Övervikt
Ja jävlar.
Jag äger 12 BH:ar. Samtliga framkallar ett skoningslöst överhäng, både fram och bak, och lavinfaran är ett faktum. Jag äger 15 tröjor. De sitter som korvskinn och avslöjar lavinfarorna på ett iögonfallande och brutalt sätt. Jag äger 7 skjortor och blusar. Jag kan inte använda en enda. Det går liksom inte att knäppa dem längre utan att det blir en obarmhärtig glipa mellan varje knapp. Jag äger 11 par trosor. Dessa rullar sig på ett dekorativt, men inte lika bekvämt, sätt i midjan (ner) och runt låren (upp). Jag äger 8 par brallor. Jag kan, med nöd och näppe, knäppa ett par av dem. Övriga 7 par är inte ens lönt att titta på. Jag äger 14 par strumpor. Dessa sitter bekämt och med god passform på fötterna men det är å andra sidan jobbigt att ta på dem då magen är i vägen.
För två år sedan bantade jag. Det gick bra men den stora utmaningen var att behålla vikten men det gick faktiskt också bra. I ett och ett halvt år. I somras levde jag lite för gott, vanvårdade min kropp, och när hösten kom tyckte jag inte att det fanns någon anledning att anstränga sig då förfallet hade eskalerat till ohyggliga proportioner. Konstigt resonemang, jag vet, men jag hade ju faktiskt glömt att det var positiva året. (Jag ska aldrig mer glömma årets tema.)
Min dåvarande viktcoach rådde mig att slänga alla kläder som var för stora när jag hade bantat färdigt och här står jag således med en på tok för tajt garderob som inte tillåter några som helst utsvävningar. Jo en blus! Den där trendiga tunikan som man ser gravid ut i - den kan jag ha. Det är ett tillåtande mode må jag säga. Eller var. Jag vet inte om det är tunika som gäller längre. Jag bor ju på landet.
Det finns bara en sak att göra. Point of no return. Banta. Igen. Att köpa en ny garderob är inte ett alternativ, jag har dessutom köpstopp, och även om jag inte är smällfet så har jag ett BMI som indikerar på övervikt och ett midjemått som en whiskeytunna ungefär.
Den förnuftiga livsstilsomläggningen med mindre mat och mer motion är inget för mig. Den provade jag förra gången. Tar alldeles för lång tid. Jag tröttnar och dessutom ligger den för nära min verklighet för att jag ska känna skillnaden. Det måste till drastiska och osunda metoder för att jag ska klara av detta; en soppdiet. Endast flytande föda under några veckors tid. Precis som förra gången. Då går det fort och jag kan komma i mina kläder igen, satsa framåt, hoppas att jag lärt mig av läxan och låtsas som om inget har hänt. Hur svårt kan det va?
Jag äger 12 BH:ar. Samtliga framkallar ett skoningslöst överhäng, både fram och bak, och lavinfaran är ett faktum. Jag äger 15 tröjor. De sitter som korvskinn och avslöjar lavinfarorna på ett iögonfallande och brutalt sätt. Jag äger 7 skjortor och blusar. Jag kan inte använda en enda. Det går liksom inte att knäppa dem längre utan att det blir en obarmhärtig glipa mellan varje knapp. Jag äger 11 par trosor. Dessa rullar sig på ett dekorativt, men inte lika bekvämt, sätt i midjan (ner) och runt låren (upp). Jag äger 8 par brallor. Jag kan, med nöd och näppe, knäppa ett par av dem. Övriga 7 par är inte ens lönt att titta på. Jag äger 14 par strumpor. Dessa sitter bekämt och med god passform på fötterna men det är å andra sidan jobbigt att ta på dem då magen är i vägen.
För två år sedan bantade jag. Det gick bra men den stora utmaningen var att behålla vikten men det gick faktiskt också bra. I ett och ett halvt år. I somras levde jag lite för gott, vanvårdade min kropp, och när hösten kom tyckte jag inte att det fanns någon anledning att anstränga sig då förfallet hade eskalerat till ohyggliga proportioner. Konstigt resonemang, jag vet, men jag hade ju faktiskt glömt att det var positiva året. (Jag ska aldrig mer glömma årets tema.)
Min dåvarande viktcoach rådde mig att slänga alla kläder som var för stora när jag hade bantat färdigt och här står jag således med en på tok för tajt garderob som inte tillåter några som helst utsvävningar. Jo en blus! Den där trendiga tunikan som man ser gravid ut i - den kan jag ha. Det är ett tillåtande mode må jag säga. Eller var. Jag vet inte om det är tunika som gäller längre. Jag bor ju på landet.
Det finns bara en sak att göra. Point of no return. Banta. Igen. Att köpa en ny garderob är inte ett alternativ, jag har dessutom köpstopp, och även om jag inte är smällfet så har jag ett BMI som indikerar på övervikt och ett midjemått som en whiskeytunna ungefär.
Den förnuftiga livsstilsomläggningen med mindre mat och mer motion är inget för mig. Den provade jag förra gången. Tar alldeles för lång tid. Jag tröttnar och dessutom ligger den för nära min verklighet för att jag ska känna skillnaden. Det måste till drastiska och osunda metoder för att jag ska klara av detta; en soppdiet. Endast flytande föda under några veckors tid. Precis som förra gången. Då går det fort och jag kan komma i mina kläder igen, satsa framåt, hoppas att jag lärt mig av läxan och låtsas som om inget har hänt. Hur svårt kan det va?
Kommentarer
Postat av: Linda
Lycka till! Bikini i april! Jag ar med pa noterna. Det ar lite flaskigt har i vast ocksa.
Trackback
