Kajans

Med tiden har jag samlat på mig ett tillräckligt stort antal anledningar i södra Närke för att kunna föreslå en dagsutflykt för G. Han är inte svår att övertala, upptäckarintresset har vi gemensamt, så lördagen den 1 augusti ringer väckarklockorna ganska tidigt. Enligt oss är det nästan skamligt att inte känna sitt eget landskap så motivationen är hög och rutten är huggen i sten.



Vi börjar på gränsen till Västergötland och Tivedens nationalpark med Fagertärn, sjön där det växer vilda röda näckrosor. En vacker men inte helt enkel promenad runt sjön erbjuder näckrosor ur flera perspektiv men samtliga på långt avstånd. Jag har förstås läst på i förväg så vi är utrustade med kikare. Tack vare den får vi en ordentlig titt på de lotusliknande blommorna. Vi är överens om att de nästan ser ut som plast och färgen är overkligt rosaröd.



Efter Fagertärn åker vi norrut, till Bastedalen och deras Kinapark. Att peta in ett asiatiskt inslag under resan är ganska taktiskt om man vill få med G på tåget. Själva Bastedalen är nån slags pensionat alldeles intill Vätterns strand och Kinaparken anlades på 60-talet i ett nedlagt dagbrott av gubben som bodde där då. Han verkar ha varit Kinafrälst då platsens museum vittnar om mången resa till landet i öster.




Vi strosar i parken och inspireras av än det ena, än det andra och konstaterar att här finns anledningen till att alla röda näckrosor i Fagertärn växer så långt från land.




Vi fyller på blodsockret medelst medhavd matsäck och kör ännu längre norrut; till Askersund. Dagen till ära pågår den årliga antikmarknaden i den rara lilla staden och det är vansinnigt mycket folk och marknadsstånd överallt. Vi tar en promenad och kollar gamla grejer men handlar faktiskt ingenting. Vi har redan köpt en snygg kinesisk lykta i Bastedalen och är nöjda med den.


Tiden börjar bli mogen för det avslutande utflyktsmålet, Medevi Brunn, och där ska vi dessutom äta middag. Visserligen ligger Medevi strax utanför Närkes gräns i Östergötland men det bortser vi ifrån. Medevi är Sveriges första kurort, från 1678, och området är stort. Här finns dock ingen kurerande verksamhet kvar men hotell, värdshus, museum, teater och inte minst grötlunken lever än.



Jag vet inte var, när eller hur jag har hört talas om grötlunken, mina föräldrar har inte varit med på den, men jag var väldigt nyfiken på vad det var då Medevis hemsida inte är särskilt upplysande i frågan. Men innan vi får reda på svaret upptäcker vi hela Medevi och äter mat på värdshuset.



Redan två dagar innan har jag ringt till värdshuset för att både beställa bord och förvissa mig om att vi kan få något vegetariskt. No problem. Vi blir anvisade ett fönsterbord på glasverandan och det kunde inte börja bättre. Personalen har för dagen häcken full då det samtidigt är bröllopsfest på området och restaurangen är fullbokad hela kvällen med teater- och hotellgäster.


Det konstateras snabbt att vi är Vegetarianerna och menyn är därför överflödig. Är det förrätt också undrar G och jag rycker på axlarna. Därefter dukas det fram två uppsättningar gafflar och knivar på var sida om bordet och vi nickar i samförstånd. Tydligen ska vi få både förrätt och varmrätt. Spännande.

In kommer rätt nummer ett; en bit potatiskaka, några smörstekta kantareller, tre sparrisbitar och en ljummen salladslök på toppen. Aptitlig uppläggning och färgskala och det smakar mycket bra. Sparrisen har perfekt konsistens och löken är inte alls överkokt. Lyckad förrätt.

När det börjar dra ihop sig för rätt nummer två kommer servitrisen in tomhänt och frågar Var det bra så eller önskas det något mera? Jag undrar hur jag såg ut då. Som en leende, lobotomerad fågelholk tror jag. G lyckas inte heller få fram ett ord. Servitrisen tolkar tystnaden som om vi vill titta på menyn.

Vad i...? Skulle det där ha varit huvudrätten? Men varför ligger det då ytterligare en uppsättning bestick på bordet? Ett missförstånd måste ha uppstått så G kallar till sig servitrisen för att reda ut detta.

G: Jag tror att det har blivit ett missförstånd. Vi sitter här och väntar på huvudrätten.
Servitrisen: Så vitt jag vet var det bara beställt två vegetariska. Inga förrätter.
Kajan: Jo det stämmer men sen var det nån som dukade fram två par bestick så vi trodde att ni skulle komma med något mer.
Servitrisen: Oj då, ja det är så många som väljer teatermenyn så det gick nog av bara farten.

Vi skulle alltså inte få något mer än några fjuttiga kantareller. Jag är inte mätt så jag beställer in en osttallrik som vi kan smaska på medans vi bestämmer oss för hur vi ska avsluta besöket på Medevi värdshus.

Det blir notan som får avgöra vår sorti. Om de vill ha mer än 150 spänn för kantarellerna så blir det med buller och bång. Landar priset under så låter vi saken bero. Medans ostarna avnjuts med lite rödlöksmarmelad så inleds diskussionerna runt Gröna Guiden. Visserligen kallas Le Guide Rouge de Michelin bara för Guide Michelin men finns det en röd guide så kan det väl finnas en grön. Och precis som Kilroy ska vi inte anmäla vårt besök i förväg utan bara lämna ett visitkort på bordet efter oss: Ni har just haft besök av Gröna Guiden...

Det blir inget bullrande. Tack och lov. Det återstår fortfarande lite tid innan den beryktade grötlunken så vi tar en promenad i omgivningarna. Och en stor tröstglass.


Grötlunken startar vid socitetsverandan. Detta vågade jag dock inte nämna för G eftersom ordet socitet kan skrämma iväg honom lika mycket som en Kinapark kan locka. På verandan spelar nån slags blåsorkester med tydliga militära inslag och runt densamma samlas en ansenlig mängd människor. Efter två marscher och ett trumsolo blir vi ombedda att ställa oss fyra och fyra i armkrok på ett långt led. Längst fram står orkestern och någon viktig person med ett standar. Det väller ut folk ur alla hus och stugor på området och brudparet och alla bröllopsgäster rumlar ut och ansluter till armkroksledet.

Vad är nu detta?

Slutligen börjar orkestern spela en l å n g s a m marsch och vi ska gå i takt. Hela ledet går bygatan fram tills det plötsligt vänder som på en femöring och vandringen går hela bygatan tillbaka. Vid en liten stuga står en farbror och hissar en fasadflagga. På vägen tillbaka halar han densamma i samma långsamma takt som grötlunken går.


Det lär finnas en flera hundra år gammal tradition bakom detta men jag skiter i detaljerna. Nu har jag gått grötlunken och det är något jag kan rekommendera. Det var jävlar i mig det underligaste, knasigaste men fnissigaste jag gjort på länge. Till och med G blir lite full i skratt när vi pratar om grötlunken. Den måste upplevas.



På vägen hem funderar vi på hur det är att bo i Medevi och leva med grötlunken sju veckor varje sommar. Känner man sig tvungen att lämna TV-soffan varje kväll klockan 21.00 för att gå bygatan fram och tillbaka eller törs man stanna inne? Tänk om man ska upp tidigt och blir väckt av en marschorkester lagom när man har nått djupsömnen? Det kanske är dags att skapa en liknande tradition i Getingedalen? Alla i området ombeds samlas vid den gamla smedjan varje sommarkväll för att vandra Getlunken. Det vore väl nåt. I baktakt förstås.

En liten del av södra Närke är avverkat och vi är mycket nöjda med vår dag. Även om vi nästan köpte pizza när vi kom till Örebro.