Kajans

Var sak har sin tid. 2010 års tema lyder som rubriken; Ljuv är mödans lön. Visst är det klämmigt? Jag frös som fan imorse och ville bara ligga under filten och dricka te men minus sju grader, sol och finfina skidspår utanför knuten låter inte vänta på sig. Ej heller en sambo som ska jobba senare under dagen. Och nånstans i mitt innersta sinne kunde jag nog begripa att det skulle vara värt mödan att kasta av sig filten och dra på sig tajtsen. Det var ljuvt där ute.

Karthälleömossen vid tolvtiden idag

 

Minus sju tänker vän av ordning? Är det något fel på din termometer Kajan? Nej, ack nej. Mot alla odds så har vi betydligt varmare här uppe i bergen än vad det är nere på slätten. Tre kilometer nedför backen visar kvicksilvret minus 23 medan vi njuter av ensiffriga gradantal. Ingen tror mig men så är det. Värmen stiger helt enkelt uppåt.

 

Vän av ordning kanske också tänker Men hallå? Hur kan du åka skidor en måndag? Du ska vara i verkstan, Kajan! Skit i det du.

 

Inte heller vid dagens tömning av brevlådan fanns det något besked från min hjärnröntgen. Jag är dock inte orolig. Jag tror att något av följande scenarion ligger bakom dröjsmålet:

 

• Mina röntgenplåtar är av sällan skådat slag och de skickas runt bland sjukhuspersonalen som ett exempel på en enastående intelligent hjärna.
• Mina röntgenplåtar har skapat huvudbry då de vittnar om en hjärna i fullständigt kaos. Inget sitter där det ska och man letar fortfarande efter ingången.
• Doktor Sara har varit jullovsledig och åkt pulka med sina barn och har därför inte hunnit titta på mina fullständigt normala röntgenplåtar.

Väntans möda kommer att inbringa ett ljuvt resultat. Det är jag säker på.

 

Vi åkte en vecka till Paddal på semester. Där finns ett synnerligen trevligt vilohem alldeles invid havet och man blir väl omhändertagen och duktigt bortskämd. Dessutom lagas det utomordentlig mat och till detta serveras välsmakande drycker. Ibland blir man erbjuden små utflykter, det kan vara både i form av ishockeymatcher och bowlingkamper men även spännande stall och välgörande promenader.

 

I år hade de dock kryddat vistelsen med en bacill vilket gjorde tillvaron lite mer spännande. Skulle vi bli magsjuka eller skulle vi klara oss? Det gjorde vi inte. Dessvärre däckade min sambo några dagar för tidigt medan jag kunde njuta veckan ut. Natten till hemresedagen blev även jag drabbad och G, som hade kvicknat till en smula, fick köra oss hem. På fastande mage.

 

Dagen därpå tillbringade vi skavfötters i soffan under en och samma rutiga filt för att vila upp oss och lyssna färdigt på ljudboken som hade gjort den mödosamma hemresan en aning mera ljuv. Vi ackompanjerade Shanti Roneys röst med våra väderspänningar för den här bacillen var av en gasbildande art. Idag är vi åter pigga och får behålla maten men våra magar är fortfarande uppspända, bullriga och fulla av gas. Som måste ut förstås. Ni kan nog ana resten.

 

 

Islykta i Paddal

 

Obscent god sushi i Paddal

 

Kajan och den lilla bacillen i Paddal

 

Ett stycke urartat parti TP i Paddal

 

Mitt sällskap på hockeymatchen i Paddal

 

En häst i Paddal

 

Bowling med adoptivsonen i Paddal

 

Vad har då 2010 i sitt sköte?

 

Ja bland annat ett 40-årskalas. Fast i mars, när den stora dagen egentligen infaller, nöjer jag mig nog med ett simpelt kaffekalas. Jag vill vänta med jubileumsfesten tills det finns möjlighet att vara utomhus. Så i sommar smäller det.

 

Dessutom siktar vi på en resa till Clintondale i sommar. Till syrran. Over there. Hoppas att vi kan ro den i hamn. Men hur svårt kan det va (för att ta till ett gammalt forntida, uttjatat uttryck)?

 

Innan dess tänkte vi dock göra en enklare och billigare tripp till Helsingfors och det är snart, i slutet av denna månad.

 

Sen återstår det att se om vi hamnar i Sundsvall den 13 februari på grund av en konsert med Thåström. På den planen jobbar vi fortfarande. Ska vi åka till Norrland så snart igen? Visserligen är det inte lika långt som till Paddal men ändå. Fast jag känner på mig att mödans lön kommer att vara ljuv.

 

Jag är glad att vi inte har någon dead line för garaget. För just nu står det STILLA. Men det rycker i byggnerven, framför allt hos min oäkta hälft, så snart står vi där med tumstocken i högsta hugg, det känner jag på mig.

 

Nej nu ska jag nog sätta en deg. Ett nytt recept som inbegriper knådning! Huga! Fast det kanske det är värt. För ljuv är mödans lön. Sägs det.