Rödbetscarpaccio
Den vegetariska varianten på köttätarnas trendrätt. Vad man väljer att lägga på sina rödbetsskivor är valfritt. I det här recpetet är det en krämig blomkål men jag kan tänka mig allt möjligt annat också. Det krävs dock en mandolin för att lyckas skiva rödbetorna så tunt som den här rätten faktiskt kräver!
4 portioner
1/2 dl olivolja
1/2 dl mörk (och gärna trögflytande) balsamvinäger
1 msk citronsaft
1 klyfta finhackad vitlök
salt och nymalen peppar
4 små eller 2-3 stora färska rödbetor
1 blomkålshuvud
2 msk majonnäs (jag gör faktiskt egen majo - MYCKET godare och inte alls svårt om man har en stavmixer)
1/2 msk dijonsenap
salt och peppar
1 knippe persilja
1. Blanda olja, vinäger, citron och vitlök. Smaka av med salt och peppar.
2. Skala rödbetorna och skiva dem ultra-super-duper-tunt på en mandolin.
3. Blanda rödbetor med vinägrett och låt stå ca 1 timme. Rör om ibland.
4. Ansa blomkålen och skär loss små buketter.
5. Koka dessa i saltat vatten, ca 2-3 minuter. Blomkålen ska ha kvar sin spänst. Häll av, kyl ner.
6. Blanda majo och senap. Vänd ner den kalla och avrunna blomkålen.
7. Smaka av med salt och peppar.
8. Lägg rödbetsskivor omlott på en tallrik. Toppa med blomkål och hackad persilja. Voilà!
4 portioner
1/2 dl olivolja
1/2 dl mörk (och gärna trögflytande) balsamvinäger
1 msk citronsaft
1 klyfta finhackad vitlök
salt och nymalen peppar
4 små eller 2-3 stora färska rödbetor
1 blomkålshuvud
2 msk majonnäs (jag gör faktiskt egen majo - MYCKET godare och inte alls svårt om man har en stavmixer)
1/2 msk dijonsenap
salt och peppar
1 knippe persilja
1. Blanda olja, vinäger, citron och vitlök. Smaka av med salt och peppar.
2. Skala rödbetorna och skiva dem ultra-super-duper-tunt på en mandolin.
3. Blanda rödbetor med vinägrett och låt stå ca 1 timme. Rör om ibland.
4. Ansa blomkålen och skär loss små buketter.
5. Koka dessa i saltat vatten, ca 2-3 minuter. Blomkålen ska ha kvar sin spänst. Häll av, kyl ner.
6. Blanda majo och senap. Vänd ner den kalla och avrunna blomkålen.
7. Smaka av med salt och peppar.
8. Lägg rödbetsskivor omlott på en tallrik. Toppa med blomkål och hackad persilja. Voilà!
Kajan påminner: Konst & Kaffe
Konst & Kaffe
Mellangården, Södra Åsta
28-29 augusti 2010 klockan 11-16
Utställare:
Maria Andersen - akvarell, akryl
Sirpa Rydell - akvarell, akryl
Sanna Pers - akvarell
Åsa Bergström - silversmide
Gunnel Jakobsson - textil
Gunn Allbrand - grytlappar
Heidi Gustafsson – textil, smycken
Kajsa Källérus – keramik och betong
Jaana Nyman – textil
Roland Öijerholm – blyerts, kol
Farmor och Olivia serverar kaffe och hembakt bröd.
Söndag kl. 14 spelar Kultingarna.
Vägbeskrivning:
E20 mot Stockholm, avfart Glanshammar.
Åk 7 km mot Lillkyrka. Sväng höger mot S. Åsta.
500 m grusväg. Se skylt "Konst & Kaffe".
Vid förfrågan ring 0707-149918
Välkomna!
Mellangården, Södra Åsta
28-29 augusti 2010 klockan 11-16
Utställare:
Maria Andersen - akvarell, akryl
Sirpa Rydell - akvarell, akryl
Sanna Pers - akvarell
Åsa Bergström - silversmide
Gunnel Jakobsson - textil
Gunn Allbrand - grytlappar
Heidi Gustafsson – textil, smycken
Kajsa Källérus – keramik och betong
Jaana Nyman – textil
Roland Öijerholm – blyerts, kol
Farmor och Olivia serverar kaffe och hembakt bröd.
Söndag kl. 14 spelar Kultingarna.
Vägbeskrivning:
E20 mot Stockholm, avfart Glanshammar.
Åk 7 km mot Lillkyrka. Sväng höger mot S. Åsta.
500 m grusväg. Se skylt "Konst & Kaffe".
Vid förfrågan ring 0707-149918
Välkomna!
Sensommar i trädgården
En lyckad helg är till ända. Trots att vi inte fick åka till Paddal. Men då har ni det kvar, som fru Paddal sa. Och så är det ju. Den som väntar på något gott...
Det blev en trädgårdshelg istället. Och mycket trivsel. Vi tog rätt på alla bär och kokade både saft och chutney. Vi såg en hel del film. I love you Phillip Morris var nog bäst medan Case 39 och Cop Out höll medioker standard. Cop Out var förresten ganska kass och Case 39 var en klassisk rysare.
Det var varmt så vi gick till sjön, tog ett nakendopp och kastade 120 pinnar till hunden. Vi satt i växthuset, drack mojito och lyssnade på gamla Sommar i P1 som vi hade missat. Vi lagade typisk helgmat som man inte hinner, eller har lust till, under veckorna och drack mustiga rödviner.
Det klipptes gräs, rensades i rabatterna, hängdes tvätt, slogs med getingar och vattnades på tomaterna. Och vips så var det måndag. Men i mitt fall betydde det inte fritids utan verkstad. Yes.
Det blev en trädgårdshelg istället. Och mycket trivsel. Vi tog rätt på alla bär och kokade både saft och chutney. Vi såg en hel del film. I love you Phillip Morris var nog bäst medan Case 39 och Cop Out höll medioker standard. Cop Out var förresten ganska kass och Case 39 var en klassisk rysare.
Det var varmt så vi gick till sjön, tog ett nakendopp och kastade 120 pinnar till hunden. Vi satt i växthuset, drack mojito och lyssnade på gamla Sommar i P1 som vi hade missat. Vi lagade typisk helgmat som man inte hinner, eller har lust till, under veckorna och drack mustiga rödviner.
Det klipptes gräs, rensades i rabatterna, hängdes tvätt, slogs med getingar och vattnades på tomaterna. Och vips så var det måndag. Men i mitt fall betydde det inte fritids utan verkstad. Yes.
Fåglarna lät oss behålla riktigt mycket körsbär i år. Tack!
Vitlöken soltorkar i väntan på flätning
Ringblommor - praktiskt och vackert
Ögonfröjd
Krusbär som blev saft
Vinbär som blev chutney
Trädgårdslandet dignar av sallad, spenat, mangold och bönor
Lyckad lavendel
Cirkelbetor och röd salladslök är både fina och goda ihop
Alice eller Aroma?
Imse Vimse
Vårt vattenmonster
Sensommartant
Osannolikt röd-rosa mangold
Gurkor på G
Nya plastnäckrosor från USA
För tydlighetens skull kommer här några bilder på nya verkstan och butiken. Utsidan är, som jag skrev för ett tag sedan, helt färdig så när som på några lampor. Dessutom ska vi fixa till utanför entréerna så att man slipper halka i lera och kliva över en rabatt. På insidan är det dock ganska mycket kvar men i förhållande till det vi redan har gjort så känns det som en fis i rymden.
Huset kommer att delas upp i två delar. Den främre, och större, delen är allmän verkstad. Till den finns det två garageportar för att man ska kunna köra in bilar som behöver lagas eller tinas. Det är dock inte meningen att de ska förvaras där inne. Som i ett vanligt garage. Nej, här ska svetsas, snickras och gjutas. Möbler, konstverk, fordon och en massa andra kul saker. Bilarna ska stå i den gamla car porten. Det har funkat jättebra hittills.
Den bakre, lite mindre, delen kommer att delas upp i två rum. I det inre kommer jag att ha renodlad keramikverkstad och i det yttre kommer det att bli en liten butik där allt hantverk som framställs i huset förhoppningsvis kommer att säljas.
Till butiken finns det en entré på långsidan (se foto nedan).
Den bakre, lite mindre, delen kommer att delas upp i två rum. I det inre kommer jag att ha renodlad keramikverkstad och i det yttre kommer det att bli en liten butik där allt hantverk som framställs i huset förhoppningsvis kommer att säljas.
Till butiken finns det en entré på långsidan (se foto nedan).
När du kommer till oss ser det ut så här nu för tiden!
Rakt framifrån...
...och om du kommer från andra hållet men det gör bara
gäster som har haft för hög fart och kört för långt.
Klart som korvspad?
Vegetarisk skagenröra
Linda visade att det visst går att göra en smarrig skagenröra utan räkor. Nu har jag provat mig fram och kommit fram till att det var ungefär så här hon måste ha gjort. Med några tillägg förstås. Jag måste ju göra min egen tolkning men jag kommer alltid att tacka Linda för att hon återinförde skagenröran i mitt liv.
Lagom till två hungriga vuxna
1 dl Creme Fraiche
3 msk majonnäs
1/2 finhackad rödlök
2-3 msk färsk hackad dill
Citronsaft från 1/3 citron
1/2 tsk pepparrot
1 kapsyl cognac
1/3 burk med röd tångkaviar (en sån där liten burk förstås)
1-2 dl sojastrimlor
1 msk buljong
salt, peppar
Koka sojastrimlorna i buljongvatten tills konsistensen påminner om räkor (ca 5 minuter). Låt rinna av i durkslag och svalna något.
Blanda Creme Fraiche, majonnäs, rödlök, dill, citron, pepparrot, cognac och tångkaviar. Tillsätt sojastrimlor och vänd runt. Smaka av med salt och peppar och justera med majonnäs, dill etc.
Perfekt som röra till bakad potatis, i crepes eller som förrätt serverad i tjusigt glas med salladsblad, citronskiva och dillvippa på toppen.
Lagom till två hungriga vuxna
1 dl Creme Fraiche
3 msk majonnäs
1/2 finhackad rödlök
2-3 msk färsk hackad dill
Citronsaft från 1/3 citron
1/2 tsk pepparrot
1 kapsyl cognac
1/3 burk med röd tångkaviar (en sån där liten burk förstås)
1-2 dl sojastrimlor
1 msk buljong
salt, peppar
Koka sojastrimlorna i buljongvatten tills konsistensen påminner om räkor (ca 5 minuter). Låt rinna av i durkslag och svalna något.
Blanda Creme Fraiche, majonnäs, rödlök, dill, citron, pepparrot, cognac och tångkaviar. Tillsätt sojastrimlor och vänd runt. Smaka av med salt och peppar och justera med majonnäs, dill etc.
Perfekt som röra till bakad potatis, i crepes eller som förrätt serverad i tjusigt glas med salladsblad, citronskiva och dillvippa på toppen.
Känslor sprungna ur den lilla tomheten
Jag har börjat jobba igen. Det var fruktansvärt motigt den första morgonen och förmiddagen, och egentligen är det lika motigt nu efter fyra arbetsdagar, men jag har vant mig. Dessutom är jag förärad med (eller var det ett strategiskt val?) ett jobb som smyger igång. Inga rivstarter i min bransch. Skonsamt.
Fick veta att jag har fått en ny chef. Bökigt. Även om min förra chef inte höll någon vidare standard så har man ändå jobbat ihop sig med henne, hon kan koderna, mina uppdrag, kompetenser och ärenden. Kommunikationen går snabbt och smidigt. Hon visste vad jag pratade om. Nu ska jag börja om med en ny chef. Tack och lov verkar hon vara mycket bättre än den förra. Alltid något.
Igår kväll, som blev igår natt tack vare det spännande slutet, läste jag ut sommarboken (Mons Kallentoft: Sommardöden). Trots att semestern var slut så hade jag halva sommarboken kvar att läsa. Så ända fram till nu har jag fortfarande lyckats uppbringa lite semesterkänsla när jag har plockat upp Sommardöden. Nu är även den slut. Finns det något annat halmstrå att gripa efter eller är semestern oåterkalleligen slut för i år?
Vi hade hoppats på att få göra en tripp till Paddal i helgen som kommer. Icke. Gizmo får avslag på sin ledighetsansökan. Försöker igen men samma negativa svar. Alternativet är att sjuka sig. Lite väl genomskinligt kanske?
Ett dopp i Bäckfjärden, lite god mat och ännu godare vin hade kunnat förlänga sommarkänslan åt oss men det kan vi glömma. Jag försöker se saken från den ljusa sidan. Egentligen känns det skönt att vara hemma nu. Vi har ju liksom rest en hel del på senaste tiden och jag längtar inte bort. En tur till Paddal i mitten av oktober skulle faktiskt sitta bättre. När man är mitt uppe i skiten. Fast då lockar det inte att slänga sig i Bäckfjärden förstås, nej det går vi miste om i år. Fast å andra sidan har jag lekt i Atlantens vågor i sommar så jag överlever nog. Kanske.
Vi får ta lite vin på tu man hand här hemma istället. Det är också väldigt trevligt. I synnerhet som det anlände en kartong med tolv nya flaskor igår. Det behövdes verkligen. Vinstället var ju alldeles tomt. Not.
Vi får dessutom glädjas åt att Gizmo har kommit in på Biogasutbildningen med start i början av oktober! Vi firar dock inte än. CSN ska säga sitt och det är inte alls säkert att det bara är positivt. Anledningarna är flera. Uppenbarligen har min sambo pluggat mer än vad han kunde minnas och potten av studiemedel är inte lika hög som biogasutbildningen är lång. Att han dessutom avbröt sina arkeologistudier på 90-talet, utan att betala tillbaka de oförtjänt lånade pengarna, kan sätta käppar i hjulet. Det tredje skälet till att CSN kan börja knorra är att han helt enkelt är för gammal. Spänningen är olidlig men berg är till för att flyttas och jag är så full av kraft i det här ärendet att jag kommer att slåss hårt innan jag ger upp. Jag vet hur jävla mycket Gizmo vill plugga just nu. Jag vet hur gott det kommer att göra honom.
Min USA-koma, den stora tomheten, finns kvar. Absolut inte i samma omfattning men den finns där nånstans. Jag tittar ofta på bilderna från resan och vi pratar mycket om våra upplevelser och reflekterar över dem, nu med lite distans, och detaljerna håller långsamt på att flyta ihop till en underbar helhet. Det är stor skillnad att läsa Lindas blogg nu när man förstår vad hon pratar om. När jag ser bilderna på framfarten i deras renovering så förstår jag omfattningen av den, begriper var i huset de hålls och vet vilka material hon beskriver. Jag kan höra ljuden, känna dofterna och se ljuset. Jag vet nu.
Under våra rehabiliterande dagar efter hemkomsten blev det mycket film. Dels för att det är en verklighetsflykt och en lagom ansträngande aktivitet när man har sorg, dels för att det regnade mycket ute. Att vi fått med oss en herrans massa bra filmtips av två människor i branschen hade också betydelse. Vi betade av Änglavakt (mediokert svenskt drama), nya Karate Kid (men jag undrar varför?), Beyond A Resonable Doubt (jättebra!), The Bounty Hunter (Varning! Gör något annat i stället!), Ghost Writer (fantastiskt bra!), Sebbe (jobbig och alltså bra) och The Fall (snygg och gripande).
Ghost Writer visades på flyget på hemresan men det var så urdåligt ljud i hörlurarna att jag gav upp efter en halvtimme. Måste nog skriva till Delta och påtala det hysteriskt dåliga ljudet. Åtta timmar i ett flygplan är långtråkigt nog som det är.
Det är dags att återuppta arbetet med nya verkstan. Vi lyckades färdigställa utsidan innan vi åkte och resultatet är mycket snyggt. Riktigt lyckat. Det fattas bara några lampor och vi måste göra om utanför entrén till butiken. En snygg och välkomnande plattläggning istället för en hal grässlänt. Och en risig rabatt, nej det går inte. Nästa vecka återupptas arbetet med insidan. Det är så skönt att inte vara beroende av väder och knott. Insidan kan vi jobba med så mycket vi hinner och orkar. Nu ska vi sätta upp innerväggar och -dörrar, måla och fixa ytorna, montera in en luftvärmepump, dra el och vatten och sen är det dags för inredningen. Hyllor, skåp och arbetsbänkar. Det roliga.
Sista helgen i augusti, den 28-29, är det åter dags för Konst & Kaffe i Lillkyrka. Årets stora händelse! De tidigare åren då jag har varit med har jag sålt jättebra, snuskigt bra faktiskt, så det ska bli kul. Dessutom är miljön och lokalerna så härliga så jag vistas gärna i Mellangården, Södra Åsta, i ett par dagar. Jag gör ett separat blogginlägg med inbjudan och vägvisning.
Jag har fortfarande inte skrivit en rad om Burning Goat. Det kommer.
Först ska jag bara ut i kvällssolen och gripa tag i sommarens sista halmstrå.
Fick veta att jag har fått en ny chef. Bökigt. Även om min förra chef inte höll någon vidare standard så har man ändå jobbat ihop sig med henne, hon kan koderna, mina uppdrag, kompetenser och ärenden. Kommunikationen går snabbt och smidigt. Hon visste vad jag pratade om. Nu ska jag börja om med en ny chef. Tack och lov verkar hon vara mycket bättre än den förra. Alltid något.
Igår kväll, som blev igår natt tack vare det spännande slutet, läste jag ut sommarboken (Mons Kallentoft: Sommardöden). Trots att semestern var slut så hade jag halva sommarboken kvar att läsa. Så ända fram till nu har jag fortfarande lyckats uppbringa lite semesterkänsla när jag har plockat upp Sommardöden. Nu är även den slut. Finns det något annat halmstrå att gripa efter eller är semestern oåterkalleligen slut för i år?
Vi hade hoppats på att få göra en tripp till Paddal i helgen som kommer. Icke. Gizmo får avslag på sin ledighetsansökan. Försöker igen men samma negativa svar. Alternativet är att sjuka sig. Lite väl genomskinligt kanske?
Ett dopp i Bäckfjärden, lite god mat och ännu godare vin hade kunnat förlänga sommarkänslan åt oss men det kan vi glömma. Jag försöker se saken från den ljusa sidan. Egentligen känns det skönt att vara hemma nu. Vi har ju liksom rest en hel del på senaste tiden och jag längtar inte bort. En tur till Paddal i mitten av oktober skulle faktiskt sitta bättre. När man är mitt uppe i skiten. Fast då lockar det inte att slänga sig i Bäckfjärden förstås, nej det går vi miste om i år. Fast å andra sidan har jag lekt i Atlantens vågor i sommar så jag överlever nog. Kanske.
Paddal, maj 2010
Atlanten i dagsljus
Atlanten i solnedgången
Vi får ta lite vin på tu man hand här hemma istället. Det är också väldigt trevligt. I synnerhet som det anlände en kartong med tolv nya flaskor igår. Det behövdes verkligen. Vinstället var ju alldeles tomt. Not.
Vi får dessutom glädjas åt att Gizmo har kommit in på Biogasutbildningen med start i början av oktober! Vi firar dock inte än. CSN ska säga sitt och det är inte alls säkert att det bara är positivt. Anledningarna är flera. Uppenbarligen har min sambo pluggat mer än vad han kunde minnas och potten av studiemedel är inte lika hög som biogasutbildningen är lång. Att han dessutom avbröt sina arkeologistudier på 90-talet, utan att betala tillbaka de oförtjänt lånade pengarna, kan sätta käppar i hjulet. Det tredje skälet till att CSN kan börja knorra är att han helt enkelt är för gammal. Spänningen är olidlig men berg är till för att flyttas och jag är så full av kraft i det här ärendet att jag kommer att slåss hårt innan jag ger upp. Jag vet hur jävla mycket Gizmo vill plugga just nu. Jag vet hur gott det kommer att göra honom.
Min USA-koma, den stora tomheten, finns kvar. Absolut inte i samma omfattning men den finns där nånstans. Jag tittar ofta på bilderna från resan och vi pratar mycket om våra upplevelser och reflekterar över dem, nu med lite distans, och detaljerna håller långsamt på att flyta ihop till en underbar helhet. Det är stor skillnad att läsa Lindas blogg nu när man förstår vad hon pratar om. När jag ser bilderna på framfarten i deras renovering så förstår jag omfattningen av den, begriper var i huset de hålls och vet vilka material hon beskriver. Jag kan höra ljuden, känna dofterna och se ljuset. Jag vet nu.
Ladan i Clintondale. Och Subban.
Det sköna gröna matrummet
Under våra rehabiliterande dagar efter hemkomsten blev det mycket film. Dels för att det är en verklighetsflykt och en lagom ansträngande aktivitet när man har sorg, dels för att det regnade mycket ute. Att vi fått med oss en herrans massa bra filmtips av två människor i branschen hade också betydelse. Vi betade av Änglavakt (mediokert svenskt drama), nya Karate Kid (men jag undrar varför?), Beyond A Resonable Doubt (jättebra!), The Bounty Hunter (Varning! Gör något annat i stället!), Ghost Writer (fantastiskt bra!), Sebbe (jobbig och alltså bra) och The Fall (snygg och gripande).
Ghost Writer visades på flyget på hemresan men det var så urdåligt ljud i hörlurarna att jag gav upp efter en halvtimme. Måste nog skriva till Delta och påtala det hysteriskt dåliga ljudet. Åtta timmar i ett flygplan är långtråkigt nog som det är.
Det är dags att återuppta arbetet med nya verkstan. Vi lyckades färdigställa utsidan innan vi åkte och resultatet är mycket snyggt. Riktigt lyckat. Det fattas bara några lampor och vi måste göra om utanför entrén till butiken. En snygg och välkomnande plattläggning istället för en hal grässlänt. Och en risig rabatt, nej det går inte. Nästa vecka återupptas arbetet med insidan. Det är så skönt att inte vara beroende av väder och knott. Insidan kan vi jobba med så mycket vi hinner och orkar. Nu ska vi sätta upp innerväggar och -dörrar, måla och fixa ytorna, montera in en luftvärmepump, dra el och vatten och sen är det dags för inredningen. Hyllor, skåp och arbetsbänkar. Det roliga.
Den bortre vita dörren kommer att gå till min verkstad och butik!
Sista helgen i augusti, den 28-29, är det åter dags för Konst & Kaffe i Lillkyrka. Årets stora händelse! De tidigare åren då jag har varit med har jag sålt jättebra, snuskigt bra faktiskt, så det ska bli kul. Dessutom är miljön och lokalerna så härliga så jag vistas gärna i Mellangården, Södra Åsta, i ett par dagar. Jag gör ett separat blogginlägg med inbjudan och vägvisning.
Jag har fortfarande inte skrivit en rad om Burning Goat. Det kommer.
Först ska jag bara ut i kvällssolen och gripa tag i sommarens sista halmstrå.
Amerikansk kvällssol
Kajan rekommenderar: Konst & Kaffe
Konst & Kaffe
Mellangården, Södra Åsta
28-29 augusti 2010 klockan 11-16
Utställare:
Maria Andersen - akvarell, akryl
Sirpa Rydell - akvarell, akryl
Sanna Pers - akvarell
Åsa Bergström - silversmide
Gunnel Jakobsson - textil
Gunn Allbrand - grytlappar
Heidi Gustafsson – textil, smycken
Kajsa Källérus – keramik och betong
Jaana Nyman – textil
Roland Öijerholm – blyerts, kol
Farmor och Olivia serverar kaffe och hembakt bröd.
Söndag kl. 14 spelar Kultingarna.
Vägbeskrivning:
E20 mot Stockholm, avfart Glanshammar.
Åk 7 km mot Lillkyrka. Sväng höger mot S. Åsta.
500 m grusväg. Se skylt "Konst & Kaffe".
Vid förfrågan ring 0707-149918
Välkomna!
Mellangården, Södra Åsta
28-29 augusti 2010 klockan 11-16
Utställare:
Maria Andersen - akvarell, akryl
Sirpa Rydell - akvarell, akryl
Sanna Pers - akvarell
Åsa Bergström - silversmide
Gunnel Jakobsson - textil
Gunn Allbrand - grytlappar
Heidi Gustafsson – textil, smycken
Kajsa Källérus – keramik och betong
Jaana Nyman – textil
Roland Öijerholm – blyerts, kol
Farmor och Olivia serverar kaffe och hembakt bröd.
Söndag kl. 14 spelar Kultingarna.
Vägbeskrivning:
E20 mot Stockholm, avfart Glanshammar.
Åk 7 km mot Lillkyrka. Sväng höger mot S. Åsta.
500 m grusväg. Se skylt "Konst & Kaffe".
Vid förfrågan ring 0707-149918
Välkomna!
Pluras potatissallad
Har nyligen läst Pluras bok Resa genom ensamheten med behållning. Inte minst då han emellanåt berättar om sina dagar i en lägenhet på 47:e gatan/9:e avenyn i New York samtidigt som jag sitter och läser tio kvarter ner. Han bloggar svart, jag... i någon gladare färg.
Ibland tror jag dock att jag läser en annan av hans böcker; kokboken Provence - Kungsholmen - Koster eftersom maten verkar vara så central i hans liv och han berättar ingående om sin kärlek till matlagning.
Ett recept som han frikostigt delar med sig av, till och med två gånger, är på potatissallad. Inte i kokbokstermer med mått och sånt, utan vad som bör ingå i en lyckad potatissallad och hur den ska tillredas.
Den liknar i mångt och mycket min egen favoritpotatissallad men skiljer sig åt på ett par punkter. Därför provade jag Pluras variant och den var med beröm godkänd. Här kommer receptet för 3-4 portioner:
Kokt, kall skivad potatis, ca 7-9 st medelstora
2 kokta ägg, hackade
Hackad ättiksgurka, en stora näve (jag föredrar smörgåsgurka)
Kapris, en halv kryddburk av Santa Maria-storlek
En rödlök, skivad
Färsk dragon
Gärna andra örter
Dijonsenap, ca 1 msk
Vinäger, en skvätt
Citronsaft, från en halv citron
Olivolja, ca 1/2 dl
Salt, peppar
Hacka allt, häll i skål. Blanda olivolja, vinäger, citronsaft och senap, krydda med salt och peppar. Du får prova dig fram och smaka av för att få en smarrig blandning. Om sanningen ska fram så tillsatte jag en klick honung eftersom såsen först blev så skarp. Häll över salladen och blanda försiktigt. Anrättningen mår bra av att stå en stund innan förtärning.
Ibland tror jag dock att jag läser en annan av hans böcker; kokboken Provence - Kungsholmen - Koster eftersom maten verkar vara så central i hans liv och han berättar ingående om sin kärlek till matlagning.
Ett recept som han frikostigt delar med sig av, till och med två gånger, är på potatissallad. Inte i kokbokstermer med mått och sånt, utan vad som bör ingå i en lyckad potatissallad och hur den ska tillredas.
Den liknar i mångt och mycket min egen favoritpotatissallad men skiljer sig åt på ett par punkter. Därför provade jag Pluras variant och den var med beröm godkänd. Här kommer receptet för 3-4 portioner:
Kokt, kall skivad potatis, ca 7-9 st medelstora
2 kokta ägg, hackade
Hackad ättiksgurka, en stora näve (jag föredrar smörgåsgurka)
Kapris, en halv kryddburk av Santa Maria-storlek
En rödlök, skivad
Färsk dragon
Gärna andra örter
Dijonsenap, ca 1 msk
Vinäger, en skvätt
Citronsaft, från en halv citron
Olivolja, ca 1/2 dl
Salt, peppar
Hacka allt, häll i skål. Blanda olivolja, vinäger, citronsaft och senap, krydda med salt och peppar. Du får prova dig fram och smaka av för att få en smarrig blandning. Om sanningen ska fram så tillsatte jag en klick honung eftersom såsen först blev så skarp. Häll över salladen och blanda försiktigt. Anrättningen mår bra av att stå en stund innan förtärning.
Den stora tomheten
Den stora tomheten har infunnit sig. Vi är väl hemkomna till Getingedalen igen men så snart vi hade tagit farväl, i korsningen 37:e gatan och 9 avenyn, och hoppat in i den stora gula luftkonditionerade taxin så infann sig The Big Empty. Först grät vi en skvätt, sen blev vi sentimentala och till sist tysta. Jag vände mig om och genom bakrutan såg jag Manhattans omisskännliga skyline försvinna i horisonten. Men egentligen handlar det inte om Manhattan utan om syrran. Hon hade kunnat bo i Bulgarien, Japan eller Chile. Det var tufft att åka ifrån just henne.
Natten till idag fick jag äntligen kontoll över sömnen igen. Det var klurigt att få ordning på tidsomställningen den här gången. Kanske för att jag har semester, tack och lov, och har kunnat unna mig tupplurar närhelst det har behövts. På det sättet kommer man inte i fas men igår kväll tog disciplin-kajan tag i saken och lade sig tidigt. Innan jag kom in i andra andningen.
Men den stora tomheten finns kvar. Känner mig en gnutta sorgsen.
Nåväl, det handlar väl om att vi har blivit så väl omhändertagna och allt har varit så himla lyckat. Inga missöden, sjukdomar eller sorger har korsat vår väg och Linda har erbjudit ett omväxlande program med kontrasterande inslag. Det är väl därför det blir så tomt. Jag har inte ens längtat hem. Inte en sekund. Jag var inte redo att lämna henne än.
I mitt förra dagboksblad/blogginlägg hade vi en mellanlandning i Clintondale efter några underbara dagar på Martha's Vineyard. Vad hände sen? Jag ska försöka redogöra för det, här och nu!
Vi stannade i Hudson Valley i några dagar. I dalen vilken Hudsonfloden rinner genom. I dalen där bland annat Clintondale ligger. Hudson Valley bebos i huvudsak av gamla hippies, bikers och äppelodlare och det är många av de små orterna som är pittoreska och charmiga.
Närmaste... stad, eller vad vi ska kalla det, är New Paltz. Dit är det bara 10 minuters bilfärd och om man inte går in i några av butikerna eller restuarangerna så tar det ungefär lika lång tid att gå igenom... staden. Här har tiden stått stilla. Batik är genomgående det vanligaste mönstret och peace-märket den mest frekventa symbolen. Vi handlar mat och rom så att vi kan göra mojitos. Dessutom undersöker vi vilken tatuerare som verkar skickligast. I lilla New Paltz finns det otroligt nog två stycken. Gizmo har stora planer på en permanent souvenir från USA.
En annan dag besöker vi Rosendale, om möjligt ännu charmigare än New Paltz, och dagen till ära pågår en gatufestival. Under dagarna två ska 71 band hinna spela och när vi går igenom listan på artister lyckas vi inte identifiera en enda av dem. Under mycket heta omständigheter, ca 35 grader och hög luftfuktighet, knallar vi runt bland försäljare, barer och scener i Rosendale och har mycket trevligt. Vi stannar och lyssnar på ett Blue Grass-band som tolkar Nirvana och ett tjejband som rockar ovanligt fett.
Det blir även en del häng runt Lindas hus. Vi softar, kollar fåglar, babblar och läser men vissa behöver tyngre projekt för att trivas. Trots hettan. Gizmo peppar James att dra igång med operation flytta sten. Sen lyckas han även övertala honom att flytta några gjutjärnselement. Sist, men inte minst, tar de några av de flyttade stenarna och använder till trampsten och romantisk solnedgångsbänk men det skedde inte samma dag som resten.
Sen är det dags för Gizmo och mig att åka in till New York City igen. Nu har vi funderat ut vad vi helst av allt vill göra där och till och med lyckats skapa någon slags lista för att hinna så mycket som möjligt på kortast möjliga tid. För samtidigt som vi vill besöka Det Stora Äpplet så vill vi helst inte göra det så länge. Det är ju ändå 35 grader varmt.
Linda åker med oss in till stan. Hon kör den lilla vägen genom Hudson Valley som tar några timmar istället för den snabba motorvägen. Allt för att vi ska få se så mycket som möjligt. Vi stannar i Beacon, ytterligare ett ljuvligt litet ställe, men mest för att gå på Dia, konsthallen. Klart värt ett besök. Inhyst i gamla industrilokaler och med riktigt spännande konst av allra modernaste snitt. Inte en enda oljemålning i guldram.
Vi stannade även i Tarrytown eftersom Linda nyligen hade spelat in en film där och kunde intyga dess charm. Vi höll med och gjorde ett stopp på Mint, det rörigaste och spretigaste lilla Deli jag har sett. Till sist, innan Manhattans skyskrapor tornar upp sig, kör vi genom Sleepy Hollow där just legenden om Sleepy Hollow utspelar sig.
Linda har en egen parkeringsplats på en av pirerna i Hudsonfloden. Till höger ligger Circle Lines central, turistbåtarna som kör runt Manhattan, till vänster ligger Intrepid, krigsskeppet som numera får agera flygmuseum. Vi går rakt österut, till lägenheten på västra 37:e gatan, mellan 8:e och 9:e avenyn.
Från början var det James lägenhet men Linda flyttade in där när de träffades. Nu har de huset i Clintondale men de har inga planer på att släppa lägenheten trots det. Dels jobbar de mycket i stan och vill slippa resandet, dels har de haft tur och fått en lägenhet med rent control, den är alltså inte så satans dyr som en lägenhet på Manhattan kan vara. Den här lägenheten råkar dessutom ligga snuskigt bra till och kan således vara intressant att hyra ut i framtiden.
Släpp den aldrig.
Dessutom är den skitcool. Den är så djävulskt New Yorkig. Trång som satan och lång som en buss men med den absolut rätta känslan. Man kliver rakt in i sovrummet (eller är det Linda och James som har valt att ha sängen i hallen?) och hela lägenheten ligger i fil, utan undantag. Fem rum i en lång rad. Det börjar i ena änden med rummet mot gatan, vardagsrummet, och sedan fortsätter man in i sovrummet/hallen för att komma vidare in i Lindas arbetsrum (ett sådant krävs när man frilansar). Tar man ytterligare två steg hamnar man i köket/badrummet och sen tar hela lägenheten slut i dusch- och toarummet.
I like it.
Vi gör New York. För mig innebär det en blandning av nytt och gammalt men jag har aldrig gjort något av det med Gizmo.
Vi besöker Highline, en park arrangerad uppe på ett gammalt järnvägsspår, vi strosar i Greenwich Village, vi äter trottoarlunch i SoHo, vi lyssnar på jazz på Washington Square, vi skriver vykort i Lower East, vi dricker Happy Hour Margaritas i Brooklyn, vi joggar i Central Park, vi köper japanskt porslin i China Town, vi käkar thai i Chelsea, vi ser konst i Meatpacking District, vi åker The Cyclone på Coney Island, vi dricker bärs på St Marks Place och lyssnar på rock'n roll på Arlene's Grocery.
Och vi har det jävligt bra.
Till slut längtar vi ändå bort från stan så en morgon tar vi tåget tillbaka till Clintondale. Att ta en Yellow cab är både billigt och smidigt så vi fångar en sådan som kör oss till Grand Central Station, en sevärdhet i sig. Där köper vi både frukost och biljetter till Poughkeepsie, närmaste tågstation från Clintondale sett.
Två timmar tar det från A till B och rälsen är lagd i kanten av Hudsonfloden så resan är mycket vacker.
Det känns skönt att vara tillbaka på landet och lugnet. Vi softar i trädgården en stund innan vi förbereder oss på nästa utflykt som Linda har vaskat fram åt oss. Vi ska till Marlboro för att 1) äta på Raccoon Saloon; 2) se och höra Marc Ribot på The Falcon.
James kunde intyga att Mr Ribot var en hejare på gitarr, ja han hade tydligen spelat med både Costello och Tom Waits minsann. Det som gjorde oss en aning förbryllade var dock att han även hade ingått i en massa experimentella jazzprojekt men inte skulle han väl köra något sådant ikväll, nej det kunde vi väl inte tänka oss.
Vi började dock med en superb måltid på Raccoon Saloon, där hade ryktet talat sanning, och Gizmo och jag blev mätta på en förrättsbuffé bestående av både Polenta, Portobello och Pommes med hemgjord ketchup.
Sen gick vi över till The Falcon. Skulle vi få plats? Vi var ju lite sena. Entréavgiften var frivillig så vi bestämde oss för att betala efteråt. Man vill ju veta vad man köper liksom. Konserten hade inte börjat men längst fram stod en stol och två gitarrer. Skulle Marc spela ensam?
Vi köpte öl och tog ett bord långt bak även om det var ledigt på första raden. Något sade oss att vi kanske skulle behöva smita innan konserten var slut. Marc tog plats på scenen och började spela. Det hördes direkt att han var en skicklig gitarrist, jodå, men han var nog lite för skicklig för mig. Jag var nog inte tillräckligt musikkunnig för att uppskatta hans... ja vad ska vi kalla det? Marc slog knut på sig själv runt sin gitarr och under sina 17-minutersexperiment såg vi hans ansikte i två sekunder. Resten av tiden valde han att visa sin polerade flint.
Till vänster om Marc stod en elgitarr. Vi var så sugna på att stanna och se vad Marc skull göra med den men tålamodet brast. Vi åkte hem. Marc märkte inget.
En annan aktivitet som Linda hade sett ut åt oss var Tubingen. Vid presentationen av denna blev vi eld och lågor så detta var något vi verkligen såg fram emot. Det innebar att man medelst en stor innerslang med träbotten skulle ta sig några kilometer nedströms på Esopus Creek. Vi blev skjutsade i en före detta skolbuss och avsläppta med hundra förhållningsorder och varningar i huvudet och sen var det bara att åka. För tillfället var vattenståndet ganska lågt vilket innebar att man fick ta ringen under armen och gå några meter ibland men i det stora hela var det ett jätteroligt äventyr som faktiskt tog några timmar. Några av mina mera tunnhudade vänner tyckte att det var för länge men jag trivdes och frös inte ett dugg. Ibland gick det så sakta att man nästan stod stilla, ibland forsade det rejält och hade man inte kontroll på ekipaget så kunde man ramla ur. Det var hur som helst inget som inte gick att reda ut då vattenståndet var så lågt men det var å andra sidan strömt så det gällde att hålla balansen och hårt i ringen.
Får jag chansen så åker jag gärna tube igen!
På hemvägen släppte vi av Gizmo så att han skulle få göra sin permanenta souvenir och vi andra åkte hem och gjorde mat. För man blev väldigt hungrig av att tuba.
De sista dagarna av vår resa tillbringade vi åter i New York City då det skulle bli smidigare att ta sig till JFK Airport därifrån. Vi avverkade några sista sevärdheter såsom Ground Zero och Frihetsgudinnan fast den sistnämnda gjorde vi inte som man brukar. Vi tog inte turistfällan/-färjan över till Liberty Island utan gratisfärjan över till Staten Island istället. Från denna får man en riktigt bra utsikt över statyn och över Manhattan också för den delen.
Återstoden av vår vistelse bestod i ett enda långt och plågsamt avsked. Vi började med ett galet besök på en koreansk restaurang där vi nästan blev matade och sen en rad barbesök där vi började på en båt som låg för ankar vid Chelsea Piers.
Dagens därpå åt vi hyperamerikansk frukost på en Diner och sen försökte vi packa så smart som möjligt. Vi softade med Linda och James och sen satt vi där, i den där gula taxin, på väg till flygplatsen, och grät.
Nu har vi några dagar på oss att återhämta oss och ta hand om vår trädgård som har överlevt tack vare jourhavande trädgårdsmästare och skyfall. Sen börjar allvaret igen.
Jag ser inte fram emot det.
Men för att överleva får jag sätta upp delmål. Nästa vecka ska Gizmo på tester och intervju inför biogasutbildningen vilket känns spännande. Ska vi ha en student i huset i höst? Sen ska vi ta oss upp till Paddal innan augusti är slut. Sommaren känns inte fullkomligt utan ett dopp i Bäckfjärden.
Linda på Martha's Vineyard
Natten till idag fick jag äntligen kontoll över sömnen igen. Det var klurigt att få ordning på tidsomställningen den här gången. Kanske för att jag har semester, tack och lov, och har kunnat unna mig tupplurar närhelst det har behövts. På det sättet kommer man inte i fas men igår kväll tog disciplin-kajan tag i saken och lade sig tidigt. Innan jag kom in i andra andningen.
Men den stora tomheten finns kvar. Känner mig en gnutta sorgsen.
Nåväl, det handlar väl om att vi har blivit så väl omhändertagna och allt har varit så himla lyckat. Inga missöden, sjukdomar eller sorger har korsat vår väg och Linda har erbjudit ett omväxlande program med kontrasterande inslag. Det är väl därför det blir så tomt. Jag har inte ens längtat hem. Inte en sekund. Jag var inte redo att lämna henne än.
Under renovering: 19 Maple Avenue, Clintondale.
I mitt förra dagboksblad/blogginlägg hade vi en mellanlandning i Clintondale efter några underbara dagar på Martha's Vineyard. Vad hände sen? Jag ska försöka redogöra för det, här och nu!
Vi stannade i Hudson Valley i några dagar. I dalen vilken Hudsonfloden rinner genom. I dalen där bland annat Clintondale ligger. Hudson Valley bebos i huvudsak av gamla hippies, bikers och äppelodlare och det är många av de små orterna som är pittoreska och charmiga.
Närmaste... stad, eller vad vi ska kalla det, är New Paltz. Dit är det bara 10 minuters bilfärd och om man inte går in i några av butikerna eller restuarangerna så tar det ungefär lika lång tid att gå igenom... staden. Här har tiden stått stilla. Batik är genomgående det vanligaste mönstret och peace-märket den mest frekventa symbolen. Vi handlar mat och rom så att vi kan göra mojitos. Dessutom undersöker vi vilken tatuerare som verkar skickligast. I lilla New Paltz finns det otroligt nog två stycken. Gizmo har stora planer på en permanent souvenir från USA.
En annan dag besöker vi Rosendale, om möjligt ännu charmigare än New Paltz, och dagen till ära pågår en gatufestival. Under dagarna två ska 71 band hinna spela och när vi går igenom listan på artister lyckas vi inte identifiera en enda av dem. Under mycket heta omständigheter, ca 35 grader och hög luftfuktighet, knallar vi runt bland försäljare, barer och scener i Rosendale och har mycket trevligt. Vi stannar och lyssnar på ett Blue Grass-band som tolkar Nirvana och ett tjejband som rockar ovanligt fett.
Rosendale Street Festival
Hos kajakbyggaren i Rosendale
Det blir även en del häng runt Lindas hus. Vi softar, kollar fåglar, babblar och läser men vissa behöver tyngre projekt för att trivas. Trots hettan. Gizmo peppar James att dra igång med operation flytta sten. Sen lyckas han även övertala honom att flytta några gjutjärnselement. Sist, men inte minst, tar de några av de flyttade stenarna och använder till trampsten och romantisk solnedgångsbänk men det skedde inte samma dag som resten.
Vissa läser...
...och fotograferar poserande kollibris...
...medans andra släpar sten...
...och element...
...och bygger romantiska solnedgångsbänkar.
Sen är det dags för Gizmo och mig att åka in till New York City igen. Nu har vi funderat ut vad vi helst av allt vill göra där och till och med lyckats skapa någon slags lista för att hinna så mycket som möjligt på kortast möjliga tid. För samtidigt som vi vill besöka Det Stora Äpplet så vill vi helst inte göra det så länge. Det är ju ändå 35 grader varmt.
Linda åker med oss in till stan. Hon kör den lilla vägen genom Hudson Valley som tar några timmar istället för den snabba motorvägen. Allt för att vi ska få se så mycket som möjligt. Vi stannar i Beacon, ytterligare ett ljuvligt litet ställe, men mest för att gå på Dia, konsthallen. Klart värt ett besök. Inhyst i gamla industrilokaler och med riktigt spännande konst av allra modernaste snitt. Inte en enda oljemålning i guldram.
Vi stannade även i Tarrytown eftersom Linda nyligen hade spelat in en film där och kunde intyga dess charm. Vi höll med och gjorde ett stopp på Mint, det rörigaste och spretigaste lilla Deli jag har sett. Till sist, innan Manhattans skyskrapor tornar upp sig, kör vi genom Sleepy Hollow där just legenden om Sleepy Hollow utspelar sig.
Utanför Mint
Linda har en egen parkeringsplats på en av pirerna i Hudsonfloden. Till höger ligger Circle Lines central, turistbåtarna som kör runt Manhattan, till vänster ligger Intrepid, krigsskeppet som numera får agera flygmuseum. Vi går rakt österut, till lägenheten på västra 37:e gatan, mellan 8:e och 9:e avenyn.
332 West 37th Street
Lägenhet i fil
Vi hänger olika saker på väggen...
Vattnet blir varmt genom naturliga krafter
Från början var det James lägenhet men Linda flyttade in där när de träffades. Nu har de huset i Clintondale men de har inga planer på att släppa lägenheten trots det. Dels jobbar de mycket i stan och vill slippa resandet, dels har de haft tur och fått en lägenhet med rent control, den är alltså inte så satans dyr som en lägenhet på Manhattan kan vara. Den här lägenheten råkar dessutom ligga snuskigt bra till och kan således vara intressant att hyra ut i framtiden.
Släpp den aldrig.
Dessutom är den skitcool. Den är så djävulskt New Yorkig. Trång som satan och lång som en buss men med den absolut rätta känslan. Man kliver rakt in i sovrummet (eller är det Linda och James som har valt att ha sängen i hallen?) och hela lägenheten ligger i fil, utan undantag. Fem rum i en lång rad. Det börjar i ena änden med rummet mot gatan, vardagsrummet, och sedan fortsätter man in i sovrummet/hallen för att komma vidare in i Lindas arbetsrum (ett sådant krävs när man frilansar). Tar man ytterligare två steg hamnar man i köket/badrummet och sen tar hela lägenheten slut i dusch- och toarummet.
I like it.
Vi gör New York. För mig innebär det en blandning av nytt och gammalt men jag har aldrig gjort något av det med Gizmo.
Vi besöker Highline, en park arrangerad uppe på ett gammalt järnvägsspår, vi strosar i Greenwich Village, vi äter trottoarlunch i SoHo, vi lyssnar på jazz på Washington Square, vi skriver vykort i Lower East, vi dricker Happy Hour Margaritas i Brooklyn, vi joggar i Central Park, vi köper japanskt porslin i China Town, vi käkar thai i Chelsea, vi ser konst i Meatpacking District, vi åker The Cyclone på Coney Island, vi dricker bärs på St Marks Place och lyssnar på rock'n roll på Arlene's Grocery.
Och vi har det jävligt bra.
Vi åkte The Cyclone! Skakig berg- och dalbana från 1927.
Vi knallade runt i China Town
Som jag har letat.
Men även andra smaskiga grejer. Eller?
Snabbast i Central Park?
Happy Hour Margarita i Brooklyn
På piren, Coney Island
Världens längsta?
Meatpacking District
Man äter snyggt på Sea. Och gott.
Till slut längtar vi ändå bort från stan så en morgon tar vi tåget tillbaka till Clintondale. Att ta en Yellow cab är både billigt och smidigt så vi fångar en sådan som kör oss till Grand Central Station, en sevärdhet i sig. Där köper vi både frukost och biljetter till Poughkeepsie, närmaste tågstation från Clintondale sett.
Två timmar tar det från A till B och rälsen är lagd i kanten av Hudsonfloden så resan är mycket vacker.
Åker tåg...
...efter Hudsonfloden...
...ända till Poughkeepsie!
Det känns skönt att vara tillbaka på landet och lugnet. Vi softar i trädgården en stund innan vi förbereder oss på nästa utflykt som Linda har vaskat fram åt oss. Vi ska till Marlboro för att 1) äta på Raccoon Saloon; 2) se och höra Marc Ribot på The Falcon.
James kunde intyga att Mr Ribot var en hejare på gitarr, ja han hade tydligen spelat med både Costello och Tom Waits minsann. Det som gjorde oss en aning förbryllade var dock att han även hade ingått i en massa experimentella jazzprojekt men inte skulle han väl köra något sådant ikväll, nej det kunde vi väl inte tänka oss.
Vi började dock med en superb måltid på Raccoon Saloon, där hade ryktet talat sanning, och Gizmo och jag blev mätta på en förrättsbuffé bestående av både Polenta, Portobello och Pommes med hemgjord ketchup.
Sen gick vi över till The Falcon. Skulle vi få plats? Vi var ju lite sena. Entréavgiften var frivillig så vi bestämde oss för att betala efteråt. Man vill ju veta vad man köper liksom. Konserten hade inte börjat men längst fram stod en stol och två gitarrer. Skulle Marc spela ensam?
Vi köpte öl och tog ett bord långt bak även om det var ledigt på första raden. Något sade oss att vi kanske skulle behöva smita innan konserten var slut. Marc tog plats på scenen och började spela. Det hördes direkt att han var en skicklig gitarrist, jodå, men han var nog lite för skicklig för mig. Jag var nog inte tillräckligt musikkunnig för att uppskatta hans... ja vad ska vi kalla det? Marc slog knut på sig själv runt sin gitarr och under sina 17-minutersexperiment såg vi hans ansikte i två sekunder. Resten av tiden valde han att visa sin polerade flint.
Till vänster om Marc stod en elgitarr. Vi var så sugna på att stanna och se vad Marc skull göra med den men tålamodet brast. Vi åkte hem. Marc märkte inget.
En annan aktivitet som Linda hade sett ut åt oss var Tubingen. Vid presentationen av denna blev vi eld och lågor så detta var något vi verkligen såg fram emot. Det innebar att man medelst en stor innerslang med träbotten skulle ta sig några kilometer nedströms på Esopus Creek. Vi blev skjutsade i en före detta skolbuss och avsläppta med hundra förhållningsorder och varningar i huvudet och sen var det bara att åka. För tillfället var vattenståndet ganska lågt vilket innebar att man fick ta ringen under armen och gå några meter ibland men i det stora hela var det ett jätteroligt äventyr som faktiskt tog några timmar. Några av mina mera tunnhudade vänner tyckte att det var för länge men jag trivdes och frös inte ett dugg. Ibland gick det så sakta att man nästan stod stilla, ibland forsade det rejält och hade man inte kontroll på ekipaget så kunde man ramla ur. Det var hur som helst inget som inte gick att reda ut då vattenståndet var så lågt men det var å andra sidan strömt så det gällde att hålla balansen och hårt i ringen.
Får jag chansen så åker jag gärna tube igen!
Vi har tubat!
(Kajan, Lindas kompis Meg, James, Linda, Gizmo)
På hemvägen släppte vi av Gizmo så att han skulle få göra sin permanenta souvenir och vi andra åkte hem och gjorde mat. För man blev väldigt hungrig av att tuba.
De sista dagarna av vår resa tillbringade vi åter i New York City då det skulle bli smidigare att ta sig till JFK Airport därifrån. Vi avverkade några sista sevärdheter såsom Ground Zero och Frihetsgudinnan fast den sistnämnda gjorde vi inte som man brukar. Vi tog inte turistfällan/-färjan över till Liberty Island utan gratisfärjan över till Staten Island istället. Från denna får man en riktigt bra utsikt över statyn och över Manhattan också för den delen.
Man måste liksom bara se den här damen
Staten Island Ferry och Verrazano-bron i bakgrunden
Lycklig
Stollig
Återstoden av vår vistelse bestod i ett enda långt och plågsamt avsked. Vi började med ett galet besök på en koreansk restaurang där vi nästan blev matade och sen en rad barbesök där vi började på en båt som låg för ankar vid Chelsea Piers.
Dagens därpå åt vi hyperamerikansk frukost på en Diner och sen försökte vi packa så smart som möjligt. Vi softade med Linda och James och sen satt vi där, i den där gula taxin, på väg till flygplatsen, och grät.
Nu har vi några dagar på oss att återhämta oss och ta hand om vår trädgård som har överlevt tack vare jourhavande trädgårdsmästare och skyfall. Sen börjar allvaret igen.
Jag ser inte fram emot det.
Men för att överleva får jag sätta upp delmål. Nästa vecka ska Gizmo på tester och intervju inför biogasutbildningen vilket känns spännande. Ska vi ha en student i huset i höst? Sen ska vi ta oss upp till Paddal innan augusti är slut. Sommaren känns inte fullkomligt utan ett dopp i Bäckfjärden.
Kajan (foto av syrran)
