisvärda och härdiga perenner. Hem till gänget i Paddal som vid det här laget har vaknat, ätit frukost och tagit ställning till dagens val; utflykt eller brygghäng på hemmaplan? Utflyktsgänget blir tre till antalet och börjar med fem mils resa söderut till Ullånger och Höga Kusten Expo. När det vankas konst och hantverk vet man aldrig vilken nivå kvalitén kommer att ligga på men idag blir vi glatt överraskade. Jättefina saker, välgjort hantverk av skickliga konstnärer. KUL! Bilen rullar sedan vidare till Villa Fraxinus, halvvägs till Nordingrå. Där blir vi också glatt överraskade av den fantastiska trädgården, tomten, husen och miljön. En lagom lång rundvandring avslutas med lunch i trädgårdsrestaurangen vid bästa bordet.

Vi kör vidare ut mot kusten och Rotsidan men tillåter oss att stanna på allt som ser spännande ut. Vi tittar in hos Keramik-Stina, njuter av den höga-kusten-specifika naturen, häpnas av Farfarsgården och passerar Mannaminne utan att gå in. Den finflikiga kusten genererar många smala vikar, höga berg och vackra dalgångar. Små fiskelägen smyger bakom krökarna och slutligen når vi Rotsidan. 500 meters promenad och så kommer vi fram till en fantastisk klippmiljö. Vi är knappast ensamma men kan ändå se skönheten i platsen. Vi börjar bli nöjda med vår utflykt och åker sakteligen tillbaka. Vi gör en avstickare till fiskeläget och campinghelvetet Barsta men går aldrig ur bilen och sen gör vi ett stopp vid Gårdsbutiken i Själand. Kanske inte vad vi hade väntat oss men naturen runtomkring är härlig. Vi stannar i Bjästa och handlar lite mat men vi glömmer att be dem skämmas. Hemmagänget har fixat middagen så vi behöver bara sätta oss vid dukat bord. Det blir hemlagad pizza, chianti och vinbärskaka. Annelies föräldrar tittar förbi på en kaffe men de ska även hämta Annelie och Greta. Vi tar avsked av dem eftersom vi inte kommer att ses mer den här gången. Naturligtvis känns det sorgligt men vi har flera tillfällen att se fram emot, inte minst New York i april. Vi som är kvar i Paddal spelar Gin rummy med Queens of the Stone Age i bakgrunden. Slow talk om löpning och det börjar kännas att vi ska åka hem imorgon.

Vackert på Villa Fraxinus

 

Stormtrivs på Villa Fraxinus

 

Mitt trevliga utflyktssällskap

 

Älskling, Villa Fraxinus är till salu... ska vi slå till?

 

Lunch på Fraxinus

 

Rotsidan

 

Majas vinbärskaka - ja tack!

 

Torsdag 21 juli

Ett sista morgondopp i Bäckfjärden. Långsam frukost. Packar i slow motion. Avsked. Hej då Paddal och Norrland. Vi kommer garanterat tillbaka. Vi turas om att köra söderut. Bilen är förvandlad till en rullande djungel. Full av träd och växter. Vi ser inte varandra på åtta timmar. Lyssnar intensivt på Sara Stridsbergs sommarprat och gillar det. Tar vägen via Örebro för att hämta hunden, handla lite livsmedel och köpa med oss indisk middag. I Getingedalen har det växt men vi tittar inte närmare på det utan packar ur, äter och slappar framför TVn. Somnar i våra egna sängar för första gången på länge.

Fredag 22 juli
Vaknar av slagregn mot fönstret. Ligger kvar i sängen och kollar Ernst på TV4 play i iPhonen. Frukost och diskning av alla nya saker vi har köpt och fått. En mindre omstrukturering på hyllorna i köket och matrummet. Ska vi kanske passa på att rensa ut lite samtidigt? Börjar så sakteliga att förbereda tripp till stan. Inhandling av diverse byggmaterial för den stundande veckans projekt.

Får följande mail från mamma:
Här kommer ett litet bidrag som eventuellt kan användas till nästa veckas blogg: För att få behålla våra fina körsbär så har det satts upp diverse färgglada plastpåsar i trädet. Jag försökte då förklara för Matts hur "fin" Ernsts fågelskrämma var men jag måste ha misslyckats fullständigt (jag gjorde till och med en mycket enkel skiss). Det tog inte många minuter (!) så dök han upp i sovrummet, där jag har tillbringat större delen av den senaste tiden, och sa: Den blev bra, det var nästan så jag blev rädd själv!

Efter inköpsrundan åker vi raskt hem igen för att hinna lite arbete. Gizmo snickrar på fasaden och jag rensar ogräs, binder upp växter och skördar vår blommande spenat. Sen ska denna sköljas, förvällas, torkas och frysas. Detta är anledningen till att vi åt middag 22.45... Den lilla antydan till halsont som jag vaknade med i morse har utvecklats till en förkylning och jag bestämmer mig för att inte ge mig ut på den inplanerade båtturen imorgon. Vi ser TV och får kännedom om tragedin i Norge innan vi somnar.

Spenatberg

Lördag 23 juli
Mår apa när jag vaknar. Försöker somna om och hoppas på att förkylningen ska vara över när jag vaknar nästa gång. Icke. Feber? Tragedin i Norge har växt. Fruktansvärt. Ösregn ute. Frukost. Norge-TV. Lätt hängig. Kollar keramikvideos på datorn. Vädret blir bättre. Börjar planera för färden till Vinön. Logistik på hög nivå när den ena ska åka båt och den andra tar bilen. Hade behövt hjälp av Krånglegårds. Kommer på i sista minuten att jag ska provstarta min bil innan Gizmo åker så att den verkligen rullar.

Icke.

Mekar. Startkablar. Startar. Tack och hej! Vi ses sen! Sen dör bilen igen. Ringer Gizmo som är 10 minuter bort. Först måste han åka genom landet som icke är innan jag får kontakt. Han vänder. Sur. Och sen. Mekar. Bilen startar! Gizmo hittar felet och konstaterar att vi måste meka bil i veckan. Han åker igen och jag håller tummarna för att den kommer att starta om två timmar igen. Lika ont i halsen fortfarande.

Vilar och åker till Vinön. Vädret har utvecklats till en riktigt varm och vacker sommardag. Parkerar i Hampetorp och tar - liksom många andra - färjan över till Vinön. Väntar vid entrén på Gizmo och gänget som kommer från småbåtshamnen. Ebbot (Soundtrack of our Lives) och Magnus (Weeping Willows) kör någon slags coverkonsert. Kvalitén är hög men låtvalet är så där. Publiken känns som en firmafest och stämningen är emellanåt allsångsartad. Jag vet inte vad jag tycker. Länge spelar de dessutom. Klockan 23.15 måste jag lämna värdshuset för att inte missa sista färjan tillbaka till fastlandet så jag jag lämnar min sambo och mina vänner som ska åka med Jannes båt tillbaka till Örebro.

Ebbot och Magnus

Bilen startar fint och min resa tillbaka till Getingedalen går felfritt. Det är allt annat än vad man kan säga om min sambos hemfärd.

Klockan 02.00 pratar vi med varandra. Då lämnar även de värdshuset och konserten som fortfarande pågår (De började 20.00!) men i en något svamligare form och med decimerad orkester. Gizmo har bstämt sig för att bo i Jannes båt i natt och köra hem till Getingedalen på söndag morgon. Det känns bra men min enda tydliga önskan är att han verkligen känner efter så att han är helt nykter när han kör. Dessutom ber jag honom ringa när de är tillbaka i Örebro så att jag vet att allt har gått bra. Det borde bli vid halv fem-snåret.

Mycket riktigt, halv fem ringer telefonen och jag känner mig lugn redan innan jag har svarat. Det är dock en trött, blöt och lätt skakad Gizmo som ringer. Båten har sprungit läck under resan och vattenfylldes alltmer. Medans en hade styrt in den mot Göksholm hade övriga frenetiskt öst vatten ur båten. När de når land har de vatten till knäna. Men de hann. Och det var en otrolig tur att det skedde i Hemfjärden och inte på Storhjälmaren för där finns det inget att styra in till.

Jag erbjuder min hjälp men de har redan ringt efter skjuts. Båten som Gizmo skulle sova i är vattenfylld och uppdragen i Göksholm så det alternativet är uteslutet. Jag erbjuder mig att hämta honom men han tackar nej. Det löser sig ändå.

Hur då?

Klockan sju kommer han hem, blöt och svinkall, med egen bil. Och det finns ingen chans i världsrymden att han hade hunnit nyktra till så pass mycket.

Jävlar vad arg jag blev. Och orolig. Idiot! Men allt gick bra.

Allt gick bra.


Söndag 24 juli
Vaknar vid ettiden av förklarliga skäl. Mår pyton. Lätt feber och en obeskrivligt ond hals. Vi är dessutom som förlamade efter nattens incident. Det blir inte många knop gjorda. En liten promenad för hundens skull och vi hittar kantareller förstås. Sen ser vi film på film innan det är sängdags. Vid det här laget har jag ont i kroppen och influensaliknande symptom. Imorgon börjar sista semesterveckan.

Måndag 11 juli
Gizmo kör ytterligare en intensiv jobbvecka och jag ska ha en drejelev från Falun i två dagar. När den första positiva kursdagen är slut och hon har åkt till ett närliggande Bed & Breakfast så flyttar jag lite perenner. Det tar aldrig slut. Mormor och mamma kommer på kortvisit och vi äter torra kakor som är kvar från cafédagen. Vi utbyter grejer och information innan de rullar vidare till nästa kalas. Typiskt pensionärer. Gizmo snickrar vidare på baksidan av uthuset innan vi äter middag och slappar framför TVn.

Tisdag 12 juli
Ytterligare en dag med drejelev. Det känns och går mycket bra. Det kommer en reparatör och tittar på vår märkliga värmepump. Den beter sig nyckfullt men han verkar hitta felet. Innan Gizmo kommer hem unnar jag mig att slappa framför en bra film (Den bästa av mödrar) och sen gör jag ett ryck med lite städning och matlagning.

Onsdag 13 juli
Begravningsdag. Min farbror Olle fick lungcancer och sen gick det fort. Olle har två barn, mina kusiner Åsa och Per-Ola. De är jämngamla med mig och syrran och vi umgicks mycket som barn. Nu träffas vi någon gång per år. Jag åker till Flugis, lämnar Idun och sen samåker vi till Svedvi kyrka utanför Hallstahammar. Begravningen sker i kretsen av de nämaste, en vän till Olle håller ett fint tal, ingen annan orkar. Sen åker vi hem till Åsa för lunch och fika och stämningen blir god, precis som det brukar. Vi pratar om alla roliga minnen vi har av Olle. Pappa har förstås en jobbig dag och tyvärr räcker det inte med alla känslor som uppstår i samband med att man begraver sin bror utan han måste tampas med andra onda krafter också. En riktig energislukare korsar hans väg. Just den här dagen när han hade behövt få säga farväl i lugn och ro.

Tillbaka till Örebro, hjälper mor och far med lite datajobb, hämtar Idun och åker till Jula för att köpa en gigantisk murarbalja. Ernst har inspirerat oss att tillverka ett eget planteringskärl. Gizmo och jag kommer hem ungefär samtidigt. Han snickrar på fasaden tills knotten tar kommandot. Solen gassar och jag konstaterar att våra odlingar är i stort behov av regn. Våra vattningar med slang och kanna räcker snart inte. Det blir mat och VM-fotboll på kvällen och innan vi avslutar dagen inser vi att det är dags att börja förbereda resan till Norrland. Ska vi ha rena kläder måste vi börja tvätta nu och ska gräset klippas måste det bli imorgon för på fredag ska det eventuellt bli regn. Halleluja! Fast sen förstår jag att det är jag som ska klippa gräset. Alltihop. Själv.

Klart tjejen ska ha ett flamingodiadem!

(Åsas dotter Lowa 3,5 år)

 

Mina kusiner P-O och Åsa

 

Nästan hela släkten på samma foto. Inte det enklaste att organisera men här är vi:

Från vänster: pappa, mamma, Kajan, kusinbarn Ida, kusinfru Annika, kusinbarn Ella, kusin Per-Ola,

Åsas hund Emil, kusin Åsa, kusinbarn Lowa, kusinbarn Lucas, kusins sambo Robert.

Torsdag 14 juli
Börjar dagen vid datorn. Getingedalen finns även på facebook nu och det kräver lite administration. Sen klipper jag gräs i hundra timmar. Tar en paus vid datorn, dricker saft och klipper mer gräs. Därpå följer lite ogräsrensning, plantering av klematis i Ernstbaljan och ek- och hasselplantor som vi fick med oss från Väddö. De senare jordslås för senare utplacering. Jag pumpar mitt pyspunkedäck på bilen, vi hjälps åt med att såga och bära brädor till fasaden, Gizmo snickrar och sen ser vi Ernst. Det blir veggoburgare till middag och sen ringer mamma och berättar att hon har fått kristallsjukan.


Fredag 15 juli
Åker till stan för att träffa mormor och några andra släktningar. Mormor ska flytta från sin jättevåning till en etta med sovalkov. Tänk er själva. Mormor är dessutom 95 år gammal och inte mycket till flyttkarl. Det verkar dock inte bli så tungt som min far hade befarat. Dels kommer det en antikhandlare och plockar det mesta, dels har vi anlitat två killar som ska bära möblerna som mormor vill behålla. Pappa tycker att det verkar för bra för att vara sant. Någonstans blir vi lurade fast han har inte räknat ut var.

Hos mormor packar, rensar, slänger, sorterar och plockar jag saker till mig själv. Perra och Anna är också där. Skitväder. Bra för trädgården! Går ett par vändor till mormors nya lägenhet. Hon ska flytta 50 meter och kommer att ha utsikt över sitt gamla hus. Vi fikar. Sen åker vi allihop till Flugis och hälsar på sjuklingen med kristallsjukan. Mer fika. Farsan grottar ner sig i sjukdomsprat och elände. Äter hallon i trädgården tills jag blir mätt och sen hem. Packar ur sakerna jag fick av mormor och sen börjar förberedelserna för norrlandstrippen.

95-åring på väg att flytta

 

28-åring på väg att föröka sig

 

Ronden går i sal 4

 

Lördag 16 juli

Vi sätter väckarklockan för att komma iväg i tid. Packar Volvon för åtta timmars resa. Redan i Fagerstatrakten gör vi ett stopp. Det pågår en bakluckeloppis på en parkeringsplats och hur ofta händer det att man anländer en sådan innan tio på morgonen? När alla fynd fortfarande finns kvar? För så är det. Det dräller av fynd och till skillnad från permanenta loppisar har folk inte vett - eller lust - att ta betalt. Vi handlar vilt och situationen är win-win. Folk vill bli av med sina saker. Höganäskrus, vackra burkar, nybakade bullar, antika köksredskap, böcker, en boll, en bakform, sju remmare och en kasse Gudrun Sjöden-kläder hamnar i vår baklucka. Vi tillbringar en timme i Fagersta.

 

När kontanterna är slut kör vi vidare. Mot Norrland! I Iggesund gör vi nästa stopp. Det är meningen att det ska bli kort. Springer in på macken för att köpa en macka och gå på toa. Det finns verkligen inga mackor utan kött och toakön är jättelång. Vi måste gå över till den lokala och brutalt ocharmiga pizzerian för att köpa någon slags mat. På uteserveringen som ligger 3 meter från E4n sitter traktens trash och dricker stora stark. Vi skyndar därifrån med vår pommes. Innan vi hinner reagera har pizzamannen dränkt dem i E621 pommeskrydda som visserligen smakar okej men som vi helst hade velat slippa. 30 minuter i Iggesund är för mycket.

 

Vi äter samtidigt som vi kör vidare lyssnandes på Ann Petréns sommarprat och allt annat som sänds på P1. Jävla intressant och informativ kanal! Bland annat får jag veta att svenskar har väldigt dålig uppfattning om riskerna med solning jämfört med andra. Strålsäkerhetsmyndigheten skriver väldigt tydligt om detta på sin hemsida. Jag får också veta att allergivänliga raser bland hund och katt är en MYT och hur det egentligen ligger till. Förbannat bra att känna till och hänvisa till när man möter folk som påstår att det handlar om pälsen. Fel, fel, fel. Dessutom får jag en tydlig redogörelse för hur det ligger till i Östersjön och fiskebestånden. Om du läser det här så hoppas jag förstås att du slutar äta fisk över huvud taget. Åtminstone tänker dig väldigt noga för innan du lägger fisk på tallriken.

 

16.45 anländer vi Paddal och bjuds på bubbel vid havet. Sen följer en välkomponerad och sanslöst god middag, vin, planering och prat till läggdags. Vi kryper in i den ombyggda bastun och somnar till havets skvalp.

 

 

Här bor vi!

 

Natt över Bäckfjärden

Söndag 17 juli
När vi vaknar är vädret sagolikt. Ett morgondopp känns obligatoriskt. Huskatten Sundström har lagt upp nattens fångst på bryggan. Thåström underhåller frukoststunden. Får kännedom om de vidriga förhållanden som råder i Conversefabriken i Indonesien och bestämmer mig för att inte köpa några mer Converse förrän detta har förändrats. Jag hoppas att det även gäller DIG. Gizmo och Thomas åker och spelar frisbeegolf medan jag och Annelie tar det väldigt lugnt på hemmaplan. Hittar ett väldigt intressant program på P1 om behåring. Jag kanske kan få lite vatten på min hårkvarn... Middagen består av risotto och grillade grönsaker. Ett parti TP står för kvällens allmänbildning och sen blir det gamla Cure-singlar till sena natta.

Morgondopp från bryggan

 

Godmorgon! Hur många är ni idag?

Projekt 2011

Måndag 4 juli
Den här veckan ska Gizmo jobba. Han har åkt när jag vaknar och kommer hem vid sju på kvällen. Varje dag. Jag packar upp efter två resor. Tvättar. Läser ikapp mig på mailen. Har fått nya anmälningar till drejkurs! Håller butiken öppen och får kunder. Hanterar foton från båda resorna. Pysslar lite i trädgården. Konstaterar att det är väldigt mycket ogräs i trädgårdslanden. Har ingen rensat? På eftermiddagen har jag kurs. Det kommer tre tandläkare och lär sig grunderna i den ädla konsten att glasera keramik. När Gizmo kommer hem blir det middag på egen skörd.

Det gror i våra nya trädgårdsland!

(Anläggningen saknar fortfarande mittstolpe, gruscirkel, klätterrep och toppstjärna)

 

Humleplanta 1 har nått toppen!

 

Nya humlefrön är satta för framtida arrangemang

Tisdag 5 juli
Jag ska till stan idag. Göra lite ärenden som har hopat sig på en lista. Få massage av Stefan Falck eftersom ryggen är sliten efter en veckas intensivt drejande, en kvälls galet pogande och en natt i Volvon. Förbereder och samlar ihop mig. Hittar inte nycklarna. Tänker. Letar. Blir galen. Får panik. Ringer Gizmo och har tur att han kan svara just då. Har ännu mer tur att han inte sitter i en buss några mil från stan utan är väldigt nära Volvon. Jag ber honom gå och titta om mina nycklar ligger i Volvon. Det gör de. Först blir jag lättad. Sen blir jag trött. Jag kommer inte till stan även om nycklarna är upphittade. Dessutom blir vi osams om vems felet är att mina nycklar ligger i handskfacket i Volvon. Jag har inte lagt dem där och ingen har sagt att någon annan har lagt dem där. Vems är då ansvaret?

Snäll-Gizmo har långrast och kör surt hem till Getingedalen med mina nycklar så att jag åtminstone hinner till massagen. Mina ärenden får vänta till en annan gång. Efter massagen måste jag hem på momangen eftersom jag har annonserat att jag har öppet i butiken. Upptäcker en nästan-punka på vänster framdäck. Nämen vad fan... Krypkör med varningsblinkers till närmaste mack. Nedlagd. Hör ni det! St1-macken vid Älvtomta finns inte mer! Krypkör med varningsblinkers till nästa mack. Pumpar. Kan köra hem. Uppenbar pyspunka.

Rensar ogräs. Håller butiken öppen men inga kunder idag. Klipper gräs tills gräsklipparen lägger av. Tänker att ängar faktiskt är rätt fina trots allt. Lagar med silvertejp och kan klippa en stund till. Sen lägger gräsklipparen av på allvar. Mailkonverserar med nästa kursdeltagare, tvättar vidare och rensar ett förråd inför helgens röjning av car porten.

Blomsterprakt i Getingedalen

 

Blomsterprakt i Getingedalen

Onsdag 6 juli
Pumpar däcket och åker till stan och gör 63 ärenden. Riktigt varmt idag. Maten får vänta till sist annars dör den i bilen. Köper ost utan animaliskt äckellöpe på Stadsträdgårdens ekobutik. Köper även ekologisk buljong och lite annat. Nyper i ett skitsnyggt limegrönt hampalinne men avstår till förmån för The Student. Upptäcker att de säljer ekologiska grönsaker från Rörbraket, vår närmaste gårdsbutik med grönsaker. Vi odlar ju inte allt själva. Letar vattenkannor till förbannelse! Det finns inga femtonliterskannor längre! Satan vad fjuttigt med tioliters.

Jag tillbringar hela eftermiddagen i trädgården. Butiken hålls öppen. Rensar ogräs. Binder upp allt som inte orkar hålla upp sig själv längre. Tomater, sockerärtor, gurka, klematis, björnbär och lite bärtyngda vinbärsbuskar. Vattnar, vattnar och vattnar. Vattnet i regntunnorna tar slut. Vattnar motvilligt det sista med brunnsvatten och slang. När Gizmo kommer hel lagar han gräsklipparen med en nyköpt packning. Jag vet vad jag ska göra imorgon.

Stjärnflockan verkar ha klarat flytten galant

 

Binder upp fröken Flammentanz

 

Björnbär på tillväxt

Torsdag 7 juli
Storstädar i verkstad och butik. 1. Det behövdes verkligen. 2. Jag ska ha kurs nästa vecka. 3. Jag har öppet med café imorgon. Klipper gräs. 25 graders värme medför att svetten lackar. Ringer ärenden. Beställer verktyg till verksta'n och biljetter till Vinön den 23 juli. Vi ska se Ebbot och WW-Magnus på värdshuset. Om vädret tillåter så blir det båtresa dit med vännen J. Tar in 74 kilo torr tvätt. Får kundbesök. Glaserar keramik, packar och sätter igång en ugn. Förbereder och bakar inför morgondagens café. Ser Ernst härma oss samtidigt som vi äter middag.

Storstädat!

 

Nya loppisfyndet sätts upp

 

Fredag 8 juli
Bakar. Installerar caféet. Bestämmer mig för att det blir win-win vad som än händer idag. Om ingen kommer så får jag lyssna på hela Sommar i P1 med Karin Broos och en himla massa verkstadsjobb gjort. Om det kommer kunder eller cafégäster så är ju det också jättebra. Jag får både och. Hinner pyssla, lyssna och prata med trevliga cafégäster som slår ihjäl ett par semestertimmar i Getingedalen. Gizmo kommer hem efter sin helvetesvecka på Nobina med en låda jordgubbar. Det blir varsin Frozen Strawberry Daiquiri och en regnskur som heter duga. Vattentunnorna fylls åter. Skönt.

Café i Getingedalen

 

Den beställda boken kommer med posten

 

...och se vad det står på sidan 183!

Lördag 9 juli
Seg morgon. Scones och smoothie. Gizmo får äntligen sovmorgon och sover ända till sju. Vi vet att vi ska städa. Röjer ur car porten så att den kan användas som car port igen. Under garagebygget fick car porten agera virkesupplag, isoleringslager och verktygsförråd. Sen fyllde vi på med grillar, kylskåp och betongblandare när det ändå var för fullt för att få in en bil. Vi håller hög och effektiv fart. Upp på vinden med virket, ut i förrådet med kylskåp och passar även på att småstäda där ute. Det blir en stor sophög som ska till tippen men brännbara hamnar på brashögen. När vi ändå har ångan uppe så lagar vi muren runt car porten. Rensar ogräset som växer i den och vips så har vi en snygg utsida också. Skurar av den multiga kanoten som har stått nedanför muren. Gizmo bygger två bockar att lägga upp kanoten på medan jag frostar av frysen och lägger in annonser på Blocket. Det fanns saker i bråten som förmodligen går att sälja. Vattnar i växthuset. Fan vad trevligt det var där inne. Gör slut på de sista jordgubbarna och blandar varsin Frozen Strawberry Daiquiri som inmundigas i växthuset. Grillar. Ser dokumentär om Queen.

Före

 

Efter

(Bordet är till salu pch betongtombolan ska snart användas)

 

Välförtjänt

 

Basilikahavet i växthuset

 

Grodan behövde en dusch

Söndag 10 juli
Idag är det ett år sedan Burning Goat. Festivalen jag aldrig skrev om. Festivalen som blev så lyckad att den nästan förtjänar en helt egen blogg. Gizmo spånar på Burning Goat 2012. Det gör inte jag. Men jag kommer gärna. Sätter deg för frukostfocaccia. Tar det lugnt. Det kommer en skur. Det kommer en till. Sitter vid datorn. Sommar i P1 med Freddie Wadling avstås till förmån för fotboll på TV. Det går ju i repris.

När matchen är vunnen gör vi ett utomhusryck. Solen lyser åter över Getingedalen och jag gör ett svettigt och skitigt jobb med att flytta perenner. Gizmo rensar ogräs i grusgången och sedan ger han sig i kast med baksidan av uthuset. Delar av fasaden måste bytas då den gamla har ruttnat. Detta är första steget i Projekt Gästrum. Under gårdagens städning inventerade vi det som ska komma att bli ett gästrum (min gamla verkstad) och konstaterade att det kommer att bli ett ståtligt och riktigt lyckat sådant. I utrymmet utanför kommer det dessutom att finnas kyl, frys, spis, vattenkokare och kaffebryggare. En vattendunk med kran och saken är biff! Ett eget utedass runt hörnet kan vi också erbjuda. Betydligt högre standard än vad jag hade i Värmland. Och ändå sov jag som en stock och var väldigt nöjd. Den drejelev som kommer till mig imorgon var tvungen att hysa in sig själv på ett Bed & Breakfast någon mil härifrån. I framtiden kan jag erbjuda boende här på gården.

Under kvällen har vi ett  hundra minuter långt skypemöte med vår vänort Paddal. Om en vecka åker vi dit! Men först laddar Gizmo för ytterligare en arbetsvecka bakom ratten och jag förbereder min kurs.

Söndag 26 juni
Vi hinner med lite trädgårdsarbete, plantera och flytta perenner, innan det är dags att förbereda Gizmos födelsedagskalas. Hans släkt ramlar in och vi äter hembakt pizza och jordgubbar med glass. Vi delar med oss av överflödet av perenner och plantor. En mycket trevlig eftermiddag. På kvällen förbereder Kajan nästa äventyr.

Måndag 27 juni
Jag packar det sista och styr färden mot Samstorp, två mil norr om Karlstad, ganska nära Forshaga. Vägbeskrivningen var tydlig och jag hittar direkt. Landar hemma hos Steven Jones och hans fru Hildegun vid 11.30 och installerar mig i härbret som ska komma att bli mitt hem i fem dagar. Dagtid ska jag gå kurs hos Steven i avancerad drejning. Vid tolv har alla sex kursdeltagare anlänt och vi äter lunch, lägger upp veckans program, delar upp oss i matlag, går rundvandring och bäddar färdigt innan det är dags att ta på sig lerkläderna och packa upp verktygen. Amerikanske Master Jones börjar sin första demo(nstration) och vi fotograferar och antecknar. Vi får våra uppgifter och sliter med dem ända fram till kvällen som består av bad (Samstorpstjärn ligger en minut bort), middag, vin, keramiksamtal, gitarrspel (av dem som kan sånt) och trivsel.

Härbret

 

"Mitt" rum på övervåningen

Tisdag 28 juni
Vi gör frukost i paret Jones' kök. Självbetjäning. Fast vi äter ute i trädgården. Vädret ska komma att vara vackert hela veckan. 9.15 är det kursstart och den börjar med ryggbankning. Sen är programmet ungefär detsamma varje dag. Demo - jobba själv - kaffe. Demo - jobba själv - lunch. Demo - jobba själv - kaffe. Demo - jobba till du stupar - bad. Middag - vin - otroligt trevliga samtal om saker vi har fått i uppgift att fundera på. Jones drar sina historier och vi andra bubblar på rätt friskt vi också. Särskilt från dag två och framåt. Godnatt.

Master Jones kör demo på klös

 

Kajan är ganska nöjd

Onsdag 29 juni
Samma program som tisdagens fast den här gången promenerar vi en kvart för att komma till en annan tjärn och ett annat hem för att äta grillmiddag. Kvällen avslutas med en underbar solnedgång på bryggan och vi vandrar tillbaka till våra övernattningsrum i den underbara sommarkvällen.

Imbi bland blommorna

Solnedgång över Sjöstadtjärn

Torsdag 30 juni
Sedvanligt kursprogram och jag utvecklas jättemycket. Dessutom lyckas jag väldigt bra med mina uppgifter, den ena efter den andra, och håller högre klass än mina kurskamrater. Jag är nog inte så pjåkig på att dreja trots allt. Har nog bara varit lite feg och inte vågat prova avancerade former och tekniker. Jag hade bestämt mig för att prova ALLT nytt under kursen och inte göra några gamla grejer. Vad skulle det tjäna till? I stort sett ALLT går bra och jag får komplimanger av Master Jones. Den där skulle Karlstad kommun ha tagit om vi hade haft samma system som vi hade i Frankrike säger Master en dag på amerikanskklingande svenska. Han syftar på det system han hade varit med om när han gick på konstskola i Frankrike på 70-talet. Skolan drevs av kommunen och allt var gratis men kommunen hade rättigheten att komma och plocka vad de ville när de skulle ge bort en gåva eller smycka en lokal. Jag gillar det upplägget.

Steven och Hildeguns verkstäder och butik

 

Kajan är redo för ett dopp...

 

...i Samstorpstjärn. Bästa tänkbara avslutning på en dag i en lerig och svettig verkstad.

Fredag 1 juli
Kursens sista dag men vi jobbar på som vanligt och suger musten ur Master och oss själva. Avslutar med städning. Packar ihop mig. Efter middagen och badet sätter vi oss i soffan och tittar på några inspirerande keramikfilmer. Sen kramas vi och jag åker mot Getingedalen i den vackra och stillsamma sommarkvällen. Hemma 22.30 och gör inte så mycket mer den dagen.

Några av Steven Jones' saltbrända snyggingar

Lördag 2 juli
Efter en långsam start gör vi ett ryck och packar för nästa äventyr. Jag tar med mig samma väska som jag hade i Värmland. Gizmo har förberett Volvon för resa och övernattning. Vi lämnar hunden på Flugis och sen följer vi GPS:en mot Väddö. Det vankas konsert och påhälsning hos vännen M med familj i deras sommarstuga. Resan går snabbt och trots att GPS-vägen såg lång och konstig ut så konstaterar vi att det måste ha varit det absolut bästa alternativet. Vi njuter av vyerna i Roslagen och kör över bron i Älmsta till Väddö. Följer den krokiga vägen till Vilan och svänger in i sommarstugeområdet. M har en underbar liten stuga med en lagom stor och skönt ombonad tomt. Det är 4 minuters promenad till havsbad och den vägen tar vi förstås. Det är klart att vi ska ta ett dopp! Annika anländer med buss, middag på verandan och sen promenerar vi till Knappkarlssons krog och båthuset där bob hund spelar. Konserten är MAGISK, kvällen och platsen är fantastisk och jag är i extas. Promenerar de 3 kilometrarna tillbaka till sommarstugan i sommarnatten och tar ett havsdopp innan vi kryper ner i sovsäckarna i bilen. Under natten får vi uppleva åskvädernas åskväder. Coolt.

Söndag 3 juli
Vaknar sent, frukost i stugan och sen blir det utflykt. Typiskt bra utflyktsväder. Ett antikställe som inte liknar andra antikställen. Väddö gårdsmejeri och café. Alla passar på att gå på vattentoalett. Kista (nej, inte det Kista) hembygdsgård. JÄTTEFINT. Tillbaka till stugan. Vi packar ihop oss. Gräver upp några plantor som vi vill ha och de vill bli av med. Plockar med oss lite annat som de också vill bli av med. Hemfärd. Vi skjutsar vår nya vän Annika till busstationen i Norrtälje, äter en pizza och drar vidare mot Getingedalen. Avslutar dagen framför TV:n och ser Metallica direkt från Ullevi. En stackars onykter och smutsig yngling knackar på. Hans elaka vänner har svensexa för honom och har skickat ut honom i skogen. I flera timmar har han letat efter Kalltjärn och jag hoppas att han förstod min vägbeskrivning. I annat fall hoppas jag att hans vänner letar efter honom.

Fredag 17 juni
Avslutar arbetet vid lunch. Åker hem och packar det sista inför Jukolaäventyret. Den orienterarfyllda bussen avgår 14.30 från Örebro. Båten går 19.30 och vi äter middag direkt. Sen blir det en sväng i tax freen och sen är det god natt.

Inget Jukola utan fågel och fisk

Lördag 18 juni
Ankomst Finland. Buss till Virolahti. 15 km från ryska gränsen. Regnet upphör snart och damstafetten börjar. Jag gör en mycket väl godkänd tredjesträcka och stämningen är underbar i laget och i klubben. Bastu är förstås obligatoriskt på finska tävlingar. På Jukola i tältform. Vi ser de första nattsträckorna i herrstafetten innan det är nattinatti i militärtältet.

Camp Sweden

 

Två nöjda damlag efter bastun

 

Finsk containertoalett

Söndag 19 juni
Herrstafetten avslutas. Vi slackar, solar och åker mot Helsingfors. Båtresan hem till Sverige är ett kapitel för sig.

Måndag 20 juni
Frukostbuffé á la Silja Line. Buss mot Örebro. Hem till Getingedalen. Tillbringar eftermiddagen i trädgården. Vin, mat och somna i soffan.

Tisdag 21 juni
Ärenden i stan. Trädgårdsslit. Fika hos Linda och hennes coola barn. Mera trädgårdsslit. Vin, mat och somna i soffan.

Onsdag 22 juni
Sover länge. Gör ett kort ryck i trädgården. Gör ett arbetspass i verkstaden. Håller butiken öppen. Sen blir det mera trädgård igen. Vin, mat och somna i soffan.

Torsdag 23 juni
Gizmos födelsedag. Uppvaktning och överraskningsrunda. Nostalgibyn i Hosta mellan Frövi och Fellingsbro. Solhems handelsträdgård. Handlar för 1300 kronor. Buddiststupan utanför Fellingsbro. Äter en Magnum. Hem till Getingedalen för lite födelsedagsmiddag och vin förstås. Somnar inte i soffan utan kollar på Seven Pounds. Igen. Grinar. Igen.

Fredag 24 juni (Midsommarafton)
Vi inleder med lite trädgårdsarbete innan vi packar ihop oss inför båtfärd på Hjälmaren. Trevlig midsommar. Sover på Flugis där det står tomt eftersom mamma och pappa är på Gotland.

Först tejpade kaptenen ihop rodret

 

Sen kom vi iväg på en behaglig tur

 

Stannade vid Essundet och GRILLADE faktiskt.

Lite otippat på midsommar men det är kul att göra något annorlunda.

Midsommargemyt

 

Bryggdans på nattkröken

 

Among friends

Lördag 25 juni
Tar en cykeltur i Örebro och tittar på OpenArt och växtligheten i Stadsparken. Ett kort stopp i Wadköping. Hem till Getingedalen. Tvättar bilen, sätter en ugn, klipper gräs och plockar en fästing på Gizmo.

Är det någon som behöver en kurs i logistik? Jag kan hålla i den. Fast när jag tänker efter så vet jag inte hur jag gör så det blir nog svårt att lära ut. Dessutom kan man få magkatarr av min modell. Fast i så fall håller pappa med piller. Jag är autodidakt. Har liksom ingen utbildning i skiten men genom många års praktiserande vågar jag påstå att jag är en stjärna. På gott och ont.

Mannen med apoteket

Alltså vilken vår! I min kalender ligger aktiviteterna kant i kant med varandra. Ibland har jag glömt att peta in mat, sömn och transport. Varför kan man inte utnyttja alla 24 timmarna som det ändå finns på ett dygn?

Kalla mig gärna autistiskt lagd men jag blir väldigt fyrkantig i dessa sammanhang. Kom inte hit och var spontan. Det tillåter inte mitt schema. Då spricker allt. Social? Det får räcka med dem jag hinner träffa på skolan. Den där skolan som jag måste jobba på då och då för att få livet att gå ihop. Den där skolan som råkar vara ett förbaskat trevligt lönejobb trots allt. Nu när man måste ha ett. Det finns ju betydligt sämre. Men ibland är det liksom i vägen. Det stjäl så mycket tid.

Att vara strängt fyrkantig i perioder är faktiskt jävligt effektivt.

Men ibland händer det oförutsedda saker. Sånt som inte ingår i schemat. Sånt som inte går att bortse från eller förändra. Det är liksom bara att anpassa schemat efter de nya villkoren.

Gizmos pappa gick bort. Det kom plötsligt men ändå inte. Är man nästan 87 så vet man att det inte är så mycket kvar av livet men när livet just har tagit en vändning i den positiva riktningen så förväntar man sig inte ett nattligt telefonsamtal med beskedet att pappa Einar har dött lugnt och stilla. Trots att han hade varit uppe, rört sig, ätit och varit social samma dag.

Gizmo gick igenom hela känsloregistret. Saknad, skuld, lättnad och förstås en avgrundsdjup sorg. Jag försökte finnas till hands. Jag försöker fortfarande. Det är så nytt. En ny familjekonstellation att vänja sig vid.

Gizmo är ett sladdbarn. Han har två äldre syskon, Ann-Charlotte och Urban, och tillsammans har de tagit hand om allt. Det känns så bra att de har haft varandra och att de har hållit så sams. Fast det är inget unikt. De är väldigt sams och har alltid varit. Men nu var det nya saker att ta ställning till och nya beslut att fatta. Väldigt många dessutom. I den här kulturen finns det ingen tid för sorg.

Gizmo, Urban och Ann-Charlotte

Gizmos pappa bodde i Särna, nästan 40 mil bort. Resorna har blivit många och den senaste var jag med på. Begravningsresan. Allt klaffade. Allt blev som det var tänkt. Allt var väldigt vackert. Allt var otroligt tungt.

Jag har redan varit på en begravning i år. Morfars. Det fanns många likheter. Inte utförandet men känslorna och ordningen de kom i. Morfar begravdes i januari och urnan skulle bisättas i april i samband med att han och mormor skulle ha firat 70-årig bröllopsdag.

Mormor blev 95 förra veckan

Då fick mormor en ministroke. Bisättningen sköts upp. Stålmormor klarade sig bra. Nytt datum för bisättning spikades till en fredag i maj. Och samma fredag, samma tid, samma kanal skulle svärfar begravas i Särna.

Hur skulle jag göra nu?

Mormor och mamma tyckte att jag skulle åka till Dalarna och stötta min sambo. Morfar var ju faktiskt redan begravd. Ibland är det så skönt att slippa tänka själv. Och Gizmo tyckte nog att det var skönt att jag var med. Fast han ville att jag skulle välja själv och göra det som kändes bäst. Jag vet att det blev bäst som det blev.

Einar jordbegravdes och de närmast anhöriga förde honom till sista vilan

För två dagar sedan dog även Gizmos farbror Helge. Vi träffade honom på begravningen. Helge var den sista av de tio syskonen som gick bort.

Det kan också hända trevliga saker som flyttar om i schemat. En syster som kommer till Sverige till exempel. Då är inte jag den som säger tyvärr jag kan inte utan då är jag den som sätter upp stängt-skylten, ber kunder och kursare återkomma nån annan gång och tar ledigt från lönejobbet. Bye bye.

The Sister

Det låter så häftigt med en syster som är i Sverige i över en månad men Sverige behöver inte betyda Örebro. Den här gången är hon i moderlandet för att arbeta. Inte träffa familjen. Fast hon har lyckats klämma in ett par trippar till hemstaden mellan Julia Dufvenius och Mando Diao. Och det är såååå roligt att träffa den där kändisfrottérande människan. Varje gång. Här eller där. Över eller under. Kort eller långt. Fast jag önskar att det vore mer långt än kort. Jag trivs så bra med henne.

Hon äter svenskt när när hon är i Sverige

Och när vi ändå hade henne på tråden och släkten var samlad i Örebro för morfars skull så slog vi till med årets släktkrocket. Här vilas inte på hanen. Why wait liksom? Det var bara en sak jag var tvungen att göra. Det var en marknad jag inte kunde säga nej till. Eller kunde, det kunde jag väl men det hade varit korkat. Det var Klockhammarsdagen, bara tre kilometer hemifrån, och om jag inte hade stått där och marknadsfört mina saker och tjänster så hade jag gått miste om flera chanser till kontaktskapande. Dessutom sålde jag rätt så bra. Inget går upp mot Konst & Kaffe i augusti men Klockhammarsdagen seglade upp som en god tvåa. Här finns lite bilder från evenemanget.

Det är skitkul med marknad

(Foto av syrran)

Släktingar

(Foto av syrran)

 

Mina synkade föräldrar

(Foto av syrran)

 

Bra eller dåligt foto på mamma?

(Foto av syrran eller någon som kapade hennes SVINDYRA kamera)

 

Den smyckestillverkande och gravida kusinen

 

Kusinkrocket

(Foto av mamma)

 

Den obligatoriska lagbilden. För tjugonde året i rad. Tror vi.

(Självutlösning)

Inget gick dock upp emot den kontakt jag skapade med en kille från Kilsbergens hembygdsförening. Genom honom kan jag nu vara med på Tysslingedagen. The Big Event. Först var det inte möjligt i år, nej det var redan fullt, men så ringde killen och sa att jag visst skulle kunna stå där redan nästa vecka! Kristi himmelsfärdstorsdagen kommer inte längre att innebära någon trevlig utflykt runt Tysslingen utan då ska Kajan sälja krukor. Lovely! Liksom två dagar senare på Min Skattkammare. Kolla vilken fin marknadsföring!

Varför har våren varit så späckad då? Jo men det är ju marknaderna. Och kurserna. Och trädgården. En marknad är ju inte bara där och då utan den är ju redan under månaden innan själva spektaklet. Och inte är det slut heller. De två första veckorna i juni är också fyllda av marknader och kurser och sedan ska jag åka till Finland och springa världens största orienteringsstafett.

Till sånt brukar man komma tränad men jag ska prova något nytt. Jag glömde nämligen lägga in träning på schemat och ni vet ju redan att det är fulltecknat.

Därefter är det SEMESTER. I sex hela veckor.

En av dessa ska jag faktiskt vara elev. Jag hittade en kurs hos ett konstnärspar i Värmland (keramik/textil) och där har jag bokat in mig för en veckas avancerad drejning. Sen ska jag bara vara hemma. Nån utflykt hit eller dit blir det men i övrigt ska jag skrota runt på gården. Ta hand om odlingar och hålla butiken öppen.

När man lever med en student så kommer man inte så långt på sommaren. Och det känns jättebra. Egentligen vill jag helst vara hemma just på sommaren men det är ju då vi har varit lediga och kunnat resa iväg. Nu kan vi inte det så nu får jag äntligen vara hemma. Dricka billigt vin i växthuset och gå till Kalltjärn och ta kvällsdopp.

Vad kan jag mer berätta?

Jo att jag befarar att det finns fler släktingar att begrava i år. Jag som trodde att detta var trädgårdsåret, inte dödens år. Pappas bror, farbror Olle, fick lungcancer och flyttades till hospice för ett par dagar sedan. Och det betyder väl bara en sak?

Ni kan också få gratulera mig till min lärarexamen. Tack tack! Men vaddå, var hon inte redan lärare undrar ni då. Jo hon blev behörig redan 2006 men struntade i att ansöka om själva examensbeviset. Nu blev hon så illa tvungen när regeringen inför lärarlegitimation. Då skulle examensbeviset visas upp minsann. Dessutom har jag valt att jobba som fritidspedagog, inte lärare, men det är helt okej när man har min examen.

Det kom 12 ton hästskitsblandad jord igår. Denna ska vi fylla vårt nya solfjäderformade odlingsarrangemang med. Självförsörjning - here we come!

Långt ifrån klart men på god väg

Till sist kan jag också berätta att det förmodligen blir en hel del livemusik i sommar och i höst. Idag köpte jag till exempel biljetter till Motörheads konsert i Örebro i december. I ÖREBRO. Hur sannolikt är det? Och frågan är om Lemmy lever i december?

Rödluvan blommar som vackrast just nu!

Vårens första marknad är redan på lördag. Det är Närkes Kils hembygsförening som arrangerar marknad på sin gård i Frötorp. Det är öppet 11-15 och så här hittar du. Här kan du läsa mer om själva marknaden. Jag kommer förhoppningsvis att sälja keramik, hantverk och kanske lite plantor. Självklart finns det fika och gården är jättefin och värd ett besök.

Nästa marknad är den 21 maj i vackra Klockhammar. Här kan du läsa mer och så här hittar du dit! Det är öppet 10.30-14 och det finns en hel del aktiviteter och saker att titta på. Jag kommer att stå på logen och (försöka) sälja saker. Naturligtvis finns det fika!

Den 4 juni är det marknad på Min Skattkammare. Jag var där som besökare förra året och det var riktigt mycket folk och saker att titta på. I år ska jag vara en av försäljarna. Musikalisk underhållning och café så klart. Bara butiken Min Skattkammare är värd ett besök för den inredningsintresserade. Vägbeskrivning på samma länk som ovan.

Med hopp om vackert väder!

Leonard Cohen har redan sagt det. First we take Manhattan, then we take Berlin. Och jag börjar se ett mönster. En stark, långvarig och positiv upplevelse avlöses av en lika mörk och dyster känsla. Men den här gången gick det över snabbt. I paritet med resans längd och mål.

Det är kanske som en gammal bekantskap uttryckte det. Lyckan genom livet är konstant. Man lever på lånad lycka under de dagar som upplevs som roligare än andra och detta måste ta ut sin rätt i form av tyngre dagar, sorger och olycka. Jag kanske levde på lånad lycka i Berlin.

Hur som helst, under dagarna i Berlin skrev vi snabb och omedelbar dagbok och den går att läsa på Gizmos blogg. Men nu, när upplevelsen har byggt bo i min själ, kan jag formulera reflektionerna i en blogg. Eller snarare, jag måste skriva av mig, i någon form, för att bearbeta och komma till ro.

Vi hade hittat bra flyg, både dit och hem, vilket innebar att vi kunde nyttja resdagarna som berlindagar. Flygresan tog knappt 90 minuter och vi var vid hotellet innan 11 på skärtorsdagens förmiddag. Vi var sugna på Berlin så trots att vi hade gått upp halv tre på natten så kände vi oss pigga och ville ut i den försommarsoliga huvudstaden.

Lite uppiggande coca cola efter lunchfalafeln.

 

Rosenthaler Platz - här bodde vi!

Eftersom jag både har bott i Berlin, planerat och gjort mycket research så hade jag förstås en lång förslagslista på olika utflyktsmål och spännande platser men vi valde att strosa fritt men ändå i riktning mot Alexanderplatz och det 368 meter höga Fernsehturm. Gizmo hyser starka känslor för byggnader man kan åka upp i och vi såg tornet från hotellfönstret så det blev vår första destination.

Fernsehturm - ett 60-talsbygge

Kön var lång men man fick ändå uppfattningen att det skulle gå ganska snabbt. Ända tills en kassörska ropade ut att det skulle dröja 2,5 timmar innan vi fick komma upp i tornet. No way. Vi valde att göra en ny attack vid en annan tidpunkt. Börja resan med att köa kändes inte aktuellt.

Vi knallade över Alexanderplatz men den var radikalt förändrad. Jag minns en enorm, tom yta med öststatskaraktär men här hade man valt att plantera träd och anlägga rabatter. Rote Rathaus, där jag har några fåniga gamla foton av släkten, syntes förr i sin väldiga helhet men skymtades nu bakom träden. Tyckte jag om det?

Statyn av Marx och Engels hade byt plats, från en, bokstavligen talat, central position mitt i en stenlagd cirkel, till ett avsides läge, fast i samma park.

Marx, Engels och Kajan anno 2011

 

Ur mitt gamla album: Marx, Engels, Kajan, kusin Anna och syrran

 

 

Trots att vi hade köpt Berlin Welcome Card, ett resultat av min lyckade research, så promenerade vi. Man hinner se och uppleva mera då. Fast i en storstad kan det samtidigt vara ganska utmattande att gå överallt. Avstånden är så stora. Berlin är ju till exempel åtta gånger så stort som Paris. Det är ju faktiskt två gamla städer. Redan efter dag ett lovade vi varandra att använda vårt Berlin Welcome Card mycket mera frekvent.

 

För 30 euro, ca 285 kronor, fick vi åka med alla tänkbara kollektiva färdmedel under alla fem dagarna. Tunnelbana, pendeltåg, buss och spårvagn - fritt fram! Och det är ingen som vill se några biljetter. Jag minns att det var likadant 1994. Det finns inga spärrvakter i tunnelbanan. Bara att gå in och ut. Och spårvagnsförarna vill inte se några färdbevis heller. Nä, nä. Så ser inte systemet ut. Det bygger på förtroende och det blir ju så mycket effektivare. Det är klart, det kan dyka upp en kontrollant och vilja se din biljett men jag minns inte att jag någonsin såg någon sådan, varken 1994, 1998 eller i år.

 

Vi strosar vidare västerut och mot mitt gamla pampiga universitet. Det ser i stort sett likadant ut. På trottoaren utanför entrén står försäljarna som vill försöka kränga begagnad litteratur, dörren är lika stor och tung och entréhallen är lika ekande pampig. Vi tittar in i en av korridorerna och den är precis lika DDR-grå som för 17 år sedan. I like it.

 

Kära gamla Humboldt

 

Via fenomenet internet har jag tagit reda på att mitt gamla stamhak, Deponie, finns kvar i oförändrad form och vid det här laget är det hög tid för en tysk öl. Tiden har stått still och på baksidan är vårt gamla bord ledigt. Det känns obeskrivligt underbart att sätta sig just där, att på fullt fungerande tyska beställa bärs och sedan inmundiga densamma mittemot sin sambo i sommarvärmen.

 

Samma plats i en annan tid

Så gott...

Samma hörna för 17 år sedan. Towe och Maria på besök.

 

1000 gram Eisbein mit Sauerkraut - nej tack!

 

Nystärkta promenerar vi vidare mot Checkpoint Charlie och Murmuséet. Checkpoint Charlie var en av de mest centrala övergångarna mellan Öst- och Västtyskland och här löpte muren tätt mellan husväggarna. På platsen finns många hjärtskärande och upprörande bilder och textmaterial så att du kan bilda dig en uppfattning om vad som låg bakom både murens uppkomst och fall.

 

På det intilliggande muséet har man koncentrerat sig på att illustrera alla de metoder som östberlinarna använde för att ta sig över, eller under, muren till andra sidan. Nöden är uppfinningarnas moder och sätten att fly från diktaturens klor är väldigt varierande och många. Då jag har besökt detta museum ett flertal gånger förut kan jag konstatera att det har växt. Både till fysiskt omfång och besökarantal.

 

Sen är vi trötta. Det blir en omedelbar färd tillbaka till hotellet. Efter ett stopp i en mataffär för lite frukt, öl och choklad vilar vi ett par timmar på hotellrummet.

 

Vårt hotell är nytt och ganska coolt. Ingen överflöd men ändå riktigt bra standard. Rummet är litet men varför betala för ytor man inte nyttjar? Materialen är spännande och planlösningen är otraditionell. Rött klarglas, bras-TV och anti-stresslakan.

 

 

Bras-TV och fuskved vid fotändan av sängen

 

Toalett med röd glasvägg in mot duschen

 

Klarglas till duschen. Man bör känna varandra väl för att dela rum på All Seasons...

 

Annorlunda planlösning

 

"Anti-stress Bettwäsche" stod det i beskrivningen.

Vi vet inte vad det innebär men fan vad vi sov.

 

Trots den centrala adressen och närheten till en stor gatukorsning så var rummet knäpptyst och kolsvart tack vare täta fönster och mörkläggningsgardiner. De enda nackdelarna som vi kunde komma på var att rummet var lite för varmt och bredbandet lite för långsamt.

 

Efter lite välbehövlig vila och en behaglig dusch gick vi ut i den ljumma berlinkvällen och valde närmaste trevliga trottoarservering för lite middag. Det blev indiskt käk den här kvällen och sen tog vi en spårvagn in i charmiga Prenzlauer Berg och Kastanienallee. Här duggar de mysiga barerna och uteserveringarna tätt och vi slank dessutom in på Prater Garten, en klassisk Biergarten med en känsla av svensk folkpark anno 50-talet. Berlins äldsta faktiskt. Supertrevligt. Vi stannade dock inte utan fortsatte vårt strosande tills vi landade på hotellet igen. Gute Nacht.

 

På långfredagen gör vi ett nytt försök upp i Fernsehturm. Redan när vi kliver upp ur tunnelbanenedgången ser vi att kön är ännu längre än igår. Gizmo svär. Ner i samma nedgång igen och vidare färd till Kreuzberg och den traditionella turkiska marknaden på Maybach Ufer.

 

Kreuzberg är den stadsdelen i gamla västberlin som höll sämst standard. Det var området som bidrog till att Berlin blev Turkiets näst största stad. Kreuzberg låg närmast muren mot öst vilket förklarar det oattraktiva läget. Så rev man muren och Kreuzberg blev en av Berlins mest centrala stadsdelar och turkarna, kulturarbetarna och ockupanterna blev plötsligt besittare av attraktiva lägenheter och lokaler. Spännande omvändning! Hur som helst, Kreuzberg är vad tyskarna kallar för multi-kulti och ett riktigt färgstarkt område.

Den turkiska marknaden är för dagen stängd. Långfredag även i Tyskland. Jag ber Gizmo föreställa sig Maybach Ufer utan bilar och med dubbla rader marknadsstånd i stället. Till tunnelbanan och nästa attraktion: Västberlins gamla centrum och Gedächtniskirche, den sönderbombade gamla kyrkan.

Vi har otur än en gång. Gedächtniskirche är inklätt i ett heltäckande fodral för restaurering. Istället besöker vi den intilliggande moderna kyrksalen som också är intressant. Inne i Europacenter finns vattenklockan och jag hade helt rätt när jag trodde att Gizmo ville se den. Vi blir kvar länge eftersom han absolut vill försöka förstå hur den fungerar.

Dagsljuset bryts genom det blå glaset i nya kyrksalen

 

Club der Visionäre - österut

 

Club der Visionäre - västerut

 

Till slut är det ändå dags att lyfta på rumpan. Vi har vilat färdigt. Ytterligare ett stycke österut ligger Treptower Park och stämningen är som en helgdag i Central Park i New York. Mitt i parken ligger Sowiet War Memorial och det är sevärt av den anledningen att det är så groteskt stort och så... otroligt sovjetiskt till uttrycket. Det blir en promenad i monumentsparken och sedan börjar det bli dags att åka tillbaka till hotellet för en stunds vila. Vi delar en pizza och en sallad på en uteservering innan vi sträcker ut på våra anti-stresslakan.

 

 

Krossa fascismen!

 

På kvällen gör vi vår tredje tur för dagen till Kreuzberg. Med tunnelbanan kommer man snabbt från den ena delen av stan till den andra och det blir knappast märkbart att man kryssar fram och tillbaka i Berlin. Den här gången tar vi oss till ett område som jag inte hängde i under mitt studieår 1994. Vi går österut mot Spreewaldplatz och viker av på Lausitzer Platz och enligt utsago kryllar det av charmiga barer, restuaranger och uteserveringar. Carl-Johan Vallgren guidar oss via sin otraditionella bok Berlin på 8 kapitel och av någon anledning känner jag förtroende för Vallgren. Förmodligen för att han ha skrivit så fantastiska böcker, gjort så skön musik, har bott i Berlin i 10 år och tillhör en generation konstnärer som jag känner samhörighet med.

 

Vallgren har smak. Vi hamnar på en italiensk trottoarservering på Lausitzer Platz där vi dricker vin och äter Cannelloni. Under vår belåtna promenad vidare mot Pückler Straße passerar vi en jättefin vegetarisk restaurang som jag har missat i min research. Tänk om vi bara hade struntat i det italienska haket och gått 25 meter till...

 

Vi samtalar om våra upplevelser och försöker ringa in den typiskt tyska kulturen. Den känns mera tillåtande än den svenska och utan att känna till någon som helst statistik över våld, kriminalitet, funktionshinder och allergier så drar vi våra egna ovetenskapliga slutsatser. Här är det mycket som är tillåtet!

 

Att vara krögare och ställa ut bord och stolar på trottoaren, oavsett trottoarens bredd, verkar vara fritt fram. Det skapar en väldigt trevlig atmosfär men vi som är fostrade i svenskt regelverk kan inte låta bli att fundera över de funktionshindrade? Som krögare verkar man få stänga vilket klockslag man vill. Det är få barer som har någon utsatt stängningstid utan det beror på när sista gästen går. Det verkar också vara helt okej att dricka alkohol på på allmän plats. De flesta går och dricker öl ute på kvällarna och i parker sitter folk och dricker. Vi ser inga bråk eller slagsmål trots att det säljs öl i varje kiosk och gatukök. Den enda konsekvensen som vi ser är allt glaskross vilket leder mig in på ytterligare två reflektioner: hundar och cyklar.

 

Det är sällan man ser en hund i koppel. Och det är sällan man ser hundar gå fot. Vid första anblicken tror man att det är strykarhundar men i stort sett alla hundar har en husse eller matte någonstans i närheten. Hundar får dessutom vistas på serveringar och på lokaltrafiken. Berlin är en cykelstad. Det enda vi skulle ha gjort annorlunda om vi hade kunnat göra om resan är att hyra cyklar. Man får ta med sig cykeln på tunnelbanan så att man kan kombinera cykling och längre resor och staden är planerad för cyklister med cykelbanor och cykelställ.

 

 

Cyklist på tunnelbanan - ingen ovanlig syn

 

Tandem i ny form

 

Trumma, dragspel och sång - ett motoriskt under!

 

I Berlin finns det barer och biografer där det är tillåtet att röka och det är till och med lagligt att röka marijuana om man gillar sådant. Berlin är berömt för sin gayvänliga atmosfär och det lär tydligen vara ett attraktivt resmål för homosexuella turister. Specifika gaybarer är det gott om och vill man gå på gaymuseum så kan du även det. Den vegetariska kulturen, miljöengagemanget och den kollektiva andan är också betydligt mer utbredd i Tyskland, åtminstone i Berlin.

 

Nein danke.

 

På Pückler Straße 34 ska det finnas två intressanta ställen. Det ena skrev Vallgren om, det andra hittade vi i Zitty, Berlins motsvarighet till Time Out. Det ena heter Markthalle och är en före detta saluhall, numera en typisk tysk ölhall. Det andra heter Privatclub och får mig att tänka på lättklädda damer men är istället ett jazzig källare där det dagen till ära ska spelas energisk Balkanklezmer - live.

 

Vi väljer Privatclub, varsin mojito och spelningen börjar ganska snart. skaZka Orchestra spelar skjortan av oss. Vi dansar järnet till dessa Berlin-ryssar och är övernöjda efteråt.

 

 

Noch ein Mojito, bitte!

 

skaZka Orchestra

 

Efteråt skulle det kunna ha varit lagom att gå hem men vi är fortfarande så upprymda efter spelningen och kvällen är ljum så vi tar en promenad mot ytterligare ett Vallgrenställe som lät intressant. Det är inte helt lätt att hitta Spindler & Klatt eftersom det ligger på ett industriområde men till slut så kommer vi fram till klubben med Europas mest spektakulära takhöjd, liggsoffor och brygga över Spree. Dessvärre får vi inte komma in. Gizmo har för sportiga kläder och när vi ser oss omkring inser vi att publiken är av en helt annan sort än vi. Det var nog ändå ett jävla skitställe.

 

Det är första gången någon säger att att Gizmo är för sportig.

 

 

Nej jag är inte bitter. Berlinska gatstenar har väldigt behändig och kastvänlig storlek.

Den blev Gizmos enda souvenir.

 

Vi beslutar att åka mot hotellet och ta en sista drink på någon av de gemytliga uteserveringarna där vi bor men med alla byten och väntetider som uppstår i tunnelbanan nattetid har vi liksom hunnit tappa tempot och sugen. Halv tre störtar vi istället nöjda i säng.

 

På påskaftonen missar vi frukosten. Hotellrummet är som en vacuumkapsel och man vaknar inte av någonting. Uppenbarligen måste vi ställa väckarklockan. Det är återigen över 20 grader varmt och soligt. I mitt gedigna förberedande berlinforskande har jag läst om ett ställe med billig och bra brunchbuffé. Cirkus Hostel ligger rakt över gatan från oss och det passar oss perfekt. Utbudet, priset, miljön och musiken. Den lilla försovningsmiss som eventuellt smolkar glädjebägaren vänds genast till något mycket behagligt då PJ Harveys CD Let England Shake strömmar ur högtalarna. Låt efter låt. Bitter Branches till mozzarellan. Written on the Forehead med marmelad. The Last Living Rose och färsk frukt. Snacka om att njuta med alla sinnen.

 

Vi är inte färdiga med Kreuzberg. Kan man nånsin bli det? Vi tar tunnelbanan till Görlitzer Bahnhof och tar en promenad på färgstarka Oranienstraße. Har precis hört ett radioprogram där veganen Mårten Promoe Edh sjunger hampapulvrets lov. Ur näringssynpunkt alltså. Mitt på Heinrichplatz ligger en affär som säljer hampaprodukter så vi styr kosan dit. Kläderna är underbara. Väskorna är skitsnygga. Tyget påminner om linne men vi nöjer oss med lite hampamjöl att blanda med müslin.

 

 

Blåregn på Oranienstraße

 

Mojitodags igen! Vi hittar skugga utanför en mexikansk bar och sippar på varsin drink. Promenerar till Kottbusser Tor och tar oss vidare medelst S- och U-bahn till Hackescher Markt och skostråket. I vanlig ordning fattas det alltid storlekar för Gizmo men jag hittar förstår direkt ett par kajanskor. Som jag verkligen behövde.

 

 

På Kottbusser Tor med Vallgren

 

Nya skor

 

Dagen är ung och vi bestämmer oss för att se Brandeburger Tor. Trots allt. Vi stiger på bussen som kör hela vägen från Alexanderplatz, via pampiga monument, paradgatan Unter den Linden och kolossen till riksdagshus. Finemang. Inte. Bussen är packad, alltså PACKAD, med turister och vi står som sillar. Chauffören är irriterad och vägrar köra så resan blir lång men lite intressant. Vi kommer fram och ångrar oss nästan omedelbart.

 

Turister. Överallt.

 

Vi gör den obligatoriska promenaden genom det berömda monumentet och viker snabbt in på en sidogata. Här var det missskötta grönytor 1994. Potzdamer Platz. Hitlers gamla bunker. Nu är det höghus åt alla håll. Vi vandrar vägen förbi de gamla nazistkanslierna och tar sedan U-bahn till Gendarmenmarkt och affären där Gizmo köper sin Ampelmannjacka.

 

Han provar small. Jag ska definitivt inte ha en större. Sen köper han en medium.

 

Inte långt därifrån ligger kära gamla Deponie och vi landar återigen på deras bakgård med varsin öl, en sallad och en soppa. Den närliggande spårvagnen tar oss sedan tillbaka till hotellet via Oranienburger Straße och Tacheles. Det gamla östtyska lyxvaruhuset som bomdades rejält under andra världskriget, ockuperades och har faktiskt fått finnas kvar med sin sargade fasad.

 

Efter ett par timmars vilande sitter vi återigen på spårvagnen, den här gången norrut in i Prenzlauer Berg. På Lychener Straße ligger Vego Foodworld. Vi äter varsin vegansk måltid med hemgjorda pommes och rullar därifrån. Tanken var att vi skulle stanna på några av de supertrevliga uteserveringarna i Prenzlauer Berg men vi behöver gå ner maten och landar till slut på en surrealistisk rockbar med obegriplig planlösning. Vi missar liveakten med en hårsmån och stannar bara en kort stund innan det är läggdags.

 

Vego Foodworld - Ich komme gern zurück!

 

Söndagen går i Vallgrens fotspår. Eller judarnas. I Berlin på 8 kapitel finns det ett kapitel som handlar om Scheunenviertel, ett riktigt gammal område med flera besöktsvärda platser. Allt inom korta gångavstånd. Allt inom räckhåll från vårt hotell. Scheunenviertel börjar vid Rosenthaler Platz.

 

Scheunen betyder ungefär lada och Viertel är tyska för kvarter. Här, i lador, baracker och uthus, hamnade judarna när de redan på på medeltiden försökte komma innanför Berlins stadsmur. Inte ens då var judarna välkomna. Därefter har området genomgått diverse metamorfoser men det har alltid varit judarna som har dominerat Scheunenviertel.

 

 

Här bodde...

 

Tack Carl-Johan Vallgren!

Inte bara dina och judarnas fotspår utan också Kunzelmanns.

 

Via Vallgrens ord promenerade vi genom historiska, vackra, tragiska och spektakulära smågator och gränder. I det här huset bodde... På den här kyrkogården ligger... På den här baren jobbade... Linienstraße, Auguststraße, Sophienstraße och allt annat runt omkring. Vallgren ledde även in oss på både Berlins minsta och största bakgårdssystem. Berlin är berömt för sina innergårdar och det labyrintliknande gytter som de utgör. Mysigt. Ofta huserar charmiga barer och gallerier i dessa områden. Priserna är ganska låga och husen håller ockupationsstandard men tyvärr så restaureras de ett efter ett. Slätas ut. Förtråkas.

 

 

Soldaten sind Mörder!

 

Vi stannar allihop - men hur länge?

 

Nä men... vi kanske inte ska gå in här... Och "Keine Foto's im Hof". Oops, zu spät!

 

Europas störta innergårdssystem är Hackescher Höfe och där gick vi förstås också in. Vi hittade en en skitsnygg tysktillverkad, handgjord väska. Svindyr förstås men vi kunde inte släppa den... så vi köpte den. Vi knallar vidare ut på Oranienburger Straße och tar varsin mojito på ytterligare en innergård.

 

Innergård!

 

Såååå fint

 

Die unwiderstehliche Tasche

 

Stannar till vid Tysklands största synagoga. Ska vi gå in? Väljer en billig biljett och får tillträde till insidan av den stora guldskimrande kupolen. Vi blir scannade och visiterade som om det vore en USA-flygning och fotografering var strängt förbjudet. Vakter och poliser överallt. Judeprylen är fortfarande en känslig sak. Gizmo frågar hur många judar som bor i Berlin idag men får till svar att sånt pratar man inte om.

 

Under ständig bevakning

 

Lunchdags. Vi hittar en charmig italiensk restaurang i hörnet Oranienburger Straße och Auguststraße. Rutiga dukar och hela kitet. Vi unnar oss lite god bärs, bruschetta och sallad Caprese. Servitören verkar ung och förvirrad men vi får till slut det vi önskat och det smakar perfekt. Sen tar vi U-bahn till Potsdamer Platz eftersom vi vill ta en titt på det omtalade Sony Center. När Kajsa bodde här var Potsdamer Platz en enda stor misskött grönyta. Här låg Hitlers bunker och senare en mur och efter detta tog det tid innan man visste vad man skulle göra. Sony Center är ett coolt bygge men inget man stannar särskilt länge vid. U-bahn tillbaka till Friedrichstraße och byte till vårt favoritfärdmedel - spårvagn. Handlar lite tysk fritzkola och slappar på hotellrummet tills det är dags för kvällspasset.

 

Ahhh...

 

Bra lunch

 

Sony Center. Hej och hej då.

Varför coca när det finns fritz?

 

Vi har bokat bord på en finare vegetarisk restaurang. Vi hade läst om en eller två sådana innan resan men när vi väl kom hit så visade det sig att det var fullbokat på båda. Hela påskhelgen. Populära ställen. Först blev vi lite besvikna men sen hittade vi ett par andra istället och de verkade bra.

 

Vi satsade på trerätters även om vi delade desserten eftersom vi var duktigt mätta. Snuskigt god mat.

 

 

Till förrätt: Varm getost med vinsbärssenap, spenatsallad med mandel och rödvinssmör

 

 

Sen tog vi spårvagnen via Rosenthaler Platz upp till Veteranenstraße och letade upp klubb som vi hade läst om i Zitty. Där skulle Vido Jelashe spela reggae och det lockade oss. Klubben ACUD låg inne på en sån där trevlig innergård och visade sig vara nån slags kulturförening. Här fick man röka inomhus och det var helt okej att ta med sig ölen ut på den fina gården. Det är mycket man får i Tyskland. Röka gräs till exempel. Vido Jelashes publik tog vara på den rättigheten. Vido och hans sjumannaband spelar schysst baktakt med inslag av afro, soul och dancehall. Vi dansar till sena natta. Det går liksom inte att låta bli när det spelas reggae.

 

 

Vido Jelashe gör det i baktakt

 

Annandag påsk gör vi vår sista dag i Berlin. För den här gången. Flyget går inte förrän på kvällen så vi tar spårvagnen till Tacheles kulturhus. Vi unnar oss en långsam, konstnärlig och inspirerande tur på insidan och utsidan.

 

Fri form på Tacheles

 

Upp eller ner?

 

Tittut!

 

Kreativ miljö

 

Ett av hundra liknande tillfällen...

 

Sen gör vi vårt sista försök upp i det där jävla TV-tornet. Vi får veta att väntetiden är en timma men beslutar oss ändå för att åka upp och köper biljetter. Vi har alltså en timma att slå ihjäl och går därför ner till Nikolaiviertel, det lilla kvarter som utgör 1200-talets Berlin i nyuppförd form.

Man ser det där jävla tornet överallt

 

Inspirerande i Nikolaiviertel

 

Väl tillbaka vid tornet visar det sig att tiden för att kunna åka upp försenats, så det blir att vänta lite till. Sen var det kö till hissen och inte ett skit hände. Tiden tickade iväg och vi drog den slutsatsen att det här kommer att bli stressigt så vi bad att få pengarna tillbaka och det fick vi.

 

Att man aldrig lär sig. Stora turistmål är bara jobbigt och tar tid. Never again! Vi glider mot hotellet istället. Krubbar på ett indiskt hak i närheten av vårt hotell och hämtar till slut ut vår packning för att bege oss mot flygplatsen.

 

Det är vemodigt att lämna Berlin och jag konstaterar att jag aldrig längtar hem när vi är ute och reser. Är det bra eller dåligt?

 

 

Lyckliga på resande fot...

 

...men någon blev ledsen när fönsterplatsen saknade fönster.

 

Fast vi är ju inte dummare än att vi kan titta ut genom grannens fönster.

 

Auf Wiedersehen!

 

 

Jag är i Berlin. Och jag mår så fantastiskt, underbart, jävla bra men jag tänker inte blogga just nu. Nu återupplever jag Berlin tillsammans med min Gizmo och det är ett känslofyllt äventyr. Tyskan sitter kvar i bakhuvudet och tillsammms med alla andra tillfredsställelser skapar det en läcker känsla av behag. När jag kommer hem kommer jag förmodligen att samla mig och skriva ner allt i en blogg. Tills dess får ni hålla till godo med Gizmos nya blogg. Där skriver han och vi lite enkel dagbok så länge. Med bilder.

Tschüss!

Egentligen hade jag planerat för ett lättsamt och trevligt litet vardagsinlägg men i helgen var jag på vegofestivalen och blev så full av kraft att jag måste få rasa av mig. Sen kan jag vara lättsam och trevlig igen.



Fakta: Det går åt över 15000 liter vatten för att producera 1 kg nötkött. För att producera motsvarande mängd sojabönor går det åt 1800 liter vatten. Genom ett helt liv gör en vegetarian av med hälften så mycket vatten som en köttätare.

Fakta: Över hälften av all spannmålsodling i världen (50-70%) används som djurfoder. I den svältande tredje världen odlas spannmål som exporteras till västvärlden som djurfoder.

Fakta: 18% av världens växthusgaser kommer från djuruppfödning.

Fakta: Enligt FN:s djuruppfödningsrapport pekas djurhållning för köttproduktion ut som en av de allra största miljöbovarna av alla mänskliga aktiviteter. Köttet toppar listan för bland annat jordförstörelse, förstörelse av vattenresurser, överutnyttjande av vattenresurser, försurning och luftföroreningar.

Fakta: Köttproduktionen är en av anledningarna till att regnskogarna skövlas. I Latinamerika har biffdjursuppfödare skövlat enorma arealer med regnskog och annan skog för att skapa betesmarker. Även odling av djurfoder bidrar till regnskogens försvinnande. Regnskogarna med deras mycket stora rikedom av djur och växter har en viktig klimatbevarande funktion, som påverkar stora områden. De reglerar temperaturen och cirkulationen av vattnet. Skogar skyddar också jordlagren mot erosion. Försvinner skogen, sköljs de näringsrika jordlagren ner i vattendragen i samband med regn och lämnar ofruktbara markområden kvar. I överutnyttjade torrområden blåser jorden bort med vinden.

Fakta: Att producera kött kräver minst tio gånger så mycket mark som odling av vegetabilier med motsvarande närings- och energiinnehåll. 4000 kvadratmeter åkermark kan producera 9000 kg potatis på ett år men bara 70 kg kött.

Fakta: 70% av de svenska fiskfångsterna tas upp vid så kallat industrifiske. Merparten av denna fisk används till att framställa fiskmjöl, som sedan blir proteinfoder till djur.

Fakta: Det går åt 3 kg viltfångad fisk för att göda 1 kg odlad fisk.

Fakta: Om alla i Sverige byter ut två köttmåltider i veckan till vegetariska alternativ motsvarar det koldioxidutsläpp från 233 000 bilar under ett år, eller om man så vill 87 500 varv runt jorden med bil.

Fakta: När allt fler landområden tas i anspråk för djuruppfödning, drabbas också vilda växter och djur. Bristen på livsutrymme leder till att mängder av arter utrotas.



Äter du fortfarande kött?

Det är tur att man har gjort ett och annat misstag. Man lär sig av dem och det fick jag bevis på idag. I skrivande stund är klockan bara 10.30 och jag har redan varit med om två incidenter som aldrig blev några incidenter tack vare att jag hade marginaler. Om olyckan är framme. Utifall att. Sånt som min sambo aldrig har förstått. Det är förmodligen inte punk att vara förberedd på det oförutsedda.

Det var min tur att öppna på fritids. Halv sju ska jag stå där och ta emot de första halvsovande barnen för att deras föräldrar i sin tur ska kunna åka till sina arbeten, hinna med sina bussar och komma i tid till sina möten. Eftersom det har hänt att jag har försovit mig, vilket är extra känsligt när man ska vara först på plats, både en och två gånger så har jag utrustat mig med en extra väckarklocka. I synnerhet öppningsmorgnar då jag måste gå upp vid halv sex.

I morse vaknade jag av extraklockan.

Känslorna är väldigt blandade efter en sådan incident så det var inte bara med min sedvanliga veckostartsattityd som jag gjorde mig i ordning för avfärd.

Då startar inte bilen.

Visst har det hänt att min bil har trasslat förut, särskilt på vintern, men även då har jag haft en lösning på lut. Genom att parkera åt rätt håll kan jag rulla igång bilen nedför backen och inte alls behöva komma för sent till jobbet. Sen kom vi på att min billiga bilstereo tjuvdrog ström från batteriet så nu tar jag bort displayen efter färd och batteriet håller sig fräscht.

Den här gången var det inte batteriet som var problemet. Närå, det snurrade på hur piggt som helst men det tände liksom aldrig till. Bensintanken var dessutom full, det hade jag koll på. Det var bara att gå in och väcka stackars Gizmo och återigen var jag glad att jag hade lagt in en tidsmarginal i planen. Öppningsmorgnar måste jag kalkylera med allsköns störningar för att absolut inte komma för sent.

Tack och lov kunde han lösa problemet, både snabbt och utan att bli det minsta grinig, och jag kom till jobbet fem minuter innan första barnet.

I helgen hade vi storstädning, nästan i paritet med flyttstädning. Så noggranna var vi. Och det var lika tråkigt att genomföra skiten som det var behagligt efteråt. Förutom den onda ryggen förstås. Fast lite spikmatta gjorde susen. Och ut åkte rundbottnade kastruller, vårt käcka kit med gästtofflor, en oanvänd vas och ytterligare en kartong med - SKIT!

För att denna storstädning skulle kunna äga rum var vi tvungna att planera in den. Annars hade vi förmodligen skjutit upp den eller hittat på andra saker att förgylla helgen med. Det stod storstädning i kalendern, punkt slut. Vi råkade dessutom välja årets vädermässigt tråkigaste helg vilket gjorde saken en aning enklare.

Det tog tid. Vi behövde verkligen två dagar på oss. Och så plötsligt får vi spontanbesök.

1. Jag är autistiskt lagd och inte särskilt förtjust i spontanbesök som ändrar mina planer.
2. Jag är inte bara autistiskt lagd utan också en fruktansvärt effektiv människa som helst inte vill bli avbruten.
3. Jag vill helst inte bli avbruten i något som jag vill få överstökat så fort som möjligt.
4. Jag vill helst hinna det jag har tänkt på den tid som jag har till förfogande.

Fan vad jag fick kämpa för att se glatt överraskad ut. Och fan vad jag fick ljuga för att säga Åh vad trevligt med lite spontantbesök. Nu slipper jag städa! Och fan vad jag fick ågren när spontanbesöket ville ge mig en fin och försenad födelsedagspresent. Hoppas jag är en bra skådespelare. Och faktum är att det var rätt skönt att få en liten paus. För hur mycket jag än hade velat hinna så hade jag inte orkat.

Måste få visa ett par länkar som jag hittade!

http://happycamper.trumpetaregatan.se/?p=65

http://happycamper.trumpetaregatan.se/?p=63

http://happycamper.trumpetaregatan.se/?p=51

Och så här fint omdöme fick jag av en annan kursdeltagare:

Hej Kajsa!

Tack snälla du för en kanonupplevelse i din keramikverkstad. Bland det mest givande, skapande och roligaste vi gjort! Lek- och buslandet - släng dig i väggen!

T, M & O

Ibland lunkar det på. Det händer inget särskilt, livet går sin gilla gång, och man trampar på i sitt ekorrhjul. Den ena dagen är den andra lik. Men ibland gör man sådant som avviker från slentrianen. Sånt som går till historien och som förgyller tillvaron lite extra.

Eftersom jag är ett lyckligt lottat söndagsbarn så har jag haft turen att avverka ett flertal sådana oförglömliga och berikande moments på ganska kort tid. Eller tur, man får väl se om sitt hus och ta för sig helt enkelt. Planera och betala liksom. Fast lite tur är det väl ändå? När allt blir lyckat och över förväntan och när man har så pass god hälsa att man inte behöver ställa in något, då har man väl ändå haft en gnutta tur?

Det är kanske dags att sluta gå som katten kring het gröt och i konkreta ordalag berätta vad det är som har hänt helt enkelt. Klarspråk som Örebro kommun hade kallat det.

Förra fredagen, den 11 mars, gick vi på teater. Jag hade kommit över två gratisbiljetter till generalrepetitionen av Ingvar och vi som vill vinna snål-VM passade på att gå trots att jag egentligen inte var särskilt lockad. Och det var tur. Fördomskajan fick sig en knäpp på näsan. Ingvar var riktigt bra. Jag har väl ärvt den sidan av min far. Mannen som sänker förväntningarna så lågt han kan för att slippa bli besviken.

Det var bara så fruktansvärt töntig titel på pjäsen. Och det handlade om mannen som har burit sig så urbota dumt åt på senaste tiden. Men teater är ju så mycket mer än innehållet. Själva framförandet och skådespelarnas prestationer väger ju minst lika tungt.

Jag kan således rekommendera Ingvar för den som söker kulturell spis och vill se lite schyssta moves.

Redan dagen därpå inföll nästa händelse utöver det vanliga. Kajan tar bussen till Stockholm. I och för sig har jag gjort det många gånger förut men den här gången blev det lite annorlunda. Vi fick ett samtal av en granne som som skulle fälla ett träd över vägen just den morgonen jag skulle köra till stan för vidare transport till Stockholm.

Grannen: Du ska väl ingenstans på lördag morgon?
Kajan: Jo jag ska med en buss klockan 7.45.
Grannen: Ja då är vi långt ifrån färdiga.

Jag är helt säker på att den trädfällande grannen hade löst problemet åt mig om inte jag hade sagt att det skulle ordna sig ändå. För den här gången hade jag redan två lösningar på lut innan samtalet var avslutat. Det var inte bara något jag sa för att slippa vara till besvär. Efter teaterbesöket stannade jag i stan och sov hos mina föräldar för att kunna komma med bussen. Det var inte bara en enkel lösning utan också en väldigt bekväm sådan eftersom de bor på gångavstånd från busshållplatsen och jag kunde stiga upp ur sängen en halvtimme senare än i den ordinarie planen.

Häpp!

Huvudsyftet med stockholmstrippen var att umgås med familjen Torr Hud och med anledning av årets tema så var det trädgårdsmässan i Kista som hägrade. Vi tillbringade i stort sett hela lördagen där och samlade inspiration till årets odlingar och arrangemang.

På tillbakavägen hoppar jag in på Lush för att köpa deras tjärschampo som är så bra för just mitt hår. Expediten frågar om jag även behöver balsam men jag tackar nej. Skojade hon eller gick det av bara farten?

Under kvällen blev det tapas på El Clasico på Skånegatan och drinkar på Pet Sounds på samma gata. Båda ställena ser ganska oanseliga ut från utsidan men håller hög klass på insidan. Iallafall enligt mina kriterier.

El Clasico är litet, mysigt, serverar väldigt goda tapas och har trevlig och kunnig personal. Rakt igenom nöjd. Pet Sounds har god smak beträffande musik vilket är jätteviktigt när jag går ut en kväll. Helt avgörande faktiskt. Drinklistan är också en höjdare och här blandas frukt och sprit i ett otal olika kombinationer, den ena smarrigare än den andra.

Kvällen DJ var för ovanlighetens skull runt 60, iklädd blå sammetskavaj, tonade pilotglasögon och hade en frisyr som var trendig på Beatles tid. Att killen hade pilotglasögon har inte att göra med att det är inne just nu utan att han inte hade bytt brillor sedan det senast var hippt att ha pilotisar.

Han spelade vinyler ur sin skivback. Och det lät så bra. Den ena 60-talsdängan efter den andra. Alla höll världsklass. Och det tyckte DJ också. För varje ny låt han satte på så blickade han ut över folkhavet med en oerhört belåten men också bekräftelsesökande min. Till en början kunde man tro att han var ute för att flirta men för honom var det all about the music.

Om jag ska vara kritisk på någon punkt så var det kanske volymen. Pet Sounds är en bar, inget dansställe. Folk går dit för att snacka, dricka drinkar och gör det gärna med bra musik i bakgrunden. Jag var glad att vi inte var fler i sällskapet för då hade konversationen gått bet. Ätits upp av musiken liksom. Här hade jag kunnat skriva något om ålder men det skiter jag i.

Nåväl, vi traskar hem till familjen Torr Hud och sover gott.

Söndagar i sällskap med ovan nämnda familj innebär Sickla och Eriksdalsbadet. Det är cirkusskola och simhoppsdito på schemat men för oss spelar det ingen större roll om vi sitter på café eller i en simhall och snackar skit. Det skulle i så fall vara den bedövande fuktiga värmen som en simhall innebär. Till en början pratar vi sittande men positionen blir allmer liggande med tiden. Något som dock höll oss vakna var den nybörjargrupp med vuxna simhoppare som tränade samtidigt som barnen. Tanter, gubbar, yngre och äldre, tjocka och smala vuxna människor som tyckte att simhopp, det var något de ville prova på äldre da'r. Underhållande och modigt!

Helgerna i Stockholm med vännen M och hennes torrhudade familj blir bara bättre och bättre. Förmodligen för att jag har gjort resan några gånger nu och vi börjar få kläm på hur vi ska lägga upp det. Misstagen har begåtts och alla dåliga lösningar är bortsorterade. Jag är så nöjd.

Nu kan man tycka att det räcker med festligheter och utstickande dagar men icke. På måndagen vankades det ishockey och hur ofta händer det? Medans mitt sportintresse från åskådarhåll är allmänt och ljummet så är min sambo desto hetare. Iallafall när det kommer till hockey. Och nu hade Örebro spelat bra och tagit sig till nån slags kval så vi gick på match. Och det var kul för det blev många mål, hallen var fullsatt och Örebros fan club är aktiv, väl synlig och högljudd. Avslutningen blev dramatisk och Örebro förlorade men upplevelsen var en vinnare.

Förlust trots Conny...

Därpå följde några slentrianmässiga, inrutade och nästan välbehövliga vardagar innan det var dags för nöjen igen. 41-årsdagen skulle firas med en stillsam middag på en av mig utvald restaurang och detta förlöpte precis som jag hade önskat. Endast mina närmaste släktingar, fördrink med billigt bubbel på Flugis, buss till stan, god middag på Karishma, öl på Bishops, buss tillbaka till Flugis och eftersnack i köket.

När middagen var som trevligast, vinglasen fylldes på för andra gången och alla satt och berömde maten så börjar min far att skruva på sig. Han hade lite smygkoll på klockan och kunde inte låta bli att konstatera att vi skulle få åka gratis på bussen om vi åkte hem inom en halvtimma.

Kajan: Ove Sundberg!
Mamma: Ja men åk du så sparar du 12 kronor. Hej då.

Andra sidan är ni klara?

 

Allt smakar extra bra när pappa betalar!

 

Hela gänget och en halv moster. Trots mina 41 så var jag yngst!

Efter ytterligare en vecka i ekorrhjulet infann sig plötsligt den perfekta helgen. Inte för att vi har lidit brist på trevliga händelser i mars men ibland blir det bara så jävla bra.

FREDAG
Vi sammanstrålar hemma efter varsin arbetsdag och åker till stan för att leka kultursnobbar. Det är releasefest för Krakow - fem steg till och vi är bekanta med en av författarna. Det är mingel med snittar och höga glas och den som vill kan få sitt bokexemplar signerat. För visst köper vi boken. Eller snarare Gizmo. Vid en snabb titt i blädderexemplaret inser jag att det är en ganska tråkig bok och jag kommer förmodligen aldrig att läsa den. Inte ens bilderna lockar mig. Men evenemanget är spännande. Jag är glad att jag hada valt min kulturtantsoutfit och kan bekvämt smälta in och betrakta spelet. Jag hyser någon slags äckelförtjusning över den kulturella sfären, vill både vara med och stå utanför. Tur att jag inte måste bestämma mig.

Sen blir det hemfärd och vi delar en flaska finfin födelsedagsbourgogne. Sen händer det inte så mycket mer eftersom vi hade gått upp extremt tidigt, båda två, den morgonen.

LÖRDAG
Tidningen i sängen, lugn frukost, mycket sol och en dag i verksta'n. Sen gör vi oss i ordning för ännu ett kulturevenemang. Mia Skäringer kör sin enmansshow Dyngkåt och hur helig som helst på Hjalmar Bergmanteaterns gigantiska scen och det gör hon med den äran. Otroligt bra! Förutom hennes fantastiska prestation njuter vi också av lokalen. Trots att vi har varit där många gånger, båda två, så upptäcker vi teatern på nytt. Lokalen är helt fantastisk och ett stycke kulturminne från 60-talet. Materialval, arkitetktur, färger och former är så häftiga! I pausen unnar vi oss varsin drink och är helt upprymda av första akten, stämningen och byggnaden.

Ärtskott till frukostmackan.

(Peta ner gula ärter en cm under jordytan.

Vattna och vänta ca tio dagar så har du dina goda och näringsrika ärtskott!)

Direkt efter Mias avsked vandrar vi tillbaka till det gamla hamnmagasinet där vi var på releasefest ett dygn tidigare. Idag vankas det musik av bästa sort och vi njuter fullkomligt av Peter Lindströms soloprestation med sin banjo och senare det Distans Treelines åstadkommer med sin tremannasättning. Jag är överväldigad av deras framträdande. I synnerhet sedan trummorna kom in i bilden. Fast steel guitar är inte så dumt det heller... Mindre imponerad är jag av att man måste pressa sig genom ett vidrigt discotek för att komma upp till spellokalen på översta våningen.

Peter är så bra och min telefon tar så dåliga bilder...

Sist går det på ett bluesband från Skara men vi är inga bluesvänner så vi finner det lämpligt att dricka ur vinet, ta oss helskinnade genom discoinfernot och hitta halvettbussen som går till vårt övernattningsrum på Flugis. Återigen lägger jag huvudet på kudden och är helnöjd. Inte minst med att vara i säng redan klockan ett eftersom vi ska vrida fram klockan en timma dagen därpå.

SÖNDAG
Vi får våfflor till frukost och sen åker vi hem och tar tag i söndagen. Vi får positiva besked gällande Gizmos pappa som har fått ett tillfälligt rum på ett äldreboende och låter gladare än han gjort på 20 år. Det blir lite verkstad och tvätt. Gizmo bakar och gör paj. Det blir till och med ett glas söndagsvin innan vi avverkar två filmer och tar farväl av den perfekta helgen.

Nästa helg stannar vi hemma. Vi ska vårstäda och sätta frön. Och konstatera att vi redan är inne i månaden april.

Jag känner mig inte tjock. I synnerhet inte efter vinterns träning och februarifastan. Jag tränar alltid mer vintertid. Dels för att det inte finns så mycket annat att göra, dels för att man kan åka skidor. Sen när våren kommer, och man kan börja greja i trädgården på kvällarna, så drar jag ner träningsdosen. Det är ju dessutom trädgårdsåret i år. På gott och på ont.

Tjock och pigg! Då vi åker till Örnsköldsvik och hänger med goda vänner i Paddal så blir vi naturligt uppdelade i två läger. De tjocka och pigga vs de smala och trötta. Eftersom min sambo är betydligt mindre än jag så hamnar vi i olika lag. Tack och lov finns det samma balans - eller obalans - i Paddal så Herr Paddal och jag hyser de starkaste sympatier för varandra medan Gizmo och Fru Paddal går omkring och är snygga och smala. Men trötta.

De smala och trötta

De har ingen aaaaaing om hur det är att gå upp tre kilo efter en lyckad middag (6 kilo på en helg) eller hur det känns när man fortfarande står naken efter att ha provat allt i garderoben utan att ha lyckats knäppa ett enda plagg.

Hellre tjock än trött, sa Herr Paddal en morgon då hans trådsmala fru ville ligga och dra sig.

Tjock och pigg!

Det är nästan så att jag glömmer varför jag åkte till Norrland just sista helgen i februari. Det var ju Plura vi skulle se. Men Plura kändes som en blek förevändning för att ta ledigt från jobbet och åka till Norrland. Vi letar ständigt skäl till att åka norrut och de behöver inte vara särskilt starka. Det fanns säkert bra och billiga bilar av märket Volvo på närmare håll än Örnsköldsvik men det blundade vi för. Och Plura hade säkert någon spelning i Mälardalen men det var inte så intressant.

I väntan på Plura: Alla och Svarte Petter

Faktum är att Plura bara är intressant tillsammans med familjen Paddal eftersom han är ett internt begrepp för oss. Det är inte ens Eldkvarn som är spännande, bara Plura. Fast det är nog allt Plura gör förutom musiken som är bra. Jo men några riktiga godingar har han väl gjort. Pojkar Pojkar går ju faktiskt i baktakt i sticket. Annars är han nog bäst på böcker, matlagning och nya versioner av andras låtar. Skit samma.

Nya Pluras kök har premiär 22 mars!

Det är alltid kul med livemusik. Fast dansbandsveckan i Malung kommer jag nog aldrig att besöka. Och spelningen med Marc Ribot var snarare intressant än kul.

För övrigt plurade vi i Paddals charmiga kök, tog en långpromenad och jag shoppade loss som om jag aldrig sett kläder förr. Jag blundade för rönen om överkonsumtion och orättvisa förhållanden och handlade glatt. Ett litet undantag från shopstoppet i studiedalen. Jag hoppas att denna attack lugnade shopparnerven och att jag kommer att vara nöjd ett bra tag framöver. För vi har fan inte råd med att jag får abstinens mer än en gång om året.

Fast jag ska ju till Stockholm nästa helg och då kommer jag att gå in på Knulp och jag kommer att handla om jag hittar något snyggt och bekvämt. 16 par skor kan bli 17. Och deras grejer är fair. Fast jag hoppas kunna handla på Green Laces eller Vegetarian Shoes nästa gång. Det är ännu bättre.

Ett tag hade jag till och med en personal shopper där i Ö-vik. Vi kan kalla honom Jonas. Från början var han Paddalarnas vän men nu vill jag faktiskt påstå att han även är vår vän. Jonas hade i ett svagt ögonblick menat att han visst skulle kunna hjälpa mig att köpa jeans, killen jobbar i en jeansaffär när han inte pluggar, men vi bestämde ingenting. Helt plötsligt står Jonas i vägen för mig på gågatan.

Jonas: Har du köpt några jeans än?
Kajan: Neeeej...
Jonas: Ja men jag har tid. Kom så går vi!

Sagt och gjort. Han visste vad han gjorde. Förutom det tillhörande försäljarsmöret Du har ungefär samma kropp som min fru så kunde han verkligen se när min rumpa kom till sin rätt. Det hade med fickornas placering att göra enligt honom och jag är benägen att hålla med. Det var länge sedan min rumpa var så snygg. Dessutom lyckades Jonas pressa priserna. Rejält. Vad sägs om två par lyckade jeans för 550 kronor? Till sist lärde han mig hur jag skulle vika byxbenen för att vara riktigt stajlish. Viket som från och med nu kallas ÖVIKET. What else?

De tjocka och pigga

Vi var överens om att detta var bästa tänkbara upplägg på en paddalshelg. Avresa från Getingedalen 8.00 fredag morgon. Dagsljus hela resan. Framme 17.00 och mycket kvar av dagen. Hela lördagen och söndagen i vännernas sällskap. I samband med deras färd till jobbet måndag morgon tar vi avsked och vi lämnar Paddal vid åttasnåret och får ånyo en resa i dagsljus. Hemma vid fem och man har flera timmar på sig att komma i kapp mentalt. Förr har vi försökt att åka hem på söndagen men det har bara inneburit ångest och framskjuten avresetid. Resan har gått i mörker och vi har varit hemma mitt i natten. Blä.

Just nu har jag en lugn helg. Ni vet så där LUGN. Jag konstaterar att det håller på att bli vår. Jag gör dessert till kvällen. Jag sorterar ut en säck kläder ur garderoben som ska raka vägen till Röda Korset. En in, en ut. Jag ser en dokumentär om ägg- och kycklingindustrin på TV och är mycket lycklig över att jag inte äter kött och alltid köper de dyrare KRAV-märkta ekologiska äggen från frigående höns utomhus. Jag hoppas verkligen att du gör likadant.

Jag hoppas verkligen att du dessutom väljer ekologiskt när du köper bananer och kaffe. För om man vill börja någonstans så är det absolut värst för de som jobbar på banan- och kaffeplantagen runt om i världen. Vår lanthandel i Närkes Kil har slutat helt och hållet med vanliga bananer. Han säljer bara KRAV-bananer. Klok kille. Och om du tycker att ekolgiskt kaffe smakar sämre så prova dig fram till en sort som smakar så lite illa som möjligt. Det finns inget försvar för att gynna handeln med "vanligt" kaffe.

Om du ännu inte är övertygad så tycker jag att du ska se filmen Bananas eller läsa på Naturskyddsföreningens sida om bananer. Ovan nämnda förening ligger i framkant beträffande klimatsmart, rättvis och ekologisk mat. Här kan du läsa om kaffe också.

Heja Naturskyddsföreningen!

Nästa helg blir det Stockholm och trädgårdsmässa. Perfekt tajming. Efter Vasaloppet tycker jag att det får bli vår och det är hög tid att börja förodla trögväxande paprikor på fönsterbrädan. Pelargonen har också fått komma upp i värmen och idag köpte jag årets första jordsäck.

I vanlig ordning sitter jag i verksta'n på måndagar och min lista på beställningar tycks aldrig få någon ände. I samma takt som jag stryker det som står överst så fylls den på med något nytt underst. Frustrerande men roligt. Jag verkar aldrig få tid att göra några nya saker. Jag måste helt enkelt bara ta den tiden någon dag. I mitten av maj är det vårmarknad och då vill jag visa upp något nytt. Dessutom måste jag ta kontakt med mina kunder, butikerna, och höra hur vi ska göra i framtiden. Det är inte via butikerna som jag drar in mina pengar, oh no. Men det är väl schysst marknadsföring kan jag tänka.

Tjock och pigg. Efter fastan blir jag mätt på en dillkvist. Den här fastan var annorlunda än de förra. Jag var hungrig. Hela tiden. Men pigg. Och nu efteråt verkar magen ha dragit ihop sig till en golfbolls storlek för jag är mätt efter tre tuggor. Och förr blev jag visserligen också mätt men kunde ändå klämma ner en liten portion till - det var ju så gott - men nu är jag inte ens sugen på påfyllning. Nej tack.

Och Gizmo mår dåligt av alkohol. Magen protesterar. Han provade både förra helgen och igår. Det måste vara en obekant och intressant upplevelse för honom.

Den 19 mars blir det restaurangfirande med släkten. Min snart 95-åriga mormor är så cool:

Mormor: Det är en indisk restaurang va?
Kajan: Ja, jag hoppas att de har något som passar dig.
Mormor: De har väl ris och kyckling?
Kajan: Oh ja!
Mormor: Ja men då så. Då är jag nöjd. Och vin förstås.
Kajan: Ja vin har de!
Mormor: Ja, jag behöver inte mer än så.

Det finns nämligen andra släktingar som är betyyyyyyydligt mer skeptiska till valet av restaurang och dag än hon. Men du kan vara lugn morbror P, melodifestvalen är över redan den 12 mars. Tack och lov.

Söndagspromenad i Norrland

NÄ. Jag har inte haft någon skrivarlust. Men nu författar jag några rader iallafall. Mest för att jag inte ska glömma bort lösenordet.

Bloggfrånvaron är dock inget tecken på ohälsa. Närå, jag mår bra. Jag njuter av vintern från skidspåret och tillbringar tid i min verkstad. That's it.

Så istället för att backa bandet och beskriva januari och början av februari så blir det istället en blick framåt. I mina ögon har jag en rätt så händelserik vår att se fram emot. Så här kan den kanske komma att te sig:

Måndag 21 februari: Jag jobbar i verksta'n och har butiken öppen 12-18.
Torsdag 24 februari: Vi börjar äta igen efter tio dagars fasta. OCH DET SKA BLI FRUKTANSVÄRT GOTT.
Fredag 25 februari: Vi åker till Örnsköldsvik och hälsar på vänner OCH ÄTER, kanske åker lite skidor och ser Eldkvarn. Och hälsar på underbara vänner också. Förstås.

Måndag 28 februari: Hemfärd från Norrland. Vi stannar i gävletrakten och köper lera.
Tisdag 1 mars: Jag ska gå ut och ÄTA TAPAS med några nuvarande och före detta kollegor.
Lördag 5 mars: Håller förmodligen butiken öppen för alla skidåkare. Alternativt: jag åker själv på en tur.
Söndag 6 mars: Ungefär som 5 mars.

Måndag 7 mars: Åker hem till en kompis på frukostfika. MUMS. Sen är det verkstad för hela slanten.
Tisdag 8 mars: Firar kvinnodagen och håller tummarna för att min bil går genom besiktningen.
Fredag 11 mars: Vi går på generalrepetitionen av teaterföreställningen Ingvar. Förmodligen blir det ett pubbesök efteråt men jag tänker vara nykter eftersom jag ska upp tidigt dagen därpå.
Lördag 12 mars: Bussresa till Stockholm, träffa kompis och gå på trädgårdsmässa (det är ju trädgårdsåret i år!) Därefter blir det nog nån form av partajande i huvudstaden i regi av ovan nämnda kompis. HOPPAS DET BLIR NÅGOT GOTT ATT ÄTA OCKSÅ.
Söndag 13 mars: Dräller runt i Stockholm. Åker buss hem på eftermiddagen.

Måndag 14 mars: Verkstadsdag.
Lördag 19 mars: Jag har sagt åt släkten att vi ska gå ut och ÄTA. Detta för att jag fyller år i faggorna. Klurar fortfarande på vilken restaurang jag ska välja...

Måndag 21 mars: Så var det verkstadsdag igen!
Torsdag 24 mars: Skippar den rituella torsdagsträningen i Karlslund till förmån för en ost- och kexafton tillsammans med nuvarande och före detta kollegor. OST OCH KEX ÄR SÅ JÄVLA UNDERSKATTAT!
Lördag 26 mars: Ser "Dyngkåt och hur helig som helst" med Mia Skäringer om hon har piggat på sig.

Måndag 28 mars: Som alla måndagar...

Fredag 8 april: Konsert med Danko Jones på Club 700. Helkväll i Örebro med sociala inslag.

Torsdag 21 april: Vi åker till Berlin OCH ÄTER VEGETARISK CURRYWURST.
Måndag 25 april: Vi åker hem från Berlin.

Trots denna torra genomgång av lustfyllda evenemang har jag inte fått någon som helst inspiration att lägga ut texten. Några bilder kan jag dock lägga ut. That's it folks!

Vinterträning...

 

...även för hundar (foto av syrran)

 

Morfars begravning (foto av syrran)

 

Det river så gött med snö!

 

En av vinterns goa turer i skidspåret

 

Det finns lösningar för allt!

Ack så fel jag hade. Julhelgen blev inte alls som den brukar. Min morfar gick bort den 22 december vilket lade ribban för de följande dagarna. Den akuta känslan var FAN, lagom till julhelgen men ju mer jag tänkte, ju mer jul det blev och ju fler släktingar som anlände till Örebro så konstaterade jag att 22 december var en väl vald dag att gå bort på. Släkten skulle ändå samlas och umgås, tre dagar i sträck, och hur ofta händer det att en hel släkt kan göra det?

Vi hann rå om varandra, prata, minnas, ta tag i de praktiska detaljerna och ta del av morfars sista vilja. Det måste ha varit skönt för mormor att ha hela sin familj omkring sig precis när hon har blivit änka. Och det var skönt att få vara så mycket med mormor när man han förlorat sin morfar.

De skulle ha firat 70-årig bröllopsdag i april. Järnbröllop. Hur lyckas man med det?

Morfar julen 2005 (och några andra släktingar också förstås)

Min morfar blev 96 år. Det är grymt gammalt. Hans bortgång kom inte oväntat. Det senaste året har hans kropp blivit allt svagare och den ena kroppsfunktionen efter den andra har lagt av. Slitits ut. Jobbat färdigt liksom. Men hjärtat det slog. Och slog. De sista tre veckorna i hans liv fick han dock ont. En gammal skada blommade upp igen och det fanns ingen anledning att operera eller att förvägra honom morfin. Därmed blev han också väldigt trött.

Den sista veckan i livet sov han i stort sett hela tiden. Tungt och lugnt. Personalen på hemmet där morfar bodde var jättebra. De meddelade mamma varje förändring och alla saker som var av intresse. Två dagar innan morfar gick bort så hade han vaknat till och sagt Jag vill dö nu och så gjorde han det. Han rycktes inte ifrån oss, han sveptes bort och vi var alla så beredda som man nu kan bli. Sorg däremot, det kan man inte känna i förväg.

Mormor och morfar 2006 (mormor fyller 90 år)

Jag hade en nära relation med min morfar. Han har alltid bott i Örebro och jag tillbringade mycket tid med mormor och morfar som barn. Både i den flotta våningen på Köpmangatan och i stugan i Hjälmarbaden. Sen blev jag äldre och då kom vi inte alltid överens, min morfar och jag. Han var väldigt intresserad av pengar, tyckte att George Bush var en hyvens kille och var en ganska dålig lyssnare men han var samtidigt intresserad av vegetarisk kost, motion och en duktig sångare.

Vi förundras över allt som morfar skrev som sin sista vilja. Min mormor har alltid varit en skrivare. Dagböcker, anteckningar och brev. Att hennes sista vilja redan står tydligt nedpräntad någonstans, det är vi övertygade om, men att morfar också hade skrivit känns lite spännande. Det har förenklat saker och ting för oss. Önskningarna runt begravning och jordfästning är så detaljerade att vi kan använda hans text som manual. Och det känns skönt med en manual just nu. Sorg är jobbigt och man blir faktiskt lite förvirrad.

Hela släkten efter krocketmatchen 2009. Morfar har sin keps förstås.

Morfar har också skrivit hur mycket han uppskattade mormor, sina barn och barnbarn och det är så rörande och vackert mitt i alltihop. Det som dock fick våra hjärtan att brista var morfars avslutande ord.

Förlåt om jag inte alltid räckt till.

Det var så smärtsamt att läsa men jag bestämde mig direkt för, att så snart som möjligt, berätta för mormor att hon har räckt till så det väller över. För ingen ska behöva gå i graven med en ursäkt.

Det är klart att det är sorgligt när en morfar går bort men det är faktiskt samtidigt en del av livet och den förnuftiga sidan i Cirkus Janssons släkts hjärnor fick också råda en hel del över julkalaset. Vi har ätit, sjungit och skrattat (mest åt pappa förstås) som vanliga jular. Vi är ju som vi är, även när det har gått bort en morfar.

Mina föräldrar gör det de är bäst på

 

Vissa släktingar var modiga och vågade ifrågasätta julaftonsprogrammet och fick faktiskt medhåll. En aningens rörig röstning genomfördes runt kaffebordet innan Kalle och förändringen var ett faktum. Julmaten skulle ätas till kvällen, efter alla andra procedurer. Röstningen hade nog inte blivit hälften så rörig om inte pappa hade varit inblandad. Det är tydligen jättesvårt att hänga med i svängarna ibland men han kan inte skylla på åldern. För min 94-åriga mormor var allt glasklart.

Här är det glasklart

Att pappa blev totalt nedröstad är ingen ovanlighet i vår släkt. Han borde vara van. Jag vet inte om det var oförmågan att ta till sig förändringar eller oron för att hamna i det låga blodsockerträsket som var främsta orsaken till att han röstade emot resten. Fast det där med blodsockret är det väl ingen i medelklassverige som behöver oroa sig för över jul?

För att vara helt säker på att få den dagliga överdos av uppmärksamhet som pappa behöver så hade han tagit på sig sin fulaste slips. Tyckte han. Det var ingen som såg något. Det var ingen som sa något - förrän han själv gjorde det.

Annandagsbowlingen vanns av den där nye släktingen. Komma här å komma.

 

Den efterföljande middagen vann iallafall jag.

(Grekiska kolgrillsbaren var dagen i ära lite för kall och luktade lite toalett)

Efter bowlingen på annandagen möblerade vi om i mamma och pappas vardagsrum. Vi tyckte att det var dags att prova den enkla rokad som de har funderat på sedan 1977 då de flyttade in och ställde in möblerna lite provisoriskt. Pappa fick ett eukalyptiskt anfall och lämnade rummet. Sen kom han tillbaka. Tyst. Hela släkten har slagit sig ner i den nya möbleringen och känner in den nya atmosfären. De positiva kommentarerna haglar och vi hittar nya användingsområden för gamla grejer. Pappa är fortfarande tyst vilket känns lite ovant. Till slut kan han inte hålla sig längre. Medans han var borta de fem minuter som det tog för oss att möblera om så har han hunnit bestämma sig för att vad som än händer där inne ska jag vara negativ till resultatet.

Pappa: Nu hade ju jag bestämt mig för att inte skicka några positiva signaler men...

Det verkar vara jobbigt att vara en sådan skeptiker. Särskilt när man tycker att något blev bättre än förväntat.

Nåväl, det har varit lugnt och stilla i mellandagarna, både på jobbet och hemma. Nyår firades med goda vänner på Lundbygatan, och vi gjorde flera nygamla bekantskaper. Trädgårdsåret 2011 inleddes på ett riktigt slappt sätt men den 2 januari bestämde vi oss för att kliva ur mysbrallorna och aktivera oss. Det blev en skidtur i de allra härligaste förhållanden som kan tänkas. Vintersol, vindstilla, minus 4 grader, perfekta skidspår och Swix Blå Extra.

Den obligatoriska gruppbilden på nyår

Jag ska vara ledig några dagar till framöver och sen kommer min nyförlovade syster hem. Det var inte alls tänkt att hon skulle komma hem i vinter men går det bort en morfar så gör det. Och nästa helg är det partaj igen. Goda vännen T fyller 40 och det missar vi ogärna.

Det finns två teman för 2011. Trädgårdsåret har jag ihop med min temakompanjon i hufvudstaden och det temat föll sig naturligt. Vi ska inte renovera någonting framöver. Dels för att vi just har byggt ett hus, dels för att Gizmo pluggar. Därför har vi beslutat att ägna oss åt vår trädgård. Det finns både eftersatta områden men även nytänk och utvecklingspartier. Skoj! För min kompanjon föll det sig naturligt av den anledningen att hon blev med sommarstuga.

Jag har redan bokat in ett par trädgårdsmässor i vår men även blivit medlem på diverse trädgårdshemsidor. Min nattlektyr består av frökataloger och jag längtar till februari då jag får börja förodla i ett söderfönster.

Det andra temat har jag ihop med min sambo. Sociala året. Vi ska försöka åka till stan lite oftare och göra saker ihop med våra vänner. Nyår var en bra start på ett sådant år. Nästa helg är det kalas igen men i den takten har vi inte tänkt att hålla på hela 2011. Nej, en gång i månaden känns lagom. I februari åker vi till Norrland och kanske får vi se Eldkvarn men i april vet vi att vi ska se Danko Jones på hemmaplan. Och vi har fortfarande långt framskridna planer på en längre resa vår, i synnerhet då det fanns respengar i en av julklapparna, men vi har ännu inte bestämt oss för vart. Vissa karameller är så goda att suga på.

Fint besök i trädgården - så länge de inte äter på äppelträden

Invigningen är över och jag har fått en bäbis. En butik som ska fyllas på, hållas öppen och dateras upp. Intressant framtid. Nu är det ju ingen heltidsbäbis utan en relation på deltid. Fast mentalt är den med mig på heltid och det är nästan bara upplyftande.

 

Godispåse från Getingedalen

 

Årstidsbaserade och populära alster

 

Vad är det för högtid i antågande månne?

 

Det har varit lite svårt att fokusera på julen. Jag brukar tycka att julen är ganska charmig, det blir så mysigt med ljusslingor och glöggdoft, men i år är den totalt bortglömd i Getingedalen. Tack vare detta, eller kanske på grund av, eller kanske utan någon anledning alls, så har jag börjat omvärdera julen.

 

Det faktum att vi har fått sänka standarden, eller snarare att CSN har sänkt levnadsstandarden åt oss, har fått mig att göra vissa omvärderingar. Det går faktiskt att leva ganska mycket billigare än vad vi har vant oss vid. Och det känns till och med bra. Julklapparnas värde har nästan ökat in absurdum de senaste åren och när vi i år beslutade att summan inte fick överstiga 500 kronor så kändes det som en lättnad. Nästa år funderar jag på att säga noll. Noll komma noll kronor.

 

Idag hade jag eventuellt tänkt plocka fram jullådan och ställa fram nån röd ljusstake men jag vaknade och var sjuk så jag slapp. Nu snackar vi inte om någon allvarlig åkomma utan en förkylning med tillhörande huvudvärk och matthet, jag menar jag orkar ju blogga, men det var skäl nog för att slippa skotta snö, bära jullådor och dreja.

 

Invigningen var lyckad. Det kom lite färre besökare än vad jag hade räknat med men antalet översteg skamgränsen med råge och vissa gäster var dessutom riktigt långväga så dessa räknas som flera. Tycker jag. Stockholm är verkligen långväga, särskilt i vinterväglag.

 

Förutom en strid, lugn ström av hantverksintresserade besökare så kom det väldigt många vänner. Dessa hade dessutom den goda smaken att stanna efter stängningsdags på efterfesten. Vi tyckte att det var värt att fira ett års byggande med lite goda grejer. Mat, bröd, bubbel och kamrater. Det är trevligt att fira på tu man hand men det är tusen gånger trevligare att göra det ihop med vänskapskretsen.

 

Att de hade tagit med sig en massa gåvor, blomsterprakt och drickbart, hade vi inte räknat med. Det är uppoffrande nog att ta sig upp för backen, dela med sig av den dyrbara tiden före jul och dessutom handla av vårt hantverk. Nu njuter vi dock av vackra blomsterarrangemang och dyra droppar vilket förgyller vår annars så icke-juliga tillvaro. Tack för det!

 

Och medans jag tog emot tillströmmande gäster så fixade Gizmo resten. Jag släppte kontrollen och lät honom styra med förberedelserna till efterfesten. Jag såg honom titt som tätt hälsa nyfiket på alla människor men jag hade ingen aning om vad han höll på med på andra sidan väggen. Till slut kunde jag dock konstatera att han hade fixat en enkel men underbar soppmiddag med varmt bröd och kallt bubbel. Det där är han en fena på, min sambo.

 

Soppan förbereds

 

Långbord i garaget och några glada gäster

 

Nu är det ÖPPET!

 

Logistik-Kajan har skyltat

 

Butiksdel väster

 

Butiksdel öster

 

Butiksdel nordost

 

Och sortimementet har utökats med textila alster

 

En del av presentskörden och lyckönskningarna

 

Ingen invigning utan cider och salta pinnar!

 

Änglar och hjärtan sålde slut på nolltid och beställningslistan är lång.

Efter detta har den stora Medvetslösheten infunnit sig. Nästan. Jag jobbar på mina beställningar. Vill helst ha dessa klara innan året är slut. Ni vet, ljuv är mödans lön som årets tema lyder. Årets tema har varit både vägledande och beskrivande. Precis som det ska va. Och 2011 års tema är spikat. Jag tror att det är tionde eller elfte året vi har ett tema, min parhäst och jag, och det var dunderenkelt att komma överens om vad nästa år ska handla om. Vi gick tillbaka till ursprunget, till den tiden då temana bestod av ett sammansatt ord med efterled -året. Som glamouråret, prettoåret eller vuxenåret. Vi släppte alla krav på finurliga formuleringar och motton att sträva efter och valde något som vi helt enkelt vet att vi kommer att ägna oss åt. Mer än så avslöjar jag inte förrän 2011...

 

Sen har jag latat mig. Igår såg jag till och med en film. The Town och den var sevärd. Träningen hade jag tänkt att återuppta igår men den stora tröttheten kom över mig och jag valde att ligga på soffan istället. Och sen blev jag ju faktiskt sjuk så det var nog därför jag inte orkade något annat.

 

Vi åt vegetariskt julbord på Rosengrens Skafferi. Det var jättgott. Precis som förra året. Men det var samma rätter. Å ena sidan var det bra, för det var ju goda grejer, å andra sidan kändes det lite tjatigt. Men det finns väl inget som är så tjatigt som julbord? I det fallet hade de lyckats. Man kan ju undra vad man bygger ett vegetariskt julbord på då julen är en extremt köttig högtid? Jo men ta all rödkål och brysselkål och gör en smarrig paj istället. Eller gör en falsk sillåda med de rätta julkryddorna och aubergine istället för fisk. Och grönkålssallad med äpple, apelsin och russin är jättegott. Ostfyllda saffranstartletter smakar också väldigt bra. Ja mätt blir man. Och fullt sjå att smaka på allt har man. Men går tillbaka 2011 undrar jag om man gör.

 

Sen var det dags för chefens julklapp till oss löneslavar. Och det kunde inte bli bättre än en upplevelse. Vi blev bjudna på ett mastodontparty med 2000 gäster, klassiskt julbord och folklig underhållning. Jag gillar mina kollegor. Jag gillar dem så pass mycket att jag till och med väljer att umgås med dem på fritiden ibland. Så att få gå på fest tillsammans med dem kändes kul. Hela arrangemanget var proffsigt fixat trots det stora formatet och underhållningen utfördes av riktigt skickliga yrkesentertainers MEN...

 

...var fan var maten för oss veggos? Jag slår vad om att jag inte var den den enda veggon i detta gigantiska sällskap, jag VET till och med att det satt andra kloka människor i lokalen, men grönsakerna lyste med sin frånvaro. Redan vid anmälan till denna fest sade jag att Meat Is Murder men jag märkte att min chef inte var så intresserad av den informationen. Hon gav mig istället den meny som cateringföretaget hade skickat ut för att visa på sina mångsidiga kockkunskaper. Jag skulle bli mätt. Förutom ägghalvor och brysselkål skulle jag få både champinjonomelett och waldorfsallad. Och det är ju gott.

 

Jag hittade ingen omelett. Var är omeletten frågade jag serveringspersonalen? Vilken omelett undrade de och jag förklarade hela historien. De gick och frågade sin överordnade men omeletten var bortttagen på grund av bristande popularitet vid tidigare evenemang. Okej, men då vill jag veta var Waldorfsalladen är sa jag. Samma svar där.

 

Nu valde jag att inte låta detta lägga sig som en blymatta över kvällen utan jag åt mig mätt på brysselkål, ägghalvor och det dignande dessertbordet.

 

Sen drog underhållningen igång och det var som jag befarade. Ett långt bedrövligt medley av eländiga schlagerhits. Artisterna var jätteduktiga, inget ont om deras kompetens, men jag avskyr den populärkulturella musikaliska genren. Det dök upp ett och annat guldkorn så klart. Di Leva och Owe Thörnqvist ingår i min skivsamling men resten var en plåga. Sen finns det också en tendens till konservburksmentalitet i schlagersverige. Flickorna är jävligt lättklädda, och killarna står för humorn.

 

Jag åkte hem och spelade Queens of The Stone Age för att balansera upp intrycken och för att minimera risken att jag skulle drömma om Lena Philipsson eller Sven-Ingvars den natten.

 

Under jullovet ska jag faktiskt jobba en hel del. Det är liksom då man ska jobba. Det är då det är som lugnast. Semesterdagarna sparar jag tills det är riktigt hektiskt. Då drar jag. Fast det blir aldrig hektiskt på mitt jobb. Det är bara mer eller mindre lugnt.

 

Några dagars ledighet tänker jag dock unna mig. Fast Gizmo ska nog passa på att köra buss och plugga ikapp under lovet så jag får nog vara ledig på egen hand. Det gör ingenting. Vi ska inte åka någonstans eller göra något särskilt. Åka skidor förhoppningsvis. Skidspåren drogs rekordtidigt här uppe i år men det är ju inte så konstigt. Hela vintern var rekordtidig.

 

Julafton tillbringas på Flugis, hos mamma och pappa, med min lilla släkt. Juldagen är det långpromenad, den här gången till Södermalmshemmet där morfar bor, och fika. Annandagen är det bowling och restaurangbesök.

 

Same, same.

 

Skidspåren väntar på oss

 

Ganska snart efter festligheterna fick garaget invigas som garage.

Camilla gjorde premiärturen genom porten och här får hon en ny spindelled.

Inte helt utan att trilskas.

 

Vägen till veden

 

Men GOD JUL då.

Nej jag hinner inte blogga. Det finns inte ett enda litet lugnt hål i min kalender. De senaste veckorna har varit hektiska. Men jag har valt det själv. Och det är nästan bara roligt.

Det är klart att jag har fått psykisk ångest ett par gånger men anfallen har gått över ganska snabbt. Fast det är inte tack vare min sambo. Nej han skulle inte bli någon vidare kurator.

Jag: Berättar att jag är bekymrad.
Han: Frågar varför.
Jag: Berättar vidare.
Han: Frågar varför det blev så.
Jag: Försöker förklara.
Han: Nöjer sig inte med förklaringen.
Jag: Säger att jag är ett jävla klantarsel.
Han: Håller med.

Han blir nog en bättre biogastekniker än psykoterapeut. Med tanke på att han har så mycket tid att snickra och dra el i garaget så verkar det som om plugget varken är för svårt eller suger musten ur honom. Men det blir värre nu när nästa delkurs börjar säger han. Ja, kanske har det varit smekmånad på yrkeshögskolan eller också är han en helt vanlig örebroare. Idag skulle de vara utrustade med miniräknare. Det är husets mest ångestframkallande apparat enligt honom.

Kilsbergens snyggaste garagevägg?

Nåväl, åter till det späckade programmet. Det ska ju bli invigning gubevars. Redan till helgen faktiskt! Då hoppas jag att ni kommer upp och tittar på Kilsbergens nyaste butik, verkstad och garage. Om man kommer på lördagen så blir det efterfest när vi har stängt. Lite simpelt käk, nån glögg och lite avkoppling. Om någon vill dricka mer än glögg så får denne ta med sig matsäck.

På tork

Det blir inte bara drejat utan även sytt

En anledning till att jag fortfarande står på benen, utan yrsel och magkatarr, är nog att mitt lönearbete har varit rätt så lugnt i höst. Terminen inleddes på ett rörigt sätt men nu har friden lagt sig över bygden och rutinerna sitter i ryggmärgen. Det tackar jag för.

En annan anledning är nog att jag har prioriterat bort en massa andra saker. Sånt som faktiskt kan vänta. Vi städar inte. Det ligger stora hundhårstussar efter väggarna och badrummet är lite ungkarlssunkigt. Vi äter rester från frysen och har definitivt inte julpyntat. Krukväxterna är halvdöda och sängen borde ha renbäddats för två veckor sedan. Vi kör en tvättmaskin med underkläder på söndagen och sen plockar vi från torkställningen under veckan.

Vårt enda julpynt

Vi jagar dock möss. Under våra sju år i huset har vi möss i huset varje vinter, både på vinden och i källaren, men bara en gång i själva bostaden. Fram till förra veckan då nummer två dök upp. Först hörde jag den en natt, han hade kalas i soptunnan, sen såg Gizmo den springa över golvet en dag då han latade sig på soffan. Fram med fällorna. Tredje gången gillt. De första två gångerna lyckades musen ta betet utan att fällan slog igen. Det förbryllar oss. För oss räcker det med att blåsa på fällan så slår den igen.

Att döda möss känns lite dubbelt. Vilken fruktansvärd död. Den här hade levt en stund efter slaget och släpat sig en halvmeter ut på golvet med fällan runt nosen. Huvva. Men samtidigt vill jag absolut inte ha dem inne. De äter ju på allt. Och skulle jag lyckas fånga dem så skulle jag behöva åka flera mil och släppa ut dem för att de inte ska komma tillbaka.

På torsdag ska vi unna oss en paus från förberedelserna. Vi ska gå på konstutställning och äta vegetariskt julbord. Jag ska anstränga mig för att bara njuta och koppla av. Och förhoppningsvis prata om något annat än invigningen. Kanske om våra planer för 2011. Då CSN inte är särskilt generösa av sig så är vi nödgade att hålla igen på dyrare utsvävningar. Inga byggen eller stora renoveringar 2011. Fast det kanske är lika bra. Vi ska nog vila lite efter det senaste årets snickrande. Vi skulle vilja ta hand om vår eftersatta trädgård och påta i rabatterna. Kanske anlägga ett par nya dessutom. Odla mer och spara ännu mer pengar.

Vi har dessutom bestämt att vi ska vårda våra kompisrelationer. Om vi har några vänner kvar vill säga. Det är det vi ska undersöka. Jag vet inte om jag skulle vilja vara vän med mig själv när jag allt som oftast tackar nej till det ena trevliga erbjudandet efter det andra. Men jag tror att de flesta har förståelse och överseende med våra projekt, våra geografiska skäl och vår livsstil. Nu när Gizmo inte jobbar så många helger längre heller så räknar vi med att kunna umgås med folk minst en gång i månaden under 2011.

Minns ni oss?

Och kanske, kanske, kanske att vi unnar oss en budgettrip med något lågprisbolag till någon kontinental storstad i vår. Det var så länge sedan vi var ute och reste sa Gizmo härom dagen. Vi var en månad i USA i somras sa jag men vi lägger kanske olika betydelser i begreppet länge sedan. Eller också har han börjat bli lite åldersglömsk.

Och så blev det ett inlägg iallafall. Häpp!

Förtiochetthalvt

Nej, jag har verkligen inte haft tid med bloggen. Jag har varit upptagen dygnet runt och det händer hur mycket som helst just nu. Men så plötsligt, idag, blev jag utslängd ur min älskade, nya, härliga, rymliga, underbara verkstad så då tänkte jag passa på att meddela mig.

Jag blev dock utslängd för att jag själv bett om det. Kan man säga. Idag kom värmen. Och kylan samtidigt faktiskt. Det blev nio minusgrader ute och mitt lilla, elslukande, provisoriska värmeelement fick stånka på rätt rejält. Men Willys El & Kyl från Kumla installerar en energisnål och lättmanövrerad luftvärmepump och är klar inom ett par timmar. Nu fattas mig intet! Nu har jag en fullfjädrad verkstad som är så genomtänkt och ändamålsenligt uppbyggd att jag får knottror när jag tänker på det.

Pågående installation!

Novemberkaktusen är punktlig

I helgen lade vi dessutom in ett extra lager isolering på vinden. Alltså vinden i det nya huset. Tilläggsisolera är ju annars sådant man brukar göra efter en längre tid men vi tänkte lägga golv där uppe och utnyttja utrymmet för förvaring så vi gjorde saker och ting i rätt ordning för en gångs skull. Alltså, isolering på lördagen, golv på söndagen.

Men ingendera av dessa två verksamheter låter sig göras i en handvändning. Det var nog därför jag blev inkallad. Det innebär jävligt trånga och mörka utrymmen samtidigt som man måste balansera på takstolarna. Egentligen inget jobb för en osmidig gammal orienterare. Det innebär dessutom att jag måste klättra på stege och det är verkligen något jag avskyr och undviker så ofta jag kan. För den forne kampsportaren är det något enklare men han har å andra sidan sina trilskande knän. Med gemensamma krafter, och utan att trampa genom taket, fick vi isolering och golv på plats. Lovely!

Tomten på loftet

 

Spillvirke bildar annorlunda vedstaplar

I övrigt har jag drejat. Drejat, drejat och drejat. Det är så ljuvligt att sitta där ute. Allt funkar och det finns ytor för avlastning, rinnande varmt vatten och massor av hyllor för förvaring. Det går som en dans! Det är ganska exakt ett år sedan vi startade bygget och nu är vi i princip färdiga. Det är bara garagedelen/Gizmos del/stora verkstaden som återstår. Men det är inte mycket kvar att göra på den där delen som inte har något självklart namn. Än.

Vår dead line är 11 december. Då blir det invigning. Först enligt den traditionella modellen med salta pinnar och cider och lite senare på eftermiddagen övergår vi till glöggen. Klockan 02.00 har jag dock planerat att ligga i min säng eftersom invigningen fortsätter även den 12 och 13 december och det vore ju oklokt att stå där med mörka ringar under ögonen när man presenterar sig för första gången.

Men det har hänt mer, uj ja.

Vad sägs om en stockholmsweekend i sällskap med vännen M? Jag såg terracottaarmén i de underjordiska gångarna på Skeppsholmen, åt delikata tapas på Sardin och sjöng tysk allsång på oktoberfesten på Lövet. Sen fick jag se en angenäm utställning på Stockholm Konsthall i Frihamnen och äta överraskande god tempura på Kungshallen. Kan inte bli bättre.

Vad sägs om Jonas Gardell och hans Trafikplats Glädjen? Mamma bjöd och jag tackade ja och det är jag glad för.

Vad sägs om släktfejd i krocket i oktober? Jag har aldrig sett någon spela krocket i oktober men jag kan meddela att det går visst. Hur bra som helst. Det går till och med att vinna trots att man ligger till synes hjälplöst sist genom hela första halvan av matchen.

Släkten anno 2010 (förutom amerikanen förstås...)

 

Släkten anno 1989...

Jag gläds åt att Fröjd Hantverk har fått in en presentation av mig (se under Produkter och Keramik) lika mycket som jag sörjer att Alma Löv Museum har lagt ner.

Jag gläds åt att vi ska se Dag Vag på lördag! Pappa bjuder och följer med. Jag gläds dock inte lika mycket åt att jag kanske har missbrukat min chans att etablera en god relation med Butik Unik. Eller också är det helt lugnt. Min leverans har nämligen dragit ut på tiden. Väldigt mycket. Det återstår att se om hon fortfarande vill ha mig. Hoppas. Jag jobbar hårt på att bli klar. Så klart. Det har liksom varit lite annat att göra också.

Jag klurar på nästa års tema. Ljuv är mödans lön börjar spela ut sin roll men jag hoppas att 2010 års tema har permanent bosatt sig i min själ. Att det inte bara var ett gästspel menar jag. Vissa teman är menade att bli nya goda vanor. Vissa andra är av mer temporär karaktär. Jag har funderingar i båda riktningar inför 2011 men detta måste jag naturligtvis diskutera med min medlöpare i Finnboda.

Och morfar lyckades fylla även 96. Jag trodde att han skulle få svårt att fylla 95. Han verkar ha ett vansinnigt starkt hjärta. Vi firade så gott det nu går att fira en så gammal människa men vi var alla överens om att det blev så bra det kunde bli. Även om han trodde att vi hade åkt från Amerikat hela bunten. Hans USA-hang-up verkar ha kommit för att stanna.

USA-vän på hem

Nehej, ingen rast ingen ro. Luftvärmepumpen är färdiginstallerad och jag känner att plikten kallar. Eller vaddå plikt? Just nu vill jag bara vara där ute. Så det så!

För ett år sedan togs första spadtaget i det som skulle komma att bli Getingedalen krukmakeri & hantverk. Nu står byggnaden färdig och det vill vi förstås fira! När lördagens invigning är avslutad kommer vi att värma glöggen och brassa lite enkelt käk. Barhäng medelst medhavd dryck. Julmusik i baktakt. Väl mött i det svarta huset i Getingedalen!

För var dag som går händer det nya saker i verksta'n.

Här kommer den senaste veckans framfart i fotoform!

 

Arbetsbänkar med hemsnickrat underrede. Exakt enligt mina önskemål.

 

Praktiska vägghyllor ovanför

 

Diskbänk på fönstersidan.

En del av arbetsbänken är obehandlad för att fungera som knådbänk.

Underredet ännu inte färdigmålat här.

 

Nu finns det ljus i butiken!

 

Pappas skåp kommer till nytta igen!

 

Det blir så snyggt...

 

Vattnet är inkopplat och nästan hela avloppet också.

Det fattas bara ett rör till slamavskiljaren, den vita plasthinken.

I en sån här verkstad räcker det inte med vanligt avlopp och vattenlås, det krävs grövre grejer.

 

Nykaklat!

 

Ännu en omgång hyllor monterade.

 

Drejhörna i anslutning till knådbänken.

Till höger om dörren har jag inslagningsdisk och "kontor".

 

Stolarna från mormors röda period blir fina i butiken.

Om jag lyckas förverkliga drömmen om kaffeservering så kommer de dessutom till användning.

 

Gizmos gamla bord kommer att göra sig fint under fönstret.

 

Och pappas pilasterkopia ska fyllas med godsaker inom kort!