En lite enklare Bea
Inget går upp mot en hederlig Bearnaisesås. Och faktum är att de där burkarna med Bea som man kan hitta i affären nu är riktigt bra, jorå, i synnerhet om man jämför med pulvervarianten som jag fick när jag växte upp. Men inget går upp mot en hemlagad Bea... fast den är ju lite krånglig förstås. Trodde ni. Här har jag ett lätt förenklat recept som ändå ger ett gudomligt resultat.
3 syndigt stora portioner
2 msk vatten
1,5 msk vitvinsvinäger
3 äggulor
150 g rumsvarmt smör i tärningar
ett uns vitpeppar
1-2 tsk dragon (helst hemodlad och färsk med torkad funkar också)
kanske lite salt
3 syndigt stora portioner
2 msk vatten
1,5 msk vitvinsvinäger
3 äggulor
150 g rumsvarmt smör i tärningar
ett uns vitpeppar
1-2 tsk dragon (helst hemodlad och färsk med torkad funkar också)
kanske lite salt
- Koka upp vattnet och häll i vinägern. Låt det koka upp så att det riktigt bubblar.
- Flytta kastrullen från värmen och tillsätt äggulor under kraftig omrörning. Dra ner värmen på spisplattan och jobba på eftervärmen eller på mycket svag värme. Vispa tills det börjar tjockna men låt det inte bli så varmt att ägget koagulerar.
- Tillsätt smöret i små tärningar. Vispa hela tiden och var noga med värmen. Jag brukar ställa kastrullen på plattan då och då. När en tärning har smält tillsätter jag nästa. Fortsätt till smöret är slut.
- Hacka ner dragonen och smaka av med peppar och eventuellt salt.
Medvind och motgång
Fågeljävlar.
Det var så fint i USA. Vi blev så inspirerade. Att vi inte hade tänkt på det tidigare? Linda hade satt upp fågelmatare, flera stycken, mitt i sommaren. Här sätter vi bara upp talgbollar och fröhus på vintern. Men hon hade jättemycket besök av spännande färgglada, välsjungande fåglar mitt i sommaren och det ville vi också ha.
Så vi köpte med oss en riktigt snygg behållare för solrosfrön istället för vår tråkiga och spruckna plasthistoria i 70-talsbrunt. En rejäl motsvarighet i solgul metall som vi snart efter hemkomst fyllde med frön och hängde på en nytillverkad stolpe utanför matrummet. Precis som hos Linda.
Men var var fåglarna?
Men så konstaterade vi att mängden frön dock minskade så nog var det någon där och åt ibland, jorå, men inte när vi var hemma. Tills en dag då ryktet förmodligen hade spridit sig i Kilsbergen för nu har vi fåglar. Satan.
Vi konstaterar snabbt att de är mycket större än de är på vintern. Och vi konstaterar snabbt att de har väckt oss varje morgon den här veckan. Iallafall nötväckan. Den lilla fanstyget gör i likhet med sin storebror hackspetten så att han petar in solrosfröet i en springa i något lämpligt intilliggande, typ vår fasad, och hackar sedan ut det goda inkråmet. Hack hack hack. Ni anar inte vilken resonanslåda ett gammalt hus kan vara.
I morse hade nötväckan kommit på att man helt sonika kan lägga fröet i hängrännan och sedan sitta bekvämt i densamma och hacka i sig innehållet. Hängrännor är av metall och ni kan säkert tänka er vilket ljud det medför.
Lördag morgon, klockan 07.27 efter en sen fredag med höstsoppa, nybakt focaccia och rödvin:
Gizmo: Det kanske inte var nån bra idé med den där fågelmataren...
Jag är benägen att hålla med.
Livet har sina sidor. Å den ena rider jag på vågen av framgång just nu. Enormt mycket besökare och försäljningsrekord på Konst & Kaffe förra helgen. Jättemycket beställningar på de nya kalasmuggarna. Min verkstad blir finare och finare för varje dag. Gizmo snickrar så mycket han orkar och hinner på sin fritid och vi börjar se ljuset i tunneln. Vi skissar på loggor, namn, koncept och verksamhetsplaner för vår nya rörelse.
Vi räknar ner inför kursstarten den 4 oktober. Biogas! Jag ska bli sambo med en student. Vi kommer att ses på kvällarna i framtiden. CSN verkar positiva på telefon men vi har inte fått något beslut i pappersform än. Jag har haft kontakt med ytterligare en konst- och hantverksbutik i Örebro och allt verkar positivt so far. Jag ska träffa dem på fredag nästa vecka. Vi har många roliga saker inbokade i vår kalender i september och oktober. Resor, festivaler, utflykter och krocketmatcher.
Men så var det den andra sidan... Det där andra jobbet jag har. Det där jobbet man har för att man måste. Det har alltid varit helt okej, till och med mer än helt okej, för att vara ett slavjobb på Örebro kommun. Höstterminen inleddes dock med en handfull förändringar som påverkade min arbetssituation i negativ riktning vilket stör mig så in i helvete. Det här jobbet har alltid inneburit något som jag tar mig igenom på ett ganska smidigt sätt. Ingen söndagsångest, inte slutkörd vid arbetsdagens slut och ganska trevliga dagar.
Jag kan inte längre säga att det är så. Det är fortfarande ett schysst jobb, jag vill fortfarande inte byta ut det, men det är inte riktigt lika roligt som förut. Det handlar lite om personal, lite om arbetsuppgifter, lite om verksamheten, lite om nedskärningar, lite om chefen och lite av varje.
Jag kanske ska sluta jobba ytterligare en dag i veckan? Med tanke på ovanstående framgångsbeskrivning så kanske jag helt enkelt måste det för att driva vårt nya projekt? Fast nu får vi ju en student i huset och det kan bli lite knapert i kassan så jag får nog gneta på i ytterligare ett år. Eller två. Eller så länge han nu har tänkt att plugga.
Men sen.
Idag ska jag umgås med min mamma och åka runt på Ljusstråk. Öppna ateljéer och utställningar i Norabygden. Både njutning och industrispionage. Imorgon tänker jag springa en tävling. Väderprognosen bådar gott men nätterna är svinkalla så jag tror även att jag ska göra något åt trädgårdsland och växthusodlingar. En del ska nog skördas för att inte dö frostdöden. På måndag ska vi hjälpas åt med snickrandet och sen inleder vi Gizmos nästnäst sista arbetsvecka på det där skitföretaget. Det är helt okej att lägga Nobina till samlingen av svordomar.
Det var så fint i USA. Vi blev så inspirerade. Att vi inte hade tänkt på det tidigare? Linda hade satt upp fågelmatare, flera stycken, mitt i sommaren. Här sätter vi bara upp talgbollar och fröhus på vintern. Men hon hade jättemycket besök av spännande färgglada, välsjungande fåglar mitt i sommaren och det ville vi också ha.
Så vi köpte med oss en riktigt snygg behållare för solrosfrön istället för vår tråkiga och spruckna plasthistoria i 70-talsbrunt. En rejäl motsvarighet i solgul metall som vi snart efter hemkomst fyllde med frön och hängde på en nytillverkad stolpe utanför matrummet. Precis som hos Linda.
Amerikansk birdfeeder i Getingedalen
Men var var fåglarna?
Men så konstaterade vi att mängden frön dock minskade så nog var det någon där och åt ibland, jorå, men inte när vi var hemma. Tills en dag då ryktet förmodligen hade spridit sig i Kilsbergen för nu har vi fåglar. Satan.
Vi konstaterar snabbt att de är mycket större än de är på vintern. Och vi konstaterar snabbt att de har väckt oss varje morgon den här veckan. Iallafall nötväckan. Den lilla fanstyget gör i likhet med sin storebror hackspetten så att han petar in solrosfröet i en springa i något lämpligt intilliggande, typ vår fasad, och hackar sedan ut det goda inkråmet. Hack hack hack. Ni anar inte vilken resonanslåda ett gammalt hus kan vara.
I morse hade nötväckan kommit på att man helt sonika kan lägga fröet i hängrännan och sedan sitta bekvämt i densamma och hacka i sig innehållet. Hängrännor är av metall och ni kan säkert tänka er vilket ljud det medför.
Lördag morgon, klockan 07.27 efter en sen fredag med höstsoppa, nybakt focaccia och rödvin:
Gizmo: Det kanske inte var nån bra idé med den där fågelmataren...
Jag är benägen att hålla med.
Livet har sina sidor. Å den ena rider jag på vågen av framgång just nu. Enormt mycket besökare och försäljningsrekord på Konst & Kaffe förra helgen. Jättemycket beställningar på de nya kalasmuggarna. Min verkstad blir finare och finare för varje dag. Gizmo snickrar så mycket han orkar och hinner på sin fritid och vi börjar se ljuset i tunneln. Vi skissar på loggor, namn, koncept och verksamhetsplaner för vår nya rörelse.
Missa inte Konst & Kaffe 2011!
Populära betongfat
Ljuslyktorna sålde som smör
Allmogekannorna fick renässans
Nygräddade och lättsålda kalasmuggar
Karamellskålarna sålde slut
Jag blev av med många lattemuggar/örtkrukor
Spillkummen har blivit mitt signum
Vi räknar ner inför kursstarten den 4 oktober. Biogas! Jag ska bli sambo med en student. Vi kommer att ses på kvällarna i framtiden. CSN verkar positiva på telefon men vi har inte fått något beslut i pappersform än. Jag har haft kontakt med ytterligare en konst- och hantverksbutik i Örebro och allt verkar positivt so far. Jag ska träffa dem på fredag nästa vecka. Vi har många roliga saker inbokade i vår kalender i september och oktober. Resor, festivaler, utflykter och krocketmatcher.
Men så var det den andra sidan... Det där andra jobbet jag har. Det där jobbet man har för att man måste. Det har alltid varit helt okej, till och med mer än helt okej, för att vara ett slavjobb på Örebro kommun. Höstterminen inleddes dock med en handfull förändringar som påverkade min arbetssituation i negativ riktning vilket stör mig så in i helvete. Det här jobbet har alltid inneburit något som jag tar mig igenom på ett ganska smidigt sätt. Ingen söndagsångest, inte slutkörd vid arbetsdagens slut och ganska trevliga dagar.
Jag kan inte längre säga att det är så. Det är fortfarande ett schysst jobb, jag vill fortfarande inte byta ut det, men det är inte riktigt lika roligt som förut. Det handlar lite om personal, lite om arbetsuppgifter, lite om verksamheten, lite om nedskärningar, lite om chefen och lite av varje.
Jag kanske ska sluta jobba ytterligare en dag i veckan? Med tanke på ovanstående framgångsbeskrivning så kanske jag helt enkelt måste det för att driva vårt nya projekt? Fast nu får vi ju en student i huset och det kan bli lite knapert i kassan så jag får nog gneta på i ytterligare ett år. Eller två. Eller så länge han nu har tänkt att plugga.
Men sen.
Idag ska jag umgås med min mamma och åka runt på Ljusstråk. Öppna ateljéer och utställningar i Norabygden. Både njutning och industrispionage. Imorgon tänker jag springa en tävling. Väderprognosen bådar gott men nätterna är svinkalla så jag tror även att jag ska göra något åt trädgårdsland och växthusodlingar. En del ska nog skördas för att inte dö frostdöden. På måndag ska vi hjälpas åt med snickrandet och sen inleder vi Gizmos nästnäst sista arbetsvecka på det där skitföretaget. Det är helt okej att lägga Nobina till samlingen av svordomar.
Gizmo lägger grunden för innerväggarna
Uppreglat för innerväggar. Nygamla innerdörrar som har suttit i vårt hus.
Vy från garagedelen/stora verksta'n.
Till höger ser man butiken och innanför den ligger min verkstad.
Vy från min verkstad. Entré via butiken. Höger innerdörr går ut till garaget/stora verksta'n.
Det blir betongglas mellan butiken och garaget/stora verksta'n.
Hela väggen, med betongglas, är uppsatt. Vy från garageporten.
Ingen 40-årskris här inte
