Kajans

Födelsedagar ska vara trevliga. Man bör få vara i centrum, bli uppvaktad och må som en drottning. För min del blev det inte så. Dagen var istället full av Det är inte sant-moments. Till saken hör dock att jag hade blivit firad, och firat mig själv till apstadiet, kvällen innan så uppvaktad blev jag om än inte på dagen D.

Jag konstaterar tidigt att G kommer att jobba hela helgen och att det var länge sedan jag hälsade på folket i Finnboda så jag bokar in en resa med billiga bussen. Lördagen är härlig och vi hamnar på en fest som vi lämnar sent. Där träffar jag två tyskor och äntligen! Nu ska jag få öva lite tyska! I börjar av 90-talet pluggade jag en helvetes massa tyska, både i Linköping och i Berlin, och idag undrar jag verkligen varför. Sedan dess har jag dock varit ganska kaxig över mina kunskaper i tyska - jag förstår ju alltid allt när jag hör språket - men det är jag inte längre. Jag kunde inte säga ett ord. Nada. Nix. Zero. Tack och lov kunde tyskorna engelska så vem behöver kunna tyska egentligen?

Till slut avrundar vi festen med att stappla hem och konstaterar att det blev alldeles för trevligt. Mitt första intryck av söndagen, födelsedagen, är att det smakar kompost i munnen och att barn kan vara otäckt pigga ibland. Jag är bakis. Om jag har möjlighet så ska jag i fortsättningen undvika barn när jag är bakis.

Det vankades cirkusskola. Inte för oss utan för de överpigga barnen. Cirkusskola kändes verkligen helt fel just då för mig men jag kan ändå inte låta bli att fundera på om de har vuxengrupper. I så fall hade min mamma hoppat på det. Hon verkar hoppa på allt möjligt som nybliven pensionär. Hur som helst, upptäcker att jag har en obekant nyckelknippa i jackfickan och får dagens första Det är inte sant-moment. Tack och lov kan vi ganska enkelt ta reda på vems de är och att återlämna dem till ägaren blir mindre krångligt än det hade kunnat bli. Tack och förlåt! sa jag. Din lilla skata, sa ägaren med glimten i ögat, samla på blanka saker på detta viset. Fel fågel, sa jag. Kajan var namnet.

Tack och lov tycker cirkusbarnen om Sushi och för oss som var på cirkus kvällen innan känns det väldigt bekvämt att köpa färdig mat.

Det börjar dra ihop sig för hemresa och jag går ombord på billiga bussen. Den blir full. Jag får en främling bredvid mig. Det visar sig vara Mr Stinky. Det är inte sant, tänker jag. Min yrsel och hans odör är ingen vidare kombo.

Vårens första bakslag drabbar Örebro när jag ska ta dinosauriebilen hem till Dalen. Blötsnön gör vägarna sliriga och jag som hatar att köra dinosauriebilen vid detta väglag. Vem fan uppfann bakhjulsdriften? Volvo 245 är en jävla bra bil på flera sätt men i många avseenden är den som en dinosaurie.

1. Urgammal
2. Gigantisk
3. Bakkroppsstyrd

Det fanns en dinosaurie med en hjärna i höften. Den var så stor att hjärnan i huvudet inte räckte till hela kroppen utan där nånstans, i höfttrakten, tog en ny hjärna vid. Bakkroppsstyrd.

Alltså hur kan nån konstruera en bil med styrning bak när baken är fyra meter bakom motorn och dessutom är viktlös? Min enda strategi vid de tillfällen jag nödgas att köra Dino är att ta det gubbe-med-hatt-lugnt. Bilen startar som den ska - det är ju en av fördelarna med Volvo 245 - men varken blinkers eller vindrutetorkare fungerar. Byter säkringar men torkarna står fortfarande still. Ringer experten:

Kajan: Torkarna går inte.
G: Nej man måste jucka lite på säkringen då och då.
Kajan: Okej... (och förstår varför luckan till säkringarna inte längre sitter på plats. Man måste ju komma åt att jucka. Tänker samtidigt att det är tur att säkringarna sitter så nära ratten. I Polon sitter de under motorhuven.)

Börjar köra hemåt. Tänker på hur skönt det ska bli att få ligga på soffan och titta på Beck. Dino och jag tar det försiktigt i snöstormen men så kommer man till den oundvikliga BACKEN. Den är så brant och lång att alla förstagångsbesökare i Getingedalen behöver en stunds andhämtning och tröst efter den traumatiska stigningen. Vintertid är det låg växel och hög fart som gäller, annars tar man sig inte upp för BACKEN. I synnerhet inte med bakhjulsdrift. Man vill definitivt inte ha möte och DEFINITIVT INTE ha amatörer som har kört fast mitt i backen. Det är inte sant.

Kajan: Jaha?
Amatören: Jag kommer inte upp.
Kajan: Nej och jag kan inte hjälpa dig.
Amatören: Nej jag har ringt efter hjälp.
Kajan: Jag får väl backa ner och börja om.
Amatören: Ja, ursäkta, hoppas du kommer upp sen.
Kajan:  Det gäller att ha fart.

Mörkt. Kurvigt. Brant. Snöstorm. Jag kom ner, ställde mig och väntade en stund och ringde G för att avreagera mig. Tio minuter senare kommer Amatören förbi och jag kan åka. Det är inte sant. Bilen är död. Jag ringer G. Han har kaos på jobbet och kan inte hjälpa mig på något sätt. Ringer mamma. Hon slänger sig i bilen för att hjälpa mig. En som bor i närheten kommer ut, ger mig ett tips och några lugnande ord och bilen startar igen. Inga nya hinder i backen men jag får två otäcka sladdar (Det är inte sant!) och jag blir så rädd så det kommer tårar men jag lyckas häva dem. Det var väldigt skönt att komma hem.



Hinner lagom packa upp, gå igenom posten och äta lite innan Beck börjar. En halvminut in i Beck ringer telefonen. Det är inte sant. Exakt just då är det en före detta vän, en energitjuv, som vill ringa upp, gratulera, återupprätta nån slags kontakt och uppdatera sig.

Tjuven: Vad gör du så här på din födelsedagskväll?
Kajan: Beck börjar precis just nu och jag tänkte se det.
Tjuven: Ja men vi behöver ju inte prata så länge.

Det är fortfarande en före detta vän.

Jag har haft bättre födelsedagar.