Kajans

I måndags hamnade jag på en masspsykos. Mamma hade hört av sig ett par dagar innan och ville ha med mig på ett 20-årsjubileum. Friskis & Svettis 20-årsjubileum. Friskis ger mig rysningar men jag hörde på mamma att hon gärna ville gå dit och utan sällskap skulle det inte ske. Jag förträngde sammanhanget,  tänkte på mamma och motionen och tackade ja.

Det är något frireligiöst med Friskis. Alla är så äckelkäcka. Jag pallar inte det. I synnerhet när de mest inbitna entusiasterna, mot slutet av träningspasset, når extasen, får ett halleluja moment och börjar tala i tungor. Wow! Yeah! Då packar jag ihop och går hem. Dagen till ära hade de käckaste av käcka klätt ut sig till drakar och kycklingar. Vad fan tror de? Att det är nåt jävla barnkalas?

Fast Friskis får mig att motionera och det är ju bra. Den totala avsaknad av eget jävlar anamma, som jag faktiskt lider brist på, får sig en skjuts genom de yttre faktorer som andras ögon utgör. Det är svårare att "ge upp" när andra ser. Jag skulle egentligen, från början, ha valt en sport som utövas tillsammans med andra på en öppen yta istället för en individuell idrott som sker i skogen där ingen jävel ser en.

Hur som helst, mamma älskar sammanhang där det samlas mycket folk och söker sig gärna, på ett närmast perverst sätt, till platser där det finns många att titta på. Jubileumsfesten var förlagd till vår nybyggda mässhall. Den är konstruerad på ett perfekt sätt då man vill titta på andra människor. En enda stor fyrkant, inga väggar och inga hörn att gömma sig bakom. Dessutom med läktare så att man kan se alla andra ännu bättre. Mamma njöt. De bjöd dessutom på godis. Mamma föll i trans. Till slut var det dags för psykosen.

Mitt i lokalen stod ett upplyst podium. Där, en halvmeter närmare Gud än mig, skulle LEDAREN hjälpa oss att bli bättre människor. Eller LEDARNA. För psykosen skulle utföras i fyra olika väderstreck i fyra olika varianter. Det var bara att välja hur mycket träningsvärk man ville ha efteråt. Musiken drar igång och den första halvtimmans plågande var igång. Alla följer LEDAREN så klart. Ingen törs något annat.

När 30 minuters motionerande var tillryggalagt så får vi en paus. En ny skara LEDARE ska ta över.

Kajan: Nu skulle pappa ha varit här.
Mamma: Varför då?
Kajan: De spelade ju hans favoritlåt (Jump med Van Halen).
Mamma: Gjorde de?

(Ovanstående konversation är nog bara kul om man vet hur fruktansvärt ointresserad och i viss mån tondöv och omusikalisk min mamma är. Till saken hör att hon började sjunga i kör när hon blev pensionär men jag har räknat ut att det är en skenmanöver. För vad tror ni att det handlar om egentligen?)

Vi bestämmer oss för att gympa i 30 minuter till när vi ändå är här. Nya LEDARE står på scenen och vi är nyfikna på vilka budskap/omöjliga stegkombinationer vi ska misslyckas med den här gången. Musiken drar igång och jag konstaterar att första låten är samma som första låten förra gången. Tänk om hela halvtimman är samma? Tur att jag ska gå hem efter denna. Stackars de som har planerat att vara här hela kvällen! Snacka om indoktrinering! Jo men visst, det visar sig att hela halvtimman består av samma musik fast - tack och lov - av nya rörelser.

Kajan: Det var ju samma musik igen!
Mamma: Var det?

I think I swim. Huruvida nästa omgång bestod av samma sju låtar vet jag inte. Jag åkte därifrån så fort jag kunde. Och ja, jag fick träningsvärk.