Kajans

Min sambo kände att det var dags för en fasta. Utrensande och välgörande. Det är kanske det jag behöver, tänkte jag då. Eftersom hela hösten har varit krasslig i en eller annan mening så kanske min kropp behöver en 70-talsdetox. Med grönsaksjuice, örtte och buljong.

Är just nu inne på min femte dag utan fast föda och kroppen känns alldeles utmärkt. Däremot skrev min sambo till mig, ja det är den kommunikationen vi har nuförtiden, att han kände sig matt. Hans kollegor menade att han såg mager ut. Då ställde han sig på vågen och bestämde sig omedelbart för att avsluta fastan i förtid. Han kanske har kommit in i den för män förunnade livsfasen då de antingen börjar få mage eller krymper ihop till ett skinntorrt streck. Eller också beror det på att han bygger garage före frukost på dagarna.

Fast för tillfället står garagebygget stilla. Vi väntar förtfarande på gjutaren Ove. Då han inte kom förra fredagen förväntade vi oss att han skulle höra av sig om en ny dag. Inte ett ljud. G ringer upp honom:

G: Hej det är G.
Ove: Hej?
G: Ja du skulle gjuta plattan till vårt garage.
Ove: Vilket garage?

Jävla hantverkare. Men jag har bestämt mig för att inte ondgöra mig mera över honom än så. Inga ord, inga tankar. Det leder inte garagebygget någonstans, bara till att min själ blir ännu svartare.

För nu är det dystert. Jag för en kamp mot mörkret. Det försöker ta sig in i alla mina kroppsöppningar samtidigt som hjärnan kvider efter ljusa antikroppar. Och en liten mörk tanke föder en annan och sen slår de ihop sig och blir en stor svart rörig boll. Jag tänder alla lampor hemma. Jag försöker skratta mycket på jobbet. Jag gör sådant jag tycker är roligt. Jag försöker tänka på sådant jag är bra på och som är positivt. Det ska bli skönt när snön kommer och gör världen ljusare. Men inte förrän grunden är gjuten tack.

Jag lyssnade på radio på väg till jobbet i morse. Morgonpasset i P3. För just nu har jag en bil med fungerande radio. Medans mor och far lever sin dröm i Thailand får jag åtminstone köra runt i deras bekväma bil. Min bil är för närvarande varken fungerande eller bekväm så tajmingen var perfekt. Nåväl, det pratades hundar och att hundägare är ett friskare släkte än de som inte har hund. De får både motion och villkorslös kärlek. Pyttsan. Vår hund rastar sig själv och tyr sig mest till G. Fast det är inte helt sant. På helgerna tar vi promenader med jycken och när min sambo inte är hemma duger jag. Hon är som ett litet lyckopiller. Dessutom har det ju upptäckts att våra fyrbenta vänner är skickliga ångestabsorbenter. Det är inte utan anledning som det blir fler och fler äldreboenden som skaffar hund.

Mitt finger läker fint. Fast det fattas fortfarande en bit men känseln börjar komma tillbaka och det gör inte längre galet ont. Jag är övertygad om att hjärnan, eller vilken del av mig det nu är, kan bygga upp en ny fingertopp och den kommer att se ut exakt som den förra. Frågan är bara hur fan den kan veta det? Hur vet den när det räcker liksom? Vad är det som säger att fingret blir lika långt som förut? Det kanske växer och växer och blir fyra centimeter längre den här gången. Fast det är väl mina gener som säger åt mina celler att just den här individen ska ha ett visst utseende. Eller nåt sånt.

Nästa helg är det gammaldags julmarknad i Wadköping och jag ska stå ett gammaldags stånd och sälja krukor. Jag ser fram emot det även om det känns lite stressigt och nervöst. Men jag brukar må ännu sämre inför en försäljning. Tack vare mina måndagar i verkstan är jag i mer fas än jag brukar vara. För måndagarna i verkstan har inte bara blivit måndagar utan de har skapat en kontinuitet och ett måste. För om jag drejar muggar på måndagen så måste jag sätta på hänklar på tisdagen och putsa på onsdagen. Annars blir det inga muggar och då är måndagen bortkastad. Och faktum är att det är lite trist i längden att vara ensam hemma varje vardagkväll och jag börjar få in lite nya kvällsvanor. Leran får vara mitt alternativa sällskap.

Alltså, söndagen den 29 november klockan 12-16 är det julmarknad i Wadköping i Örebro och den är väl värd ett besök.

Men än så länge är det fredag och det känns oerhört skönt. Även om fredagsmysen från förr inte längre infinner sig då min sambo kör buss på kvällarna. Nån präktig jävel har sagt att man inte ska sörja det man inte kan få utan glädjas över det man har men jag kan ändå inte låta bli att sakna våra forntida fredagkvällar. Vinet, maten och känslan.

Min fredag blev dessutom oväntat lugn och behaglig. De planerade arbetsuppgifterna uteblev tack vare sjukdom. Inte min egen utan andras. Jag har tid att blogga till och med. Begå tjänstefel med andra ord. Just nu skiter jag i det. Det finns nämligen en ny grej just nu som ockuperar mina tankar. Men om det skriver jag en annan gång. Jag tror att ni har fått nog av mig för nu.