Kajans

Enkel efterrätt med lite lyxkänsla. Görs i förväg och är således perfekt vid stora kalas.

Ca 5-6 portioner

En burk marcarponeost (250 g)
2 äggulor
75 g vit choklad (för en sötare och chokladigare smak - ta 100 g)

Smält chokladen över vattenbad eller i microvågsugn. Rör färskosten smidig och tillsätt äggulor och smält choklad. Rör snabbt ihop smeten och lägg upp i portionsskålar. Ställ i kylen.

Servera med fruktsallad som läggs ovanpå moussen innan servering.

Jag gillar risotto. Äkta risotto. Och den går att variera in i det oändliga. Svamp är smarrigt men även soltorkad tomat men här har jag hittat en riktigt tiopoängare. Tyvärr så håller jag mig aldrig till receptet utan varierar mig från gång till gång och smakar mig fram men jag ska göra ett ärligt försök att redovisa mitt favoritrecept.


Ca 4 portioner

4 dl arborioris (och försök inte med något annat!)
2 dl riven parmesan
1-2 dl vitt vin
6-7 dl buljong
1 stor klick smör
1 knippe färsk sparris
1 burk kronärtsskockshjärtan
1 citron
3 msk olja
salt, peppar

Koka buljongen och håll den varm. Skölj och dela sparrisen i 2-3 cm långa bitar. Häll av spadet från kronärtskockan men spara det. Dela hjärtana i mindre bitar. Hetta upp oljan i en kastrull. Låt riset svettas tills kornen är glansiga och börjar bli lite genomskinliga. Tillsätt vinet och låt det puttra in i riset. Rör nästan hela tiden. När vätskan har kokat in, fyll på med spadet från kronärtsskockorna och buljong, cirka 1 dl åt gången. Rör och låt koka in. Använd en stor sked och kläm riskornen mot kastrullkanten så att så mycket stärkelse som möjligt utvinns ur kornen. Då blir risotton krämigare.

Provsmaka då och då. Balansera smaken mellan vin och buljong genom att tillsätta mer av det ena eller det andra och kolla kontinuerligt att riset inte blir överkokt. När riset börjar bli klart, häll i sparrisbitarna, rivet skal av citron (absolut inget vitt!) och smaka av med citronsaft.

Sista av allt, häll i kronärtsskockor, parmesanost och en klick smör. Smaka av med salt och peppar.

Servera med sallad och bröd. Mumselimums!

Vacker vägkant i Getingedalen

Kajan jobbar på. Är det inte festplaner så är det nya trädgårdsland. Är det inte fasadmålning så är det reseförberedelser. Vi körde hårt i helgen. Fast det var nog Grävar'n som körde hårdast. Han var här i två dagar och gjorde väldigt bra ifrån sig. Tomten är återställd. Nästan snyggare än innan. Äntligen börjar gården, och ytorna runt det nya huset, kännas färdig.

Men det är mycket kvar. Jag vet inte när det kommer att kunna kallas klart.

När Grävar-Håkan ändå var i Getingedalen så fick han även gräva ur vårt igenkorkade avloppsdike. Vi förväntar oss en inspektion inom kort och den kommer att resultera i en dyr installation. Vårt avloppssystem håller inte måttet. Och egentligen tycker jag nog att miljölkontoret har rätt. Förr, när man inte visste bättre, så ledde man ut avloppen i närmaste dike men nu känns det inte riktigt up to date. Det är bara att bita i det sura äpplet och bli laglig.

Håkan fixar både jord...

 

...och grus. Gizmo skulle kunna bli en exemplarisk kommunalarbetare.

Grävar-Håkan fick även följa med Gizmo på en liten runda runt huset. Och här har vi tänkt att bygga si och här har vi tänkt att bygga så. Både si och så kräver en del grävarbete så jag undrar om du kan hjälpa oss med det? Grävar-Håkan var positiv. Det kändes bra. Han är duktig och bra att ha och göra med.

Samtidigt kände jag att det skulle vara skönt att ta en sak i taget. Mitt hjärna går i baklås när jag ska tänka på nästa projekt innan det nuvarande är färdigt. Samtidigt är det svårt att låta bli att drömma.

Eftersom Grävar-Håkan skötte sig själv så kunde vi ägna oss åt andra saker. Bilen blev lagad. Burning Goat planerades på detaljnivå. Ett nytt trädgårdsland blev till. När vi anlade trädgårdsland nummer ett för sju år sedan så ville jag att det skulle vara ganska litet. Jag hade aldrig odlat förut och befarade att jag inte skulle kunna sköta hur mycket odlingar som helst. Och så var det nog. Men nu har mina fingrar blivit riktigt mörkgröna så ett nytt trädgårdsland känns mitt i prick. Minst ett. Det kommer att bli fler. Bara vitlök skulle jag kunna odla flera hektar.

Camilla har fått nya rör

På söndagen skulle vi peta ner fröna men vi fick motstånd. Vädret var mulet, medelvarmt, fuktigt och vindstilla så knotten stormtrivdes. Vi gjorde fem attacker. Hur jävla svårt skulle det vara peta ner några frön? Hur jävla svårt som helst kan jag meddela. När knotten är som flest och mest aggressiva finns det inga motmedel. Vi kapitulerade. Det tog en hel dag att sätta mangold, bönor och ringblommor men in the end of the day var de, trots alla flygfän, i jorden.

Måndag och tisdag har inneburit en helt annan väderlek och det har gått hur bra som helst att vara ute. Måndagen tillbringade jag dock i Stockholm på min, vid det här laget, rituella dagstur med mamma. En gång om året åker vi till huvudstaden och shoppar och med åren har vi blivit allt bättre på det. Inte shoppingen i sig men på Stockholm. Vi går inte längre samma gator som förr och vi försöker inte göra hela stan utan vi har dragit ner både på tempot och området och håller en njutningsfull fart utan särskilda destinationer i sikte. Vi undviker dessutom de värsta turiststråken nuförtiden och har hittat alternativa, lite personligare pärlor.

Färgglatt i Stockholm

Om Gamla Stan går att jämföra med en välkokt och rödskimrande kräfta så är Västerlånggatan dess bajskanal. Gamla Stan är ju egentligen jättefint men Västerlånggatan får mig att undvika området. Tills jag insåg att det fanns så otroligt många andra gator och platser som inte är lika galna. Österlånggatan till exempel. Lugn och fridfull med riktiga pärlor till butiker. Och Galleri Hagström förstås... Där vill jag ställa ut någon gång. Och det skulle faktiskt kunna bli på riktigt eftersom det är långt ifrån något prettogalleri. Fast Galleri Hagman på Hornsgatan går nästan lika bra. De har samma attityd. Det är inte galleristen som väljer sina utställare utan man hör av sig själv och bokar in sig nån vecka eller två.

Kajan och mamman på bussutflykt

Idag är det tisdag, solen skiner och jag har återigen suttit på en badstrand. På arbetstid. Sen kom jag hem och tog tag i målningen. Strykning två. Detta möjliggjordes tack vare rygg-Jesus. I fredags besökte jag Rehab-Stefan. Vad har du gjort, frågade han. Du är alldeles spänd och knölig. Jag har snickrat och målat ett hus, sa jag. Sen körde han igång med sina nålar och nävar. Och Stefans massage är inte den där behagliga varianten med doftljus och delfinsång. Nej, nu snackar vi rehab och triggerpunkter, lysrör och Radio RIX. Han uppehåller sig på samma ställe tills det är bra helt enkelt. Hur jävla ont det än gör. Annars blir det inte bra.

Han du ont här, frågar Stefan.
Ja där har jag haft besvär, till och från, i tio år, svarar jag. När det är som värst skär det som knivar annars är det bara lite kliigt och bortdomnat.
Du har en låsning, säger Stefan och börjar trycka. En kota klämmer tydligen på en nerv.

Han fixar min låsning! På 20 minuter fixar han det som har besvärat mig i tio år. My Jesus.

Imorgon ska solen fortsätta att skina och jag ska återigen sitta på en badstrand och applådera den ena kanonkulan efter den andra. Sen ska jag orka igenom torsdagens vattenkrig också. Sen får jag semester. Midsommarafton blir en perfekt målardag.

Det finns dock ett litet moln på min himmel. Jag visste att det skulle dyka upp, bara inte när. Min morfar är riktigt dålig nu. Hur länge till ska han orka?

Midsommarblomster med tajming

Jo men jag jobbar så gärna. Har man ägnat läsåret till att fostra ungarna till sköna individer så kan man lugnt luta sig tillbaka och njuta av frukterna nu. Vi tar vara på vädret och åker på den ena badutflykten efter den andra och våra sommarlovsbarn på fritids sköter sig exemplariskt. Jag, och mina kollegor, kan koppla av, softa i solen och vara stolta.

Det är ju egentligen på loven man ska jobba. Sen i mörkaste, jävligaste november ska man ta ledigt. Då är det som grinigast att jobba. Det ska jag komma ihåg till nästa år.

Camilla är trasig. Ljuddämparen har gått av. Ett halvår för tidigt. Hade det hänt i höst hade vi haft en verkstad att laga henne i. Nu blev det till att kräla i gruset för Gizmo. I vanliga fall hade han fixat det på en förmiddag men den här gången var det något som inte stämde. De nya delarna passade inte och då är goda råd dyra. Det blev till att åka olagligt men vår gamla tvåförtifemma. Tur att de inte hade hämtat den än. Tack och lov kunde han byta till laglig Polo hos mig på jobbet men min planerade ärenderunda efter jobbet gick om intet. Det kändes alltför vanskligt att köra in till stan i en avställd bil.

Camilla är inte fit for fight

Och utan målarfärg går det inte att måla. Så i eftermiddag har jag faktiskt tagit det ganska lugnt. Det låg lite trädgårdsporr i brevlådan och solen sken ute så saken var biff. Sojabiff.

Värt att dokumentera: Kajan kopplar av

 

Vissa tycker dock att vi ska gör något annat...

Jag googlade på Lepigen. Man blir ju lite misstänksam när något är för bra för att vara sant. Jorå, jag kan betrakta mig som dopad i ett idrottssammanhang. (Kan man vara dopad i andra sammanhang?) Det skulle nästan vara lite kul om någon ville testa mig. Jag skulle bli lite stolt om jag åkte dit på ett dopingtest. Tänk er rubrikerna: 40-årig orienteringsmotionär dopad. Körde dessutom i olaglig bil. Det skulle bli de första rubrikerna i min idrottskarriär. Jo men fan. Det skulle vara kul. Nu går jag och väntar på mustaschen.

Lepigen is da shit. Helt klart. Jag beställde en ny burk igår.

Uppåttjack!

Imorgon bitti kommer grävar'n. Han som var här i höstas då byggprojektet inleddes. De schaktmassor som han grävde bort för husgrunden har legat som en bergskedja runt det nya huset och nu ska han äntligen ta bort dem. Eller rättare sagt sprida ut dem. På grannens äng. För grannen vet inte att det är hans äng. Jo, men nu vet han nog det förresten men han bryr sig inte om den. Eller vaddå han, det är ju en stiftelse som äger den. Fast vi vill äga den egentligen. Och det ska vi. I framtiden.

Ny fräsch jord som ska spridas ut och lappa ihop vår sönderkörda tomt

I övrigt hoppas jag att helgen innebär bilmekande och husbygge. En del fasadmålning också. Fast det beror på vädret. Måla bör göras under uppehåll.

Imorgon ska Rehab-Stefan få ta hand om min stela målarnacke så att jag kan fortsätta ett varv till runt huset. Måla är egentligen ganska tråkigt. Fast det blir lite roligare med Silverbullit i högtalarna.

I väntan på strykning två

Potatis!

 

Ögonfröjd

Nu vet jag vad det är. Nu har jag fattat varför jag är så pigg och får så mycket gjort. Det måste vara Lepigen Superstrong Synephrine. Jag blev rekommenderad att ta ett naturpreparat, ett kosttillskott för att öka ämnesomsättningen i kroppen och höja mitt låga blodtryck. Det skulle vara helt ofarligt och jag tyckte att det var värt att prova. Jag har tagit en tablett om dagen i två månader nu och fick plötsligt för mig att jag skulle läsa på burken.

 

Häpp! Där fick jag förklaringen till varför jag har mått så bra på sistone. Lepigen ger mer energi och ökad prestationsförmåga vid exempelvis träning, nattarbete eller annan ansträngande aktivitet. Motverkar fysisk och mental trötthet och stärker välbefinnandet.

Kan det vara så enkelt? I så fall ska jag äta Lepigen i resten av mitt liv. Vidare läser jag att Lepigen kan fungera som kroppens adrenalin, det innebär en ökning av blodtrycket vilket gör att blodet rusar snabbare genom kroppen. Blodet levererar syre till kroppscellerna. Kroppens celler använder oxygen och fett för att producera energi (metabolism).

 

Coolt! Men är det sunt att experimentera på det här sättet? Det verkar ju inte ge några biverkningar?

 

 

På topp?

 

Fast lite ont i ryggen har jag allt. Där kan inte Lepigen hjälpa mig tyvärr. Jag ska nog ringa Stefan på måndag. Min kroppsliga helbrägdagörare. Medelst nålar, vacuum och starka nypor har han lyckats få bort alla möjliga krämpor förut och nu är det dags igen. Ju mer jag orkar göra, desto ondare får jag i ryggen. Tre dagar med ved, en veckas fasadmålning och en helgs skruvande av gipsskivor i taket har satt sina spår.

 

Det har varit skolavslutning! Därmed går mitt jobb in i den vilsamma fasen. Lugnet efter stormen liksom. Inte för att jag någonsin har särskilt jobbigt på jobbet, nej jag valde skola med omsorg, men när sommarlovet inträder så sjunker intensiteten avsevärt. Antalet ungar, måsten och tider att passa likaså.

 

Nästa vecka innefattar en planeringsdag utan barn och fyra dagar med 15 barn. Veckan därpå innebär tre dagar med barn, de övriga två är jag ledig tack vare midsommar och en dagstur till Stockholm med mamma. En 40-årspresent. Först hade vi bokat in oss fredagen den 18 juni men så kom mamma på att det skulle vara kungligt bröllop dagens därpå och därmed kanske lite småkaos i Stockholm. Tur att hon är med i matchen. Det där bröllopet vill jag för allt i världen hålla mig på avstånd från. Måndagen den 21 juni har nog Stockholm baksmälla så då passar vi på att turista.

 

Sen börjar min S.E.M.E.S.T.E.R.

 

 

Gulltörel - en favorit i rabatten

 

 

Midsommarafton innebär ingenting för mig i år. Gizmo jobbar och jag siktar hellre på The Burning Goat Festival. Planeringen går framåt och vi går från klarhet till klarhet. Frågan är om vi får några gäster?

 

Hur gick det då för lokförar'n på sina tester i Hallsberg? Inget vidare. Nej, det föll på matematiken. Det är Gizmos svaga länk. Besvikelsen var stor under återstoden av dagen men sen reste han sig och blickade framåt. Nu har han just författat och postat nästa ansökan. Biogastekniker. Vi väntar med spänning.

 

 

Blivande biogastekniker?

 

Matteprovet var inte hans enda motgång den här veckan. Ytterligare en av Gizmos kompisar har dött. Killarna som levde hårt under 80-talet orkar inte längre än så här. Sorg är så tärande.

 

Det är helg och storm i Getingedalen. Jag passar på att dreja och läsa. Fotbollen skiter jag nästan i. Ser att väderprognosen för den kommande veckan är fin så då kan jag fortsätta mitt målande av fasaden. Och påtandet i trädgårdslanden. Och njutandet på trappan på baksidan.

I am the log lady.

I dagarne tre har jag sågat, kapat och staplat ved. Å nu snackar vi högt tempo och tiotimmarspass. Vi hyrde en vedklyv med klös så det var bara att kavla upp skjortärmarna och köra järnet. Inte för att det är särskilt dyrt att hyra en vedklyv, inte ens en med klös, utan för att det helt plötsligt infann sig ett lämpligt tillfälle. I vårt liv är de sällsynta. Dessutom skulle det bli jäääävligt skönt att bli av med alla stockar och stubbar som har blivit liggande på tomten i över ett år. För vår del kunde de ha legat ett tag till men för min far, kaminmannen var dessa en nagel i ögat och han hade svårt att koppla av då han kom på besök.

Skämt åsido, det var verkligen dags att klyva skiten om den skulle vara torr till vintern.

Kaminmannen, Herr Hawaian Tropic och The Log Lady.

Jag vet inte vem som har tagit kortet men det är en intressant komposition.

 

Herr Kokos och hans mamma staplar ved

 

Det är tur att det finns två spikmattor i Getingedalen. För efter tre dygn i intimt samarbete med ved har ryggen blivit både öm och krum. På oss båda.

Men det har även hunnits annat. Jag vet inte var denna energikick kommer från men man får vara glad så länge den håller i sig. Just nu mår jag alldeles förträffligt. Magen sköter sig, jag har tak över huvudet och en sambo som fortfarande skriver puss i sina textmeddelanden. Kan det vara så enkelt?

Den nya verksta'n blir mörkare för varje dag som går. Jag hinner några penseldrag varje kväll och snart har jag gått ett varv runt hela kåken. Då är det bara att börja om med strykning nummer två. De där trekanterna på gavlarna får någon annan ta. Någon som kan stå på stege, hålla i en pensel, en färghink och röka samtidigt. Det kan inte jag.

Ett allt svartare hus

Samma person som genomgår tester för att komma in på lokförarutbildningen. De två första har han klarat och gått vidare till steg tre. Imorgon ska han till Hallsberg och skriva prov, författa brev och träffa psykolog. Men det är inte säkert att det är just lokförare han ska plugga till. Nej, jag tror att biogasutbildningen lockar mer men den ansökan ska inte vara inne förrän om en vecka.

Prover och ansökningar. Som om vi inte hade viktigare saker att stå i.

Igår kväll gjorde vi en långsiktig planering. Detta är värt att notera eftersom det sker så sällan när man lever med G. Den sträckte sig ända till den 15 juli då vi far till Amerikat. Den stora anledningen till detta sammanträde var The Burning Goat Festival. Vår gemensamma födelsedagsfest. Den 10 juli blir det tafflus gigantus i Getingedalen och det är inget man ordnar i en handvändning. Inte när det ska bokas musikaliska liveakter, lagas mat till fler än 40, resas tält av storlek stor, byggas brännbara getter, knåpas musiktävling, designas Festival Merch skrivas tipsfrågor och göras spellistor.

Som vårt bollplank och stadiga stöd har vi generalen till förra årets stora happening, The Burning Toad Festival. Inte nog med att han kommer hit och förgyller vår tillvaro (hans fru står för förskönandet av densamma) före, under och efter festivalen. Han vet också vilka våndor vi genomgår, han vet hur en festivalsten ska dras. Själv blir jag nog logistikchef. Den som får magkatarr lagom till invigningen.

Men satan vad kul det ska bli att åka till New York. Det var ett tag sedan.

En fungerande tvättstuga! Halleluja!

 

Låt mig presentera familjens senaste tillskott: Camilla

Måndag.

Ledigt.

Det gäller att ta tillvara på sådana dagar. Den här gången var även G ledig så vi hade för avsikt att hinna så många som möjligt av de arbetsuppgifter som kräver att man är två. Redan vid nio rullade vi hemifrån. För sista gången i gamla Volvon och med släpkärra. Vi skulle göra en ärenderunda. En tråkig sådan så vi hoppades att den skulle gå snabbt och smidigt så att vi fick komma hem till dalen så fort som möjligt.

Tiotusen kronor fattigare men med en väldans massa bra och nödvändiga saker kom vi hem igen och satte snabbt igång med projekt 1: Montering av gipsskivor i taket.

Nästan 100 gipsskivor till taket

Vi hann inte långt innan mina föräldrar och mormor kom på besök. Vi lade ner skruvdragarna för en stund, det blev för många hantverkare och tyckare på samma plats, och åt jordgubbar istället. Därefter hade vi fått nya krafter och projektet flöt på i stort sett felfritt. De fel som uppstod kunde vi utan problem justera.

Halvfärdigt innertak i väntan på målning

Efter det föreslog jag att vi skulle passa på att få ner våra sättpotatisar i jorden. Projekt 2. Hög tid om vi ska hinna äta dem i sommar. Utan att bli osams en enda gång bestämde vi var potatislandet skulle ligga och rörande överens startade vi den svettiga grävningen. Ett par timmar senare hade vi ett finfint potatisland med tre sorters groende knölar dolda under ytan.

Potatisland nedanför växthuset

Vid det här laget hade vi kunnat tacka varandra för en lyckad dag och avsluta slitet men fyllda av lycka och endorfiner tog vi oss an även projekt 3; den nya tvättstugan. Under tiden vi var i stan och gjorde ärenden hade rörmokar'n varit hos oss och gjort både reparationer och installationer. Förberett för vattnet till nya verkstan, lagat en liten läcka och dragit rör till vår nya tvättstugeavdelning.

Ni stackare som har varit i vår källare vet att det är ett fruktansvärt ångestframkallande ställe. Nej, man går helst inte tillbaka dit om man verkligen inte måste. Där har vi haft vår tvättmaskin och där har vi haft en vask utan avlopp. Slaskvattnet har runnit ner i en balja som vi har tömt i en snuskig golvbrunn vid behov. Jävligt opraktiskt.

Nu äntligen hade vi samlat på oss tillräckligt många anledningar att ringa socknens rörmokare och nu äntligen har han dragit vattenledningar så att vi kan ha en ordentligt tvättho. Med avlopp. Projekt nummer 3 bestod alltså av att montera och installera skåp och bänk till vår nya lilla tvättstuga. Nu slipper vi ha all tvätt osorterad i ett kompostgaller. Nu slipper jag göra rent penslar och orienteringsskor i köket.

Snart färdig tvättstuga värt namnet

Å så kom tisdagen. En vanlig tisdag med ovanligt bra väder och jag är lika tacksam som vanligt att jag har det jobb jag har. Ett jävligt dåligt betalt UTOMHUSJOBB. Direkt när jag kom hem satte jag igång med ett av alla byggprojekt som jag klarar själv och som äntligen gör skillnad; målningen. Fan vad bra det blir. Men nu måste jag nog lägga mig på spikmattan en stund.

Före

 

Efter lite Falu svart

 

Taksprången har också snickrats klart...

 

...och isoleringen är nästan färdiglagd på vinden.

Detta får ni dock ingen bild på eftersom det kräver att jag måste

gå upp på stegen och det gör jag inte om jag inte är tvungen.

Ni får hålla tillgodo med en bild på den skitiga vindsluckan.

 

 

Å så lite trädgårdsporr:

 

Rädisor på väg upp

 

Alpklematis som snart slår ut

 

Skuggmorell i blom

 

Funkian med sina karaktäristiska blad

 

Den pittoreska juvelen i Getingedalen har dock en baksida också...

 

Nästa helg gör vi ett avbrott i byggandet och tar oss an veden.

Solen ska fortsätta att skina så jag ser faktiskt fram emot ytterligare en slitig utomhushelg.

Jag gillar livet på landet. Skarpt.