Kajans

Om jag hade fått besök idag och besöket hade frågat mig varför jag bor just i Getingedalen hade svaret varit enkelt.

För just det här hade jag svarat och sträckt armarna mot den soliga skyn, mot den vackra skogen och mot den snötäckta marken. Idag kunde man uppleva anledningen till att jag vill bo här. Därför åkte jag till stan. Närå, men vad fasiken gör man? Imorgon åker vi till Norrland och jag skulle både handla mat och byta bil. Mina föräldrar är bussiga och lånar ut Audin då vi ska på långtripp. Känns safe. Den har dessutom en fungerande stereo.

Jag har varit på skiktröntgen av hjärnan. Lite läskigt innan men det gick hur bra som helst. Det jobbigaste var nog att jag var tvungen att plocka ur alla piercingar och pluggar ur öronen. Tanken hade slagit mig i precis rätt ögonblick. Innan jag åkte hemifrån den dagen plockade jag ner tången i väskan. Utifallatt. Samma tång som jag lovade, dyrt och heligt, att inte plocka fram ur handbagaget under en flygfärd mellan Sverige och England, några veckor efter 9/11. Men det är en annan historia.

Hur som helst, jag väntar fortfarande på svaret från röntgen.

Fast hälsan är god. Jag mår hur bra som helst. Förra gången vi var i Norrland, det var i början av augusti, mådde jag allt annat än bra. Det är dags för revansch.

Julen avklarades utan större besvär, iallafall för mig. Herr Bältros hade det desto jobbigare. När man frågade honom hur han mådde var det väldigt dåligt, ja riktigt illa faktiskt, men däremellan agerade han precis som vanligt. Vann bowlingen gjorde han dessutom. Kanske inte med så mycket som han brukar men det måste inte ha med bältrosen att göra. Det kan lika gärna vara åldern. Mamma tror att han har skidskyttesjukan. Han blir som sämst när det är skidskytte på TV för just då måste han gå och lägga sig i det TV-utrustade sovrummet.

Mamma fick ta ansvaret för julspexet i år då Herr Bältros var för sjuk

 

Herr Bältros firar jul

Mitt färgglada sällskap på den traditionella juldagspromenaden

 

Garagebygget vilar. Takstolarna kom på plats en kall söndag före jul. Med hjälp av vår kranförande granne gick arbetet smidigt. Nästa moment är takskivor, läkt och tegel. Hur svårt kan det va?

Första gaveln justeras in

 

Samtidigt som mörkret lägrade Getingedalen avslutade vi arbetet med takstolarna

Jag gjorde en dagstur till Kungsör för att träffa vännen M som var på julvisit hos sina föräldrar. Jag tog tåget. Det visade sig vara nästan lika billigt som att köra bil. Snabbt gick det också. Iallafall dit. När jag skulle hem kom det inget tåg. Fast man har ju hört talas om förseningar så jag lämnade inte perrongen ifall det plötsligt skulle tuffa in ett tåg. Men det kändes lite ovisst när det varken stod något på informationstavlorna eller ropades ut något i högtalarna. Vänthallen var förstås låst och det var minus tio grader ute. Jag ringde SJ. Det var 20 minuters telefonkö och jag var glad att jag hade en nyladdad mobiltelefon.

När jag äntligen kom fram till Anders på SJ kunde han inte hjälpa mig på något sätt. Hans dator hade kraschat.

Kajan: Men jag står här i kylan och vet varken ut eller in. Något måste du väl kunna göra? Skicka en taxi eller nåt.
Anders: Nej jag är ledsen. Men du ska få ett annat nummer som du kan ringa istället.
Kajan: Ska jag vänta 20 minuter igen?
Anders: Neeeeeeejdå, det ska gå myyyyyycket snabbare.

Det tog 25 minuter innan en dam svarade på det andra numret.

Jag förklarade mitt problem, att jag stod på en jävligt kall och tom perrong med en biljett till Örebro.

Damen: Vänta ska jag koppla dig.

Och så, efter en dryg timmes väntande, telefonerande och köande, kopplades jag bort. Först tänkte jag att hon hade kopplat mig till 112 eftersom jag hade antytt att jag håller på att frysa ihjäl men det kom ingen ambulans. Efter ytterligare en stunds funderande och akrobaterande (Det gällde att hålla igång för att inte frysa fast. För det hade ju sett snyggt ut om jag, när tåget äntligen tuffar in, sitter fast på perrongen.) så får jag se ett meddelande på en TV-skärm inne i den låsta vänthallen. TV-skärmen var nog egentligen avsedd för dem som vistades där inne eftersom den satt långt in och var vinklad åt fel håll men man blir jävligt skarpögd när man håller på att frysa ihjäl.

Där står det att ett annat tåg, som uppenbarligen inte heller har kommit, är inställt och ersatt med buss. Jag går således till andra sidan stationshuset för att åtminstone får prata med en busschaufför.

Det kommer inte bara en buss utan två. Och den ena ska åt mitt håll. Två timmar för sent kommer jag fram till Örebro. Dagen därpå skrev jag ett långt brev till SJ.

Jag återkommer 2010. Inte bara med en rapport från nästa decennium, Norrland och matchen mellan MoDo och Södertälje utan också med nästa års tema. Gott slut!