Kajans

Gammal och glad

Fredagskänslan har definitivt infunnit sig. Idag var det min tur att sluta tidigt så jag åkte hem vid tolv och åt en andra frukost med min sambo. En betydligt långsammare och trevligare frukost än den jag tryckte i mig halv sex i morse.

Fast jag var ändå ganska pigg trots den arla morgonstunden. I synnerhet om man jämför med den gångna veckan. Den har varit komatös. Måndagen undantagen. Den dagen står utanför alla andra dagar. Den ingår liksom inte längre i mina veckor. Men tisdag, onsdag och i viss mån torsdag har jag genomlevt på ett osedvanligt sömnigt vis. Det måste vara den nya åldern. I fjärran har jag siktat en aktivitetsfri helg och det har varit min räddning. Oavsett vad som hade orsakat mitt övertrötta tillstånd så skulle jag råda bot på det under helgen. Och så idag känner jag mig riktigt skaplig igen. Inte helt, nej det är något med magen och halsen, men tillräckligt.

Det enda jag tänker företa mig under helgen är att ställa om klockan. Där har jag lagt ribban. Sen tror jag inte att jag hinner något mera.

Film passar detta tillstånd. Jag har hunnit beta av en hel hög den senaste tiden. Först District 9. Den var sevärd. Iallafall till en början. Sen övergick den politiska thrillern med science fiction-inslag till att bara vara science fiction och då förlorade den en poäng men jag kan fortfarande rekommendera den.

Sen tyckte min sambo att jag skulle se Lars von Triers Antichrist. Fast om jag hade vetat mer om den hade jag nog avstått. Vissa scener ur den kommer fortfarande över mig och jag mår fysiskt illa. Och när jag läser att huvudrollsinnehaverskan hade en två månader lång livskris efter inspelningen så blir jag inte förvånad. Von Trier went David Lynch och Lukas Moodysson. And nuts. Fast filmen hade sina poänger. Jag höll på att skriva ljusglimtar men det hade blivit väldigt fel. Filmen var rakt igenom nattsvart.

Tio minuter efter Antichrist satte vi på Sommaren med Göran. Raka motsatsen. Tramsig och töntig och ingenting som går till historien. Jag tror inte att det var någon slump att vi satte på göranfilmen. Det var ett omedvetet medvetet val. Annars hade jag blivit sjuk eller nåt. Antichrist var jättejobbig.

Den senaste filmen jag såg var The Hurt Locker. Den var också sevärd och med tanke på att jag brukar undvika krigsfilmer så är den säkert jättebra, i någon mindre kategorisk människas ögon.

Min sambo står i duschen. Han är på väg till sitt jobb. Sina sista dagar som provanställd, sina sista dagar som chaufför på landsorten. Den fasta anställningen kommer att innebära stadstrafik men fortfarande kvällstid. Och varannat veckoslut. Räkna inte med honom ojämna helger framöver. De går fetbort. Jämna helger kommer å andra sidan att bli heliga i Getingedalen.

Varannan helg. Det är mycket. Fast jag såg hans schema och lyckades hitta andra ljusglimtar istället. Vad sägs om var fjärde måndag ledig? Eller att aldrig behöva jobba sena nätter? Och sist men inte minst; vi kommer att få tillbaka våra fredagsmys och kanske en del av vårt uteliv. För tre fredagar av fyra slutar han redan vid 21-tiden.

Jag blev firad i dagarna tre. Först medelst ett trivsamt kaffekalas i ett snöslaskigt Getingedalen. Egentligen är det totalt värdelöst att ha den sortens bjudningar. Det kom 32 människor som jag verkligen tycker om och träffar alldeles för sällan och så när jag bjuder in dem så hinner jag ändå inte mer än hälsa. Jag kände mig oartig. Det är tur att jag planerar ytterligare ett kalas till sommaren. Då tänkte jag behålla dem lite längre och få mer tid till samspråk.

Mamma hade stenkoll på kaffe och bullar

 

Mormor i samspråk med goda vänner

 

Svärmor och hennes nya kille

 

Favoritkakan serverades

 

Den obligatoriska bilden på blomsterhavet

 

Orsaken till att vårt hem doftar blomsteraffär

Jag skulle kunna skriva om mina onda knän men det tänker jag inte. Att de klickar och knakar. Att de ömmar och är obehagliga. Att jag har haft problemet förut och fått bort det. Att sjukgymnasten gav mig några övningar som faktiskt funkade. Att jag inser att jag hädanefter alltid kommer att ha nån form av kroppslig krämpa och att det tillhör livet efter 40. Att de förmodligen inte försvinner bara för att jag skriver om dem. Nej, jag skriver om Mauro och Pluras kök istället. Jävla bra program. Ett riktigt jävla skitskönt program. Bara en sån sak som att hela programidén var en fyllegrej. Och att avsnitt ett inleds med Hur svårt kan det va? Mauro och Pluras kök innehåller alla ingredienser som jag tillskriver en lyckad fest. Precis som när man kommer till Paddal. Fast påklätt. Men det är bara vin ur dricksglas som gäller hädanefter.

När vi åker till Paddal brukar vi gena över Bjästa men i veckan togs alla in-, ut- och tillfarter till Bjästa bort och jag tror att man till och med raderade orten från alla kartor. Bjästa is no more. Vi åker gärna genom Örnsköldsvik istället nästa gång.

Min syster undrade om vi hade börjat sitta ute än. Oh no. Än ligger snön djup i Getingedalen. Men bilderna på hennes blogg vittnar om att våren är långt gången i Clintondalen och det ser vääääääldigt behagligt ut. Jag längtar tills jag får se allt på riktigt nån gång i sommar.

Nej vi sitter inte ute än.

Tänk vad vi kommer att upskatta det vackra vårvädret efter det här...

(Linda - jag tror att det heter fönstersmyg och det

är vad vi har på övervåningen, ovanför verandran.)

Nu ska jag blanda dipsås till mina chips. Det står på påsen att såsen ska stå och mogna i 20 minuter. Hell no. Den får stå medans jag häller upp snacksen. That's it.

"Borta bra men hemma bäst" säger morfar om sin nya boendeform

 

Mormor fyller snart 94 men klarar sig bra hemma

 

Morfars bror, farbror John, följde med när vi hälsade på morfar

Vårstämning på verandan

 

Vältajmad påskkaktus

 

Från mina elever: Vi valde dina färger, Kajsa.

 

En hälsning från ett av alla mina jobbiga och roliga lånebarn

Vinterprofil vänster (Ja, jag har klippt hål i skidmössan)

Jag kan inte låta bli att förundras över det fantastiska vårvintervädret. Så där lite lagom har temperaturen stigit och så där lite lagom smälter snön. Solen ligger på och det rinner och droppar på södersidan men inte för mycket. Alldeles lagom. Så att jag och världen hinner vänja oss. Nätterna är fortfarande kalla och håller vårfloden stången.

En del hundar får klena höfter. Andra börjar höra dåligt på äldre dar. Vår hund har taskiga tänder. För ett halvår sedan fick hon dra ut sex gaddar och nu kanske det är dags igen. Fast jag tror att hon fixar det. Det är mera bekymmersamt att hon ska sövas och vad det kommer att kosta. Tandproblem täcks inte av djurförsäkringen. Men det är hon värd, vår kära glädjekälla.

Hunden lapar sol i vardagsrummet

Förra helgen tog vi oss åter an verkstadsbygget. Efter ryggskott och snöskottning var vi på banan igen och under drygt två dagar lade vi taksida nummer två. Från läkt till nockpannor. Några timmar under söndagen hade vi hjälp av mina föräldrar med takpannorna. Visst skulle vi kunna få upp 500 takpannor själva men det skulle ta en evig tid. Är man fyra vuxna så går det riktigt fort. Med hjälp av stege och skottkärra klarade vi oss galant. Inga maskinella hjälpmedel här inte. Och ljuv är mödans lön. Det finns inget så tillfredsställande som att bygga sitt eget hus. För hand. Fast det blev mycket tid på spikmattan efteråt.

From my point of view. Efter läkt, innan pannorna.

 

Bara resten kvar

 

Skorstenar hör hemma på taket

På söndagkvällen såg jag Parlamentet och fick en uppenbarelse! Claes Malmberg har samma åkomma som min far. Jag vet inte vad den heter men problemet är att de har talet kopplat till andningsorganet. Om de är tysta så kvävs de. Vad skönt för honom att inte vara ensam. Det kanske finns en samtalsgrupp där han kan delta. Undrar hur deras träffar funkar?

Kvinnodagen den 8 mars firade jag genom att skriva några väl valda ord på vardagsrumsväggen. Det kanske låter lite väl drastiskt men då det bor två övertygade feminister i Getingedalen så kunde det inte bli fel. Det blev rätt. Måndagarna ska ju gå i konstens tecken och det är fortfarande för kallt i verkstan. Den gamla.

Frihet, jämlikhet och systerskap!

Igår skottade jag mig fram till växthuset. Något sa mig att det skulle vara gött där inne. Oh yes. Det var 13 grader varmt och riktigt mumsigt. Jag klippte ner vinrankorna, inte en dag för tidigt, och städade en gnutta. Såg på alla mina krukor som snart ska vattnas igång för att upptäcka vad som överlevt. Inventerade bland pluggboxar och torvbriketter för att kunna komplettera med det som saknas inför vårsådden på fönsterbrädan. Det är dags nu.

Den nyligen inledda veckan handlar nog mest om städning och bakning. På söndag vankas det kalas.

Men jag började med en sagolik skidtur. På något sätt är det roligare att åka skidor på måndagar än under helgen. Det är liksom lite lyxigare, lite mer av ett privilegium. Eftersom G jobbar kväll så kunde han åka med mig. Och som vi åkte. Vädret var lika fantastiskt som det var svårvallat men man får ta det onda med det goda. Känslan ute på vår favoritsträcka över Karthälleömossen var oslagbar idag. Fast ibland har vi svårt att vara 100% mindful. Tankarna på att konstruera en skidstav med utbytbar truga utvecklades då vi gjorde en liten avstickare off-pist. Seriöst. Mindre seriös var tanken på att ta fram en regnbågsvalla. Alltså inte för alla våra skidåkande homovänner utan för dagar som dessa då snökvalitén varierar kraftigt beroende på väderstreck och vegetation. Vi hade behövt ha både blått, lila, gult och kanske till och med lite rött under skidorna idag men man fick nöja sig med två sorter. En under skidan och en i fickan.

Frågan är om det var årets sista tur?

Paus i slogboden vid Gårdsjön

 

Synnerligen sympatisk skidpartner

 

Å ena sidan kom jag för sent till jobbet igår, jag hade glömt att jag skulle täcka upp för en semestrande kollega, å andra sidan är det en sagolik vinter med antydan till vår. Precis som sig bör i början av mars.

Å ena sidan fick jag ont på riktigt konstiga ställen när jag åkte skidor igår kväll, å andra sidan lyckades vi pricka in våra resor de enda helgerna i vinter då färjor och tåg gick enligt tidtabellen. Söndagsbarn?

Å ena sidan kommer vi att spräcka vår budget för verkstadsbygget och vi har ingen direkt plan för hur vi ska lyckas ro det hela i hamn. Å andra sidan är fem kilometer skidor bättre än noll kilometer.

Å ena sidan börjar den janssonska rastlösheten även att bli ett av Kajans karaktärsdrag, å andra sidan ska vädret fortsätta att vara vackert och vi ska bygga verkstad hela helgen. Även måndag.

Å ena sidan börjar lättjan och välfärden ta ut sin kroppsliga rätt. Tecken på detta är eksem mellan mina före detta C-kupor. Å andra sidan finns det hydrokortisonsalva och jag är en jävel på att gå ner i vikt när jag bestämmer mig för det.

Å ena sidan har vi fortfarande inte betalat förra vinterns installation av vedspisen eftersom det fattas en plåt i garderoben. Å andra sidan är det vårtermin och sådana är upphackade av skollov och vips så är det semester.

Å ena sidan har vi förbrukat de pengar som skulle gå till installationen av vedspisen, å andra sidan har de inte bett oss betala. Hur lång tid ska det gå innan vi slipper helt och hållet?

Å ena sidan har vi fortfarande en helsickes massa skottning att styra med innan vi kan bygga verkstad imorgon. Har man skaffat gård på landet har man inga sysselsättningsproblem. Å andra sidan har min sambo fått fast tjänst på Nobina och vi är frukstansvärt lättade.

Har ni sett den där långköraren på TV? Värsta thrillern. Den lär vara slut nu har jag hört.

Kajan: Alla talar verkligen norrländska.
G: Ja men konstigt...
Kajan: Ja men va fan, förr kom dom lite varstans ifrån. Pernilla Wiberg var östgöte och Mathias Fredriksson kom från Dalsland.
G: Mmmm...

Nu är det över. Äntligen får jag tillbaka min dygnsrytm.

Jag är född på en söndag. Söndagsbarn lär ha tur med sig. Inte vet jag men varje gång jag har tur tänker jag söndagsbarn. Två gånger på kort tid har snöplogen kommit i grevens tid. Det senaste tillfället var en ganska okomplicerad historia; jag skulle till jobbet i svinottan och öppna på fritids och då känns det extra viktigt att komma ända fram till dörren. Lite pinsamt att hitta sju ihjälfrusna barn i en snödriva på skolgården på grund av att fröken inte kom till jobbet. Medans jag vred om bilnyckeln hemma på gården bad jag en bön till tekniska verken att de skulle komma NU. Och det gjorde de. I samma stund som jag släppte upp kopplingen.

Vart tog vägen vägen? Jag tror jag åker på en åker.

Det är inte backen som är problemet, nej ner kommer man alltid, utan slätten. Den är så öppen och platt, vår kära närkesslätt, att vägen blåser igen. Vid sådana tillfällen är man extra lycklig över de oranga käpparna i vägkanten. Trots att jag nuförtiden har lärt mig att vara välutrustad med varma kläder, extra bensin, snöskovel och en bra bok; så är det ingen hit att sitta fast i en snödriva.

Det första tillfället var dock omgärdat av större komplexitet men å andra sidan hade jag desto större tur. Det är lördag natt klockan 03.10. Telefonen ringer. G kommer inte hem från jobbet då hans bil gått sönder.

Tur 1: Det är lördag och söndagen var vikt åt snöskottning (vad annars?) så jag kan hålla på hela natten och styra upp hans hemfärd.

Tur 2: En kollega kör honom halvvägs så jag slipper köra hela vägen till stan. (Det hade jag i stort sett vägrat eftersom vägen hade blåst igen totalt och jag hade garanterat fastnat.)

Tur 3: Precis när jag har lämnat vår uppfart kommer plogen. Han verkar kunna läsa mina tankar den där bonden. Det kändes extra härligt eftersom jag just insett att min mobil var död och att ge sig ut i snökaoset utan mobiltelefon fick min mage att göra ont.

Tur 4: Den trasiga bilen gick att laga på 20 minuter. Och det gjorde han själv. Min kära mekaniker.

Vi bygger inte garage. Vi skottar snö. All fritid de senaste veckorna har gått ut på att skotta snö. Jag är riktigt glad att jag är ledig på måndagar så att jag hinner skotta all snö. Det är sktihäftigt! Hur mycket mer finns det där uppe? Jag vet inte var jag ska lägga den längre. Kan man ta in den och smälta bort den undan för undan? Nån som vill ha snö? Kom och hämta!

Snötunga träd på väg från dalen

Till verkstan

Vi gjorde en utflykt till Östergötland i helgen. Den TV-fåtölj som vi köpte för ett halvår sedan, och finns på bild i slutet av det här inlägget, är inget skön. Till en början är den underbar men efter några timmar domnar både armar och ben. I väntan på något nytt har vi haft en madrass på golvet vilket också funkar bra men det blir lite sunkigt i längden.

En dag så fanns den bara där. Stolen som jag har velat ha men som har varit så svår att få tag på. Reproduktionen av Le Corbusiers Chaise Lounge. Inom räckhåll. Vi ställde ifrån oss snöskoveln och drog direkt. Skulle den vara bekväm? Jo men visst. Tur igen. Den var både bekväm och perfekt i storlek. Nu står den på plats. Hos oss. Och den är invigd. Både med hockeyfinal och rafflande långfilm. The Stepfather hade sina goda stunder men även alla skräckfilmsattribut som finns. Havnakna småtjejer, knivar i duschen, fräsande katter och oväder.

Fy fan vad jag är nöjd.

Mu

Under turen till Östergötland passade vi också på att träffa släkten. Kusin A hade skaffat ny bostad och den ville vi så klart se. Det blev en riktigt släkthelg. Gs mamma har nyligen fyllt 80 och henne bjöd vi på en utflykt med lunch på Loka Brunn, jo jag tackar ja, med tillhörande tårtbuffé. Därefter åkte vi och såg isskulpturer, eldfest och en massa lattjo lajbans ute på en sjöis. Svärmor verkade nöjd. Och vi var skitnöjda för det var en trevlig tillställning.

Isstjärnan

Nu har jag stillat mitt släktsamvete och behöver inte fundera på det de närmaste veckorna.

Idag börjar mars. Om inte G har hört något inom tio dagar kommer han inte att få fortsätta när provanställningen går ut 1 april. Och han har fått positiva signaler. Men skulle han inte få stanna säger han att han ska flippa burgare på BK. Det skulle jag vilja se.

Fast helst vill jag nog att han får stanna kvar där han är.