Hockeyfeber och storbak
Senast sedda filmer: The man from earth och My blueberry nights. Ingen av dem kommer att gå till historien. Se något annat om du har möjlighet.
Fyra dagars ledighet i sträck! Har hunnit en väldans massa. Party-party hos goda vännerna M på Valborgskvällen. Övernattning och igentagande av förlorad tid. Prateliprat. En heldag i trädgården. Finns det inget att göra så skapar man sig. Varför vara inne när man kan vara ute? Plockade bland annat fram betongfabriken. Bara att sätta igång med årets projekt.
Har, med hjälp av dygnet hos vännerna M, kommit underfund med att våra byggprojekt inte kommer att se ut som vi hade tänkt. De har utvecklats. Till det bättre hoppas vi.
Lördag och imorgon söndag ägnar jag åt tävlande. Lördagens lopp gick helt åt skogen, om man får säga så i orienteringssammanhang, och jag skyller på kartan och kompassen. Det var naturligtvis inte mitt fel. Kartan var skitkonstigt tryckt (siffrorna satt antingen ihop eller utanför kartan) och kompassen gick sönder. Jag var arg i tio sekunder men tänkte sen: vad är jag här för? Jag tog mig en fin joggingtur i obanad terräng och var nöjd med det. Ska ju ut och tävla imorgon söndag igen. Fast då ska jag köpa en ny kompass så fort jag kommer till tävlingen och kolla trycket innan jag kutar från starten. Det är inte säkert att det kommer att gå bättre för det.
Tidig start betyder visserligen tidigt uppgång ur sängen men å andra sidan tidigt hemkomst efter alltihop. Satte igång med storbak och supermiddag men hann även sitta rätt länge vid datorn, prata med syrran (HEJ!) och kolla hockey.
Eftersom G fortfarande går här och linkar med sitt onda knä så har han dragit på sig en handfull kompensationsskador. Är det inte nacken så är det höften. För att inte tala om ryggen. Idag small den till på allvar och han blev fullkomligt orörlig (som om han var så himla rörlig innan). Tog omedelbart ett sånt där piller som är så starkt att man dör av det i lite större dos (något vi fick med oss från besöket hos vännerna M efter att de hade sett G linka runt i ett dygn) och slocknade som ett barn. Tröttande stod det med feta bokstäver på kartongen. Tro jag det. Några timmar senare tog han sig nerför trappen och sen dess har han suttit i soffan i en position som om han hade en pinne uppkörd där bak och ända upp i nacken. Emellanåt brister han ut i ett grymtande och jag trodde att det berodde på smärta tills jag insåg att hockey-VM hade börjat. Att jag glömmer så lätt. Inget kan få honom i sådan affekt som hockey-VM. Undrar hur ont han har egentligen? Ryggproblemet kanske stavas i-s-h-o-c-k-e-y.
Att vara skadad verkar vara ett lotteri. Först ska man få en tid hos en läkare. Sen ska man få tid på röntgen. Sen ska man vänta i två veckor på att röntgenbilderna når läkaren. Under tiden sitter man hemma och har för ont för att kunna jobba. Har man tur så får man tag på läkaren när de fem dagarna har gått och har man ännu mera tur så skriver läkaren ut ett sjukintyg. Det kan hända att de istället menar att man ska be om andra arbetsuppgifter. Nåväl, när sjukintyget sedan når Försäkringskassan är det inte säkert att de gör samma bedömning som läkaren. De kanske inte alls vill betala ut någon sjukpennning. Att inte en så pass stark grupp i samhället som läkarna har höjt sina röster högre förbryllar mig. På det här sättet blir de ju inkompetensförklarade av Försäkringskassan. Det ska bli spännande att se hur det här slutar. Ett trasigt knä.
Fyra dagars ledighet i sträck! Har hunnit en väldans massa. Party-party hos goda vännerna M på Valborgskvällen. Övernattning och igentagande av förlorad tid. Prateliprat. En heldag i trädgården. Finns det inget att göra så skapar man sig. Varför vara inne när man kan vara ute? Plockade bland annat fram betongfabriken. Bara att sätta igång med årets projekt.
Har, med hjälp av dygnet hos vännerna M, kommit underfund med att våra byggprojekt inte kommer att se ut som vi hade tänkt. De har utvecklats. Till det bättre hoppas vi.
Lördag och imorgon söndag ägnar jag åt tävlande. Lördagens lopp gick helt åt skogen, om man får säga så i orienteringssammanhang, och jag skyller på kartan och kompassen. Det var naturligtvis inte mitt fel. Kartan var skitkonstigt tryckt (siffrorna satt antingen ihop eller utanför kartan) och kompassen gick sönder. Jag var arg i tio sekunder men tänkte sen: vad är jag här för? Jag tog mig en fin joggingtur i obanad terräng och var nöjd med det. Ska ju ut och tävla imorgon söndag igen. Fast då ska jag köpa en ny kompass så fort jag kommer till tävlingen och kolla trycket innan jag kutar från starten. Det är inte säkert att det kommer att gå bättre för det.
Tidig start betyder visserligen tidigt uppgång ur sängen men å andra sidan tidigt hemkomst efter alltihop. Satte igång med storbak och supermiddag men hann även sitta rätt länge vid datorn, prata med syrran (HEJ!) och kolla hockey.
Eftersom G fortfarande går här och linkar med sitt onda knä så har han dragit på sig en handfull kompensationsskador. Är det inte nacken så är det höften. För att inte tala om ryggen. Idag small den till på allvar och han blev fullkomligt orörlig (som om han var så himla rörlig innan). Tog omedelbart ett sånt där piller som är så starkt att man dör av det i lite större dos (något vi fick med oss från besöket hos vännerna M efter att de hade sett G linka runt i ett dygn) och slocknade som ett barn. Tröttande stod det med feta bokstäver på kartongen. Tro jag det. Några timmar senare tog han sig nerför trappen och sen dess har han suttit i soffan i en position som om han hade en pinne uppkörd där bak och ända upp i nacken. Emellanåt brister han ut i ett grymtande och jag trodde att det berodde på smärta tills jag insåg att hockey-VM hade börjat. Att jag glömmer så lätt. Inget kan få honom i sådan affekt som hockey-VM. Undrar hur ont han har egentligen? Ryggproblemet kanske stavas i-s-h-o-c-k-e-y.
Att vara skadad verkar vara ett lotteri. Först ska man få en tid hos en läkare. Sen ska man få tid på röntgen. Sen ska man vänta i två veckor på att röntgenbilderna når läkaren. Under tiden sitter man hemma och har för ont för att kunna jobba. Har man tur så får man tag på läkaren när de fem dagarna har gått och har man ännu mera tur så skriver läkaren ut ett sjukintyg. Det kan hända att de istället menar att man ska be om andra arbetsuppgifter. Nåväl, när sjukintyget sedan når Försäkringskassan är det inte säkert att de gör samma bedömning som läkaren. De kanske inte alls vill betala ut någon sjukpennning. Att inte en så pass stark grupp i samhället som läkarna har höjt sina röster högre förbryllar mig. På det här sättet blir de ju inkompetensförklarade av Försäkringskassan. Det ska bli spännande att se hur det här slutar. Ett trasigt knä.
Kommentarer
Trackback
