Kajans

Jag vet. Jag har inte skrivit något vettigt på länge. Inspirationen tröt helt enkelt. Men idag fick jag en lucka. En typisk blogg-lucka. Jag står i en telefonkö som aldrig verkar ta slut samtidigt som jag har två limpor på jäsning. Två toftare. Att gå ut i verkstan är korkat. Jag hinner inte dra igång någonting. Och förmodligen skulle jag komma fram i telefonkön lagom tills jag har geggat ner mig ordentligt.

Förmiddagen denna ljuvliga måndag tillbringade jag i trädgården tillsammans med G. Vi har röjt byggmaterial som ligger lite slarvigt utspritt över hela tomten och tagit hand om ris och grenar och byggt på vår valborgshög. Valborgshög nummer två. Den första, och största, tuttade vi på en kväll i förra veckan. Helt plötsligt infann sig det perfekta vädret och tillfället för en brasa. Men det finns mer att elda. Oh yes.

Vårspår

Om två veckor är det vårmarknad och jag ska sälja krukor förstås. Fast jag är ovanligt lugn inför detta. Jag har ett litet lager som kommer att räcka. Så jag drejar lugnt vidare på mina nya idéer. Dessutom har jag äntligen etablerat mig på allvar på Fröjds Hantverk på Lövstagatan. Jag prioriterar dem och tillverkar sådant som de vill ha i första hand.

Vi bygger vidare på verksta'n. Det går naturligtvis ganska sakta då vi inte ses så ofta och det är många moment som kräver två personer. Men vi stressar inte över det. Det finns ingen dead line och vi gör så gott vi kan. Dessutom är det fortfarande väldigt roligt. Fast det är en aning frustrerande att bygga en hel dag och inte se någon skillnad efteråt. Jo, vi kanske ser skillnad men andra gör det definitivt inte. Lockläkt syns om man tittar noga men takfotsbrädor, vindskivor och innertaksreglar upptäcker man inte i första taget. Om än alls. Fast vi vet att det går framåt och det räcker ju.

Eftersom jag är den jordnära typen så håller jag mig till arbetsuppgifterna på marken.

Det tog bara ett par dagar efter att jag hade fått min nya tjusiga kamera så hade G köpt ett bättre objektiv till den. Visst ville jag också ha ett bättre objektiv, det som ingår kommer man inte så långt med, men jag hade tänkt att sondera marknaden, kolla med fotograf-syrran och avvakta ett bra pris men det pallade inte Mr Ivrig. Men jag är nöjd. För det är ju så kul med en bra kamera...

Räkna fräknar

Jag tog ledigt förra fredagen. Jag behövde ny lera och närmaste återförsäljare finns i Strängnäs. Han har typiskt nog stängt på måndagar, min lerdag, men vi passade på att göra en dagsutflykt i Sörmland och tittade på hällristningar, vacker natur, slott och pittoreska städer. Kvalitet.

Min familj vid Sigurdristningen

 

Ledig = lycklig

Dagen efter satte jag mig på en buss till Stockholm för att hälsa på vännerna i Finnboda. Där ägnade vi oss åt allt annat än natur och kultur men variation är ett av mina motton. Hard core shopping, fyra restaurangbesök, etnoklubbande med sura drinkar och sen hemkomst. Skitkul helt enkelt. Bland annat åt vi på Babajan, ett ekologiskt etnoställe med bra musik och spännande öl. De hade dessutom mitt absoluta favoritvin på listan, Il Nostro. Ekologiskt, billigt (55 spänn på Systembolaget) och skitgott.

Bra bärs

 

Finnboda finest

 

Konstig konfektionsbransch.

Jag kommer hem med plagg från storlek S till XXL och båda sitter bra på mig.

Semesterplanerna börjar ta form. Våra lediga veckor är inte längre ett frågetecken och igår köpte vi flygbiljetter till USA. Den 15 juli flyger vi över Atlanten för att besöka syrran och the big J. Detta ser vi storligen fram emot!

Mina föräldrar är där just nu. De skulle ha åkt redan för en vecka sedan men vi vet ju alla varför det inte har gått några flyg. Skönt att vara pensionär i ett sådant läge. Inga tider att passa, inget att stressa upp sig över, ingen uttagen semester som går till spillo. Skönt att vara pensionär i alla lägen förresten.

G letar utbildning. Det gjorde han redan för två år sedan men på grund av olika omständigheter blev det inget av den gången. Nu är det dags igen. Det är liksom lite bråttom för den här killen. Det finns regler för studiemedel och hur sent i livet man får söka sådana. Tack och lov har han hittat intressanta utbildningar i Närke den här gången. För två år sedan höll jag på att förlora honom till Skåne vilket kändes vansinnigt långt bort. Utbildningarna kanske inte håller lika hög intressefaktor som förra gången, då han höll på att bli arborist, men det känns som om det är tillräckligt spännande. Han kommer framför allt att söka lokförarutbildning men även biogasteknik. Två framtidsyrken med hög potetial.

Är det förändringens vindar som blåser runt knuten?

Jag är skitpeppad. Kanske till och med mer peppad än honom men jag tror att lite plugg och omväxling skulle göra honom gott. Och det som gör honom gott gynnar även mig. Det kommer att bli knapert i kassan då studiemedlen är dåliga, nästan lika dåliga som för 20 år sedan då jag började plugga, men det är värt det. Vi kommer att klara oss. Vi behöver inte köpa exklusiva vinlådor, prenumerera på fyra trädgårds- och inredningstidningar och amortera stenhårt. Nej, det finns mycket vi kan dra in på. Jag dricker så gärna Il Nostro.

Gammalt uppåttjack

SJ hörde slutligen av sig!

Om du nu har bemödat dig med att baka bröd eller tänker bjuda på nån nybakt surdegslimpa så kanske du även vill piffa till smöret? Här kommer ett enkelt och smarrigt tips:

Du behöver:

Äkta smör
Salt
Citron
(eventuellt dina favoritkryddor/örter)

Stekpanna
En liten skål
En stor skål
Isvatten
Elvisp

Lägg smöret i stekpannan och bryn det långsamt. Rör om i botten då och då. Låt smöret tystna och bli gyllene. Häll upp isvatten i den större skålen. Ställ den mindre skålen i den större. Häll smöret i den lilla skålen. Låt stå tills det börjar sätta sig. Tillsätt citronsaft och salt efter smak. Här kan man skicka i vilka smaksättare man vill. Börja vispa med elvispen tills konsistensen är mjuk och smidig. Smöret bör serveras omedelbart och rumstempererat.

Jag måste uppenbarligen sätta upp regler för mig själv. Jag tittar på alldeles för mycket TV. Det finns en anledning till att jag slängde ut TV:n på nittiotalet, när jag slapp kompromissa med någon annan. Anledningen är i allra högsta grad fortfarande aktuell.

Hej jag heter Kajsa och jag är TV-missbrukare.

• Hädanefter ska allt TV-tittande vara planerat.
• Jag ska på förhand ha bestämt vad jag ska se innan jag sätter på apparaten.
• När programmet är slut ska jag stänga av.
• Om min sambo vill titta vidare så måste jag lämna TV-rummet.
• Jag får se högst 60 minuter TV per dag.
• Om det är en film eller ett program som är längre än 60 minuter så får jag se klart men jag får inte byta kanal och utnyttja tiden till mer än ett program.
• Jag får inte kringgå reglerna genom att utnyttja playfunktionerna på TV-kanalernas hemsidor.

Jag har uppenbarligen ingen TV-disciplin alls. Jag låter TV:n styra mina övriga aktiviteter vilket skapar stress eftersom jag halkar efter med sådant jag egentligen hellre vill göra eller borde göra.

Om detta utmynnar i att jag sitter alldeles för mycket framför datorn så får jag väl skapa regler även för det. Men nu tar vi en sak i taget.

Från och med NU.

 

Sista bilden med den gamla kameran? Första bilden på min nya kärlek...

 

 

För många år sedan fick jag en analog systemkamera av min generösa syster. I hennes bransch byts det kameror som vi andra byter... ja, nåt annat. Till denna köpte jag en massa extrafinesser, objektiv och mellanringar och gud vet vad och jag hade skitkul med min kamera.

 

Då gjorde plötsligt den digitala kameran entré på marknaden och vi köpte förstås en sådan. Det var ju jätteroligt, smidigt som fan och snabbjobbat med digital teknik men vi unnade oss bara en kompakt sak, en Ixus, ingen systemhistoria. Å så nu, till min 40-årsdag, fick jag äntligen en digital systemkamera och jag är lycklig!

 

Men det är nog ingen risk att vår gamla Ixus får samla damm i hyllan med den forntida analoga utrustningen. Den tar skitbra bilder och är oerhört smidig att bära med sig. En systemis tar man inte med i alla lägen.

 

Den dammiga gamla utrustningen. Inte längre lika kul.

Knappast säljbart. Kasta bort - aldrig i livet! Nej det får ligga här till vi dör istället.

 

 

Det finns hopp om en väldoftande framtid. Jag har fått tre tecken på att min sambo överväger att sluta röka. Någon tidpunkt för detta har inte uttalats men att han över huvud taget nämner ordet sluta i samband med ordet röka är ett stort framsteg. Den första signalen kom för ett par veckor sedan i samband med en av hans frekventa hostattacker. Det är, trots detta eländiga hostande, inte hälsan som är den största lockelsen för honom utan ekonomin. Vi räknade snabbt ut att han röker upp 15000 kronor om året.

 

Nästa tecken kom igår, för andra gången på kort tid, då han hade varit i stan och kommer hem utan tobak. Första gången åkte han den sura vändan tillbaka till stan för att köpa tobak; igår gick han in till grannen med svansen mellan benen (var annars?) och tiggde några cigg. Det blir extra dyrt att röka när man börjar bli gammal och glömsk. Antingen kostar det bensin eller också får han punga ut tacksamhetsränta.

 

Redan dagen efter kom tecken nummer tre, som kanske egentligen hör ihop med tvåan, då han glömde sitt kontokort som han skulle köpa ny tobak för. Både till sig själv och till den givmilde grannen. Tur för honom att jag jobbar strax intill lanthandeln där det hela uppdagades. Och jag är dyrast av allt.

 

Om han bara blir en aning mera glömsk så kanske han glömmer bort att röka...

 

Stinky & Frollo

Foto: Plura Nordell via Skype

Så fort solen börjar värma och trappsäsongen inleds börjar jag direkt tänka på läskande drinkar. Den här funkade skitbra 2009 och kommer nog att drickas även i år.

1 dl socker

0,5 dl vatten

5 dl rosévin

 

Sockerlag:

Koka upp socker med vatten. Låt svalna.

 

Blanda lag och vin. Ställ i frysen minst fyra timmar. Rör om då och då. Skrapa upp granitén med sked eller gaffel. Servera i cocktailglas.

 

Uppdatering 2010: Alternativt recept med perfekt sötma för två cocktailglas:

 

3 dl rosévin

1 dl sockerlag gjord på lika delar socker och vatten.

 

Blanda och frys enligt ovan.

En smarrig förrätt eller på en buffé kanske?

Ett huvud savoykål
Chevréost
Kanel
Purjolök
Hallonbalsamico, creme

Skär purjolöken på längden så att den bildar långa "trådar". Lossa bladen försiktigt från kålhuvudet. Koka purjo och kålblad i några minuter så att de blir mjuka men inte sladdriga. Häll av vattnet, låt torka och svalna.

Lägg en bit chevréost mitt på ett kålblad. Pudra lite kanel över. Vik ihop bladet till ett paket och slå om purjolöken som ett paketsnöre. Det funkar till och med att göra en rosett.

Gratinera en kort stund i ugn. Bara så att allt blir varmt och osten smälter lite. Servera med några droppar hallonbalsamico.


Foto: Paddal Photo Corp.

Det kanske inte låter så gott men det här är en höjdare som funkar i en förrätt eller som chutney.

1 st fänkål

1 dl flädersaft konc.

 

Skiva fänkål i fina strimlor, lägg i het kastrull. Häll över saft och rör regelbundet till syltig konsistens, ca 15 minuter.

 

Så enkelt är det. Vi brukar ha den till en förrätt med parmesanflarn och mörk balsamicosirap.

 

Parmesanflarn görs på följande vis:

 

Sätt ugnen på 200 grader. Riv parmsanost, ca 1 dl, och forma en hög på en plåt med bakplåtspapper eller teflonduk. Grädda i ca 10 minuter eller till osten har smält ut till ett flarn och fått mörka kanter. Låt svalna. Alternativt låt dem svalna en kort stund, lossa dem med stekspade och lägg över upp-och-ner vänt glas/skål så att osten formar en korg att lägga chutney eller sallad i.

 

Foto: Paddal Photo Corp.

Getingedalen, påskafton 2010

Jag firar påsk utan fjädrar, ägg och Jesus. Undrar om det egentligen är meningen att jag ska få så här lång ledighet? Jag är ju inte religiös.

Det började redan på skärtorsdagen. Det händelserika dygnet. Fagerstabandet Bruket skulle spela i Örebro och för en gångs skull stämde allt. Vi var lediga och inget annat stod på agendan. 17.00 infann vi oss på Flugis där mina föräldrar skulle äta påskmiddag ihop med mormor. Vi delade en flaska klubbvin med de gamla och sedan sprang vi till bussen. Vi åker för första gången med buss nummer sex då de nya entreprenörerna, min sambos arbetsgivare, har valt att dra om alla linjer och samtidigt numrera om dem. Därför har vi haft förhör i hållplatskunskap de senaste dagarna.

Efter att ha hjälpt en krum tant från Östergötland, som hade vält med fullpackad rullator, mötte vi vårt middagssällskap på Karishma, ett av stans två indiska hak. Maten serverades av en övertrevlig indier men å andra sidan visste han vad han satte fram så det var värt den inställsamma attityden. Vi var samtliga överens om att det smakade bättre än på Lilla Indien, stans andra indiska hak, vilket innebar en omkastning från tidigare gällande ordning. Lilla Indien har chanserat sedan de bytte namn till det fiffiga Nya Lilla Indien.

Vi blev kvar rätt så länge då det var för trevligt för att bryta upp enligt tidigare överenskommen tid. Halva sällskapet skulle dessutom stanna kvar på restaurangen då jag, G och vännen J skull vidare till Virus. Vi ville inte komma alltför sent då vi anser oss för gamla för att köa. Tajmingen var lyckad. Till en början lite folktomt och vi ångrade att vi hade lämnat Karishma och de glada kamraterna så tidigt men Virus fylldes snabbt med rockers och en hel del gamla bekanta anslöt. Läget blev alltmer högljutt och rörigt och till slut var det dags för Bruket att äntra scenen. Helt okej spelning. Inte världens bästa band men några av deras låtar är bra. Stad som aldrig vaknar spelas på P3 ibland och det förtjänar den.

Sen utbrast vi i ett galet dansande. En DJ med god smak spelade det ena guldkornet efter det andra och vi kunde inte stoppa våra våldsamma spasmer. Jag ångrar att jag inte fick med mig kameran men samtidigt är jag lättad. Den hade förmodligen dansats bort eller också hade jag kommit hem med 358 suspekta bilder som jag redan har. För när G och vännen J börjar svänga sina lurviga bjuder de på en hel del poser och fotogeniska ögonblick. Det finns ingen som är så bra på att dansa till omöjlig musik som vännen J och G lever ut hela registret när Ramones tar ton.

Ett fem år gammalt exempel på ovan nämnda posörer

 

Need I say more...?

En mindre dansant men desto mer skäggig sambo hos pomologerna i Julita, september 2009

Sen blev jag TRÖTT. Bättre sent än aldrig fick vi tag på en taxi som tog oss till Flugis där vi har vårt övernattningsrum i källaren. Vid långfredagens lunchtid blir vi väckta och erbjudna våfflor.

Mamma: Vi tänkte ta en förmiddagsfika med våfflor. Vill-ni-också-ha-säg-ja.

Det var klart att vi ville. Lyxig frukost. I vanlig ordning ville pappa ha hjälp med datorn. Han har just gått en kurs för för att lära sig lägga över bilder från kameran till datorn. Fyra måndagar och 1000 kronor kostade detta och allt han lärde sig var att byta huvud på folk. Men bilderna är kvar i kameran. Från 2007 tror jag att de äldsta är. Sen har han köpt nya minneskort för att klara sig när kameran är full. Nu tog vi en privatlektion i långsamt tempo men jag vet inte om det hjälpte. Har man teflonminne så verkar det kört. Nästa gång vi kommer dit får vi förmodligen göra samma sak igen.

Pappa: Vad ska jag göra nu?
G: Nu ska du ta bort bilderna från minnet.
Pappa: Minnet...? Minnet...? Minnet...?

Mamma kommer in.

Kolla vad jag tog igår! Hon håller fram kameran och sen kan vi inte sluta skratta. Jag skrattar fortfarande. Kvällen innan har pappa somnat i soffan, vilket inte är ovanligt alls, men den här gången fattar jag inte hur han har fått till det. Jag kallar bilden Svärmor på besök eftersom mormor fortfarande var kvar efter deras påskmiddag. När färdtjänsten kom för att hämta henne klockan sju sov pappa som en stock och mormor viskar till mamma: Hälsa Matts.

Svärmor på besök

Det finns skäl till att släkten är extra trött just nu. Morfars flytt till pensionärshem har tagit hårt på släktens mentala krafter då det har varit många turer och lika många jobbiga beslut att fatta. Morfar blir 96 i år och hans kropp håller på att ta slut. I huvudet är det felfritt och det måste vara skitjobbigt att både uppleva hur kroppen tar slut, behöva hjälp med allt och känna att man är en belastning.

Att han skulle flytta från lägenheten och mormor blev slutligen ett ofrånkomligt faktum. Och visst kan man tycka att det är skit att bo på ett litet rum, äta i en institutionsmatsal, att inte få sitta i sin egen soffa och titta på TV tillsammans med sin egen fru men när det inte längre finns några alternativ så kan man inte heller fokusera på allt som är skit.

När jag hälsar på morfar och säger att han har ett trevligt rum, verkar få god mat och har en fantastiskt utsikt så överdriver jag. Det känns nästan som om jag ljuger men varför ska vi grotta ner oss i livets oundvikliga baksidor? Alla vet att det är som det är och varför inte prata om de små ljusglimtarna istället?

En ljusglimt från maj 2009: mormors födelsedag vid Bagarstugan i Kil.

Fast det är en större ljusglimt idag än det var just då.

Bordet hade just vält och mormor låg med smörgåsar över hela magen...

Vi gör ett besök hos morfar på långfredagen. G och jag tar bilen och ska möta upp mina promenerande föräldrar utanför hemmet. När de kommer runt hörnet märker jag direkt att läget är spänt.

Kajan: Hej!

Tystnad.

Pappa: Vi har en äktenskaplig kris just nu.

Mamma stannar och ställer sig i sin omisskännliga Jag-kissar-på-mig-pose. Hon håller på att skratta ihjäl sig.

Kajan: Vad är det nu då?

Pappa: Imorse när vi väntade på att ni skulle vakna så löste vi Nerikes Allehandas påskkryss (han måttar med händerna för att vi ska förstå att det var jättestort). Sen lade vi det i ett kuvert och skrev adressen för man kunde vinna fina priser förstår du.

Mamma står fortfarande och kniper.

Pappa: Nu skulle vi lägga det på brevlådan så jag ber din mamma hålla i brevet medans jag tar fram ett frimärke ur plånboken. Tror du inte att hon lägger på brevet?!

Vi som just hade slutat skratta åt fotot börjar om på nytt.

Min mamma är världens mest otåliga människa. Jag kanske har berättat om hennes klicktics? När hon sitter vid datorn smattrar pekfingret på musen konstant. Det är inte konstigt att pappa behöver hjälp varje gång vi är där. Hon har väl raderat och flyttat runt på alla filer och ikoner som finns.

När vi ska in till morfars låsta avdelning ska man trycka in dörrknappen i tre sekunder för att dörren ska låsas upp. Mamma har aldrig lyckats hålla inne knappen så länge. Sen står hon där och rycker i dörren och undrar vad som är fel.

Kajan och den otåliga mamman i Julita, september 2009

Hur som helst, vi får påsktårta hos morfar och hunden får följa med in och vi sitter och svamlar som vanligt när vi träffas. Morfar hör väl hälften men jag hoppas att han tycker det är skönt att se oss. Att vi är lika tramsiga som vanligt och att vi verkar må bra. Pappa måste förstås berätta om brevincidenten.

Pappa: Hon har nog nån bokstavskombination. A-B-H eller nåt.
Morfar: Ja vad heter det, A-T-M kanske?
Mamma: Det heter A-G-N-E-T-A och Linda har nog samma sak. Så det så.

Vi var tillbaka i Getingedalen lagom till reprisen av Mauro och Pluras kök och det missar vi ogärna.

Idag är det påskafton och det är ett underbart vårväder. G åkte till jobbet vid lunch och jag har plockat i trädgården och växthuset, gått hundpromenad och tittat på de sista tappra skidåkarna, gjort mina styrkeövningar för knänas skull (utomhus förstås) och plockat undan inomhus. Påskafton 2009 var lika vacker men den tillbringade jag i Örebro centrum. Alldeles ensamma var vi, jag och släkten. Alla smarta människor åker ut på landet vackra påskaftnar så i år kan jag ansluta mig till den smarta skaran.

Hunden och Kajan nöter trapp i aprilsol

 

Getingedalens första krokus

 

Osannolik temperatur i växthuset

Bäst just nu på söndagsmackan: Sylt/marmelad utan socker och tillsatser.

 

Adjö!