Kajans

Hon kom hem! Min syster med följe, The Big J, tog sig hem för att uppleva den svenska sommaren. Det var första gången på riktigt länge. Inte som hon kom hem utan som hon gjorde det under sommaren. Vi hade tur som kunde erbjuda ett sommarsverige från sin bästa sida och det blev både bad, mygg och grillmat.

Förutom en himla massa mat, alkohol, kaffe (redan här lades grunden för min senare magkatarr) och prat på engelska så avgjordes årets släktfejd i krocket.



Till råga på allt så skulle både G och jag försöka sköta våra arbeten och under syrrans avslutande dagar i Örebro befann vi oss på en avlägsen ort i Ångermanland. Därmed steg syran i min mage till en nivå som sänkte mig. Mer om det i ett kommande inlägg.

Många pojkvänner har kommit och gått genom årens krocketmatcher och även i år fanns det en ny person på planen. Kusin A bidrog med inte bara med en ny släkting utan två. Pojkvännen har en treårig son som sänkte medelåldern rejält. I den här släkten har det inte hänt ett skit på 26 år. Ingen har vare sig fötts eller dött. Om vi inte tittar utanför den närmast sörjande kretsen förstås. Det behövdes lite ungt blod men det var ingen i släkten som lyckades tillföra det själv. Nej, det krävdes ett bidrag utifrån.

Mamma: Vet du om lille k kommer också?
Kajan: Det verkar så.
Mamma: Det blir bra. Det behövs i den här släkten.



Skulle jag ta det som en pik? Jag ventilerade funderingen både med kusin A och syrran men vi var överens om att mamma aldrig skulle pika någon i det ärendet. Mamma är nöjd och glad om alla andra är det. Till min pappas förtret. Han tycker att hon tar lite för lätt på livet. Det är egentligen mycket jobbigare och tyngre att leva än vad hon har förstått.

Nåväl, tillbaka till veckan då det begav sig.

Krocketmatchen avgjordes under högljudda tillrop, både positiva ord och protester. Det finns inget annat tillfälle under året som lockar fram hornen på mamma så tydligt som krocketmatchen. Fan flyger i henne men hon är ingen dålig förlorare, snarare en dålig vinnare. Det fanns till och med tillfällen då hon försökte fuska men vi kom på henne. Jag tror det var första gången som morfar, the biggest cheater in the family, inte spelade och det är uppenbart vem som kommer att ta över efter honom. Äpplet faller inte långt från... Dessvärre har även morbror P samma tendenser så vi får hålla ögonen på dem båda i fortsättningen. Undrar vad de har fått för uppfostran?



Jag vann. Fast jag är ingen vidare vinnare jag heller. Dock ej på samma grunder som min mor. För mig är det totalt likgiltigt. Det är nog därför jag aldrig blev någon elitidrottare.

Sen följde kubbmatchen. Den traditionen har kommit till på senare år. Efter krocketen spelar vi kubb. Sen äter vi och sen spelar vi dart. Killer. Fast det är ingen tradition än då vi nog bara har gjort det en gång förut. Sen är det nån som nästan får en dartpil på sig och då är det dags att avrunda.

Same, same.


Sedan Getingedalen blev ett begrepp säger även traditionen att syrran och The Big J ska komma upp till oss och hänga. Slippa pensionärerna för ett tag och skippa artigheterna. Så även i år. Det blev sent. Det blev bra. Det blev för kort.

Min syster och jag är inte tvillingar och lever till synes totalt olika liv men det finns ändå ingen som jag upplever en sådan friktionsfri kommunikation med som henne. Den kan till och med vara av telepatisk art ibland. Det räcker tydligen med att växa upp i samma kontext under 20 år för att plöja så djupa fåror. Det är inte bara kommunikationen som glider på räkmacka, det är även våra handlingar och rutiner. Dessa är också djupt etsade i våra respektive hjärnor och vi tar oss an de vardagliga uppgifterna på samma sätt, i samma ordning och i samma takt. Visst gillar vi att smycka och klä oss ibland, båda två, men vi skiter för det mesta i sminket och kan gå omkring och vara lite småskitiga ett par dagar utan problem. Rutinerna framför spegeln och i badrummet är över i ett ögonblick för oss två. Vi skrattar för högt, har svårt för vett och etikett, lyssnar på alldeles för hård och konstig musik och beter oss allmänt okvinnligt. Båda har fyllt 35 för länge sen men ingen är gift, ingen har barn. Eller vad säger du over there?


Därför finns det en del av mig som gärna skulle ha henne geografiskt närmare men den andra delen av mig vill ha henne just där hon är, där hon vill va. Och nu blir det hus i New Paltz. The Pink Palace. Romance Ranch. Tack vare Skype kommer jag lite närmare och får vara med lite mer.



Jag tror min släkt representerar de flesta former av attityder gentemot det engelska språket som finns. Följande kategorier noterade jag under veckan då det begav sig:

• Jag förstår det mesta som sägs men är alldeles för osäker för att prata själv. Jag skrattar och nickar och visar att jag är med i matchen men att säga något, njaee, då behövs det allt lite mer vin först...

• Jag förstår ingenting och kan inte säga ett skit men jag är glad ändå och pratar svenska som om det vore ett världsspråk.

• Jag förstår det mesta och jag pratar så mycket jag kan för jag vill gärna ha kontakt med denne vår nya släkting. Det känns lite fånigt ibland för det blir lite fel men jag gör så gott jag kan.

• Jag förstår det mesta och jag pratar så mycket jag kan, även om det mest ovidkommande, eftersom jag vill hålla min engelska vid liv.

• Jag förstår det mesta och jag pratar så mycket jag kan för jag gillar att snacka med den här snubben. Det mesta blir rätt men när det inte blir det så skiter jag i det eller också frågar jag hur det ska va. Man kan ju passa på att lära sig nåt nytt.

• Jag förstår inte särskilt mycket men jag pratar så mycket jag kan men ingen verkar förstå vad jag säger. Jag tycker att jag är jättebra på engelska för jag har läst jättemånga Reader's Digest men man kanske skulle veta hur det uttalas också...?

Med begynnande magkatarr och en viss sorg lämnade vi Örebro, syrran och den hektiska veckan för nästa äventyr 60 mil norrut. Det fanns inte på kartan att jag skulle stanna hemma, hur hängig jag än var. Man missar inte The Burning Toad Festival. Men det är en helt annan historia.