Den stora tomheten
Den stora tomheten har infunnit sig. Vi är väl hemkomna till Getingedalen igen men så snart vi hade tagit farväl, i korsningen 37:e gatan och 9 avenyn, och hoppat in i den stora gula luftkonditionerade taxin så infann sig The Big Empty. Först grät vi en skvätt, sen blev vi sentimentala och till sist tysta. Jag vände mig om och genom bakrutan såg jag Manhattans omisskännliga skyline försvinna i horisonten. Men egentligen handlar det inte om Manhattan utan om syrran. Hon hade kunnat bo i Bulgarien, Japan eller Chile. Det var tufft att åka ifrån just henne.
Natten till idag fick jag äntligen kontoll över sömnen igen. Det var klurigt att få ordning på tidsomställningen den här gången. Kanske för att jag har semester, tack och lov, och har kunnat unna mig tupplurar närhelst det har behövts. På det sättet kommer man inte i fas men igår kväll tog disciplin-kajan tag i saken och lade sig tidigt. Innan jag kom in i andra andningen.
Men den stora tomheten finns kvar. Känner mig en gnutta sorgsen.
Nåväl, det handlar väl om att vi har blivit så väl omhändertagna och allt har varit så himla lyckat. Inga missöden, sjukdomar eller sorger har korsat vår väg och Linda har erbjudit ett omväxlande program med kontrasterande inslag. Det är väl därför det blir så tomt. Jag har inte ens längtat hem. Inte en sekund. Jag var inte redo att lämna henne än.
I mitt förra dagboksblad/blogginlägg hade vi en mellanlandning i Clintondale efter några underbara dagar på Martha's Vineyard. Vad hände sen? Jag ska försöka redogöra för det, här och nu!
Vi stannade i Hudson Valley i några dagar. I dalen vilken Hudsonfloden rinner genom. I dalen där bland annat Clintondale ligger. Hudson Valley bebos i huvudsak av gamla hippies, bikers och äppelodlare och det är många av de små orterna som är pittoreska och charmiga.
Närmaste... stad, eller vad vi ska kalla det, är New Paltz. Dit är det bara 10 minuters bilfärd och om man inte går in i några av butikerna eller restuarangerna så tar det ungefär lika lång tid att gå igenom... staden. Här har tiden stått stilla. Batik är genomgående det vanligaste mönstret och peace-märket den mest frekventa symbolen. Vi handlar mat och rom så att vi kan göra mojitos. Dessutom undersöker vi vilken tatuerare som verkar skickligast. I lilla New Paltz finns det otroligt nog två stycken. Gizmo har stora planer på en permanent souvenir från USA.
En annan dag besöker vi Rosendale, om möjligt ännu charmigare än New Paltz, och dagen till ära pågår en gatufestival. Under dagarna två ska 71 band hinna spela och när vi går igenom listan på artister lyckas vi inte identifiera en enda av dem. Under mycket heta omständigheter, ca 35 grader och hög luftfuktighet, knallar vi runt bland försäljare, barer och scener i Rosendale och har mycket trevligt. Vi stannar och lyssnar på ett Blue Grass-band som tolkar Nirvana och ett tjejband som rockar ovanligt fett.
Det blir även en del häng runt Lindas hus. Vi softar, kollar fåglar, babblar och läser men vissa behöver tyngre projekt för att trivas. Trots hettan. Gizmo peppar James att dra igång med operation flytta sten. Sen lyckas han även övertala honom att flytta några gjutjärnselement. Sist, men inte minst, tar de några av de flyttade stenarna och använder till trampsten och romantisk solnedgångsbänk men det skedde inte samma dag som resten.
Sen är det dags för Gizmo och mig att åka in till New York City igen. Nu har vi funderat ut vad vi helst av allt vill göra där och till och med lyckats skapa någon slags lista för att hinna så mycket som möjligt på kortast möjliga tid. För samtidigt som vi vill besöka Det Stora Äpplet så vill vi helst inte göra det så länge. Det är ju ändå 35 grader varmt.
Linda åker med oss in till stan. Hon kör den lilla vägen genom Hudson Valley som tar några timmar istället för den snabba motorvägen. Allt för att vi ska få se så mycket som möjligt. Vi stannar i Beacon, ytterligare ett ljuvligt litet ställe, men mest för att gå på Dia, konsthallen. Klart värt ett besök. Inhyst i gamla industrilokaler och med riktigt spännande konst av allra modernaste snitt. Inte en enda oljemålning i guldram.
Vi stannade även i Tarrytown eftersom Linda nyligen hade spelat in en film där och kunde intyga dess charm. Vi höll med och gjorde ett stopp på Mint, det rörigaste och spretigaste lilla Deli jag har sett. Till sist, innan Manhattans skyskrapor tornar upp sig, kör vi genom Sleepy Hollow där just legenden om Sleepy Hollow utspelar sig.
Linda har en egen parkeringsplats på en av pirerna i Hudsonfloden. Till höger ligger Circle Lines central, turistbåtarna som kör runt Manhattan, till vänster ligger Intrepid, krigsskeppet som numera får agera flygmuseum. Vi går rakt österut, till lägenheten på västra 37:e gatan, mellan 8:e och 9:e avenyn.
Från början var det James lägenhet men Linda flyttade in där när de träffades. Nu har de huset i Clintondale men de har inga planer på att släppa lägenheten trots det. Dels jobbar de mycket i stan och vill slippa resandet, dels har de haft tur och fått en lägenhet med rent control, den är alltså inte så satans dyr som en lägenhet på Manhattan kan vara. Den här lägenheten råkar dessutom ligga snuskigt bra till och kan således vara intressant att hyra ut i framtiden.
Släpp den aldrig.
Dessutom är den skitcool. Den är så djävulskt New Yorkig. Trång som satan och lång som en buss men med den absolut rätta känslan. Man kliver rakt in i sovrummet (eller är det Linda och James som har valt att ha sängen i hallen?) och hela lägenheten ligger i fil, utan undantag. Fem rum i en lång rad. Det börjar i ena änden med rummet mot gatan, vardagsrummet, och sedan fortsätter man in i sovrummet/hallen för att komma vidare in i Lindas arbetsrum (ett sådant krävs när man frilansar). Tar man ytterligare två steg hamnar man i köket/badrummet och sen tar hela lägenheten slut i dusch- och toarummet.
I like it.
Vi gör New York. För mig innebär det en blandning av nytt och gammalt men jag har aldrig gjort något av det med Gizmo.
Vi besöker Highline, en park arrangerad uppe på ett gammalt järnvägsspår, vi strosar i Greenwich Village, vi äter trottoarlunch i SoHo, vi lyssnar på jazz på Washington Square, vi skriver vykort i Lower East, vi dricker Happy Hour Margaritas i Brooklyn, vi joggar i Central Park, vi köper japanskt porslin i China Town, vi käkar thai i Chelsea, vi ser konst i Meatpacking District, vi åker The Cyclone på Coney Island, vi dricker bärs på St Marks Place och lyssnar på rock'n roll på Arlene's Grocery.
Och vi har det jävligt bra.
Till slut längtar vi ändå bort från stan så en morgon tar vi tåget tillbaka till Clintondale. Att ta en Yellow cab är både billigt och smidigt så vi fångar en sådan som kör oss till Grand Central Station, en sevärdhet i sig. Där köper vi både frukost och biljetter till Poughkeepsie, närmaste tågstation från Clintondale sett.
Två timmar tar det från A till B och rälsen är lagd i kanten av Hudsonfloden så resan är mycket vacker.
Det känns skönt att vara tillbaka på landet och lugnet. Vi softar i trädgården en stund innan vi förbereder oss på nästa utflykt som Linda har vaskat fram åt oss. Vi ska till Marlboro för att 1) äta på Raccoon Saloon; 2) se och höra Marc Ribot på The Falcon.
James kunde intyga att Mr Ribot var en hejare på gitarr, ja han hade tydligen spelat med både Costello och Tom Waits minsann. Det som gjorde oss en aning förbryllade var dock att han även hade ingått i en massa experimentella jazzprojekt men inte skulle han väl köra något sådant ikväll, nej det kunde vi väl inte tänka oss.
Vi började dock med en superb måltid på Raccoon Saloon, där hade ryktet talat sanning, och Gizmo och jag blev mätta på en förrättsbuffé bestående av både Polenta, Portobello och Pommes med hemgjord ketchup.
Sen gick vi över till The Falcon. Skulle vi få plats? Vi var ju lite sena. Entréavgiften var frivillig så vi bestämde oss för att betala efteråt. Man vill ju veta vad man köper liksom. Konserten hade inte börjat men längst fram stod en stol och två gitarrer. Skulle Marc spela ensam?
Vi köpte öl och tog ett bord långt bak även om det var ledigt på första raden. Något sade oss att vi kanske skulle behöva smita innan konserten var slut. Marc tog plats på scenen och började spela. Det hördes direkt att han var en skicklig gitarrist, jodå, men han var nog lite för skicklig för mig. Jag var nog inte tillräckligt musikkunnig för att uppskatta hans... ja vad ska vi kalla det? Marc slog knut på sig själv runt sin gitarr och under sina 17-minutersexperiment såg vi hans ansikte i två sekunder. Resten av tiden valde han att visa sin polerade flint.
Till vänster om Marc stod en elgitarr. Vi var så sugna på att stanna och se vad Marc skull göra med den men tålamodet brast. Vi åkte hem. Marc märkte inget.
En annan aktivitet som Linda hade sett ut åt oss var Tubingen. Vid presentationen av denna blev vi eld och lågor så detta var något vi verkligen såg fram emot. Det innebar att man medelst en stor innerslang med träbotten skulle ta sig några kilometer nedströms på Esopus Creek. Vi blev skjutsade i en före detta skolbuss och avsläppta med hundra förhållningsorder och varningar i huvudet och sen var det bara att åka. För tillfället var vattenståndet ganska lågt vilket innebar att man fick ta ringen under armen och gå några meter ibland men i det stora hela var det ett jätteroligt äventyr som faktiskt tog några timmar. Några av mina mera tunnhudade vänner tyckte att det var för länge men jag trivdes och frös inte ett dugg. Ibland gick det så sakta att man nästan stod stilla, ibland forsade det rejält och hade man inte kontroll på ekipaget så kunde man ramla ur. Det var hur som helst inget som inte gick att reda ut då vattenståndet var så lågt men det var å andra sidan strömt så det gällde att hålla balansen och hårt i ringen.
Får jag chansen så åker jag gärna tube igen!
På hemvägen släppte vi av Gizmo så att han skulle få göra sin permanenta souvenir och vi andra åkte hem och gjorde mat. För man blev väldigt hungrig av att tuba.
De sista dagarna av vår resa tillbringade vi åter i New York City då det skulle bli smidigare att ta sig till JFK Airport därifrån. Vi avverkade några sista sevärdheter såsom Ground Zero och Frihetsgudinnan fast den sistnämnda gjorde vi inte som man brukar. Vi tog inte turistfällan/-färjan över till Liberty Island utan gratisfärjan över till Staten Island istället. Från denna får man en riktigt bra utsikt över statyn och över Manhattan också för den delen.
Återstoden av vår vistelse bestod i ett enda långt och plågsamt avsked. Vi började med ett galet besök på en koreansk restaurang där vi nästan blev matade och sen en rad barbesök där vi började på en båt som låg för ankar vid Chelsea Piers.
Dagens därpå åt vi hyperamerikansk frukost på en Diner och sen försökte vi packa så smart som möjligt. Vi softade med Linda och James och sen satt vi där, i den där gula taxin, på väg till flygplatsen, och grät.
Nu har vi några dagar på oss att återhämta oss och ta hand om vår trädgård som har överlevt tack vare jourhavande trädgårdsmästare och skyfall. Sen börjar allvaret igen.
Jag ser inte fram emot det.
Men för att överleva får jag sätta upp delmål. Nästa vecka ska Gizmo på tester och intervju inför biogasutbildningen vilket känns spännande. Ska vi ha en student i huset i höst? Sen ska vi ta oss upp till Paddal innan augusti är slut. Sommaren känns inte fullkomligt utan ett dopp i Bäckfjärden.
Linda på Martha's Vineyard
Natten till idag fick jag äntligen kontoll över sömnen igen. Det var klurigt att få ordning på tidsomställningen den här gången. Kanske för att jag har semester, tack och lov, och har kunnat unna mig tupplurar närhelst det har behövts. På det sättet kommer man inte i fas men igår kväll tog disciplin-kajan tag i saken och lade sig tidigt. Innan jag kom in i andra andningen.
Men den stora tomheten finns kvar. Känner mig en gnutta sorgsen.
Nåväl, det handlar väl om att vi har blivit så väl omhändertagna och allt har varit så himla lyckat. Inga missöden, sjukdomar eller sorger har korsat vår väg och Linda har erbjudit ett omväxlande program med kontrasterande inslag. Det är väl därför det blir så tomt. Jag har inte ens längtat hem. Inte en sekund. Jag var inte redo att lämna henne än.
Under renovering: 19 Maple Avenue, Clintondale.
I mitt förra dagboksblad/blogginlägg hade vi en mellanlandning i Clintondale efter några underbara dagar på Martha's Vineyard. Vad hände sen? Jag ska försöka redogöra för det, här och nu!
Vi stannade i Hudson Valley i några dagar. I dalen vilken Hudsonfloden rinner genom. I dalen där bland annat Clintondale ligger. Hudson Valley bebos i huvudsak av gamla hippies, bikers och äppelodlare och det är många av de små orterna som är pittoreska och charmiga.
Närmaste... stad, eller vad vi ska kalla det, är New Paltz. Dit är det bara 10 minuters bilfärd och om man inte går in i några av butikerna eller restuarangerna så tar det ungefär lika lång tid att gå igenom... staden. Här har tiden stått stilla. Batik är genomgående det vanligaste mönstret och peace-märket den mest frekventa symbolen. Vi handlar mat och rom så att vi kan göra mojitos. Dessutom undersöker vi vilken tatuerare som verkar skickligast. I lilla New Paltz finns det otroligt nog två stycken. Gizmo har stora planer på en permanent souvenir från USA.
En annan dag besöker vi Rosendale, om möjligt ännu charmigare än New Paltz, och dagen till ära pågår en gatufestival. Under dagarna två ska 71 band hinna spela och när vi går igenom listan på artister lyckas vi inte identifiera en enda av dem. Under mycket heta omständigheter, ca 35 grader och hög luftfuktighet, knallar vi runt bland försäljare, barer och scener i Rosendale och har mycket trevligt. Vi stannar och lyssnar på ett Blue Grass-band som tolkar Nirvana och ett tjejband som rockar ovanligt fett.
Rosendale Street Festival
Hos kajakbyggaren i Rosendale
Det blir även en del häng runt Lindas hus. Vi softar, kollar fåglar, babblar och läser men vissa behöver tyngre projekt för att trivas. Trots hettan. Gizmo peppar James att dra igång med operation flytta sten. Sen lyckas han även övertala honom att flytta några gjutjärnselement. Sist, men inte minst, tar de några av de flyttade stenarna och använder till trampsten och romantisk solnedgångsbänk men det skedde inte samma dag som resten.
Vissa läser...
...och fotograferar poserande kollibris...
...medans andra släpar sten...
...och element...
...och bygger romantiska solnedgångsbänkar.
Sen är det dags för Gizmo och mig att åka in till New York City igen. Nu har vi funderat ut vad vi helst av allt vill göra där och till och med lyckats skapa någon slags lista för att hinna så mycket som möjligt på kortast möjliga tid. För samtidigt som vi vill besöka Det Stora Äpplet så vill vi helst inte göra det så länge. Det är ju ändå 35 grader varmt.
Linda åker med oss in till stan. Hon kör den lilla vägen genom Hudson Valley som tar några timmar istället för den snabba motorvägen. Allt för att vi ska få se så mycket som möjligt. Vi stannar i Beacon, ytterligare ett ljuvligt litet ställe, men mest för att gå på Dia, konsthallen. Klart värt ett besök. Inhyst i gamla industrilokaler och med riktigt spännande konst av allra modernaste snitt. Inte en enda oljemålning i guldram.
Vi stannade även i Tarrytown eftersom Linda nyligen hade spelat in en film där och kunde intyga dess charm. Vi höll med och gjorde ett stopp på Mint, det rörigaste och spretigaste lilla Deli jag har sett. Till sist, innan Manhattans skyskrapor tornar upp sig, kör vi genom Sleepy Hollow där just legenden om Sleepy Hollow utspelar sig.
Utanför Mint
Linda har en egen parkeringsplats på en av pirerna i Hudsonfloden. Till höger ligger Circle Lines central, turistbåtarna som kör runt Manhattan, till vänster ligger Intrepid, krigsskeppet som numera får agera flygmuseum. Vi går rakt österut, till lägenheten på västra 37:e gatan, mellan 8:e och 9:e avenyn.
332 West 37th Street
Lägenhet i fil
Vi hänger olika saker på väggen...
Vattnet blir varmt genom naturliga krafter
Från början var det James lägenhet men Linda flyttade in där när de träffades. Nu har de huset i Clintondale men de har inga planer på att släppa lägenheten trots det. Dels jobbar de mycket i stan och vill slippa resandet, dels har de haft tur och fått en lägenhet med rent control, den är alltså inte så satans dyr som en lägenhet på Manhattan kan vara. Den här lägenheten råkar dessutom ligga snuskigt bra till och kan således vara intressant att hyra ut i framtiden.
Släpp den aldrig.
Dessutom är den skitcool. Den är så djävulskt New Yorkig. Trång som satan och lång som en buss men med den absolut rätta känslan. Man kliver rakt in i sovrummet (eller är det Linda och James som har valt att ha sängen i hallen?) och hela lägenheten ligger i fil, utan undantag. Fem rum i en lång rad. Det börjar i ena änden med rummet mot gatan, vardagsrummet, och sedan fortsätter man in i sovrummet/hallen för att komma vidare in i Lindas arbetsrum (ett sådant krävs när man frilansar). Tar man ytterligare två steg hamnar man i köket/badrummet och sen tar hela lägenheten slut i dusch- och toarummet.
I like it.
Vi gör New York. För mig innebär det en blandning av nytt och gammalt men jag har aldrig gjort något av det med Gizmo.
Vi besöker Highline, en park arrangerad uppe på ett gammalt järnvägsspår, vi strosar i Greenwich Village, vi äter trottoarlunch i SoHo, vi lyssnar på jazz på Washington Square, vi skriver vykort i Lower East, vi dricker Happy Hour Margaritas i Brooklyn, vi joggar i Central Park, vi köper japanskt porslin i China Town, vi käkar thai i Chelsea, vi ser konst i Meatpacking District, vi åker The Cyclone på Coney Island, vi dricker bärs på St Marks Place och lyssnar på rock'n roll på Arlene's Grocery.
Och vi har det jävligt bra.
Vi åkte The Cyclone! Skakig berg- och dalbana från 1927.
Vi knallade runt i China Town
Som jag har letat.
Men även andra smaskiga grejer. Eller?
Snabbast i Central Park?
Happy Hour Margarita i Brooklyn
På piren, Coney Island
Världens längsta?
Meatpacking District
Man äter snyggt på Sea. Och gott.
Till slut längtar vi ändå bort från stan så en morgon tar vi tåget tillbaka till Clintondale. Att ta en Yellow cab är både billigt och smidigt så vi fångar en sådan som kör oss till Grand Central Station, en sevärdhet i sig. Där köper vi både frukost och biljetter till Poughkeepsie, närmaste tågstation från Clintondale sett.
Två timmar tar det från A till B och rälsen är lagd i kanten av Hudsonfloden så resan är mycket vacker.
Åker tåg...
...efter Hudsonfloden...
...ända till Poughkeepsie!
Det känns skönt att vara tillbaka på landet och lugnet. Vi softar i trädgården en stund innan vi förbereder oss på nästa utflykt som Linda har vaskat fram åt oss. Vi ska till Marlboro för att 1) äta på Raccoon Saloon; 2) se och höra Marc Ribot på The Falcon.
James kunde intyga att Mr Ribot var en hejare på gitarr, ja han hade tydligen spelat med både Costello och Tom Waits minsann. Det som gjorde oss en aning förbryllade var dock att han även hade ingått i en massa experimentella jazzprojekt men inte skulle han väl köra något sådant ikväll, nej det kunde vi väl inte tänka oss.
Vi började dock med en superb måltid på Raccoon Saloon, där hade ryktet talat sanning, och Gizmo och jag blev mätta på en förrättsbuffé bestående av både Polenta, Portobello och Pommes med hemgjord ketchup.
Sen gick vi över till The Falcon. Skulle vi få plats? Vi var ju lite sena. Entréavgiften var frivillig så vi bestämde oss för att betala efteråt. Man vill ju veta vad man köper liksom. Konserten hade inte börjat men längst fram stod en stol och två gitarrer. Skulle Marc spela ensam?
Vi köpte öl och tog ett bord långt bak även om det var ledigt på första raden. Något sade oss att vi kanske skulle behöva smita innan konserten var slut. Marc tog plats på scenen och började spela. Det hördes direkt att han var en skicklig gitarrist, jodå, men han var nog lite för skicklig för mig. Jag var nog inte tillräckligt musikkunnig för att uppskatta hans... ja vad ska vi kalla det? Marc slog knut på sig själv runt sin gitarr och under sina 17-minutersexperiment såg vi hans ansikte i två sekunder. Resten av tiden valde han att visa sin polerade flint.
Till vänster om Marc stod en elgitarr. Vi var så sugna på att stanna och se vad Marc skull göra med den men tålamodet brast. Vi åkte hem. Marc märkte inget.
En annan aktivitet som Linda hade sett ut åt oss var Tubingen. Vid presentationen av denna blev vi eld och lågor så detta var något vi verkligen såg fram emot. Det innebar att man medelst en stor innerslang med träbotten skulle ta sig några kilometer nedströms på Esopus Creek. Vi blev skjutsade i en före detta skolbuss och avsläppta med hundra förhållningsorder och varningar i huvudet och sen var det bara att åka. För tillfället var vattenståndet ganska lågt vilket innebar att man fick ta ringen under armen och gå några meter ibland men i det stora hela var det ett jätteroligt äventyr som faktiskt tog några timmar. Några av mina mera tunnhudade vänner tyckte att det var för länge men jag trivdes och frös inte ett dugg. Ibland gick det så sakta att man nästan stod stilla, ibland forsade det rejält och hade man inte kontroll på ekipaget så kunde man ramla ur. Det var hur som helst inget som inte gick att reda ut då vattenståndet var så lågt men det var å andra sidan strömt så det gällde att hålla balansen och hårt i ringen.
Får jag chansen så åker jag gärna tube igen!
Vi har tubat!
(Kajan, Lindas kompis Meg, James, Linda, Gizmo)
På hemvägen släppte vi av Gizmo så att han skulle få göra sin permanenta souvenir och vi andra åkte hem och gjorde mat. För man blev väldigt hungrig av att tuba.
De sista dagarna av vår resa tillbringade vi åter i New York City då det skulle bli smidigare att ta sig till JFK Airport därifrån. Vi avverkade några sista sevärdheter såsom Ground Zero och Frihetsgudinnan fast den sistnämnda gjorde vi inte som man brukar. Vi tog inte turistfällan/-färjan över till Liberty Island utan gratisfärjan över till Staten Island istället. Från denna får man en riktigt bra utsikt över statyn och över Manhattan också för den delen.
Man måste liksom bara se den här damen
Staten Island Ferry och Verrazano-bron i bakgrunden
Lycklig
Stollig
Återstoden av vår vistelse bestod i ett enda långt och plågsamt avsked. Vi började med ett galet besök på en koreansk restaurang där vi nästan blev matade och sen en rad barbesök där vi började på en båt som låg för ankar vid Chelsea Piers.
Dagens därpå åt vi hyperamerikansk frukost på en Diner och sen försökte vi packa så smart som möjligt. Vi softade med Linda och James och sen satt vi där, i den där gula taxin, på väg till flygplatsen, och grät.
Nu har vi några dagar på oss att återhämta oss och ta hand om vår trädgård som har överlevt tack vare jourhavande trädgårdsmästare och skyfall. Sen börjar allvaret igen.
Jag ser inte fram emot det.
Men för att överleva får jag sätta upp delmål. Nästa vecka ska Gizmo på tester och intervju inför biogasutbildningen vilket känns spännande. Ska vi ha en student i huset i höst? Sen ska vi ta oss upp till Paddal innan augusti är slut. Sommaren känns inte fullkomligt utan ett dopp i Bäckfjärden.
Kajan (foto av syrran)
Kommentarer
Postat av: Linda
Ja vi hann en del. Jag låter lite som en programprogramprogram fascist men jag hoppas alla fick lite välbehövlig relaxa tid emellanåt också. Jag känner att jag fick det. Men även en semester som hette duga.
Jag skrattade högst när du sa att vi kanske valt att ställa sängen i hallen. Robbie, fotografen som jag inte riktigt känner än vände sig om lite frågande och jag sa "my sister is very funny". För det är hon ju.
Snygga och roliga bilder. Vad duktiga ni var pa att dokumentera allt! Det vinner vi på hela gänget när vi kan dra upp några bilder på stränder och solnedgångar och mojito drickande i höstrusket som smyger sig på. Mest i det undermedvetna än så länge. För det är fortfarande varmt som en bakugn.
Hoppas det inte känns för trist att börja jobba och hoppas du får en mjukstart. Och krusbär ja. Koka en jävla massa kräm eller nåt. Kräm är gott. Jag gillar kräm.
Usch. Paj i skallen. Måste duscha och sova. Näst sista dan på kortfilmen imorgon och sen hoppas jag på en dag ledigt. Titeln till Ebba kom på posten så jag vill åka till Kevin och köra upp den i fejan på honom. Så jag åker nog en sväng till Clintan. Jag ska hälsa blå rummet och kanske ta ett glas vin i min ensamhet på nya bänken. James jobbar hela veckan.
Kram kram kram!!!
Trackback
