Händelser utöver det vanliga
Dagen innan hade jag tränat ihop med mina orienterarvänner. Därför hade jag en djävulsk träningsvärk. För att döva smärtorna för en stund, och för att - kanske ännu mer - vi ändå var i stan en fredagkväll, så slog vi oss samman med våra trogna pubvänner på ett av stans charmigare ställen och svingade några exklusiva bägare. Klart trevligt.
Alkoholhalten i ovan nämnda bägare tvingade oss att lämna bilen och ta bussen till vårt övernattningsrum i källaren i föräldrahemmet. Där blev vi kvar halva lördagen. Sen åkte vi hem och lagade en supermiddag och sen såg vi film. Först Taken och sen The perfect assistant. Den första var skitbra och den andra var skitdålig. I eftertexten till den andra filmen upptäckte jag att den var kanadensisk och enligt min syster finns det inga bra kanadensiska filmer. Jag är benägen att hålla med. Taken däremot... jo men jag kan också bli otrevlig när jag är stressad. Den här killen är JÄVLIGT förbannad och JÄVLIGT stressad. Tro jag det. Ibland skulle nog även jag kunna vara beredd att döda.
På söndagen började träningsvärken gå över och jag behövde inte längre hjälp när jag skulle resa mig från toaletten. Min personlige tränare, gym-sadisten, kan slänga sig i väggen. Så här jävlig träningsvärk har han aldrig lyckats åstadkomma, alla fina maskiner till trots. Nej, allt som behövdes för att få århundradets träningsvärk var ett motionsspår och några grymma övningar i detta. Fast den som hade hittat på övningarna måste vara syster till gym-sadisten. Tjeckiska är hon dessutom. Det säger ju allt.
Sen lekte jag med min nya mobiltelefon. Egentligen är jag emot att byta mobiltelefon, det är så förbannat krångligt att lära sig hitta på en ny mobil, men när det inte längre händer något när man trycker på knapparna på den gamla är man så illa tvungen. Tack och lov köpte jag en av samma märke så att de liknar varandra någorlunda men den är betydligt mera ömtålig än min gamla. Den sortens mobiler har slutat tillverkas eftersom de håller för bra...
Sen kom jag till Point of no Return. Det finns bara en (1) sak för mig att göra nu. Gå ut i verkstan och producera. Om jag ska slippa stå med skammens rodnad över mitt anlete på decembers julmarknader så måste jag börja producera. Så det gjorde jag och det har jag gjort sedan dess. Och det är roligt. Det är bara den höga måste-tröskeln som ska klivas över. Så nu vet ni var ni hittar mig.
Gs knä suger. Det verkar bli en låååååång historia.
Mor och far åkte till USA igår för att bland annat hälsa på syrran. Få se nu, hur långt är det kvar till min pension...?
Tjena tjena! Vi har haft valdigt trevligt i tva dagar. Mor och far hjalpte till med att fa andan ur att gora sana dar saker vi pratat om i evigheter. Rysk mat i Brighton Beach och Koreansk BBQ i Koreatown som skamligt nog bara ligger pa 32:a gatan, fem kvarter bort fran oss, men anda kommer man bara inte ivag. Vi var ett gang och man sitter och grillar vid bord. Avslutade med lite sake allihop. Pa dan var vi pa Museum of the city of New York. De visade en jattebra film och stan ch jag blev lite tarogd. Alskar det har stallet. Och nu ska det val antligen bli lite ordning pa landet ocksa. Pa tiden!
Nu ar herrskapet pa vag till San Fran. Flyget akte for 20 minuter sen. Det var val jag som la in bilderna pa deras blogg men de kanske far hjalp i San Fran att gora det.
Kram kram kram fran James och mig
