Kajans

Jag har börjat jobba igen. Det var fruktansvärt motigt den första morgonen och förmiddagen, och egentligen är det lika motigt nu efter fyra arbetsdagar, men jag har vant mig. Dessutom är jag förärad med (eller var det ett strategiskt val?) ett jobb som smyger igång. Inga rivstarter i min bransch. Skonsamt.

Fick veta att jag har fått en ny chef. Bökigt. Även om min förra chef inte höll någon vidare standard så har man ändå jobbat ihop sig med henne, hon kan koderna, mina uppdrag, kompetenser och ärenden. Kommunikationen går snabbt och smidigt. Hon visste vad jag pratade om. Nu ska jag börja om med en ny chef. Tack och lov verkar hon vara mycket bättre än den förra. Alltid något.

Igår kväll, som blev igår natt tack vare det spännande slutet, läste jag ut sommarboken (Mons Kallentoft: Sommardöden). Trots att semestern var slut så hade jag halva sommarboken kvar att läsa. Så ända fram till nu har jag fortfarande lyckats uppbringa lite semesterkänsla när jag har plockat upp Sommardöden. Nu är även den slut. Finns det något annat halmstrå att gripa efter eller är semestern oåterkalleligen slut för i år?

Vi hade hoppats på att få göra en tripp till Paddal i helgen som kommer. Icke. Gizmo får avslag på sin ledighetsansökan. Försöker igen men samma negativa svar. Alternativet är att sjuka sig. Lite väl genomskinligt kanske?

Ett dopp i Bäckfjärden, lite god mat och ännu godare vin hade kunnat förlänga sommarkänslan åt oss men det kan vi glömma. Jag försöker se saken från den ljusa sidan. Egentligen känns det skönt att vara hemma nu. Vi har ju liksom rest en hel del på senaste tiden och jag längtar inte bort. En tur till Paddal i mitten av oktober skulle faktiskt sitta bättre. När man är mitt uppe i skiten. Fast då lockar det inte att slänga sig i Bäckfjärden förstås, nej det går vi miste om i år. Fast å andra sidan har jag lekt i Atlantens vågor i sommar så jag överlever nog. Kanske.

Paddal, maj 2010

 

Atlanten i dagsljus

 

Atlanten i solnedgången

Vi får ta lite vin på tu man hand här hemma istället. Det är också väldigt trevligt. I synnerhet som det anlände en kartong med tolv nya flaskor igår. Det behövdes verkligen. Vinstället var ju alldeles tomt. Not.

Vi får dessutom glädjas åt att Gizmo har kommit in på Biogasutbildningen med start i början av oktober! Vi firar dock inte än. CSN ska säga sitt och det är inte alls säkert att det bara är positivt. Anledningarna är flera. Uppenbarligen har min sambo pluggat mer än vad han kunde minnas och potten av studiemedel är inte lika hög som biogasutbildningen är lång. Att han dessutom avbröt sina arkeologistudier på 90-talet, utan att betala tillbaka de oförtjänt lånade pengarna, kan sätta käppar i hjulet. Det tredje skälet till att CSN kan börja knorra är att han helt enkelt är för gammal. Spänningen är olidlig men berg är till för att flyttas och jag är så full av kraft i det här ärendet att jag kommer att slåss hårt innan jag ger upp. Jag vet hur jävla mycket Gizmo vill plugga just nu. Jag vet hur gott det kommer att göra honom.

Min USA-koma, den stora tomheten, finns kvar. Absolut inte i samma omfattning men den finns där nånstans. Jag tittar ofta på bilderna från resan och vi pratar mycket om våra upplevelser och reflekterar över dem, nu med lite distans, och detaljerna håller långsamt på att flyta ihop till en underbar helhet. Det är stor skillnad att läsa Lindas blogg nu när man förstår vad hon pratar om. När jag ser bilderna på framfarten i deras renovering så förstår jag omfattningen av den, begriper var i huset de hålls och vet vilka material hon beskriver. Jag kan höra ljuden, känna dofterna och se ljuset. Jag vet nu.

Ladan i Clintondale. Och Subban.

 

Det sköna gröna matrummet

Under våra rehabiliterande dagar efter hemkomsten blev det mycket film. Dels för att det är en verklighetsflykt och en lagom ansträngande aktivitet när man har sorg, dels för att det regnade mycket ute. Att vi fått med oss en herrans massa bra filmtips av två människor i branschen hade också betydelse. Vi betade av Änglavakt (mediokert svenskt drama), nya Karate Kid (men jag undrar varför?), Beyond A Resonable Doubt (jättebra!), The Bounty Hunter (Varning! Gör något annat i stället!), Ghost Writer (fantastiskt bra!), Sebbe (jobbig och alltså bra) och The Fall (snygg och gripande).

Ghost Writer visades på flyget på hemresan men det var så urdåligt ljud i hörlurarna att jag gav upp efter en halvtimme. Måste nog skriva till Delta och påtala det hysteriskt dåliga ljudet. Åtta timmar i ett flygplan är långtråkigt nog som det är.

Det är dags att återuppta arbetet med nya verkstan. Vi lyckades färdigställa utsidan innan vi åkte och resultatet är mycket snyggt. Riktigt lyckat. Det fattas bara några lampor och vi måste göra om utanför entrén till butiken. En snygg och välkomnande plattläggning istället för en hal grässlänt. Och en risig rabatt, nej det går inte. Nästa vecka återupptas arbetet med insidan. Det är så skönt att inte vara beroende av väder och knott. Insidan kan vi jobba med så mycket vi hinner och orkar. Nu ska vi sätta upp innerväggar och -dörrar, måla och fixa ytorna, montera in en luftvärmepump, dra el och vatten och sen är det dags för inredningen. Hyllor, skåp och arbetsbänkar. Det roliga.




Sista helgen i augusti, den 28-29, är det åter dags för Konst & Kaffe i Lillkyrka. Årets stora händelse! De tidigare åren då jag har varit med har jag sålt jättebra, snuskigt bra faktiskt, så det ska bli kul. Dessutom är miljön och lokalerna så härliga så jag vistas gärna i Mellangården, Södra Åsta, i ett par dagar. Jag gör ett separat blogginlägg med inbjudan och vägvisning.

Jag har fortfarande inte skrivit en rad om Burning Goat. Det kommer.

Först ska jag bara ut i kvällssolen och gripa tag i sommarens sista halmstrå.

Amerikansk kvällssol