Hälsoprojekt (eller Vad var det jag sa?)
Fick ett erbjudande. Nappade. En helrenovering för en ringa summa. Via jobbet skulle jag få coaching, kostrådgivning och träning. Tolv möten med olika experter under en månads tid. Coaching är alltid nyttigt. Det skadar inte att reflektera över vem man är, vad man gör och hur man tänker. Kostrådgivning likaså. Och träning... Eftersom jag har valt bort träningen under hösten till förmån för keramiken så är jag i ovanligt dåligt kondition. Snart väntar den roliga vinterträningen (jo men den är faktiskt rolig) och då vore det ju kul om man inte dog första passet. Dessutom är jag vän av variation så om min personlige tränare Mums kan få mig att hitta ytterligare en alternativ träningsform så tackar jag för det. Fast det beror på vad det kostar. Å ena sidan har jag bestämt mig för att träning inte får kosta mer än kläderna och utrustningen, jogga är ju gratis, men å andra sidan så joggar jag inte så ofta som jag egentligen vill. Därför kanske jag ska betala några hundra så att jag faktiskt utför någon slags träning. Vi får se hur det blir.
Coachen ger mig verktyg att hantera jobbiga saker. Bemästra irriterande tankar. Värdera mina förmågor och oförmågor. Frågan är inte hur man har det utan hur man tar det sa hon. Först lät det som en sliten cliché men sen insåg jag hur rätt hon hade. Hädanefter ska jag inte fråga folk hur de har det utan hur det tar det. Det är ju betydligt mer intressant. Om jag själv får frågan så tvingas jag ju faktiskt att tänka till. Sen sa hon att jag inte är mina tankar. Bara för att jag tänker lat lat lat lat så behöver jag inte vara det. Hon vet inte hur fruktansvärt lat jag kan vara. Och hur skulle hon kunna veta det? Jag har ju bara vågat berätta hälften. Hur ska hon då kunna hjälpa mig? Nästa träff ska hon lära mig att meditera säger hon. Spännande.
Kostrådgivaren säger att jag ska tugga längre. Jösses. Det känns skitfånigt att tugga på något som liknar soppa redan efter 10 tuggor. Sen frågade hon varför jag äter så mycket. Jag kommer inte på något annat svar än att det är så jävla gott. Tror ni att hon godtar det svaret? Jag har fyra dagar på mig att tänka ut ett annat svar.
Men. Ändå. Vad var det jag sa? Nu står det stilla i verkstan. Jag varken orkar eller hinner både motionera och vara i verkstan. Jag måste sluta jobba helt enkelt. Jag säger som Loranga: Arbeta? Vem ska då vara hemma och lyssna på popmusiken? Jag bara frågar?
