Prylar, hud och trygghet
Vi såg Patrik 1,5 igår. Den var sevärd.
Jag saknar kartonger till min utrensning. Känslokylan sitter kvar i kroppen och det är lika bra att sortera bort innan anfallet går över. Jag tror inte att jag har blivit någon idealist men det kanske finns en automatik i min skalle som ser till att antalet prylar är konstant. Nu är vi på gång med köket med en massa nya grejer och då måste något annat kliva åt sidan. Det kan också bero på att kvoten är fylld. Det finns en smärtgräns. Ett hus rymmer inte hur mycket som helst. Det måste gå att stänga dörren.
Ångrat mig har jag i princip aldrig gjort. Trots att jag kanske har slängt lite i överkant nån gång. Alltså är det väldigt lite jag egentligen behöver. Jag saknar sällan saker. Men det kanske också beror på att jag rensar bort rätt prylar.
Fast jag tror inte på ett ord av ovanstående. Det vore dock lite kul om det var så. En annan grej som jag har tänkt på, men som jag egentligen inte heller tror på, gäller huden. Förra gången jag bantade så rasade vikten i en väldig fart och huden hängde liksom inte med. Först trodde jag att jag skulle få leva med överskottshud runt kroppen men den drog ihop sig efter hand. Nu, några år senare, gå bantningen inte alls med samma fart och det är nog för att huden ska hinna med att krympa i takt med resten. Vid 38 års ålder kanske den förlorar en del av sin elasticitet och det vet fettcellerna om. Visst vore det ball om det var så?
Igår tittade jag på Sverige. Det gör jag gärna om jag råkar sitta framför TVn på söndagkvällarna men det är inget program jag ställer klockan efter. Det handlade om konst i tunnelbanan i Stockholm och konstguiden menade att vackra miljöer upplevs som säkra och trygga. Kan det vara därför jag känner mig så säker och trygg i Getingedalen?
Jag saknar kartonger till min utrensning. Känslokylan sitter kvar i kroppen och det är lika bra att sortera bort innan anfallet går över. Jag tror inte att jag har blivit någon idealist men det kanske finns en automatik i min skalle som ser till att antalet prylar är konstant. Nu är vi på gång med köket med en massa nya grejer och då måste något annat kliva åt sidan. Det kan också bero på att kvoten är fylld. Det finns en smärtgräns. Ett hus rymmer inte hur mycket som helst. Det måste gå att stänga dörren.
Ångrat mig har jag i princip aldrig gjort. Trots att jag kanske har slängt lite i överkant nån gång. Alltså är det väldigt lite jag egentligen behöver. Jag saknar sällan saker. Men det kanske också beror på att jag rensar bort rätt prylar.
Fast jag tror inte på ett ord av ovanstående. Det vore dock lite kul om det var så. En annan grej som jag har tänkt på, men som jag egentligen inte heller tror på, gäller huden. Förra gången jag bantade så rasade vikten i en väldig fart och huden hängde liksom inte med. Först trodde jag att jag skulle få leva med överskottshud runt kroppen men den drog ihop sig efter hand. Nu, några år senare, gå bantningen inte alls med samma fart och det är nog för att huden ska hinna med att krympa i takt med resten. Vid 38 års ålder kanske den förlorar en del av sin elasticitet och det vet fettcellerna om. Visst vore det ball om det var så?
Igår tittade jag på Sverige. Det gör jag gärna om jag råkar sitta framför TVn på söndagkvällarna men det är inget program jag ställer klockan efter. Det handlade om konst i tunnelbanan i Stockholm och konstguiden menade att vackra miljöer upplevs som säkra och trygga. Kan det vara därför jag känner mig så säker och trygg i Getingedalen?
Kommentarer
Trackback
