Kajans

Vacker vägkant i Getingedalen

Kajan jobbar på. Är det inte festplaner så är det nya trädgårdsland. Är det inte fasadmålning så är det reseförberedelser. Vi körde hårt i helgen. Fast det var nog Grävar'n som körde hårdast. Han var här i två dagar och gjorde väldigt bra ifrån sig. Tomten är återställd. Nästan snyggare än innan. Äntligen börjar gården, och ytorna runt det nya huset, kännas färdig.

Men det är mycket kvar. Jag vet inte när det kommer att kunna kallas klart.

När Grävar-Håkan ändå var i Getingedalen så fick han även gräva ur vårt igenkorkade avloppsdike. Vi förväntar oss en inspektion inom kort och den kommer att resultera i en dyr installation. Vårt avloppssystem håller inte måttet. Och egentligen tycker jag nog att miljölkontoret har rätt. Förr, när man inte visste bättre, så ledde man ut avloppen i närmaste dike men nu känns det inte riktigt up to date. Det är bara att bita i det sura äpplet och bli laglig.

Håkan fixar både jord...

 

...och grus. Gizmo skulle kunna bli en exemplarisk kommunalarbetare.

Grävar-Håkan fick även följa med Gizmo på en liten runda runt huset. Och här har vi tänkt att bygga si och här har vi tänkt att bygga så. Både si och så kräver en del grävarbete så jag undrar om du kan hjälpa oss med det? Grävar-Håkan var positiv. Det kändes bra. Han är duktig och bra att ha och göra med.

Samtidigt kände jag att det skulle vara skönt att ta en sak i taget. Mitt hjärna går i baklås när jag ska tänka på nästa projekt innan det nuvarande är färdigt. Samtidigt är det svårt att låta bli att drömma.

Eftersom Grävar-Håkan skötte sig själv så kunde vi ägna oss åt andra saker. Bilen blev lagad. Burning Goat planerades på detaljnivå. Ett nytt trädgårdsland blev till. När vi anlade trädgårdsland nummer ett för sju år sedan så ville jag att det skulle vara ganska litet. Jag hade aldrig odlat förut och befarade att jag inte skulle kunna sköta hur mycket odlingar som helst. Och så var det nog. Men nu har mina fingrar blivit riktigt mörkgröna så ett nytt trädgårdsland känns mitt i prick. Minst ett. Det kommer att bli fler. Bara vitlök skulle jag kunna odla flera hektar.

Camilla har fått nya rör

På söndagen skulle vi peta ner fröna men vi fick motstånd. Vädret var mulet, medelvarmt, fuktigt och vindstilla så knotten stormtrivdes. Vi gjorde fem attacker. Hur jävla svårt skulle det vara peta ner några frön? Hur jävla svårt som helst kan jag meddela. När knotten är som flest och mest aggressiva finns det inga motmedel. Vi kapitulerade. Det tog en hel dag att sätta mangold, bönor och ringblommor men in the end of the day var de, trots alla flygfän, i jorden.

Måndag och tisdag har inneburit en helt annan väderlek och det har gått hur bra som helst att vara ute. Måndagen tillbringade jag dock i Stockholm på min, vid det här laget, rituella dagstur med mamma. En gång om året åker vi till huvudstaden och shoppar och med åren har vi blivit allt bättre på det. Inte shoppingen i sig men på Stockholm. Vi går inte längre samma gator som förr och vi försöker inte göra hela stan utan vi har dragit ner både på tempot och området och håller en njutningsfull fart utan särskilda destinationer i sikte. Vi undviker dessutom de värsta turiststråken nuförtiden och har hittat alternativa, lite personligare pärlor.

Färgglatt i Stockholm

Om Gamla Stan går att jämföra med en välkokt och rödskimrande kräfta så är Västerlånggatan dess bajskanal. Gamla Stan är ju egentligen jättefint men Västerlånggatan får mig att undvika området. Tills jag insåg att det fanns så otroligt många andra gator och platser som inte är lika galna. Österlånggatan till exempel. Lugn och fridfull med riktiga pärlor till butiker. Och Galleri Hagström förstås... Där vill jag ställa ut någon gång. Och det skulle faktiskt kunna bli på riktigt eftersom det är långt ifrån något prettogalleri. Fast Galleri Hagman på Hornsgatan går nästan lika bra. De har samma attityd. Det är inte galleristen som väljer sina utställare utan man hör av sig själv och bokar in sig nån vecka eller två.

Kajan och mamman på bussutflykt

Idag är det tisdag, solen skiner och jag har återigen suttit på en badstrand. På arbetstid. Sen kom jag hem och tog tag i målningen. Strykning två. Detta möjliggjordes tack vare rygg-Jesus. I fredags besökte jag Rehab-Stefan. Vad har du gjort, frågade han. Du är alldeles spänd och knölig. Jag har snickrat och målat ett hus, sa jag. Sen körde han igång med sina nålar och nävar. Och Stefans massage är inte den där behagliga varianten med doftljus och delfinsång. Nej, nu snackar vi rehab och triggerpunkter, lysrör och Radio RIX. Han uppehåller sig på samma ställe tills det är bra helt enkelt. Hur jävla ont det än gör. Annars blir det inte bra.

Han du ont här, frågar Stefan.
Ja där har jag haft besvär, till och från, i tio år, svarar jag. När det är som värst skär det som knivar annars är det bara lite kliigt och bortdomnat.
Du har en låsning, säger Stefan och börjar trycka. En kota klämmer tydligen på en nerv.

Han fixar min låsning! På 20 minuter fixar han det som har besvärat mig i tio år. My Jesus.

Imorgon ska solen fortsätta att skina och jag ska återigen sitta på en badstrand och applådera den ena kanonkulan efter den andra. Sen ska jag orka igenom torsdagens vattenkrig också. Sen får jag semester. Midsommarafton blir en perfekt målardag.

Det finns dock ett litet moln på min himmel. Jag visste att det skulle dyka upp, bara inte när. Min morfar är riktigt dålig nu. Hur länge till ska han orka?

Midsommarblomster med tajming