Kajans

Kom plötsligt att tänka på en dokumentär som jag av en tillfällighet råkade se på SVT för ett par veckor sedan. Ni vet, man sätter på TV:n i brist på annat middagssällskap. G var på jobbet. Där visas Trädälskaren, en skön historia om en skön kille som tröttnar på storstadslivet och bygger en koja i skogen. Den går naturligtvis att beskåda på SVT play.

I en centrifugal kultur där vi slängs utåt hela tiden behöver människan en centripetal rörelse som motvikt. Vi behöver hitta långsamma arenor, fickor i tiden, där vi kan hinna ikapp oss själva. Detta kräver dessutom en fysisk plats, en plats som är min. Klostertraditionen är ett exempel på detta. Enligt religionspsykolog Owe Wikström, som för övrigt figurerar i filmen och som ligger bakom det mesta som jag skriver här, så växte klosterkulturen upp som en reaktion mot den förvirrande centrifugalkraften. Det finns ett latinskt begrepp för detta.

Hic Locus Sanctus Est. Detta är platsen.

Jag kan aldrig fly från mig själv. Det gäller att hitta platser där jag står ut med mig själv.

Getingedalen.

På jobbet går jag under benämningen Ferrarin. Ingen av mina kollegor tror mig när jag säger att vi lever enligt slowkulturens normer hemma i Getingedalen. På jobbet ser jag tydligen till att hastigheten över dygnet trots allt är konstant. Sen kom flytten. Den som jag beskrev i förra inlägget. Jag fick chansen att forma ett nytt fritids och jävlar - den chansen tog jag. Mina kollegor är antingen för gamla eller lägger allt krut på andra formationer (min jämngamla estetkollega renoverar hus) så jag fick chansen att styra. Därmed blev jag Simon.

Simon says is a game for three or more players (most often children). One of the people is "Simon". The others must do what Simon tells them to do when asked with a phrase beginning with "Simon says". If Simon says "Simon says jump", the players must jump (players that do not jump are out). (Från Wikipedia)

Först trodde jag att de åsyftade min tendens att dominera. Vid det senaste medarbetarsamtalet fick jag idel positiv kritik men min chef hade också noterat att jag tog mycket plats, både på gott och ont. Jag vet, men jag skyller på mitt stjärntecken. Fast det var nog Simon i Simon & Thomas som min käre arbetsledare tänkte på när han döpte om mig.

Äntligen! Nu är min julklapp på gång. Alltså G:s julklapp till mig från 2008. Den som väntar på något gott... En rakuugn är under leverans till Getingedalen och jag ser fram emot att kunna bränna lite nya spännande grejer. Det roliga är att jag fick samma present när jag fyllde år i mars. Det är ju rationellt. Att ge bort samma sak två gånger menar jag. Hade jag inte frågat förra veckan Duuuu, den där rakuugnen... så hade han kunnat ge bort den tre gånger. Nej jag är inte bitter. Anledningarna till att det tagit sådan tid var nog samma som det alltid är när det kommer till Herr G; skyhöga ambitioner och lika mycket tidsoptimist. Tanken var att han skulle ha tillverkat ugnen själv men det blev ett alltför stort projekt som konkurrerades ut av mera attraherande dito. Jag har ju haft så mycket annat, du vet. Jo, jag vet men nu kommer vi till nästa spännande karaktärsdrag; prioriteringsförmåga. Detta är dock godtyckligt. Det jag anser vara knepig prioritering kan han istället tycka vara värt VM-guld i logistik. Därom kan jag inget säga förutom att jag inte är typen som väntar hur länge som helst. Jag vill dock komma med ett litet exempel.

Imorgon förmiddag åker vi söderut (Morrisseys Meat is Murder-konsert i Borås). Dino ska städas, packas och bäddas inför avresan och en av oss jobbar, en har semester. Den som har semester skulle laga bilstereon under tiden den andra var på jobbet. Dessutom skulle stereomekanikern hinna åka in till stan och uppvakta mammas nya kille på 84-årsdagen. Sen skulle vi städa och allt det där tillsammans på kvällen. Istället för att meka bilstereo så målar han om en fläckig fönsterbräda och smider planer inför ett betonggjutarprojekt i industrimått. Vår gemensamma packningskväll går just nu om intet. Någon lagar bilsteron.

Det har forskats om sånt här. Våra olika personligheter och styrkor. För man måste kalla det för styrkor. Inte fokusera på svagheter, aja baja. Därför går vi nu under smeknamnen Kajan Blå och Gröne G. Edward de Bono utformade metoden Sex tänkade hattar och dessa har olika färger. Tack vare dessa hattar och färger tycker jag nog att det är lättare att förstå min partner. Kommunikationen blir tydligare på något sätt. Det är skitsnack att män skulle komma från någon annan planet. Accepterar man ett sådant boksäljartrick så accepterar man också trassliga kommunikationer. Man kommer aldrig hitta genvägarna eftersom man inte tror att sådana över huvud taget finns.

Inget garage än. Men det börjar närma sig på något sätt. Jag vet inte på vilket sätt men det känns i luften. Fast vi, eller framför allt Gröne G, är redan någon annanstans i tankarna. Nu ska det byggas en gäststuga av bastuvirket (Hurra säger Kajan som absolut inte vill ha någon bastu) uppe på kullen i skogen bakom svarta vedboden. Därför sliter han med mossa och rötter och annan natur som under de senaste 100 åren har växt över en kal bergknalle. Sen planerar han att bygga in vår veranda till modell punch. Helt okej säger Kajan Blå men ska vi inte ta en sak i taget? Det ena behöver inte utesluta det andra menar Gröne G och kommer med ytterligare ett drömprojekt; ett orangeri modell realistiskt. Om vi tar bort köksfarstun som sitter på husets högra gavel och bygger ut gaveln med ett inglasat parti så behöver vi bara bygga tre väggar och dessutom får vi vårt efterlängtade uterum med anslutning direkt till köket. Ett uterum som vi inte riktigt har lyckats få till på det tilltänkta däcket. I tanken alltså. Det är tur vi ska bo kvar här för det här kommer att ta tid.

Jag är glad om vi hinner flytta på våra perenner i sommar. Det ska bli nya rabatter på nya platser och det kommer att bli så bra. Jag får börja om med alla mina blommor och det kan de behöva, delas och föryngras.

Nästa vecka fyller G 44 år. Duuuu älskling, jag har haft lite mycket på sistone... Inte Kajan Blå. Hon funkar inte så. Hon är ju blå. Det är inte hennes recept på ett långvarigt förhållande. Mina föräldrar vill också uppvakta G på hans födelsedag. Följande elektroniska brevväxling illustrerar den pigga pensionären och dennes hektiska tillvaro:

F = föräldrarna; K = Kajan

F: När får vi komma och uppvakta G?
K: Nästa söndag.
F: Då kan inte vi.
K: Nu på söndag då?
F: Då kan vi inte heller.
K: Det är kanske bättre att ni säger när ni kan istället.
F: På måndag är det tandläkaren, på tisdag är det golf, på onsdag är det bridge, på torsdag ska jag till frissan och på fredag reser vi bort och kommer aldrig mera hem igen (typ).

Imorgon förmiddag får vi semester båda två, både Gröne G och Kajan Blå!

Måste hålla tungan rätt i munnen så att jag inte börjar skriva på finska. Har haft live show från Jukolan Viesti (världens största orienteringsstafett) på datorn hela dagen. Jag brukar vara med där - det är en förbannat skitkul upplevelse - men tyckte att jag hade tränat för dåligt under våren. Jag kommer igen 2010. Som 40-åring.

Fick dock ett ryck under eftermiddagen, tog en paus från den finska cirkusen och sprang en egen runda i skogen. Hunden var rastlös och något sa mig att jag skulle vara väldigt nöjd efteråt. Dessutom hade jag, min vana trogen, varit inne på världens bästa vädersite och sett att det skulle börja regna klockan sex och hade jag inte kommit ut innan dess skulle det aldrig bli av.



G jobbar natthelg. På måndag börjar hans semester. Själv ska jag slava i fyra dagar till sen åker vi till Borås. Eller slava, jag har verkligen inget slavjobb. Det har ju varit skolavslutning och efter den brukar mitt jobb vara extremt slappt och behagligt. I år undantaget. Vi har flyttat fritids till en annan byggnad. Jag avskyr att flytta och såg definitivt inte fram emot att bära möbler och kartonger under den tiden då vi normalt brukar dricka kaffe, läsa tidningen, baka, sola och snacka skit. Ibland tar vi hand om barn också men för det mesta tar de hand om sig själva. Hur som helst, jag behövde inte flytta en enda sak. Jag sa åt våra 20 sommarlovsbarn att de skulle få vara med om att slå ett flyttrekord och vips så hade jag 20 flyttkarlar som slet och kämpade för att slå det obefintliga rekordet. Dumma Kajan. Man får inte lura barn. Men jag matade med glass och glada tillrop och de hade skitkul så situationen blev en så kallad win-win. Nu är jag med och formar ett nytt fritids. Ett bättre fritids. Mitt fritids. Det kommer att bli skitbra.

Det är dock inte bara fritids som flyttar. Det går en tornado genom hela skolan och alla klassrum ska byta plats. Vi tror att vi har kommit på den ultimata och logistiskt mest effektiva användningen av våra lokaler. Därför hyrde vi en container och passade på att slänga en förskräcklig massa möbler och saker. Sånt som Kajan sen tog hand om. Sånt som kommer att bli perfekt i den framtida verkstaden och under sommarens kurser.

Apropå kurser. Den första är redan avklarad. Jag hade ett gäng betonggjutare på besök och kursen blev så där löjligt lyckad. Helt perfekt. Jag har redan gått i alla fällor.



Det kom en sotare på inspektion. Det som tidigare varit godkänt är tyvärr inte längre det. Nya regler råder och det är bara att anpassa sig annars täcker inte försäkringen vid en eventuell eldsvåda. Egentligen skulle vi behöva bygga om hela huset eftersom takstolarna på vinden står för nära murstocken men vi fick tack och lov dispens eftersom det inte fanns några tecken på tidigare överhettning. Det har ju funkat sedan 1939. Men att bygga väggar i anslutning till murstocken var ändå too much. Även om de har kunnat stå där sedan huset byggdes så måste de bort. Tänk om vi hade vetat det när vi byggde om köket. Nu kom vi undan med en inspektionslucka men ändå. Sen måste vi fästa takstegen i alla hörn och montera en permanent stege på fasaden och...



Borås på torsdag. Morrissey. Vi ska nog passa på att se lite andra saker när vi ändå är ute och rullar. Vi har ju faktiskt semester och inga planer för midsommarafton. Vi tror att vi ska stanna till på några olika platser efter Vänerns södra strand. Bland annat Lidköping och Rörstrand Center, Läckö slott och Hunneberg utanför Trollhättan. Hunneberg är sevärt för sina 60 meter höga diabasklippor och lär vara Sveriges älgtätaste plats. Vi får se hur många övernattningar det blir. I dino förstås.

Det är hårdrock på TV:n på undervåningen. Det känns som en perfekt ljudmatta till den finska speakern i datorns högtalare.

Det är gråkallt ute. Kajan är inne vid datorn. Har just sett Niklas mat från den 21 maj på SVT Play. Det vegetariska avsnittet. Det är helt i min smak att kunna plocka fram lite god TV när vädret och aktivitetsmängden tillåter.

Det har varit fullbokade dagar och kvällar den senaste tiden. Aktiviteterna har varit av både frivillig och mer tvångsartad karaktär. Ikväll blev det plötsligt lugnt så vi tog en promenad för att sedan gå hem och laga mat. Basilikan är fullvuxen nu så det blev hemgjord pesto.



För G ter sig tillvaron just nu relativt behaglig. Han fick ont i en axel, träffade en doktor som sjukskrev honom och blev ordinerad avlastning. Tänk den som blev ordnerad lite avlastning. Fan vad lycklig jag skulle bli. Avlasta - inte G:s starka sida direkt. Men människan är en anpassningsbar varelse och redan nu, en dryg vecka efter läkarbesöket, är han riktigt bra på att avlasta. Han gör inte många knop. Soliga dagar avlastar han på en filt på gräsmattan och regniga dagar avlastar han framför datorn.



Mormor har fyllt 93. Det blev en omtumlande tillställning i samband med detta. Det är svårt att tro när man får veta att det egentligen handlade om 90 minuters picknick vid Bagarstugan i Närkes Kil men det går att få snurr på det enklaste lilla kalas om man sätter alla gamlingar på ena sidan. Visst går utvecklingen snabbt nuförtiden men tyngdlagarna är fortfarande samma gamla som förr. Alla överlevde och det var nog min far, som stod några meter från alltihopa, som mådde sämst efteråt. Han mådde nog sämst redan innan också. Han mår alltid sämst. Han har, eller har haft, alla sjukdomar som finns. Enligt moster AG kommer han att bli ett medicinskt fenomen eftersom han kommer att vara den första mannen med livmoderhalscancer.

Framtiden. Ibland tror jag att det är bra att skriva om den, ibland bör jag låta bli. I det förra inlägget skrev jag hur vi skulle på konsert och sedan klyva ved. Det gjorde vi inte alls. Däremot gjorde vi Tysslingedagen riktigt ordentligt. Det blev alldeles för trevligt, fint väder och långvarigt och när vi kom hem fanns det ingen som helst energi - eller tid - för att ladda om och åka på konsert. Dagen därpå var som sagt inbokad för vedsågning men då regnade det och att halka omkring i skogen med en motorsåg verkar risky. Till och med för G. Vi såg film istället. Australia (dålig) och The Wrestler (bra). Men sen skrev jag också hur frrrrrrustrrrrrrerad jag är eftersom jag inte orkar eller hinner vara i verkstan. Det behövdes tydligen bara ett litet utbrott för nu är jag där titt som tätt. I natt går ugnen. Hur svårt var det egentligen?



Ja jävlar. Härom dagen fick jag ett ryck och rensade allt ogräs ur rosenbusken iklädd en favorittröja från Indien - en som min favoritkille köpte åt mig när han var där för två år sedan - och det var kanske inte så clever. Taggarna drog ut en massa små trådar ur tröjan och jag förbannade min impulsivitet, gick in till sylådan, tog fram en synål för att dra in alla trådar på insidan av tröjan istället. Sen skulle jag trä i tråden i nålsögat. Jag lyckades till slut men så här illa har det aldrig varit förut. Ska vi slå vad? Jag har mina första läsglasögon innan året är slut. Åtminstone när jag ska sy.

Apropå ogräs. Vi har massor och vi lagar mat på det. Både nässlorna och kirskålen åker i grytan nuförtiden och om det inte vore för enformigheten så skulle vi kunna leva på det i flera veckor. Vi har stora ätbara ängar. Dessutom har vi gett oss fan på att inte köpa någon gödning i år utan bara tillverka vår egen. Genom att samtidigt köpa den allra billigaste jorden så kommer vi förbaskat billigt undan i år. Förutom den skit som grannens hästar lämnar efter sig när de är på rymmen i vår trädgård så tillverkar vi nässelvatten. En stor bukett nässlor i en hink med vatten. Låt stå en vecka. Rör om då och då. Sila bort nässlorna ur det stinkande vattnet och vips! Där har du din gödning. Häll en tiondel i kannan och fyll upp med vatten. Billigare blir det inte.



Nästa gödsel stavas kompost. Förrförra årets köksavfall tillför jorden allt vad den behöver och nyklippt gräs mellan rädisorna och salladen gör också susen åt odlingarna. Varför inte slänga på lite aska från kaminerna när man ändå är igång? Även det ett näringsrikt tillskott. Sist men inte minst - urin. Ja jag erkänner! Jag pinkar i vattenkannan! En tiondel golden shower i vattnet får blommorna extra färgstarka. För den sistnämnda häller jag inte över köksväxterna. Nej där går gränsen...



Nu har de första knotten anlänt. Jag vill inte kalla det för invasion men så tidigt som i maj har jag aldrig stött på dem förr. Jag är jävligt sugen på att åka till Granngården och höra om deras maskin för mer än 5000 kronor verkligen fungerar. Garanterat effektiv mot knott står det i reklamen och för de pengarna hoppas jag att det stämmer. För snart kommer perioden då vissa kvällar är så knottiga att man inte kan vara ute. Hur fint vädret än är. Visst, det är fint inomhus också men om vi ska bygga garage så vill jag inte behöva gå in klockan fem på grund av knotten. Då blir vi aldrig färdiga. Fast vi har ju inte ens börjat och jag frågar inga frågor. Det är lugnast så. Granngården nästa!



Min närmaste kollega, en ung man på 27 år, kom i sarong till jobbet igår. Det var 25 grader varmt och åtminstone alla tjejer vet ju hur skönt det är med kjol på sommaren. All heder åt honom som sår frön i jämställdhetens tecken hos våra 85 elever. All heder åt honom som vågar bryta denna absurda oskrivna klädsellag som säger att kvinnor får gå klädda som män men inte vice versa. All heder åt honom som svarar upp mot blickar och kommentarer. Han har inte ens kjol. Han har sarong. Ett av Asiens vanligaste klädesplagg på män.

Jag läste en undersökning som visade att de pappor som var sämst på att vara pappalediga är politiker. Näst bäst - men ändå långt ifrån bra - var pappor som jobbar med barn; förskollärare, fritidspedagoger och lärare. På första plats kom statistiker. Först blev jag lite förvånad men så började jag tänka. Dessa manliga statistiker är kanske ändå den kategori pappor som oftast ser detta faktum på pränt. Och då inte bara i en tabell över hur många pappor som är hemma med sina barn utan också listor och tabeller som visar på konsekvenserna av att det är mest mammor som stannar hemma. Hur dessa barn mår, hur det går för dem i skolan, vilka fritidsintressen de väljer, vilka gymnasieprogram de går och vilka jobb de sedan söker. Jag är nämligen helt övertygad om att det har mycket större konsekvenser än man tror. Inte minst för hur dessa barn i sin tur fördelar föräldraledigheten för nästa generation.

Nu ska jag bara jobba i 12 dagar till. Då inleder jag min semester med en resa till Borås. Sen ska jag vila upp mig inför dagarna då Cirkus Paddal är här. Med tanke på det höga tempo och krav på aktivitet som de har så är det skönt att jag får ett par dagars förberedelsetid.

Skoja bara.

Shit vad långt det blev.