Kajans

Sen spelar vi Bao. Bao är ett afrikanskt brädspel som vi har fått och lärt oss av vännerna i Paddal. G fick kunskaperna, och stryk, av T och sedan skulle han lära mig. Första gången vi spelade glömde han berätta alla reglerna så han vann lättvindigt över mig. Inte så konstigt när han hade utelämnat några avgörande detaljer. Andra gången, den första med kompletta regler, vann han också. Det är klart, han har ju spelat så många fler gånger än jag. 1-0 till G.

Andra gången vi satte oss för att spela Bao körde vi tre omgångar. Jag vann allihop. 3-0 till Kajan. Huruvida detta var tur eller skicklighet har vi naturligtvis diskuterat och jag tror inte att vi kom fram till något samstämt svar. Nej, jag vill hävda att min bakgrund som först kalahamästare på Blåmesens fritids 1979 och därefter kalahakonstruktör på träslöjden på Oxhagsskolan 1980 borde ha gjort mig till en rätt skicklig Baospelare. Bao har vissa likheter med det gamla ökenspelet Kalaha men är mer avancerat.

Sedan ville jag få det till att jag, som är den enda med femma i matte i huset, hade utvecklat en hållbar strategi. Eftersom jag inte ville avslöja den för min motståndare så är den, i hans ögon, lika obegriplig som obefintlig. Mitt tredje skäl till att jag borde vara en bättre Baospelare än min sambo är ju det faktum att jag spelar mycket i mitt arbete. Jag har ett jobb som ibland går ut på att utmana skolbarn i olika lekar och spel och ibland är motståndet hårt. Jag måste ju vinna.

Söndagkvällens omgång av Bao är fortfarande inte slut. En riktig rysare. En maratondräpare. I drygt två timmar har vi spelat och ännu inte kommit till avslut. Fortsättning följer!

Regniga dagar kan man också såga formplyfa. Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen; ett bra jobb definieras av en slöjdsal. Vi åkte till mitt sommarstängda jobb och lånade bandsågen. G har också slagit sig in på betongbanan och ska gjuta en stol. Mycket knep och knåp med gjutformen men det skulle aldrig falla honom in att börja i liten enkel skala. Nej Herr Hur-svårt-kan-det-va börjar med en stol och jag undrar var det ska sluta.

Frosta av frysen kanske inte är något som lämpar sig under sommarhalvåret men vi är förärade med en extra frys så då kan en avfrostning vara perfekt under regniga dagar. Nu råkar vår extrafrys stå längst in i ett hörn ute i förrådet bakom ett bord fullt med hinkar och påsar, två motorcyklar, några betongsäckar, en lång masonitskiva som kan vara bra att ha och två papprör avsedda för gjutning. Därför är avfrostning av frysen inte världens mest lockande projekt och har alltså inte blivit utfört på länge.

Nu kan den förnuftige tycka att det kunde ha varit smart att frosta av frysen under vintern då det bara är att ställa ut all mat på trappan. Då hade det inte blivit något större projekt. Nej men i vintras gick det fortfarande att öppna alla lådor och luckor i frysen och därför var det ingen som tänkte på det. Nu var det plötsligt en lucka som inte längre gick att öppna. Point of no return. Ut med grejerna ur förrådet, på med extrafrysen, flytta på maten och in med jätteblöjan. Nuförtiden finns det jätteblöjor som man lägger i nedersta facket och sen kan man gå och göra något annat. Några timmar senare har jätteblöjan sugit upp allt vatten och avfrostningen är klar. Häpp!

Sedan mitt senaste bloggsvammel har dock vädret varit soligt också. Några vänner till oss hade varit nere vid vår sjö och badat och påstod att de hade sett 14 ormar. Grodynglen hade börjat kravla upp på land och låg och tryckte i små darrande högar och ormarna passade på att ta för sig av den uppdukade buffén. Trots Gs ormskräck så fanns det något lockande i att bevittna denna företeelse så en varm kväll tog vi vår sedvanliga promenad till Kalltjärn för ett kvällsdopp. G hade för säkerhets skull tagit sina kraftiga vinterkängor och höll ett rasande tempo hela vägen. Blicken var fixerad vid marken och killen var på helspänn. Varje pinne var en orm i hans ögon.

Välbehållna kom vi fram till vår ljuvliga badplats och vi var ensamma så badkläder var onödigt. Efter några svalkande minuter i vattnet får jag faktiskt se en orm komma simmande. Den var 20-30 meter bort och de gula snokfläckarna syntes tydligt trots avståndet och det pyttiga huvudet. Den simmar inte mot oss utan parallellt med oss och även om jag inte har ormskräck så har jag ingen lust att bada ihop med en snok. Det simmar en orm därborta, säger jag. VAR? säger G som inte ser ett skit utan glasögon. Där, säger jag och pekar. Hur långt borta är den, frågar G med illa dold panik i rösten och redan simmandes mot land. Typ 10 meter säger jag som har lite svårt att bedöma avstånd. Jag måste ha mina glasögon, säger den vilt simmande mannen och slår rekord till badstenen.


Vi hinner till stenen men det blir inget mer bad den kvällen. Däremot sitter vi kvar rätt länge och spejar efter snoken. Den letar grodyngel i vassen. Vi ser hur det rör sig. Helt plötsligt plaskar det till mitt framför oss, två meter bort, och upp flyter en stor groda. Den räddar G en stund från hans aggressiva ormfantasier. Vi spanar in grodan som dyker lite upp och ner och alldeles intill oss. Den ser rätt kul ut när den spretar med alla sina lemmar för att hålla sig flytande på ytan.



Plötsligt får jag se ytterligare en orm komma simmande. Det kan i och för sig vara samma orm för det är en snok även denna gång. Den här gången simmar den mot oss. Grodan blir med ens totalt ointressant. G tar upp en sten och håller den krampaktigt i handen. Den en meter långa snoken kommer riktigt nära oss men den håller sig i vattnet och sen simmar den bortåt längs sjökanten. G slipper kasta sin sten. Sen går vi hem. Nu räcker det med ormterapi för idag enligt G.



Grannens (inte såpagrannens) hundvalp får avsluta detta inlägg. De är verkligen oemotståndliga i den här storleken och åldern...