Same same but different names
På jobbet går jag under benämningen Ferrarin. Ingen av mina kollegor tror mig när jag säger att vi lever enligt slowkulturens normer hemma i Getingedalen. På jobbet ser jag tydligen till att hastigheten över dygnet trots allt är konstant. Sen kom flytten. Den som jag beskrev i förra inlägget. Jag fick chansen att forma ett nytt fritids och jävlar - den chansen tog jag. Mina kollegor är antingen för gamla eller lägger allt krut på andra formationer (min jämngamla estetkollega renoverar hus) så jag fick chansen att styra. Därmed blev jag Simon.
Simon says is a game for three or more players (most often children). One of the people is "Simon". The others must do what Simon tells them to do when asked with a phrase beginning with "Simon says". If Simon says "Simon says jump", the players must jump (players that do not jump are out). (Från Wikipedia)
Först trodde jag att de åsyftade min tendens att dominera. Vid det senaste medarbetarsamtalet fick jag idel positiv kritik men min chef hade också noterat att jag tog mycket plats, både på gott och ont. Jag vet, men jag skyller på mitt stjärntecken. Fast det var nog Simon i Simon & Thomas som min käre arbetsledare tänkte på när han döpte om mig.
Äntligen! Nu är min julklapp på gång. Alltså G:s julklapp till mig från 2008. Den som väntar på något gott... En rakuugn är under leverans till Getingedalen och jag ser fram emot att kunna bränna lite nya spännande grejer. Det roliga är att jag fick samma present när jag fyllde år i mars. Det är ju rationellt. Att ge bort samma sak två gånger menar jag. Hade jag inte frågat förra veckan Duuuu, den där rakuugnen... så hade han kunnat ge bort den tre gånger. Nej jag är inte bitter. Anledningarna till att det tagit sådan tid var nog samma som det alltid är när det kommer till Herr G; skyhöga ambitioner och lika mycket tidsoptimist. Tanken var att han skulle ha tillverkat ugnen själv men det blev ett alltför stort projekt som konkurrerades ut av mera attraherande dito. Jag har ju haft så mycket annat, du vet. Jo, jag vet men nu kommer vi till nästa spännande karaktärsdrag; prioriteringsförmåga. Detta är dock godtyckligt. Det jag anser vara knepig prioritering kan han istället tycka vara värt VM-guld i logistik. Därom kan jag inget säga förutom att jag inte är typen som väntar hur länge som helst. Jag vill dock komma med ett litet exempel.
Imorgon förmiddag åker vi söderut (Morrisseys Meat is Murder-konsert i Borås). Dino ska städas, packas och bäddas inför avresan och en av oss jobbar, en har semester. Den som har semester skulle laga bilstereon under tiden den andra var på jobbet. Dessutom skulle stereomekanikern hinna åka in till stan och uppvakta mammas nya kille på 84-årsdagen. Sen skulle vi städa och allt det där tillsammans på kvällen. Istället för att meka bilstereo så målar han om en fläckig fönsterbräda och smider planer inför ett betonggjutarprojekt i industrimått. Vår gemensamma packningskväll går just nu om intet. Någon lagar bilsteron.
Det har forskats om sånt här. Våra olika personligheter och styrkor. För man måste kalla det för styrkor. Inte fokusera på svagheter, aja baja. Därför går vi nu under smeknamnen Kajan Blå och Gröne G. Edward de Bono utformade metoden Sex tänkade hattar och dessa har olika färger. Tack vare dessa hattar och färger tycker jag nog att det är lättare att förstå min partner. Kommunikationen blir tydligare på något sätt. Det är skitsnack att män skulle komma från någon annan planet. Accepterar man ett sådant boksäljartrick så accepterar man också trassliga kommunikationer. Man kommer aldrig hitta genvägarna eftersom man inte tror att sådana över huvud taget finns.
Inget garage än. Men det börjar närma sig på något sätt. Jag vet inte på vilket sätt men det känns i luften. Fast vi, eller framför allt Gröne G, är redan någon annanstans i tankarna. Nu ska det byggas en gäststuga av bastuvirket (Hurra säger Kajan som absolut inte vill ha någon bastu) uppe på kullen i skogen bakom svarta vedboden. Därför sliter han med mossa och rötter och annan natur som under de senaste 100 åren har växt över en kal bergknalle. Sen planerar han att bygga in vår veranda till modell punch. Helt okej säger Kajan Blå men ska vi inte ta en sak i taget? Det ena behöver inte utesluta det andra menar Gröne G och kommer med ytterligare ett drömprojekt; ett orangeri modell realistiskt. Om vi tar bort köksfarstun som sitter på husets högra gavel och bygger ut gaveln med ett inglasat parti så behöver vi bara bygga tre väggar och dessutom får vi vårt efterlängtade uterum med anslutning direkt till köket. Ett uterum som vi inte riktigt har lyckats få till på det tilltänkta däcket. I tanken alltså. Det är tur vi ska bo kvar här för det här kommer att ta tid.
Jag är glad om vi hinner flytta på våra perenner i sommar. Det ska bli nya rabatter på nya platser och det kommer att bli så bra. Jag får börja om med alla mina blommor och det kan de behöva, delas och föryngras.
Nästa vecka fyller G 44 år. Duuuu älskling, jag har haft lite mycket på sistone... Inte Kajan Blå. Hon funkar inte så. Hon är ju blå. Det är inte hennes recept på ett långvarigt förhållande. Mina föräldrar vill också uppvakta G på hans födelsedag. Följande elektroniska brevväxling illustrerar den pigga pensionären och dennes hektiska tillvaro:
F = föräldrarna; K = Kajan
F: När får vi komma och uppvakta G?
K: Nästa söndag.
F: Då kan inte vi.
K: Nu på söndag då?
F: Då kan vi inte heller.
K: Det är kanske bättre att ni säger när ni kan istället.
F: På måndag är det tandläkaren, på tisdag är det golf, på onsdag är det bridge, på torsdag ska jag till frissan och på fredag reser vi bort och kommer aldrig mera hem igen (typ).
Imorgon förmiddag får vi semester båda två, både Gröne G och Kajan Blå!
Simon says is a game for three or more players (most often children). One of the people is "Simon". The others must do what Simon tells them to do when asked with a phrase beginning with "Simon says". If Simon says "Simon says jump", the players must jump (players that do not jump are out). (Från Wikipedia)
Först trodde jag att de åsyftade min tendens att dominera. Vid det senaste medarbetarsamtalet fick jag idel positiv kritik men min chef hade också noterat att jag tog mycket plats, både på gott och ont. Jag vet, men jag skyller på mitt stjärntecken. Fast det var nog Simon i Simon & Thomas som min käre arbetsledare tänkte på när han döpte om mig.
Äntligen! Nu är min julklapp på gång. Alltså G:s julklapp till mig från 2008. Den som väntar på något gott... En rakuugn är under leverans till Getingedalen och jag ser fram emot att kunna bränna lite nya spännande grejer. Det roliga är att jag fick samma present när jag fyllde år i mars. Det är ju rationellt. Att ge bort samma sak två gånger menar jag. Hade jag inte frågat förra veckan Duuuu, den där rakuugnen... så hade han kunnat ge bort den tre gånger. Nej jag är inte bitter. Anledningarna till att det tagit sådan tid var nog samma som det alltid är när det kommer till Herr G; skyhöga ambitioner och lika mycket tidsoptimist. Tanken var att han skulle ha tillverkat ugnen själv men det blev ett alltför stort projekt som konkurrerades ut av mera attraherande dito. Jag har ju haft så mycket annat, du vet. Jo, jag vet men nu kommer vi till nästa spännande karaktärsdrag; prioriteringsförmåga. Detta är dock godtyckligt. Det jag anser vara knepig prioritering kan han istället tycka vara värt VM-guld i logistik. Därom kan jag inget säga förutom att jag inte är typen som väntar hur länge som helst. Jag vill dock komma med ett litet exempel.
Imorgon förmiddag åker vi söderut (Morrisseys Meat is Murder-konsert i Borås). Dino ska städas, packas och bäddas inför avresan och en av oss jobbar, en har semester. Den som har semester skulle laga bilstereon under tiden den andra var på jobbet. Dessutom skulle stereomekanikern hinna åka in till stan och uppvakta mammas nya kille på 84-årsdagen. Sen skulle vi städa och allt det där tillsammans på kvällen. Istället för att meka bilstereo så målar han om en fläckig fönsterbräda och smider planer inför ett betonggjutarprojekt i industrimått. Vår gemensamma packningskväll går just nu om intet. Någon lagar bilsteron.
Det har forskats om sånt här. Våra olika personligheter och styrkor. För man måste kalla det för styrkor. Inte fokusera på svagheter, aja baja. Därför går vi nu under smeknamnen Kajan Blå och Gröne G. Edward de Bono utformade metoden Sex tänkade hattar och dessa har olika färger. Tack vare dessa hattar och färger tycker jag nog att det är lättare att förstå min partner. Kommunikationen blir tydligare på något sätt. Det är skitsnack att män skulle komma från någon annan planet. Accepterar man ett sådant boksäljartrick så accepterar man också trassliga kommunikationer. Man kommer aldrig hitta genvägarna eftersom man inte tror att sådana över huvud taget finns.
Inget garage än. Men det börjar närma sig på något sätt. Jag vet inte på vilket sätt men det känns i luften. Fast vi, eller framför allt Gröne G, är redan någon annanstans i tankarna. Nu ska det byggas en gäststuga av bastuvirket (Hurra säger Kajan som absolut inte vill ha någon bastu) uppe på kullen i skogen bakom svarta vedboden. Därför sliter han med mossa och rötter och annan natur som under de senaste 100 åren har växt över en kal bergknalle. Sen planerar han att bygga in vår veranda till modell punch. Helt okej säger Kajan Blå men ska vi inte ta en sak i taget? Det ena behöver inte utesluta det andra menar Gröne G och kommer med ytterligare ett drömprojekt; ett orangeri modell realistiskt. Om vi tar bort köksfarstun som sitter på husets högra gavel och bygger ut gaveln med ett inglasat parti så behöver vi bara bygga tre väggar och dessutom får vi vårt efterlängtade uterum med anslutning direkt till köket. Ett uterum som vi inte riktigt har lyckats få till på det tilltänkta däcket. I tanken alltså. Det är tur vi ska bo kvar här för det här kommer att ta tid.
Jag är glad om vi hinner flytta på våra perenner i sommar. Det ska bli nya rabatter på nya platser och det kommer att bli så bra. Jag får börja om med alla mina blommor och det kan de behöva, delas och föryngras.
Nästa vecka fyller G 44 år. Duuuu älskling, jag har haft lite mycket på sistone... Inte Kajan Blå. Hon funkar inte så. Hon är ju blå. Det är inte hennes recept på ett långvarigt förhållande. Mina föräldrar vill också uppvakta G på hans födelsedag. Följande elektroniska brevväxling illustrerar den pigga pensionären och dennes hektiska tillvaro:
F = föräldrarna; K = Kajan
F: När får vi komma och uppvakta G?
K: Nästa söndag.
F: Då kan inte vi.
K: Nu på söndag då?
F: Då kan vi inte heller.
K: Det är kanske bättre att ni säger när ni kan istället.
F: På måndag är det tandläkaren, på tisdag är det golf, på onsdag är det bridge, på torsdag ska jag till frissan och på fredag reser vi bort och kommer aldrig mera hem igen (typ).
Imorgon förmiddag får vi semester båda två, både Gröne G och Kajan Blå!
Kommentarer
Trackback
