Kajans

Vi har en hel del snö men det fattas det där lilla lilla extra för att det ska gå att åka skidor. Hade jag ett par rejäla, oömma turskidor så hade jag kunnat ge mig ut men jag äger inga sådana. Jag är egentligen inte den sortens skidåkare. Förra helgen gav vi oss ut på en tur snöpulsning istället. Alla behöver komma ut och att traska på vägen är trist. Vi kämpade i flera timmar och tog en kaffepaus i Tomasbodastugan i halvtid. Detta är min definition av kvalitetstid. Motion, dagsljus, mysig stuga, kaffe, en glad hund och en glad sambo - kan det bli bättre? Inte för mig. Om man sedan ägnar resten av helgen åt filmer och brasor så blir jag ännu nöjdare. Fattas bara lite mat men det är något jag får se fram emot istället. Tänk vad människan är anpassningsbar. Jag tänker inte alls lika mycket på mat längre och suget har också blivit svagare. Bantningen går bra.

Vilka filmer har vi sett sedan sist då? Jo Varg (jaha?), Låt den rätte komma in (den är bra trots vampyren!), Pineapple Express (helt galen film som min syrra har varit med och gjort), Eternal Sunshine Of The Spotless Mind (repris för att den är bra), Eyes Wide Shut (också repris men den är ju lite schysst), Cass (sådär) och Revolutionary Road (sevärd amerikansk norénhistoria).

G var i Stockholm i veckan för att undersöka sina knän. Det som är opererat bedöms fortfarande vara under läkning och är därför ännu inte bra (fast det har gått fem månader) och det nya knät, om jag får kalla det så, ska han tillbaka och magnetröntga på torsdag. Ett jävla rännande till Stockholm men finns det en vårdgaranti så finns det. Han får betalt för resorna. Den här gången tar jag ledigt och åker med så får vi en trivseldag i Stockholm ihop. Det kan behövas eftersom den här helgen plötsligt ändrade riktning.

Någon i Gs familj har trasslat till det för sig och den enda som kunde komma till undsättning var G. Efter att ha varit jävligt förbannad på vederbörande i ett par dagar och efter 150 telefonsamtal till diverse institutioner och berörda parter så blir det ändå G som får ta hela sin helg, plus motvillig semester på måndag, i anspråk för att reda ut vissa saker och göra en rätt så lång resa. En ekonomisk ersättning för detta kommer vi att få men den ack så välbehövliga lediga återhämtningstiden går förlorad.

Den trasslande delen av Gs familj kommer, trots detta, fortsätta att trassla då vissa andra delar av Gs familj underblåser trasslandet genom att alltid finnas till hands, hjälpa till och ställa upp. Dalta, som G uttrycker det. Min erfarenhet av trasslande familjer är dålig men jag är en uppmärksam, lyhörd och aktivt läsande person som har lärt sig att man bör stänga dörren för sina trasslande familjemedlemmar. Fruktansvärt svårt förmodligen men det kan vara det enda sättet att få slut på trasslandet.

Det är till och med så illa att G inte tänker gå på personalfest ikväll. Det har aldrig hänt förut. Personalfesterna på Busslink verkar inte gå av för hackor. Jag trodde att min kväll skulle bestå av skjutsning och hämtning men han verkar inte orka med något party. Enligt honom valde han att stanna hemma för att mysa med mig men det tror jag är en förskönande omskrivning.

Hur som helst, jag mår alldeles utmärkt och har en behaglig helg på hemmaplan med en blandning av vila och städning. De sista spåren av julen åkte ut även om G gärna vill ha julstjärnan uppe året om. Den ger ett så behagligt sken i köket. Apropå köket - G fick en snilleblixt häromdagen som har fått mig att börja läsa IKEA-katalogen igen. Den vedspis som stod i sovrummet när vi flyttade in - ja det hade varit ett kök där förut - skulle vi vilja få in i vårt nuvarande kök men vi har inte vetat var och hur. Tills nu. Nu vet vi och nu föll alla pusselbitarna på plats. Vårt kök är härligt men det skulle kunna bli ännu mera funktionellt. Men det blir väl 2010...

Jag hade velat bifoga några färska foton men lyckades inte. Jag har pajat bilddatorn. Tror jag. Jag är lite nervös för att berätta detta för IT-enheten...

Häromdagen avslutade jag Katarina Mazettis Mitt himmelska kramdjur. Ni vet hon med grabben i graven. Lika lättläst och onödig som underhållande och trevlig. Hur som helst, i den figurerar en karaktär som har blivit av med sin läkarlegitimation på grund av ett tragiskt missöde och tankarna går direkt till min far. Denna läkare var så innerligt trött på patienter, och människor i största allmänhet, som gick omkring och gnällde, bar på välfärdsproblem och var missnöjda med allt och alla. Därför gav han dessa människor en dödsdom, små chanser att överleva och dåliga prognoser. Patienterna reagerade förstås med att rasa ihop, be om utlåtanden från andra läkare och mirakelläkemedel men till sist hände ändå alltid samma sak:

De rasade, de grät och klagade och bråkade men till sist fann de sej och började inse hur bräckligt och dyrbart livet var. /..../ En del bröt med sitt tidigare liv och följde sina drömmar, de drömmar som de dittills inte sett det praktiskt möjligt att förverkliga. /.../ De skrattade mycket mera och de slutade alldeles klaga över småsaker. /.../ Och då gav jag dem ett nytt besked, ett som gav dem livet tillbaka. Det var inte svårt att hänvisa till att prover förväxlats, att sjukdomen fått ett oväntat förlopp. (s. 102-103)

Varför blev han då av med sin legitimation? Jo, en av patienterna tog sitt liv och vid obduktionen kunde man inte finna minsta spår av den dödliga åkomma som läkaren hade sagt att han led av.

Eftersom detta inte alls är huvudtemat i boken så har jag på intet sätt förstört läsupplevelsen för dig som kanske hade tänkt att läsa Mitt himmelska kramdjur. Den handlar egentligen om något helt annat.

Just nu läser jag David Eberhards I trygghetsnarkomanernas land. Sverige och det nationella paniksyndromet. Det bör alla göra. Den är otroligt intressant och tankeväckande. Här är en direktlänk till en internetbokhandel där du kan köpa den för 36 kronor. Inklusive porto och frakt. Vad väntar du på?

Jag har upptäckt SVT Play. Det får mitt liv att fungera ännu bättre. Jag kan se På Spåret när jag vill.

Apropå TV. Jag såg Dokument inifrån (Avsnittet hette Livspusslet) och det handlade om stress. Två psykologer berättade saker som jag redan visste men det var skönt att se att någon mer hade fattat det: Även positiv stress är skadlig i längden. Det är omöjligt att vara engagerad och framgångsrik på ALLA områden. Jobb, familj, träning, socialt umgänge osv. Jobben tar allt mer utrymme i våra liv - vare sig vi har valt det eller inte - och balansen mellan jobb och fritid är svår att hitta. Länk till programmet - som naturligtvis går att se på SVT Play!

Om jag blir stressad så är det INTE på grund av mitt jobb. Om jag blir rik så är det INTE på grund av mitt jobb. Mitt jobb har väldigt liten plats i mitt liv. Jag jobbar för att kunna ha ett liv. Jag hänvisar ånyo till mitt motto:

Jag tror på ett liv före döden. Eller som Martin Vikingsson i Svenska Akademin uttrycker det: Ta vara på livet, arbeta mindre, lev billigare, nära naturen och dina kära.

Så där ja! Nu infann sig inspirationen igen.

Jag bantar men jag försöker att inte tänka på det. Vet ni hur mycket tid jag får över av att banta? Uppenbarligen ägnar jag en hel del tid åt mat i vanliga fall. Planering, inköp, tillagning och efterarbete. Jag saknar inget av detta. Jag är dock sugen på att ÄTA mat hela tiden men det får jag inte. Jo jag får men jag vill inte. Det är nämligen det jag har gjort, med alltför god aptit, under hösten och julen and now it's pay back time. Jag har tappat flera kilo redan och kroppen mår bättre för varje dag så jag kör ett par veckor till. Då kommer jag garanterat att komma i mina gamla kläder igen. Hur svårt kan det va?

G sympatiserar med mig och passar på att fasta. Fast det kanske inte handlar om sympati utan snarare taktik. Om man ska fasta så är det nog smart att göra det medans sambon inte sitter och smaskar i sig godsaker. Han ska iväg och kolla sina knän igen förresten. Nu har nämligen även det andra börjat spöka. Vilken följetong. Hans version av tillvaron går att läsa om på hans blogg.

Här händer det faktiskt inte så mycket annat. Vi ser hur vintern kommer och går men aldrig tillräckligt mycket för att vare sig kunna åka skidor eller få vårkänslor. Helgen var mycket behaglig trots att det kulinariska inslaget, som annars brukar prägla vår gemensamma lediga tid, saknades. Vi fick ersätta det med brasa, backgammon, goda böcker och gott... te. Så här i dystra besparingstider hade vi ju ändå valt att äta och dricka gott för att ha någon ljusglimt i tillvaron. Det blev väl för mycket av det goda. Tur att man späker sig ett par veckor för då blir man inte så bortskämd. Ge mig en kokt potatis och jag jublar. Dessutom kommer magsäcken att krympa så det kanske räcker med en halv.

Snart är det helg och almanackan är tom. I love it.

Sista dagen med fast föda på länge börjar med en härlig frukost. Vi äter bara frukost tillsammans på helgerna. Om ens då. Därför satsar vi rejält. I somras kom vår vän H hit för att beskära träd. Vi hade inte hunnit duka av frukosten när han klev in och när han får se vårt köksbord utbrister han Har ni gäster eller?

Nåväl, det var busväder ute. Tögrader och halvstorm men vi var tvungna att gå ut iallafall. Även om vi behöver lite understimulerande tillvaro ibland så stämmer det inte överens med vad vår hund behöver. Tvärtom. Den senaste tidens understimulans har fått henne att begå mord. På sin säng.

Vi matar fåglar. I äppelträdet på baksidan hänger det fyra olika anordningar för fågelmat. Dessa är välbesökta och det är lika kul varje vinter att studera pippifåglarna. Därför önskade jag mig en fågelbok i julklapp för ett par år sedan. Det är ännu roligare att studera fåglar om man vet vad de heter. Inte förrän i år började vi läsa fågelboken på allvar, alltså inte bara vad de heter utan också hur de låter. Att i text försöka illustrera ett läte och sedan läsa ut det är skrattframkallande. Vad sägs om Dalripans errp-errp-errp eller Tofsvipans pjeu-vii med tydlig leksakskaraktär. Vaa?! Lappsparven sjunger prity-trilli-tjyr och Blåmesen, en av våra trogna besökare, är mycket silvrig i tonen siii-siii-siii-syrrr. Skitkul!

Efter en halvtimmes läsande och garvande kom vi på att dessa fågelläten med all sannolikhet måste finnas på nätet. Mycket riktigt. På så sätt fick vi höra att Lappmesens tjytt-tjytt å ena sidan inte låter tjytt-tjytt men å andra sidan nog inte kan skrivas mera onomatopoetiskt än så. Ibland räcker inte språket till.

Apropå relationer. Det finns tre kategorier människor för mig. De jag vill vara med, de jag måste vara med och de jag helst vill slippa. Ibland funderar jag på varför jag gillar vissa och andra inte men det ska jag sluta med. Det är så svårt att sätta fingret på en exakt orsak eftersom det sällan är en exakt orsak. Det enda jag har kommit fram till är att människor som jag undviker är energitjuvar. Sådana som tar mer energi är vad de ger mig. Om de ens ger någon alls. Dessa väljer jag bort. Krasst. Livet är för kort för att umgås med dessa.

Människor som jag inte kan välja bort, släktingar och kollegor, tvingar mig att blunda och att göra det bästa av saken. Istället för att bita ihop så försöker jag hitta det bästa i varje relation, oftast finns det något positivt hos var och en, och fokusera på det. Många gånger är dock dessa släktingar och kollegor riktigt roliga. Jag slipper bita ihop.

Sen finns det människor som ger mig energi och gör mig till en bättre människa. Dessa väljer jag att vara med.

Igår slöts en cirkel i mitt liv. En latent cirkel. 1996 var jag sjuk. Jag låg på sjukhus större delen av året för att jag var så deprimerad att jag inte fick vara ensam. Hur som helst, jag läste och skrev en hel del under det här året. Det skrivna finns kvar, och det är ingen rolig läsning, men det lästa finns inte kvar då den behandling jag genomgick fick mig att tappa minnet. Något som jag varken då eller nu inte alls upplevde som särskilt obehagligt. Vem fan vill minnas att man mådde pyton?

Hur som helst, en av de böcker jag läste var Frestelsernas Berg av Jonas Gardell och enligt mina gamla anteckningar så gjorde den ett enormt intryck på mig och jag gjorde liknelser, drog paralleller och fick flera uppenbarelser under tiden jag läste. Min hjärna var i rätt dålig form och tänkte säkert inte klart men läsningen verkar ha haft en terapeutisk inverkan på mig.

Sen såg jag Stjärnorna på slottet igår. Ett av alla dessa fördummande TV-program som jag egentligen är så starkt emot (en helt annan diskussion som jag tänker ta en annan gång) men ändå ser på grund av min dåliga karaktär. Jonas Gardell var med där. Mannen som skrev Frestelsernas Berg. Där beskrev han att skrivandet och det konstnärliga utövandet verkar terapeutiskt för honom. Ja men självklart! På så sätt har han hanterat sin tuffa uppväxt med mobbing och våldtäkt och på så sätt hanterar även jag min tillvaro! Häpp! För vad är det jag har skrivit på min hemsida? Jo att jag Upplever keramiken och skapararbetet som den ultimata terapin. Och vad är det jag skriver om mitt behov av att skriva? Jo att det Har terapeutisk effekt. Faktiskt. Det står i min profil i denna blogg. Sedan 1996 har jag aldrig varit i närheten av att krisa så djupt. Kanske på grund av det konstnärliga utövandet. Jag vågar inte sluta.

Det slöts en cirkel och det råkade vara Jonas Gardell som hjälpte mig med det. En av hans texter råkar vara tonsatt som en dålig schlager men den råkar också vara väldigt fin. Gizmo - den är till dig!


Jag vet att jag inte är någon skönhet eller så
om du lämnar mig kan jag väl det förstå
för vad har jag att ge dig som ingen annan har
jag är ingen särskild medans du är underbar

Aldrig ska jag sluta älska dig
du är allt jag har och allt jag ber om
hoppas tror och vill att du ska hålla fast vid mig
att du är där för mig som jag är där för dig
ge inte upp

Livet är en gåta du är gåtans svar
allt annat må försvinna om du blott stannar kvar
för också när jag tvivlar det känns som allt är slut
jag sjunker ner i hjälplöshet och inte hittar ut

Aldrig ska jag sluta älska dig
du är allt jag har och allt jag ber om
hoppas tror och vill att du ska hålla fast vid mig
att du är där för mig som jag är där för dig
ge inte upp

När jag klantar mig
när jag sviker dig
när jag sabbar och förstör
var kvar ändå
tro för oss två för du vet vad jag än gör
ja vad jag än gör

Så aldrig ska jag sluta älska dig
du är allt jag har och allt jag ber om
hoppas tror och vill att du ska hålla fast vid mig
att du är där för mig som jag är där för dig
ja jag är där för dig

Aldrig ska jag sluta älska dig
du är allt jag har och allt jag ber om
hoppas tror och vill att du ska hålla fast vid mig
att du är där för mig som jag är där för dig
ge inte upp

Ge aldrig upp
Älskar dig så

Ja jävlar.

Jag äger 12 BH:ar. Samtliga framkallar ett skoningslöst överhäng, både fram och bak, och lavinfaran är ett faktum. Jag äger 15 tröjor. De sitter som korvskinn och avslöjar lavinfarorna på ett iögonfallande och brutalt sätt. Jag äger 7 skjortor och blusar. Jag kan inte använda en enda. Det går liksom inte att knäppa dem längre utan att det blir en obarmhärtig glipa mellan varje knapp. Jag äger 11 par trosor. Dessa rullar sig på ett dekorativt, men inte lika bekvämt, sätt i midjan (ner) och runt låren (upp). Jag äger 8 par brallor. Jag kan, med nöd och näppe, knäppa ett par av dem. Övriga 7 par är inte ens lönt att titta på. Jag äger 14 par strumpor. Dessa sitter bekämt och med god passform på fötterna men det är å andra sidan jobbigt att ta på dem då magen är i vägen.

För två år sedan bantade jag. Det gick bra men den stora utmaningen var att behålla vikten men det gick faktiskt också bra. I ett och ett halvt år. I somras levde jag lite för gott, vanvårdade min kropp, och när hösten kom tyckte jag inte att det fanns någon anledning att anstränga sig då förfallet hade eskalerat till ohyggliga proportioner. Konstigt resonemang, jag vet, men jag hade ju faktiskt glömt att det var positiva året. (Jag ska aldrig mer glömma årets tema.)

Min dåvarande viktcoach rådde mig att slänga alla kläder som var för stora när jag hade bantat färdigt och här står jag således med en på tok för tajt garderob som inte tillåter några som helst utsvävningar. Jo en blus! Den där trendiga tunikan som man ser gravid ut i - den kan jag ha. Det är ett tillåtande mode må jag säga. Eller var. Jag vet inte om det är tunika som gäller längre. Jag bor ju på landet.

Det finns bara en sak att göra. Point of no return. Banta. Igen. Att köpa en ny garderob är inte ett alternativ, jag har dessutom köpstopp, och även om jag inte är smällfet så har jag ett BMI som indikerar på övervikt och ett midjemått som en whiskeytunna ungefär.

Den förnuftiga livsstilsomläggningen med mindre mat och mer motion är inget för mig. Den provade jag förra gången. Tar alldeles för lång tid. Jag tröttnar och dessutom ligger den för nära min verklighet för att jag ska känna skillnaden. Det måste till drastiska och osunda metoder för att jag ska klara av detta; en soppdiet. Endast flytande föda under några veckors tid. Precis som förra gången. Då går det fort och jag kan komma i mina kläder igen, satsa framåt, hoppas att jag lärt mig av läxan och låtsas som om inget har hänt. Hur svårt kan det va?

Följande planer, drömmar och farhågor finns i 2009 års kalender:


Vintern och våren 2009:

• En helt vanlig jobbtermin utan större avvikelser. Ljuset kommer succesivt tillbaka och det blir bara lättare att leva. Det blir förhoppningsvis mycket snö och tillhörande skidåkning. Sen kommer grönskan och jag ser fram emot känslan av att se hur frön gror och äppelträd knoppas.
• Vi fortsätter vårt sparande eftersom framtiden kan komma att kosta en hel del stålars. Oavsett om det blir långresa eller studier så kommer det att kännas i ekonomin. Inga prenumerationer, kläder, inredningsdetaljer, utomhuskreationer, smycken eller renoveringar utöver det allra nödvändigaste. Fast det är klart, ser troslådan ut som en tragedi är det tillåtet att köpa lite underbyxor.
• G måste bli återställd i sitt knä.
• Syrran fyller 35 och jag 39. Nu är man verkligen i 40-årsåldern. Den bästa har jag hört.
• Frågan är om vi kommer att dra igång det där jättebyggprojektet? Stort garage, verkstad och grejer. Och stort lån.
• En helg på Färna spa.
• En helg i Stockholm hos familjen i Nacka.
• Några helger måste vi ägna åt timmer och ved. Det ligger fortfarande timmerhögar, ordnade och oordnade, på tomten och vi måste ta tag i dessa. Såga, klyva och stapla.
• Och så vet jag att det blir minst en bilmekarhelg. Det har vi alltid på våren.
• Växthuset ska få ett golv. Vi ska odla i krukor istället för på friland. Lättare att hålla ordning och vi vill kunna ställa in bord och sköna stolar också. Både timret och golvet skulle ha gjorts under hösten men knät har satt stopp för allt.
• Har jag tur så får Närkes Kils hembygdsförening till sin vårmarknad och där kommer jag att sälja krukor.
• G söker arboristutbildning, studiemedel hos CSN och tjänstledigt hos Busslink och det är nästan lika spännande alltihop. Med mycket blandade känslor ser jag eventuellt fram emot att G flyttar till Skåne i två år för att plugga. Jag har å ena sidan sällan varit så säker på att en utbildning har passat en människa så rätt men å andra sidan är det min andra hälft och frågan är hur jag kommer att kunna leva som en halv människa under så lång tid.
• Lite orienteringstävlingar i april och maj.

Sommaren 2009

• Sommaren kommer att bli varm och solig med mycket bad och sena knottfria grillkvällar. Eller?
• Det kan bli så att vi inte tar någon semester i sommar. Om G inte kommer in på sin utbildning så kommer vi att ta ut vår semester under hösten och åka till Asien istället. Troligtvis Kambodja och Laos. Om G kommer in på sin utbildning så tar vi sommarsemester.
• Vi får besök av Cirkus Paddal och vi längtar redan.
• Oavsett om jag har semester eller inte så kommer jag att klämma in ett antal kurser. Lera och betong. Det blev så lyckat förra året.
• G fyller 44.
• Burning Toad Festival

Hösten 2009

• Konst och kaffe i Lillkyrka. Hantverksmarknad av allra charmigaste sort.
• Spännande! Det kan bli Skåne för G, det kan bli lång resa till Asien, det kan bli deltid för Kajan.
• Några orienteringstävlingar i augusti och september.
• Swedish Craft Week i Gustavsberg.
• Julmarknader. Förhoppningsvis fler än i fjol.

Dessutom tror jag inte att morfar kommer att överleva året. Får man skriva sådant?

Det ska bli intressant att se hur mycket som kommer att stämma om ett år. Man vet ju inte ens vad som kommer att hända om en timma. Jag trodde att jag skulle få skriva detta, städa i verkstan och laga mat i eftermiddag men tji. G ringer och har fått soppatorsk så istället har jag fått hjälpa honom med det. Det blir aldrig som man har tänkt sig. Fast, hur svårt kan det va?

Nytt år men samma Kajan. Vi åkte till Paddals vilohem för lite välbehövlig understimulans och retreat. I paketet ingick en nyårsfest som gick i smakernas tecken. Vi drack Champagne och Cava så det stod härliga till och ingen kunde säga vad som var vad. Sen åt vi sjurätters supé och allt var godast. Vad sägs om Kronärtskocka med Chevrésmör, Blodapelsinsoppa med Vitlök och Saffran eller Honeys Glass med Digge?



Dagarna efter nyår gick i slow motion och mjukisbyxor förutom stunderna då vi överraskade oss själva med att ta på oss skridskor och gå ut på Bäckfjärdens is eller spela Wii. Därmed har jag alltså både hoppat backhoppning, spelat baseball och rockat rockring utan att egentligen kunna vare sig det ena eller andra. Bara så där. Hur svårt kan det va?









Å så har jag äntligen hittat en GOD hårdost utan animaliskt löpe! Om Cheddar kan så borde alla kunna. Hur svårt kan det va?