Trädgårdsåret 2011
Ack så fel jag hade. Julhelgen blev inte alls som den brukar. Min morfar gick bort den 22 december vilket lade ribban för de följande dagarna. Den akuta känslan var FAN, lagom till julhelgen men ju mer jag tänkte, ju mer jul det blev och ju fler släktingar som anlände till Örebro så konstaterade jag att 22 december var en väl vald dag att gå bort på. Släkten skulle ändå samlas och umgås, tre dagar i sträck, och hur ofta händer det att en hel släkt kan göra det?
Vi hann rå om varandra, prata, minnas, ta tag i de praktiska detaljerna och ta del av morfars sista vilja. Det måste ha varit skönt för mormor att ha hela sin familj omkring sig precis när hon har blivit änka. Och det var skönt att få vara så mycket med mormor när man han förlorat sin morfar.
De skulle ha firat 70-årig bröllopsdag i april. Järnbröllop. Hur lyckas man med det?
Min morfar blev 96 år. Det är grymt gammalt. Hans bortgång kom inte oväntat. Det senaste året har hans kropp blivit allt svagare och den ena kroppsfunktionen efter den andra har lagt av. Slitits ut. Jobbat färdigt liksom. Men hjärtat det slog. Och slog. De sista tre veckorna i hans liv fick han dock ont. En gammal skada blommade upp igen och det fanns ingen anledning att operera eller att förvägra honom morfin. Därmed blev han också väldigt trött.
Den sista veckan i livet sov han i stort sett hela tiden. Tungt och lugnt. Personalen på hemmet där morfar bodde var jättebra. De meddelade mamma varje förändring och alla saker som var av intresse. Två dagar innan morfar gick bort så hade han vaknat till och sagt Jag vill dö nu och så gjorde han det. Han rycktes inte ifrån oss, han sveptes bort och vi var alla så beredda som man nu kan bli. Sorg däremot, det kan man inte känna i förväg.
Jag hade en nära relation med min morfar. Han har alltid bott i Örebro och jag tillbringade mycket tid med mormor och morfar som barn. Både i den flotta våningen på Köpmangatan och i stugan i Hjälmarbaden. Sen blev jag äldre och då kom vi inte alltid överens, min morfar och jag. Han var väldigt intresserad av pengar, tyckte att George Bush var en hyvens kille och var en ganska dålig lyssnare men han var samtidigt intresserad av vegetarisk kost, motion och en duktig sångare.
Vi förundras över allt som morfar skrev som sin sista vilja. Min mormor har alltid varit en skrivare. Dagböcker, anteckningar och brev. Att hennes sista vilja redan står tydligt nedpräntad någonstans, det är vi övertygade om, men att morfar också hade skrivit känns lite spännande. Det har förenklat saker och ting för oss. Önskningarna runt begravning och jordfästning är så detaljerade att vi kan använda hans text som manual. Och det känns skönt med en manual just nu. Sorg är jobbigt och man blir faktiskt lite förvirrad.
Morfar har också skrivit hur mycket han uppskattade mormor, sina barn och barnbarn och det är så rörande och vackert mitt i alltihop. Det som dock fick våra hjärtan att brista var morfars avslutande ord.
Förlåt om jag inte alltid räckt till.
Det var så smärtsamt att läsa men jag bestämde mig direkt för, att så snart som möjligt, berätta för mormor att hon har räckt till så det väller över. För ingen ska behöva gå i graven med en ursäkt.
Det är klart att det är sorgligt när en morfar går bort men det är faktiskt samtidigt en del av livet och den förnuftiga sidan i Cirkus Janssons släkts hjärnor fick också råda en hel del över julkalaset. Vi har ätit, sjungit och skrattat (mest åt pappa förstås) som vanliga jular. Vi är ju som vi är, även när det har gått bort en morfar.
Vissa släktingar var modiga och vågade ifrågasätta julaftonsprogrammet och fick faktiskt medhåll. En aningens rörig röstning genomfördes runt kaffebordet innan Kalle och förändringen var ett faktum. Julmaten skulle ätas till kvällen, efter alla andra procedurer. Röstningen hade nog inte blivit hälften så rörig om inte pappa hade varit inblandad. Det är tydligen jättesvårt att hänga med i svängarna ibland men han kan inte skylla på åldern. För min 94-åriga mormor var allt glasklart.
Att pappa blev totalt nedröstad är ingen ovanlighet i vår släkt. Han borde vara van. Jag vet inte om det var oförmågan att ta till sig förändringar eller oron för att hamna i det låga blodsockerträsket som var främsta orsaken till att han röstade emot resten. Fast det där med blodsockret är det väl ingen i medelklassverige som behöver oroa sig för över jul?
För att vara helt säker på att få den dagliga överdos av uppmärksamhet som pappa behöver så hade han tagit på sig sin fulaste slips. Tyckte han. Det var ingen som såg något. Det var ingen som sa något - förrän han själv gjorde det.
Efter bowlingen på annandagen möblerade vi om i mamma och pappas vardagsrum. Vi tyckte att det var dags att prova den enkla rokad som de har funderat på sedan 1977 då de flyttade in och ställde in möblerna lite provisoriskt. Pappa fick ett eukalyptiskt anfall och lämnade rummet. Sen kom han tillbaka. Tyst. Hela släkten har slagit sig ner i den nya möbleringen och känner in den nya atmosfären. De positiva kommentarerna haglar och vi hittar nya användingsområden för gamla grejer. Pappa är fortfarande tyst vilket känns lite ovant. Till slut kan han inte hålla sig längre. Medans han var borta de fem minuter som det tog för oss att möblera om så har han hunnit bestämma sig för att vad som än händer där inne ska jag vara negativ till resultatet.
Pappa: Nu hade ju jag bestämt mig för att inte skicka några positiva signaler men...
Det verkar vara jobbigt att vara en sådan skeptiker. Särskilt när man tycker att något blev bättre än förväntat.
Nåväl, det har varit lugnt och stilla i mellandagarna, både på jobbet och hemma. Nyår firades med goda vänner på Lundbygatan, och vi gjorde flera nygamla bekantskaper. Trädgårdsåret 2011 inleddes på ett riktigt slappt sätt men den 2 januari bestämde vi oss för att kliva ur mysbrallorna och aktivera oss. Det blev en skidtur i de allra härligaste förhållanden som kan tänkas. Vintersol, vindstilla, minus 4 grader, perfekta skidspår och Swix Blå Extra.
Före skidturen
Efter skidturen
Under tiden
Jag ska vara ledig några dagar till framöver och sen kommer min nyförlovade syster hem. Det var inte alls tänkt att hon skulle komma hem i vinter men går det bort en morfar så gör det. Och nästa helg är det partaj igen. Goda vännen T fyller 40 och det missar vi ogärna.
Det finns två teman för 2011. Trädgårdsåret har jag ihop med min temakompanjon i hufvudstaden och det temat föll sig naturligt. Vi ska inte renovera någonting framöver. Dels för att vi just har byggt ett hus, dels för att Gizmo pluggar. Därför har vi beslutat att ägna oss åt vår trädgård. Det finns både eftersatta områden men även nytänk och utvecklingspartier. Skoj! För min kompanjon föll det sig naturligt av den anledningen att hon blev med sommarstuga.
Jag har redan bokat in ett par trädgårdsmässor i vår men även blivit medlem på diverse trädgårdshemsidor. Min nattlektyr består av frökataloger och jag längtar till februari då jag får börja förodla i ett söderfönster.
Det andra temat har jag ihop med min sambo. Sociala året. Vi ska försöka åka till stan lite oftare och göra saker ihop med våra vänner. Nyår var en bra start på ett sådant år. Nästa helg är det kalas igen men i den takten har vi inte tänkt att hålla på hela 2011. Nej, en gång i månaden känns lagom. I februari åker vi till Norrland och kanske får vi se Eldkvarn men i april vet vi att vi ska se Danko Jones på hemmaplan. Och vi har fortfarande långt framskridna planer på en längre resa vår, i synnerhet då det fanns respengar i en av julklapparna, men vi har ännu inte bestämt oss för vart. Vissa karameller är så goda att suga på.
Vi hann rå om varandra, prata, minnas, ta tag i de praktiska detaljerna och ta del av morfars sista vilja. Det måste ha varit skönt för mormor att ha hela sin familj omkring sig precis när hon har blivit änka. Och det var skönt att få vara så mycket med mormor när man han förlorat sin morfar.
De skulle ha firat 70-årig bröllopsdag i april. Järnbröllop. Hur lyckas man med det?
Morfar julen 2005 (och några andra släktingar också förstås)
Min morfar blev 96 år. Det är grymt gammalt. Hans bortgång kom inte oväntat. Det senaste året har hans kropp blivit allt svagare och den ena kroppsfunktionen efter den andra har lagt av. Slitits ut. Jobbat färdigt liksom. Men hjärtat det slog. Och slog. De sista tre veckorna i hans liv fick han dock ont. En gammal skada blommade upp igen och det fanns ingen anledning att operera eller att förvägra honom morfin. Därmed blev han också väldigt trött.
Den sista veckan i livet sov han i stort sett hela tiden. Tungt och lugnt. Personalen på hemmet där morfar bodde var jättebra. De meddelade mamma varje förändring och alla saker som var av intresse. Två dagar innan morfar gick bort så hade han vaknat till och sagt Jag vill dö nu och så gjorde han det. Han rycktes inte ifrån oss, han sveptes bort och vi var alla så beredda som man nu kan bli. Sorg däremot, det kan man inte känna i förväg.
Mormor och morfar 2006 (mormor fyller 90 år)
Jag hade en nära relation med min morfar. Han har alltid bott i Örebro och jag tillbringade mycket tid med mormor och morfar som barn. Både i den flotta våningen på Köpmangatan och i stugan i Hjälmarbaden. Sen blev jag äldre och då kom vi inte alltid överens, min morfar och jag. Han var väldigt intresserad av pengar, tyckte att George Bush var en hyvens kille och var en ganska dålig lyssnare men han var samtidigt intresserad av vegetarisk kost, motion och en duktig sångare.
Vi förundras över allt som morfar skrev som sin sista vilja. Min mormor har alltid varit en skrivare. Dagböcker, anteckningar och brev. Att hennes sista vilja redan står tydligt nedpräntad någonstans, det är vi övertygade om, men att morfar också hade skrivit känns lite spännande. Det har förenklat saker och ting för oss. Önskningarna runt begravning och jordfästning är så detaljerade att vi kan använda hans text som manual. Och det känns skönt med en manual just nu. Sorg är jobbigt och man blir faktiskt lite förvirrad.
Hela släkten efter krocketmatchen 2009. Morfar har sin keps förstås.
Morfar har också skrivit hur mycket han uppskattade mormor, sina barn och barnbarn och det är så rörande och vackert mitt i alltihop. Det som dock fick våra hjärtan att brista var morfars avslutande ord.
Förlåt om jag inte alltid räckt till.
Det var så smärtsamt att läsa men jag bestämde mig direkt för, att så snart som möjligt, berätta för mormor att hon har räckt till så det väller över. För ingen ska behöva gå i graven med en ursäkt.
Det är klart att det är sorgligt när en morfar går bort men det är faktiskt samtidigt en del av livet och den förnuftiga sidan i Cirkus Janssons släkts hjärnor fick också råda en hel del över julkalaset. Vi har ätit, sjungit och skrattat (mest åt pappa förstås) som vanliga jular. Vi är ju som vi är, även när det har gått bort en morfar.
Mina föräldrar gör det de är bäst på
Enligt pappa tar mamma lite för lätt på livet.
Det kan inte vara så sorglöst som hon uppfattar det.
Julfina med röda rosetter
Det kan inte vara så sorglöst som hon uppfattar det.
Julfina med röda rosetter
Vissa släktingar var modiga och vågade ifrågasätta julaftonsprogrammet och fick faktiskt medhåll. En aningens rörig röstning genomfördes runt kaffebordet innan Kalle och förändringen var ett faktum. Julmaten skulle ätas till kvällen, efter alla andra procedurer. Röstningen hade nog inte blivit hälften så rörig om inte pappa hade varit inblandad. Det är tydligen jättesvårt att hänga med i svängarna ibland men han kan inte skylla på åldern. För min 94-åriga mormor var allt glasklart.
Här är det glasklart
Att pappa blev totalt nedröstad är ingen ovanlighet i vår släkt. Han borde vara van. Jag vet inte om det var oförmågan att ta till sig förändringar eller oron för att hamna i det låga blodsockerträsket som var främsta orsaken till att han röstade emot resten. Fast det där med blodsockret är det väl ingen i medelklassverige som behöver oroa sig för över jul?
För att vara helt säker på att få den dagliga överdos av uppmärksamhet som pappa behöver så hade han tagit på sig sin fulaste slips. Tyckte han. Det var ingen som såg något. Det var ingen som sa något - förrän han själv gjorde det.
Annandagsbowlingen vanns av den där nye släktingen. Komma här å komma.
Den efterföljande middagen vann iallafall jag.
(Grekiska kolgrillsbaren var dagen i ära lite för kall och luktade lite toalett)
Efter bowlingen på annandagen möblerade vi om i mamma och pappas vardagsrum. Vi tyckte att det var dags att prova den enkla rokad som de har funderat på sedan 1977 då de flyttade in och ställde in möblerna lite provisoriskt. Pappa fick ett eukalyptiskt anfall och lämnade rummet. Sen kom han tillbaka. Tyst. Hela släkten har slagit sig ner i den nya möbleringen och känner in den nya atmosfären. De positiva kommentarerna haglar och vi hittar nya användingsområden för gamla grejer. Pappa är fortfarande tyst vilket känns lite ovant. Till slut kan han inte hålla sig längre. Medans han var borta de fem minuter som det tog för oss att möblera om så har han hunnit bestämma sig för att vad som än händer där inne ska jag vara negativ till resultatet.
Pappa: Nu hade ju jag bestämt mig för att inte skicka några positiva signaler men...
Det verkar vara jobbigt att vara en sådan skeptiker. Särskilt när man tycker att något blev bättre än förväntat.
Nåväl, det har varit lugnt och stilla i mellandagarna, både på jobbet och hemma. Nyår firades med goda vänner på Lundbygatan, och vi gjorde flera nygamla bekantskaper. Trädgårdsåret 2011 inleddes på ett riktigt slappt sätt men den 2 januari bestämde vi oss för att kliva ur mysbrallorna och aktivera oss. Det blev en skidtur i de allra härligaste förhållanden som kan tänkas. Vintersol, vindstilla, minus 4 grader, perfekta skidspår och Swix Blå Extra.
Den obligatoriska gruppbilden på nyår
Före skidturen
Efter skidturen
Under tiden
Jag ska vara ledig några dagar till framöver och sen kommer min nyförlovade syster hem. Det var inte alls tänkt att hon skulle komma hem i vinter men går det bort en morfar så gör det. Och nästa helg är det partaj igen. Goda vännen T fyller 40 och det missar vi ogärna.
Det finns två teman för 2011. Trädgårdsåret har jag ihop med min temakompanjon i hufvudstaden och det temat föll sig naturligt. Vi ska inte renovera någonting framöver. Dels för att vi just har byggt ett hus, dels för att Gizmo pluggar. Därför har vi beslutat att ägna oss åt vår trädgård. Det finns både eftersatta områden men även nytänk och utvecklingspartier. Skoj! För min kompanjon föll det sig naturligt av den anledningen att hon blev med sommarstuga.
Jag har redan bokat in ett par trädgårdsmässor i vår men även blivit medlem på diverse trädgårdshemsidor. Min nattlektyr består av frökataloger och jag längtar till februari då jag får börja förodla i ett söderfönster.
Det andra temat har jag ihop med min sambo. Sociala året. Vi ska försöka åka till stan lite oftare och göra saker ihop med våra vänner. Nyår var en bra start på ett sådant år. Nästa helg är det kalas igen men i den takten har vi inte tänkt att hålla på hela 2011. Nej, en gång i månaden känns lagom. I februari åker vi till Norrland och kanske får vi se Eldkvarn men i april vet vi att vi ska se Danko Jones på hemmaplan. Och vi har fortfarande långt framskridna planer på en längre resa vår, i synnerhet då det fanns respengar i en av julklapparna, men vi har ännu inte bestämt oss för vart. Vissa karameller är så goda att suga på.
Fint besök i trädgården - så länge de inte äter på äppelträden
