Kajans

Vi räknar ner. Och har ett späckat program. Det gäller att allt går som tänkt annars... ja vaddå? Vad kan hända? Inte ett skit. Det kommer att bli hur bra som helst ändå. Fast lite mer otillfredsställt.

För visst vore det skönt - när vi får långväga gäster på fredag, när vi har festival på lördag, när vi smälter intrycken tillsammans med alla översovande på söndag, när vi städar och packar på tisdag och när vi åker till USA nästa torsdag - att garaget har portar som går att stänga.

Det vore dessutom bra om alla inköp är gjorda, alla borden är hämtade, alla sladdar är dragna och alla tipsfrågor är skrivna. Men visst går det att ha festival ändå, oh ja, fast inte med riktigt samma avslappnade attityd.

Som om inte detta vore allt. Imorgon har jag ett gäng kursare här. I april kändes det helt rätt att skicka ut inbjuningar till keramikkurs. Idag kan jag ångra mig en smula men va fan, det blir lite extra stålars att spendera Over There.

Det sköna är att jag tror att vi kommer ro i land med flaggan i topp. Imorse klockan 07.30 stod jag på en stol i garaget och monterade garageport. Uppenbarligen är det värt att gå upp så dags, trots att man har semester, för att vara i fas inför ovan nämnda äventyr. Definitivt. Oh yes.

Vi har till och med hunnit ta några kvällsdopp i "vår" sjö. Och blogga och dricka vin och se film. Som vi, inte helt oväntat, somnade till.

Just nu har jag så enormt mycket att se fram emot. Ibland måste jag örfila mig själv för att vara mindful. Tillvaron är extremt lyxig och jag har det löjligt bra. Det hade räckt med semester men, med risk för att bli tjatig, jag ska även få sköna gäster, en födelsedagsfestival och resa till USA. Till syrran.

Nej, nu får ni fortsättningen i bilder. Ingen rast, ingen ro. Nu ska jag tvätta, göra en inköpslista och förbereda för kursen imorgon. LJUV ÄR MÖDANS LÖN.

Garageportskajan

 

Helt klart på utsidan!

 

Vi har rollat innertak...

 

...och ätit rabarberpaj

 

Festivaltältet restes...

 

...med hjälp av mina föräldrar. Sen fikade vi i skuggan under äppelträdet. Mormor fick också följa med.

 

Träbilen har stått färdigt. Och den grå Volvon är såld. Från fyra bilar till två.

 

Kajan på pensionärslunch i restaurangvagnen i Pershyttan

 

Den ena pensionären efter den andra

 

Purpurkragarna blommar som bäst...

 

...och potatisen växer fint och är redo att ätas efter USA

Vacker vägkant i Getingedalen

Kajan jobbar på. Är det inte festplaner så är det nya trädgårdsland. Är det inte fasadmålning så är det reseförberedelser. Vi körde hårt i helgen. Fast det var nog Grävar'n som körde hårdast. Han var här i två dagar och gjorde väldigt bra ifrån sig. Tomten är återställd. Nästan snyggare än innan. Äntligen börjar gården, och ytorna runt det nya huset, kännas färdig.

Men det är mycket kvar. Jag vet inte när det kommer att kunna kallas klart.

När Grävar-Håkan ändå var i Getingedalen så fick han även gräva ur vårt igenkorkade avloppsdike. Vi förväntar oss en inspektion inom kort och den kommer att resultera i en dyr installation. Vårt avloppssystem håller inte måttet. Och egentligen tycker jag nog att miljölkontoret har rätt. Förr, när man inte visste bättre, så ledde man ut avloppen i närmaste dike men nu känns det inte riktigt up to date. Det är bara att bita i det sura äpplet och bli laglig.

Håkan fixar både jord...

 

...och grus. Gizmo skulle kunna bli en exemplarisk kommunalarbetare.

Grävar-Håkan fick även följa med Gizmo på en liten runda runt huset. Och här har vi tänkt att bygga si och här har vi tänkt att bygga så. Både si och så kräver en del grävarbete så jag undrar om du kan hjälpa oss med det? Grävar-Håkan var positiv. Det kändes bra. Han är duktig och bra att ha och göra med.

Samtidigt kände jag att det skulle vara skönt att ta en sak i taget. Mitt hjärna går i baklås när jag ska tänka på nästa projekt innan det nuvarande är färdigt. Samtidigt är det svårt att låta bli att drömma.

Eftersom Grävar-Håkan skötte sig själv så kunde vi ägna oss åt andra saker. Bilen blev lagad. Burning Goat planerades på detaljnivå. Ett nytt trädgårdsland blev till. När vi anlade trädgårdsland nummer ett för sju år sedan så ville jag att det skulle vara ganska litet. Jag hade aldrig odlat förut och befarade att jag inte skulle kunna sköta hur mycket odlingar som helst. Och så var det nog. Men nu har mina fingrar blivit riktigt mörkgröna så ett nytt trädgårdsland känns mitt i prick. Minst ett. Det kommer att bli fler. Bara vitlök skulle jag kunna odla flera hektar.

Camilla har fått nya rör

På söndagen skulle vi peta ner fröna men vi fick motstånd. Vädret var mulet, medelvarmt, fuktigt och vindstilla så knotten stormtrivdes. Vi gjorde fem attacker. Hur jävla svårt skulle det vara peta ner några frön? Hur jävla svårt som helst kan jag meddela. När knotten är som flest och mest aggressiva finns det inga motmedel. Vi kapitulerade. Det tog en hel dag att sätta mangold, bönor och ringblommor men in the end of the day var de, trots alla flygfän, i jorden.

Måndag och tisdag har inneburit en helt annan väderlek och det har gått hur bra som helst att vara ute. Måndagen tillbringade jag dock i Stockholm på min, vid det här laget, rituella dagstur med mamma. En gång om året åker vi till huvudstaden och shoppar och med åren har vi blivit allt bättre på det. Inte shoppingen i sig men på Stockholm. Vi går inte längre samma gator som förr och vi försöker inte göra hela stan utan vi har dragit ner både på tempot och området och håller en njutningsfull fart utan särskilda destinationer i sikte. Vi undviker dessutom de värsta turiststråken nuförtiden och har hittat alternativa, lite personligare pärlor.

Färgglatt i Stockholm

Om Gamla Stan går att jämföra med en välkokt och rödskimrande kräfta så är Västerlånggatan dess bajskanal. Gamla Stan är ju egentligen jättefint men Västerlånggatan får mig att undvika området. Tills jag insåg att det fanns så otroligt många andra gator och platser som inte är lika galna. Österlånggatan till exempel. Lugn och fridfull med riktiga pärlor till butiker. Och Galleri Hagström förstås... Där vill jag ställa ut någon gång. Och det skulle faktiskt kunna bli på riktigt eftersom det är långt ifrån något prettogalleri. Fast Galleri Hagman på Hornsgatan går nästan lika bra. De har samma attityd. Det är inte galleristen som väljer sina utställare utan man hör av sig själv och bokar in sig nån vecka eller två.

Kajan och mamman på bussutflykt

Idag är det tisdag, solen skiner och jag har återigen suttit på en badstrand. På arbetstid. Sen kom jag hem och tog tag i målningen. Strykning två. Detta möjliggjordes tack vare rygg-Jesus. I fredags besökte jag Rehab-Stefan. Vad har du gjort, frågade han. Du är alldeles spänd och knölig. Jag har snickrat och målat ett hus, sa jag. Sen körde han igång med sina nålar och nävar. Och Stefans massage är inte den där behagliga varianten med doftljus och delfinsång. Nej, nu snackar vi rehab och triggerpunkter, lysrör och Radio RIX. Han uppehåller sig på samma ställe tills det är bra helt enkelt. Hur jävla ont det än gör. Annars blir det inte bra.

Han du ont här, frågar Stefan.
Ja där har jag haft besvär, till och från, i tio år, svarar jag. När det är som värst skär det som knivar annars är det bara lite kliigt och bortdomnat.
Du har en låsning, säger Stefan och börjar trycka. En kota klämmer tydligen på en nerv.

Han fixar min låsning! På 20 minuter fixar han det som har besvärat mig i tio år. My Jesus.

Imorgon ska solen fortsätta att skina och jag ska återigen sitta på en badstrand och applådera den ena kanonkulan efter den andra. Sen ska jag orka igenom torsdagens vattenkrig också. Sen får jag semester. Midsommarafton blir en perfekt målardag.

Det finns dock ett litet moln på min himmel. Jag visste att det skulle dyka upp, bara inte när. Min morfar är riktigt dålig nu. Hur länge till ska han orka?

Midsommarblomster med tajming

Jo men jag jobbar så gärna. Har man ägnat läsåret till att fostra ungarna till sköna individer så kan man lugnt luta sig tillbaka och njuta av frukterna nu. Vi tar vara på vädret och åker på den ena badutflykten efter den andra och våra sommarlovsbarn på fritids sköter sig exemplariskt. Jag, och mina kollegor, kan koppla av, softa i solen och vara stolta.

Det är ju egentligen på loven man ska jobba. Sen i mörkaste, jävligaste november ska man ta ledigt. Då är det som grinigast att jobba. Det ska jag komma ihåg till nästa år.

Camilla är trasig. Ljuddämparen har gått av. Ett halvår för tidigt. Hade det hänt i höst hade vi haft en verkstad att laga henne i. Nu blev det till att kräla i gruset för Gizmo. I vanliga fall hade han fixat det på en förmiddag men den här gången var det något som inte stämde. De nya delarna passade inte och då är goda råd dyra. Det blev till att åka olagligt men vår gamla tvåförtifemma. Tur att de inte hade hämtat den än. Tack och lov kunde han byta till laglig Polo hos mig på jobbet men min planerade ärenderunda efter jobbet gick om intet. Det kändes alltför vanskligt att köra in till stan i en avställd bil.

Camilla är inte fit for fight

Och utan målarfärg går det inte att måla. Så i eftermiddag har jag faktiskt tagit det ganska lugnt. Det låg lite trädgårdsporr i brevlådan och solen sken ute så saken var biff. Sojabiff.

Värt att dokumentera: Kajan kopplar av

 

Vissa tycker dock att vi ska gör något annat...

Jag googlade på Lepigen. Man blir ju lite misstänksam när något är för bra för att vara sant. Jorå, jag kan betrakta mig som dopad i ett idrottssammanhang. (Kan man vara dopad i andra sammanhang?) Det skulle nästan vara lite kul om någon ville testa mig. Jag skulle bli lite stolt om jag åkte dit på ett dopingtest. Tänk er rubrikerna: 40-årig orienteringsmotionär dopad. Körde dessutom i olaglig bil. Det skulle bli de första rubrikerna i min idrottskarriär. Jo men fan. Det skulle vara kul. Nu går jag och väntar på mustaschen.

Lepigen is da shit. Helt klart. Jag beställde en ny burk igår.

Uppåttjack!

Imorgon bitti kommer grävar'n. Han som var här i höstas då byggprojektet inleddes. De schaktmassor som han grävde bort för husgrunden har legat som en bergskedja runt det nya huset och nu ska han äntligen ta bort dem. Eller rättare sagt sprida ut dem. På grannens äng. För grannen vet inte att det är hans äng. Jo, men nu vet han nog det förresten men han bryr sig inte om den. Eller vaddå han, det är ju en stiftelse som äger den. Fast vi vill äga den egentligen. Och det ska vi. I framtiden.

Ny fräsch jord som ska spridas ut och lappa ihop vår sönderkörda tomt

I övrigt hoppas jag att helgen innebär bilmekande och husbygge. En del fasadmålning också. Fast det beror på vädret. Måla bör göras under uppehåll.

Imorgon ska Rehab-Stefan få ta hand om min stela målarnacke så att jag kan fortsätta ett varv till runt huset. Måla är egentligen ganska tråkigt. Fast det blir lite roligare med Silverbullit i högtalarna.

I väntan på strykning två

Potatis!

 

Ögonfröjd

Nu vet jag vad det är. Nu har jag fattat varför jag är så pigg och får så mycket gjort. Det måste vara Lepigen Superstrong Synephrine. Jag blev rekommenderad att ta ett naturpreparat, ett kosttillskott för att öka ämnesomsättningen i kroppen och höja mitt låga blodtryck. Det skulle vara helt ofarligt och jag tyckte att det var värt att prova. Jag har tagit en tablett om dagen i två månader nu och fick plötsligt för mig att jag skulle läsa på burken.

 

Häpp! Där fick jag förklaringen till varför jag har mått så bra på sistone. Lepigen ger mer energi och ökad prestationsförmåga vid exempelvis träning, nattarbete eller annan ansträngande aktivitet. Motverkar fysisk och mental trötthet och stärker välbefinnandet.

Kan det vara så enkelt? I så fall ska jag äta Lepigen i resten av mitt liv. Vidare läser jag att Lepigen kan fungera som kroppens adrenalin, det innebär en ökning av blodtrycket vilket gör att blodet rusar snabbare genom kroppen. Blodet levererar syre till kroppscellerna. Kroppens celler använder oxygen och fett för att producera energi (metabolism).

 

Coolt! Men är det sunt att experimentera på det här sättet? Det verkar ju inte ge några biverkningar?

 

 

På topp?

 

Fast lite ont i ryggen har jag allt. Där kan inte Lepigen hjälpa mig tyvärr. Jag ska nog ringa Stefan på måndag. Min kroppsliga helbrägdagörare. Medelst nålar, vacuum och starka nypor har han lyckats få bort alla möjliga krämpor förut och nu är det dags igen. Ju mer jag orkar göra, desto ondare får jag i ryggen. Tre dagar med ved, en veckas fasadmålning och en helgs skruvande av gipsskivor i taket har satt sina spår.

 

Det har varit skolavslutning! Därmed går mitt jobb in i den vilsamma fasen. Lugnet efter stormen liksom. Inte för att jag någonsin har särskilt jobbigt på jobbet, nej jag valde skola med omsorg, men när sommarlovet inträder så sjunker intensiteten avsevärt. Antalet ungar, måsten och tider att passa likaså.

 

Nästa vecka innefattar en planeringsdag utan barn och fyra dagar med 15 barn. Veckan därpå innebär tre dagar med barn, de övriga två är jag ledig tack vare midsommar och en dagstur till Stockholm med mamma. En 40-årspresent. Först hade vi bokat in oss fredagen den 18 juni men så kom mamma på att det skulle vara kungligt bröllop dagens därpå och därmed kanske lite småkaos i Stockholm. Tur att hon är med i matchen. Det där bröllopet vill jag för allt i världen hålla mig på avstånd från. Måndagen den 21 juni har nog Stockholm baksmälla så då passar vi på att turista.

 

Sen börjar min S.E.M.E.S.T.E.R.

 

 

Gulltörel - en favorit i rabatten

 

 

Midsommarafton innebär ingenting för mig i år. Gizmo jobbar och jag siktar hellre på The Burning Goat Festival. Planeringen går framåt och vi går från klarhet till klarhet. Frågan är om vi får några gäster?

 

Hur gick det då för lokförar'n på sina tester i Hallsberg? Inget vidare. Nej, det föll på matematiken. Det är Gizmos svaga länk. Besvikelsen var stor under återstoden av dagen men sen reste han sig och blickade framåt. Nu har han just författat och postat nästa ansökan. Biogastekniker. Vi väntar med spänning.

 

 

Blivande biogastekniker?

 

Matteprovet var inte hans enda motgång den här veckan. Ytterligare en av Gizmos kompisar har dött. Killarna som levde hårt under 80-talet orkar inte längre än så här. Sorg är så tärande.

 

Det är helg och storm i Getingedalen. Jag passar på att dreja och läsa. Fotbollen skiter jag nästan i. Ser att väderprognosen för den kommande veckan är fin så då kan jag fortsätta mitt målande av fasaden. Och påtandet i trädgårdslanden. Och njutandet på trappan på baksidan.

I am the log lady.

I dagarne tre har jag sågat, kapat och staplat ved. Å nu snackar vi högt tempo och tiotimmarspass. Vi hyrde en vedklyv med klös så det var bara att kavla upp skjortärmarna och köra järnet. Inte för att det är särskilt dyrt att hyra en vedklyv, inte ens en med klös, utan för att det helt plötsligt infann sig ett lämpligt tillfälle. I vårt liv är de sällsynta. Dessutom skulle det bli jäääävligt skönt att bli av med alla stockar och stubbar som har blivit liggande på tomten i över ett år. För vår del kunde de ha legat ett tag till men för min far, kaminmannen var dessa en nagel i ögat och han hade svårt att koppla av då han kom på besök.

Skämt åsido, det var verkligen dags att klyva skiten om den skulle vara torr till vintern.

Kaminmannen, Herr Hawaian Tropic och The Log Lady.

Jag vet inte vem som har tagit kortet men det är en intressant komposition.

 

Herr Kokos och hans mamma staplar ved

 

Det är tur att det finns två spikmattor i Getingedalen. För efter tre dygn i intimt samarbete med ved har ryggen blivit både öm och krum. På oss båda.

Men det har även hunnits annat. Jag vet inte var denna energikick kommer från men man får vara glad så länge den håller i sig. Just nu mår jag alldeles förträffligt. Magen sköter sig, jag har tak över huvudet och en sambo som fortfarande skriver puss i sina textmeddelanden. Kan det vara så enkelt?

Den nya verksta'n blir mörkare för varje dag som går. Jag hinner några penseldrag varje kväll och snart har jag gått ett varv runt hela kåken. Då är det bara att börja om med strykning nummer två. De där trekanterna på gavlarna får någon annan ta. Någon som kan stå på stege, hålla i en pensel, en färghink och röka samtidigt. Det kan inte jag.

Ett allt svartare hus

Samma person som genomgår tester för att komma in på lokförarutbildningen. De två första har han klarat och gått vidare till steg tre. Imorgon ska han till Hallsberg och skriva prov, författa brev och träffa psykolog. Men det är inte säkert att det är just lokförare han ska plugga till. Nej, jag tror att biogasutbildningen lockar mer men den ansökan ska inte vara inne förrän om en vecka.

Prover och ansökningar. Som om vi inte hade viktigare saker att stå i.

Igår kväll gjorde vi en långsiktig planering. Detta är värt att notera eftersom det sker så sällan när man lever med G. Den sträckte sig ända till den 15 juli då vi far till Amerikat. Den stora anledningen till detta sammanträde var The Burning Goat Festival. Vår gemensamma födelsedagsfest. Den 10 juli blir det tafflus gigantus i Getingedalen och det är inget man ordnar i en handvändning. Inte när det ska bokas musikaliska liveakter, lagas mat till fler än 40, resas tält av storlek stor, byggas brännbara getter, knåpas musiktävling, designas Festival Merch skrivas tipsfrågor och göras spellistor.

Som vårt bollplank och stadiga stöd har vi generalen till förra årets stora happening, The Burning Toad Festival. Inte nog med att han kommer hit och förgyller vår tillvaro (hans fru står för förskönandet av densamma) före, under och efter festivalen. Han vet också vilka våndor vi genomgår, han vet hur en festivalsten ska dras. Själv blir jag nog logistikchef. Den som får magkatarr lagom till invigningen.

Men satan vad kul det ska bli att åka till New York. Det var ett tag sedan.

En fungerande tvättstuga! Halleluja!

 

Låt mig presentera familjens senaste tillskott: Camilla

Måndag.

Ledigt.

Det gäller att ta tillvara på sådana dagar. Den här gången var även G ledig så vi hade för avsikt att hinna så många som möjligt av de arbetsuppgifter som kräver att man är två. Redan vid nio rullade vi hemifrån. För sista gången i gamla Volvon och med släpkärra. Vi skulle göra en ärenderunda. En tråkig sådan så vi hoppades att den skulle gå snabbt och smidigt så att vi fick komma hem till dalen så fort som möjligt.

Tiotusen kronor fattigare men med en väldans massa bra och nödvändiga saker kom vi hem igen och satte snabbt igång med projekt 1: Montering av gipsskivor i taket.

Nästan 100 gipsskivor till taket

Vi hann inte långt innan mina föräldrar och mormor kom på besök. Vi lade ner skruvdragarna för en stund, det blev för många hantverkare och tyckare på samma plats, och åt jordgubbar istället. Därefter hade vi fått nya krafter och projektet flöt på i stort sett felfritt. De fel som uppstod kunde vi utan problem justera.

Halvfärdigt innertak i väntan på målning

Efter det föreslog jag att vi skulle passa på att få ner våra sättpotatisar i jorden. Projekt 2. Hög tid om vi ska hinna äta dem i sommar. Utan att bli osams en enda gång bestämde vi var potatislandet skulle ligga och rörande överens startade vi den svettiga grävningen. Ett par timmar senare hade vi ett finfint potatisland med tre sorters groende knölar dolda under ytan.

Potatisland nedanför växthuset

Vid det här laget hade vi kunnat tacka varandra för en lyckad dag och avsluta slitet men fyllda av lycka och endorfiner tog vi oss an även projekt 3; den nya tvättstugan. Under tiden vi var i stan och gjorde ärenden hade rörmokar'n varit hos oss och gjort både reparationer och installationer. Förberett för vattnet till nya verkstan, lagat en liten läcka och dragit rör till vår nya tvättstugeavdelning.

Ni stackare som har varit i vår källare vet att det är ett fruktansvärt ångestframkallande ställe. Nej, man går helst inte tillbaka dit om man verkligen inte måste. Där har vi haft vår tvättmaskin och där har vi haft en vask utan avlopp. Slaskvattnet har runnit ner i en balja som vi har tömt i en snuskig golvbrunn vid behov. Jävligt opraktiskt.

Nu äntligen hade vi samlat på oss tillräckligt många anledningar att ringa socknens rörmokare och nu äntligen har han dragit vattenledningar så att vi kan ha en ordentligt tvättho. Med avlopp. Projekt nummer 3 bestod alltså av att montera och installera skåp och bänk till vår nya lilla tvättstuga. Nu slipper vi ha all tvätt osorterad i ett kompostgaller. Nu slipper jag göra rent penslar och orienteringsskor i köket.

Snart färdig tvättstuga värt namnet

Å så kom tisdagen. En vanlig tisdag med ovanligt bra väder och jag är lika tacksam som vanligt att jag har det jobb jag har. Ett jävligt dåligt betalt UTOMHUSJOBB. Direkt när jag kom hem satte jag igång med ett av alla byggprojekt som jag klarar själv och som äntligen gör skillnad; målningen. Fan vad bra det blir. Men nu måste jag nog lägga mig på spikmattan en stund.

Före

 

Efter lite Falu svart

 

Taksprången har också snickrats klart...

 

...och isoleringen är nästan färdiglagd på vinden.

Detta får ni dock ingen bild på eftersom det kräver att jag måste

gå upp på stegen och det gör jag inte om jag inte är tvungen.

Ni får hålla tillgodo med en bild på den skitiga vindsluckan.

 

 

Å så lite trädgårdsporr:

 

Rädisor på väg upp

 

Alpklematis som snart slår ut

 

Skuggmorell i blom

 

Funkian med sina karaktäristiska blad

 

Den pittoreska juvelen i Getingedalen har dock en baksida också...

 

Nästa helg gör vi ett avbrott i byggandet och tar oss an veden.

Solen ska fortsätta att skina så jag ser faktiskt fram emot ytterligare en slitig utomhushelg.

Jag gillar livet på landet. Skarpt.

Kajan blickar framåt

Jobba är överskattat. Eller som orienterarvännen E uttrycker det; Livet går ut på att vara borta mycket från jobbet men få det att se ut som om man är borta lite. Vi tog ledigt i fredags. Vi hade ju köpt en bil i Örnsköldsvik som vi var tvungna att åka och hämta. Det kan tyckas osmart att köpa en bil så långt bortifrån men vi gör oss gärna ärenden till Örnsköldsvik så ofta vi kan. Vi letar ständigt efter nya anledningar att resa dit och helgens besök gav oss vatten på vår kvarn; Örnsköldsvik är schysst. Det fanns dock ett litet smolk i bägaren men det var inte Örnsköldsviks fel. Det var SJs.

Eftersom vi var säkra på att vi ville ha bilen så tog vi tåget upp. För att få ut så mycket som möjligt av vistelsen och semesterdagen så valde vi att åka i svinottan. Man kan sova på tåget. Klockan 03.00 steg vi upp och 04.45 snubblande vi in på Örebro Centralstation för att konstatera att vårt tåg var inställt och ersatt med buss. Helt okej tyckte vi, fast tåg är ju bekvämare förstås.

Leå är packad

Tillsammans med ett tiotal resenärer väntade vi på den annonserade bussen. Förgäves. På vår biljett fanns ett telefonnummer som vi ringde men det fanns ingen som kunde svara förrän klockan 06.00. Eftersom vi varken skulle på anställningsintervju eller med flyget så kunde vi hålla oss ganska coola jämfört med de tio medresenärerna. Visserligen skulle vi missa våra anslutningar i Stockholm, Hudiksvall, Sundsvall och Härnösand men vi satt inte i sjön. Och det var närmelsevis inte så kallt som vid Kungsörsincidenten.

Vid 06.20 rullar dagens första tåg in på stationen. Det går till Stockholm så vi tar det. Konduktören löser vårt problem. Om allt går som det ska kommer vi att hinna med X2000 till Hudiksvall och till och med vara framme i Örnsköldsvik den ordinarie tiden, 14.20. Härligt!

Kajan och Leå undrar när vi är framme

Fast i Södertälje stannar tåget och vi missar X2000 med fem minuter.

Vi blir ombedda att kontakta kundtjänst på Stockholms Central. Naturligtvis får vi hjälp men det finns inget tåg som kan köra oss förrän om ett par timmar och vi kommer att vara framme fyra timmar försenade. Gilla läget. Som kompensation får vi åka första klass och äta för 300 kronor. Kupongerna gäller på alla restauranger här inne säger kundtjänstekvinnan.

Då vi hade stigit upp mitt i natten så kändes det lagom att äta trots att klockan bara var nio på morgonen. Det var bara det att ingenting var öppet än. Vi gick ut och solade. Stockholm bjöd på en vacker vårmorgon. Sen öppnade Lush och vi gick in och luktade oss mätta.

Leå och Gizmo tar en tupplur i Stockholm

Vi tittade noga på våra kuponger. Gäller på samtliga SJ-restauranger. Det borde betyda att vi kan använda dem i restaurangvagnen. Mycket riktigt. Men några charmiga restaurangvagnar existerar inte längre. Nu finns det på sin höjd en bistro där allting är inplastat och maten får man värma själv i en microvågsugn. Vi åt godis för pengarna.

Sundsvall. Nu är det bara sexton mil kvar, säger jag till G samtidigt som jag tittar på biljetten. Det är något som inte stämmer. Bussresan mellan Sundsvall och Örnsköldsvik ska ta tre timmar och femton minuter. Vi kontaktar kundtjänst. Jodå, vi har lyckats få biljett till sightseeingturen via Kramfors. Och nejdå, det finns inget annat alternativ. Vi går och dricker bira.

Kajan och Leå dricker bira i Sundsvall

Det var ju inte så länge sedan vi var i Sundsvall. Det kändes som ett mycket kärt återbesök och vi hittade lättvindigt till ett av stadens trevligare etablissemang. Där kopplar vi av en stund i väntan på kustbussen.

Tack och lov är resan vacker och intressant. Sverige visar upp sig från sin finaste sida och det känns riktigt bra att slippa åka E4:n för en gångs skull. Klockan 18.20 når vi äntligen vår slutdestination och Leå har äntligen kommit hem till matte. Ljuv är mödans lön.

Leås matte

Förutom det lyckade bilköpet får vi ånyo uppleva en fantastisk helg i sällskap med Örnsköldsviks finest. Bättre är svårt att finna. Förutom de sedvanliga Mauro & Pluraartade kulinariska, musikaliska och språkliga presentationerna så bjöds det, för ovanlighetens skull, även på intressanta utflyktsmål med nya spännande bekantskaper. Och en och annan schysst sallad.

Det var för tidigt att åka hem redan på söndagen. Men verkligheten väntade oss i Getingedalen. Sent omsider, med hockey och John Holm i högtalarna, kör vi de 60 milen hem. På rekordtid. I nya bilen.

Tack och lov har vi två inplanerade träffar med Ö-viks finest innan sommaren är slut. Vi missar inte gärna stugsistan i Paddal, inklusive det obligatoriska doppet i Bäckfjärden, och de vill absolut närvara vid årets happening i Getingedalen den 10 juli; The Burning Goat Festival.

Schysst.

Ljudligt från Malawi

 

Kärlek

 

Örnsköldsviks trevligaste

 

Örebros effektivaste?

Springa, snickra och se film. På så sätt tar jag mig igenom fyra lediga dagar. Eller till och med fem. Imorgon stundar min lediga måndag.

Veckan som gick var smidig. De tre arbetsdagarna decimerades till två varav den ena utmärkte sig i form av en knappt kännbar studiedag. Under helgen som föregick smidiga veckan var jag med på en skitmarknad. Vårmarknad i Frötorp - pyttsan. Det var skitkallt och folktomt. Tror jag det. Jag hade själv inte åkt på någon vårmarknad under de omständigheterna. Höstmarknaden i Frötorp var desto mer välbesökt men jag sålde dåligt. Fel sorts besökare. Frågan är jag jag kommer att hoppa på detta jippo någon mer gång. Enda anledningen skulle i så fall vara att visa upp mig. Hej, jag finns på bygden.

Ingen köpte mina röda fat...

 

Ingen köpte mina vita fat...

 

Ingen köpte någon örtsticka...

(Vem fan tänker på vårsådd när det är iskallt ute?)

 

...och ingen köpte någon daggkåpa.

På byggfronten mycket nytt. Ångspärren kom på plats. Gigantiska plastsjok som skulle spännas och häftas fast på undersidan av takstolarna. Ett ganska bökigt jobb men ljuv är mödans lön. We made it. Därefter har 240 meter glespanel skruvats fast utanpå ovan nämnda ångspärr. Jag trodde nacken skulle må sämre efter åtta timmars skruvande i taket men det kändes mest i armarna.

Ångspärr på plats

Glespanelen skruvar man dit för att ha något att fästa gipsskivorna i. Det slutliga innertaket. Vi har hittat små gipsskivor, 120 x 60 cm, som inte blir alltför bökiga att hantera. Det är visserligen många som ska upp, närmare bestämt 96 stycken, men jag tror ändå att det är en vinnare med den lilla storleken. Om det nu hade varit någon slags tävling.

Glespanel (det här börjar likna Getingedalens byggskola...)

Apropå tävling. Jag har tävlat lördag och söndag. Fast för min del handlar det bara om en roligare form av motion. Tävlingsmomentet berör mig föga. För motionera bör man. Det har jag läst nånstans. Genom att anmäla mig till lite tävlingar då och då så vet jag att motionerandet blir av och att det blir i en roligare form än jogging och sundare än spinning.

Det regnade vid båda tillfällena. Det ska tydligen göra det i orienteringsammanhang, det är så många föreställer sig min sport. Inte bara höga berg och snårig skog utan även gegga, regn och kyla. Den här gången kunde jag pricka av allt på listan. Min kropp fick sig två rejäla omgångar men jag duschade hemma. Nån måtta får det vara på friluftslivet.

Det verkar onekligen som om våren har stannat av men jag är optimist. Jag tar det som ett tecken. Den som väntar på något gott...

Primulan visar sig den sega våren till trots.

Mina föräldrar kommer hem från syrran och USA på tisdag. Den på grund av askan framskjutna avresan kommer kanske att följas av en lika uppskjuten hemresa. För nu pratas det aska igen. Fast bara över norra Storbritannien. Än så länge. Vad ska mormor säga då? Hennes heliga födelsedag den 19 maj kommer kanske inte att firas med samma pompa, ståt och märkvärdiga krumbukter som den brukar? Hon fyller inte jämnt på något sätt men 94 är i och för sig en ansenlig ålder. För varje gång man får fira en födelsedag över 90 bör man kanske lyfta på hatten lite extra? Och inte ser hon ut att vara på fallrepet heller. Hon blir nog 100. Och morfar blir 96 senare i år så jag hoppas att jag har fått deras gener. För jag har väldigt många projekt som jag hade tänkt att hinna med innan döden.

Vi har gemensamt författat det pretentiösa och personliga brevet som skulle bifogas Gs ansökan till lokförarutbildningen. Nu väntar vi spänt på responsen från järnvägsknuten Hallsberg...

Från bussig chaufför till tuff lokförare?

Kajan konstaterar att...

• hennes hund har fått tokspel och har rivit sönder sin säng.

Galen? Skendräktig? Altzheimers?

 

• hennes knän är återställda. Ljuv är mödans lön!

• garaget växer men det är bara om man snabbspelar filmen som man ser utvecklingen.

Lockläkten på plats

 

• hon sprang sitt sista tiomila i lördags. Det gick bra men nu får det vara nog.

• hon kommer att leverera i tid till Fröjd Hantverk.

Nygräddat

 

• hennes föräldrar kom iväg till USA till slut och att de verkar ha det väldigt bra hos syrran.

• Volvon är för rostig för att vi ska orka laga den. Den gick som förväntat inte genom besiktningen.

Sista bilden på den grå?

 

• vi förmodligen gjorde ett klipp när vi köpte familjen Fs ljusblå Volvo 745 för 10000 kronor.

• det bara är tre arbetsdagar nästa vecka. För oss båda.

• hon har tagit ledigt för att åka tåg till Örnsköldsvik den 21 maj men att hemresan två dagar senare sker i ovan nämnda ljusblå Volvo.

• det är fantastiskt trevligt att resa ihop med sin sambo.

• USA-biljetterna är inköpta. Den 15 juli far vi.

• det snart är skolavslutning.

• hon kommer att ha sex veckor semester i sommar.

• sommarens kurser och work shops är utannonserade nu.

• hon ska sälja så mycket som möjligt på vårmarknaden i Frötorp på lördag.

Höstmarknad i Frötorp, oktober 2009

 

• G ska på begravning på fredag.

• måndagar fortfarande är veckans bästa dag. Eller kanske fredag...

• varenda vitlöksklyfta som jag petade ner i jorden i höstas har tagit sig.

• den uppgrävda ramslöksplantan från Kinnekulle inte vet att den inte kan växa i Kilsbergen.

• min syrras blogg är den absolut roligaste bloggen som finns.

• mina nya TV-regler inte har varit något problem. Tvärtom. Kvaliten på min fritid har definitivt höjts flera snäpp.

• det är dags att gå till sängs nu.

God natt.

Jag vet. Jag har inte skrivit något vettigt på länge. Inspirationen tröt helt enkelt. Men idag fick jag en lucka. En typisk blogg-lucka. Jag står i en telefonkö som aldrig verkar ta slut samtidigt som jag har två limpor på jäsning. Två toftare. Att gå ut i verkstan är korkat. Jag hinner inte dra igång någonting. Och förmodligen skulle jag komma fram i telefonkön lagom tills jag har geggat ner mig ordentligt.

Förmiddagen denna ljuvliga måndag tillbringade jag i trädgården tillsammans med G. Vi har röjt byggmaterial som ligger lite slarvigt utspritt över hela tomten och tagit hand om ris och grenar och byggt på vår valborgshög. Valborgshög nummer två. Den första, och största, tuttade vi på en kväll i förra veckan. Helt plötsligt infann sig det perfekta vädret och tillfället för en brasa. Men det finns mer att elda. Oh yes.

Vårspår

Om två veckor är det vårmarknad och jag ska sälja krukor förstås. Fast jag är ovanligt lugn inför detta. Jag har ett litet lager som kommer att räcka. Så jag drejar lugnt vidare på mina nya idéer. Dessutom har jag äntligen etablerat mig på allvar på Fröjds Hantverk på Lövstagatan. Jag prioriterar dem och tillverkar sådant som de vill ha i första hand.

Vi bygger vidare på verksta'n. Det går naturligtvis ganska sakta då vi inte ses så ofta och det är många moment som kräver två personer. Men vi stressar inte över det. Det finns ingen dead line och vi gör så gott vi kan. Dessutom är det fortfarande väldigt roligt. Fast det är en aning frustrerande att bygga en hel dag och inte se någon skillnad efteråt. Jo, vi kanske ser skillnad men andra gör det definitivt inte. Lockläkt syns om man tittar noga men takfotsbrädor, vindskivor och innertaksreglar upptäcker man inte i första taget. Om än alls. Fast vi vet att det går framåt och det räcker ju.

Eftersom jag är den jordnära typen så håller jag mig till arbetsuppgifterna på marken.

Det tog bara ett par dagar efter att jag hade fått min nya tjusiga kamera så hade G köpt ett bättre objektiv till den. Visst ville jag också ha ett bättre objektiv, det som ingår kommer man inte så långt med, men jag hade tänkt att sondera marknaden, kolla med fotograf-syrran och avvakta ett bra pris men det pallade inte Mr Ivrig. Men jag är nöjd. För det är ju så kul med en bra kamera...

Räkna fräknar

Jag tog ledigt förra fredagen. Jag behövde ny lera och närmaste återförsäljare finns i Strängnäs. Han har typiskt nog stängt på måndagar, min lerdag, men vi passade på att göra en dagsutflykt i Sörmland och tittade på hällristningar, vacker natur, slott och pittoreska städer. Kvalitet.

Min familj vid Sigurdristningen

 

Ledig = lycklig

Dagen efter satte jag mig på en buss till Stockholm för att hälsa på vännerna i Finnboda. Där ägnade vi oss åt allt annat än natur och kultur men variation är ett av mina motton. Hard core shopping, fyra restaurangbesök, etnoklubbande med sura drinkar och sen hemkomst. Skitkul helt enkelt. Bland annat åt vi på Babajan, ett ekologiskt etnoställe med bra musik och spännande öl. De hade dessutom mitt absoluta favoritvin på listan, Il Nostro. Ekologiskt, billigt (55 spänn på Systembolaget) och skitgott.

Bra bärs

 

Finnboda finest

 

Konstig konfektionsbransch.

Jag kommer hem med plagg från storlek S till XXL och båda sitter bra på mig.

Semesterplanerna börjar ta form. Våra lediga veckor är inte längre ett frågetecken och igår köpte vi flygbiljetter till USA. Den 15 juli flyger vi över Atlanten för att besöka syrran och the big J. Detta ser vi storligen fram emot!

Mina föräldrar är där just nu. De skulle ha åkt redan för en vecka sedan men vi vet ju alla varför det inte har gått några flyg. Skönt att vara pensionär i ett sådant läge. Inga tider att passa, inget att stressa upp sig över, ingen uttagen semester som går till spillo. Skönt att vara pensionär i alla lägen förresten.

G letar utbildning. Det gjorde han redan för två år sedan men på grund av olika omständigheter blev det inget av den gången. Nu är det dags igen. Det är liksom lite bråttom för den här killen. Det finns regler för studiemedel och hur sent i livet man får söka sådana. Tack och lov har han hittat intressanta utbildningar i Närke den här gången. För två år sedan höll jag på att förlora honom till Skåne vilket kändes vansinnigt långt bort. Utbildningarna kanske inte håller lika hög intressefaktor som förra gången, då han höll på att bli arborist, men det känns som om det är tillräckligt spännande. Han kommer framför allt att söka lokförarutbildning men även biogasteknik. Två framtidsyrken med hög potetial.

Är det förändringens vindar som blåser runt knuten?

Jag är skitpeppad. Kanske till och med mer peppad än honom men jag tror att lite plugg och omväxling skulle göra honom gott. Och det som gör honom gott gynnar även mig. Det kommer att bli knapert i kassan då studiemedlen är dåliga, nästan lika dåliga som för 20 år sedan då jag började plugga, men det är värt det. Vi kommer att klara oss. Vi behöver inte köpa exklusiva vinlådor, prenumerera på fyra trädgårds- och inredningstidningar och amortera stenhårt. Nej, det finns mycket vi kan dra in på. Jag dricker så gärna Il Nostro.

Gammalt uppåttjack

SJ hörde slutligen av sig!

Jag måste uppenbarligen sätta upp regler för mig själv. Jag tittar på alldeles för mycket TV. Det finns en anledning till att jag slängde ut TV:n på nittiotalet, när jag slapp kompromissa med någon annan. Anledningen är i allra högsta grad fortfarande aktuell.

Hej jag heter Kajsa och jag är TV-missbrukare.

• Hädanefter ska allt TV-tittande vara planerat.
• Jag ska på förhand ha bestämt vad jag ska se innan jag sätter på apparaten.
• När programmet är slut ska jag stänga av.
• Om min sambo vill titta vidare så måste jag lämna TV-rummet.
• Jag får se högst 60 minuter TV per dag.
• Om det är en film eller ett program som är längre än 60 minuter så får jag se klart men jag får inte byta kanal och utnyttja tiden till mer än ett program.
• Jag får inte kringgå reglerna genom att utnyttja playfunktionerna på TV-kanalernas hemsidor.

Jag har uppenbarligen ingen TV-disciplin alls. Jag låter TV:n styra mina övriga aktiviteter vilket skapar stress eftersom jag halkar efter med sådant jag egentligen hellre vill göra eller borde göra.

Om detta utmynnar i att jag sitter alldeles för mycket framför datorn så får jag väl skapa regler även för det. Men nu tar vi en sak i taget.

Från och med NU.

 

Sista bilden med den gamla kameran? Första bilden på min nya kärlek...

 

 

För många år sedan fick jag en analog systemkamera av min generösa syster. I hennes bransch byts det kameror som vi andra byter... ja, nåt annat. Till denna köpte jag en massa extrafinesser, objektiv och mellanringar och gud vet vad och jag hade skitkul med min kamera.

 

Då gjorde plötsligt den digitala kameran entré på marknaden och vi köpte förstås en sådan. Det var ju jätteroligt, smidigt som fan och snabbjobbat med digital teknik men vi unnade oss bara en kompakt sak, en Ixus, ingen systemhistoria. Å så nu, till min 40-årsdag, fick jag äntligen en digital systemkamera och jag är lycklig!

 

Men det är nog ingen risk att vår gamla Ixus får samla damm i hyllan med den forntida analoga utrustningen. Den tar skitbra bilder och är oerhört smidig att bära med sig. En systemis tar man inte med i alla lägen.

 

Den dammiga gamla utrustningen. Inte längre lika kul.

Knappast säljbart. Kasta bort - aldrig i livet! Nej det får ligga här till vi dör istället.

 

 

Det finns hopp om en väldoftande framtid. Jag har fått tre tecken på att min sambo överväger att sluta röka. Någon tidpunkt för detta har inte uttalats men att han över huvud taget nämner ordet sluta i samband med ordet röka är ett stort framsteg. Den första signalen kom för ett par veckor sedan i samband med en av hans frekventa hostattacker. Det är, trots detta eländiga hostande, inte hälsan som är den största lockelsen för honom utan ekonomin. Vi räknade snabbt ut att han röker upp 15000 kronor om året.

 

Nästa tecken kom igår, för andra gången på kort tid, då han hade varit i stan och kommer hem utan tobak. Första gången åkte han den sura vändan tillbaka till stan för att köpa tobak; igår gick han in till grannen med svansen mellan benen (var annars?) och tiggde några cigg. Det blir extra dyrt att röka när man börjar bli gammal och glömsk. Antingen kostar det bensin eller också får han punga ut tacksamhetsränta.

 

Redan dagen efter kom tecken nummer tre, som kanske egentligen hör ihop med tvåan, då han glömde sitt kontokort som han skulle köpa ny tobak för. Både till sig själv och till den givmilde grannen. Tur för honom att jag jobbar strax intill lanthandeln där det hela uppdagades. Och jag är dyrast av allt.

 

Om han bara blir en aning mera glömsk så kanske han glömmer bort att röka...

 

Stinky & Frollo

Foto: Plura Nordell via Skype

Getingedalen, påskafton 2010

Jag firar påsk utan fjädrar, ägg och Jesus. Undrar om det egentligen är meningen att jag ska få så här lång ledighet? Jag är ju inte religiös.

Det började redan på skärtorsdagen. Det händelserika dygnet. Fagerstabandet Bruket skulle spela i Örebro och för en gångs skull stämde allt. Vi var lediga och inget annat stod på agendan. 17.00 infann vi oss på Flugis där mina föräldrar skulle äta påskmiddag ihop med mormor. Vi delade en flaska klubbvin med de gamla och sedan sprang vi till bussen. Vi åker för första gången med buss nummer sex då de nya entreprenörerna, min sambos arbetsgivare, har valt att dra om alla linjer och samtidigt numrera om dem. Därför har vi haft förhör i hållplatskunskap de senaste dagarna.

Efter att ha hjälpt en krum tant från Östergötland, som hade vält med fullpackad rullator, mötte vi vårt middagssällskap på Karishma, ett av stans två indiska hak. Maten serverades av en övertrevlig indier men å andra sidan visste han vad han satte fram så det var värt den inställsamma attityden. Vi var samtliga överens om att det smakade bättre än på Lilla Indien, stans andra indiska hak, vilket innebar en omkastning från tidigare gällande ordning. Lilla Indien har chanserat sedan de bytte namn till det fiffiga Nya Lilla Indien.

Vi blev kvar rätt så länge då det var för trevligt för att bryta upp enligt tidigare överenskommen tid. Halva sällskapet skulle dessutom stanna kvar på restaurangen då jag, G och vännen J skull vidare till Virus. Vi ville inte komma alltför sent då vi anser oss för gamla för att köa. Tajmingen var lyckad. Till en början lite folktomt och vi ångrade att vi hade lämnat Karishma och de glada kamraterna så tidigt men Virus fylldes snabbt med rockers och en hel del gamla bekanta anslöt. Läget blev alltmer högljutt och rörigt och till slut var det dags för Bruket att äntra scenen. Helt okej spelning. Inte världens bästa band men några av deras låtar är bra. Stad som aldrig vaknar spelas på P3 ibland och det förtjänar den.

Sen utbrast vi i ett galet dansande. En DJ med god smak spelade det ena guldkornet efter det andra och vi kunde inte stoppa våra våldsamma spasmer. Jag ångrar att jag inte fick med mig kameran men samtidigt är jag lättad. Den hade förmodligen dansats bort eller också hade jag kommit hem med 358 suspekta bilder som jag redan har. För när G och vännen J börjar svänga sina lurviga bjuder de på en hel del poser och fotogeniska ögonblick. Det finns ingen som är så bra på att dansa till omöjlig musik som vännen J och G lever ut hela registret när Ramones tar ton.

Ett fem år gammalt exempel på ovan nämnda posörer

 

Need I say more...?

En mindre dansant men desto mer skäggig sambo hos pomologerna i Julita, september 2009

Sen blev jag TRÖTT. Bättre sent än aldrig fick vi tag på en taxi som tog oss till Flugis där vi har vårt övernattningsrum i källaren. Vid långfredagens lunchtid blir vi väckta och erbjudna våfflor.

Mamma: Vi tänkte ta en förmiddagsfika med våfflor. Vill-ni-också-ha-säg-ja.

Det var klart att vi ville. Lyxig frukost. I vanlig ordning ville pappa ha hjälp med datorn. Han har just gått en kurs för för att lära sig lägga över bilder från kameran till datorn. Fyra måndagar och 1000 kronor kostade detta och allt han lärde sig var att byta huvud på folk. Men bilderna är kvar i kameran. Från 2007 tror jag att de äldsta är. Sen har han köpt nya minneskort för att klara sig när kameran är full. Nu tog vi en privatlektion i långsamt tempo men jag vet inte om det hjälpte. Har man teflonminne så verkar det kört. Nästa gång vi kommer dit får vi förmodligen göra samma sak igen.

Pappa: Vad ska jag göra nu?
G: Nu ska du ta bort bilderna från minnet.
Pappa: Minnet...? Minnet...? Minnet...?

Mamma kommer in.

Kolla vad jag tog igår! Hon håller fram kameran och sen kan vi inte sluta skratta. Jag skrattar fortfarande. Kvällen innan har pappa somnat i soffan, vilket inte är ovanligt alls, men den här gången fattar jag inte hur han har fått till det. Jag kallar bilden Svärmor på besök eftersom mormor fortfarande var kvar efter deras påskmiddag. När färdtjänsten kom för att hämta henne klockan sju sov pappa som en stock och mormor viskar till mamma: Hälsa Matts.

Svärmor på besök

Det finns skäl till att släkten är extra trött just nu. Morfars flytt till pensionärshem har tagit hårt på släktens mentala krafter då det har varit många turer och lika många jobbiga beslut att fatta. Morfar blir 96 i år och hans kropp håller på att ta slut. I huvudet är det felfritt och det måste vara skitjobbigt att både uppleva hur kroppen tar slut, behöva hjälp med allt och känna att man är en belastning.

Att han skulle flytta från lägenheten och mormor blev slutligen ett ofrånkomligt faktum. Och visst kan man tycka att det är skit att bo på ett litet rum, äta i en institutionsmatsal, att inte få sitta i sin egen soffa och titta på TV tillsammans med sin egen fru men när det inte längre finns några alternativ så kan man inte heller fokusera på allt som är skit.

När jag hälsar på morfar och säger att han har ett trevligt rum, verkar få god mat och har en fantastiskt utsikt så överdriver jag. Det känns nästan som om jag ljuger men varför ska vi grotta ner oss i livets oundvikliga baksidor? Alla vet att det är som det är och varför inte prata om de små ljusglimtarna istället?

En ljusglimt från maj 2009: mormors födelsedag vid Bagarstugan i Kil.

Fast det är en större ljusglimt idag än det var just då.

Bordet hade just vält och mormor låg med smörgåsar över hela magen...

Vi gör ett besök hos morfar på långfredagen. G och jag tar bilen och ska möta upp mina promenerande föräldrar utanför hemmet. När de kommer runt hörnet märker jag direkt att läget är spänt.

Kajan: Hej!

Tystnad.

Pappa: Vi har en äktenskaplig kris just nu.

Mamma stannar och ställer sig i sin omisskännliga Jag-kissar-på-mig-pose. Hon håller på att skratta ihjäl sig.

Kajan: Vad är det nu då?

Pappa: Imorse när vi väntade på att ni skulle vakna så löste vi Nerikes Allehandas påskkryss (han måttar med händerna för att vi ska förstå att det var jättestort). Sen lade vi det i ett kuvert och skrev adressen för man kunde vinna fina priser förstår du.

Mamma står fortfarande och kniper.

Pappa: Nu skulle vi lägga det på brevlådan så jag ber din mamma hålla i brevet medans jag tar fram ett frimärke ur plånboken. Tror du inte att hon lägger på brevet?!

Vi som just hade slutat skratta åt fotot börjar om på nytt.

Min mamma är världens mest otåliga människa. Jag kanske har berättat om hennes klicktics? När hon sitter vid datorn smattrar pekfingret på musen konstant. Det är inte konstigt att pappa behöver hjälp varje gång vi är där. Hon har väl raderat och flyttat runt på alla filer och ikoner som finns.

När vi ska in till morfars låsta avdelning ska man trycka in dörrknappen i tre sekunder för att dörren ska låsas upp. Mamma har aldrig lyckats hålla inne knappen så länge. Sen står hon där och rycker i dörren och undrar vad som är fel.

Kajan och den otåliga mamman i Julita, september 2009

Hur som helst, vi får påsktårta hos morfar och hunden får följa med in och vi sitter och svamlar som vanligt när vi träffas. Morfar hör väl hälften men jag hoppas att han tycker det är skönt att se oss. Att vi är lika tramsiga som vanligt och att vi verkar må bra. Pappa måste förstås berätta om brevincidenten.

Pappa: Hon har nog nån bokstavskombination. A-B-H eller nåt.
Morfar: Ja vad heter det, A-T-M kanske?
Mamma: Det heter A-G-N-E-T-A och Linda har nog samma sak. Så det så.

Vi var tillbaka i Getingedalen lagom till reprisen av Mauro och Pluras kök och det missar vi ogärna.

Idag är det påskafton och det är ett underbart vårväder. G åkte till jobbet vid lunch och jag har plockat i trädgården och växthuset, gått hundpromenad och tittat på de sista tappra skidåkarna, gjort mina styrkeövningar för knänas skull (utomhus förstås) och plockat undan inomhus. Påskafton 2009 var lika vacker men den tillbringade jag i Örebro centrum. Alldeles ensamma var vi, jag och släkten. Alla smarta människor åker ut på landet vackra påskaftnar så i år kan jag ansluta mig till den smarta skaran.

Hunden och Kajan nöter trapp i aprilsol

 

Getingedalens första krokus

 

Osannolik temperatur i växthuset

Bäst just nu på söndagsmackan: Sylt/marmelad utan socker och tillsatser.

 

Adjö!

Gammal och glad

Fredagskänslan har definitivt infunnit sig. Idag var det min tur att sluta tidigt så jag åkte hem vid tolv och åt en andra frukost med min sambo. En betydligt långsammare och trevligare frukost än den jag tryckte i mig halv sex i morse.

Fast jag var ändå ganska pigg trots den arla morgonstunden. I synnerhet om man jämför med den gångna veckan. Den har varit komatös. Måndagen undantagen. Den dagen står utanför alla andra dagar. Den ingår liksom inte längre i mina veckor. Men tisdag, onsdag och i viss mån torsdag har jag genomlevt på ett osedvanligt sömnigt vis. Det måste vara den nya åldern. I fjärran har jag siktat en aktivitetsfri helg och det har varit min räddning. Oavsett vad som hade orsakat mitt övertrötta tillstånd så skulle jag råda bot på det under helgen. Och så idag känner jag mig riktigt skaplig igen. Inte helt, nej det är något med magen och halsen, men tillräckligt.

Det enda jag tänker företa mig under helgen är att ställa om klockan. Där har jag lagt ribban. Sen tror jag inte att jag hinner något mera.

Film passar detta tillstånd. Jag har hunnit beta av en hel hög den senaste tiden. Först District 9. Den var sevärd. Iallafall till en början. Sen övergick den politiska thrillern med science fiction-inslag till att bara vara science fiction och då förlorade den en poäng men jag kan fortfarande rekommendera den.

Sen tyckte min sambo att jag skulle se Lars von Triers Antichrist. Fast om jag hade vetat mer om den hade jag nog avstått. Vissa scener ur den kommer fortfarande över mig och jag mår fysiskt illa. Och när jag läser att huvudrollsinnehaverskan hade en två månader lång livskris efter inspelningen så blir jag inte förvånad. Von Trier went David Lynch och Lukas Moodysson. And nuts. Fast filmen hade sina poänger. Jag höll på att skriva ljusglimtar men det hade blivit väldigt fel. Filmen var rakt igenom nattsvart.

Tio minuter efter Antichrist satte vi på Sommaren med Göran. Raka motsatsen. Tramsig och töntig och ingenting som går till historien. Jag tror inte att det var någon slump att vi satte på göranfilmen. Det var ett omedvetet medvetet val. Annars hade jag blivit sjuk eller nåt. Antichrist var jättejobbig.

Den senaste filmen jag såg var The Hurt Locker. Den var också sevärd och med tanke på att jag brukar undvika krigsfilmer så är den säkert jättebra, i någon mindre kategorisk människas ögon.

Min sambo står i duschen. Han är på väg till sitt jobb. Sina sista dagar som provanställd, sina sista dagar som chaufför på landsorten. Den fasta anställningen kommer att innebära stadstrafik men fortfarande kvällstid. Och varannat veckoslut. Räkna inte med honom ojämna helger framöver. De går fetbort. Jämna helger kommer å andra sidan att bli heliga i Getingedalen.

Varannan helg. Det är mycket. Fast jag såg hans schema och lyckades hitta andra ljusglimtar istället. Vad sägs om var fjärde måndag ledig? Eller att aldrig behöva jobba sena nätter? Och sist men inte minst; vi kommer att få tillbaka våra fredagsmys och kanske en del av vårt uteliv. För tre fredagar av fyra slutar han redan vid 21-tiden.

Jag blev firad i dagarna tre. Först medelst ett trivsamt kaffekalas i ett snöslaskigt Getingedalen. Egentligen är det totalt värdelöst att ha den sortens bjudningar. Det kom 32 människor som jag verkligen tycker om och träffar alldeles för sällan och så när jag bjuder in dem så hinner jag ändå inte mer än hälsa. Jag kände mig oartig. Det är tur att jag planerar ytterligare ett kalas till sommaren. Då tänkte jag behålla dem lite längre och få mer tid till samspråk.

Mamma hade stenkoll på kaffe och bullar

 

Mormor i samspråk med goda vänner

 

Svärmor och hennes nya kille

 

Favoritkakan serverades

 

Den obligatoriska bilden på blomsterhavet

 

Orsaken till att vårt hem doftar blomsteraffär

Jag skulle kunna skriva om mina onda knän men det tänker jag inte. Att de klickar och knakar. Att de ömmar och är obehagliga. Att jag har haft problemet förut och fått bort det. Att sjukgymnasten gav mig några övningar som faktiskt funkade. Att jag inser att jag hädanefter alltid kommer att ha nån form av kroppslig krämpa och att det tillhör livet efter 40. Att de förmodligen inte försvinner bara för att jag skriver om dem. Nej, jag skriver om Mauro och Pluras kök istället. Jävla bra program. Ett riktigt jävla skitskönt program. Bara en sån sak som att hela programidén var en fyllegrej. Och att avsnitt ett inleds med Hur svårt kan det va? Mauro och Pluras kök innehåller alla ingredienser som jag tillskriver en lyckad fest. Precis som när man kommer till Paddal. Fast påklätt. Men det är bara vin ur dricksglas som gäller hädanefter.

När vi åker till Paddal brukar vi gena över Bjästa men i veckan togs alla in-, ut- och tillfarter till Bjästa bort och jag tror att man till och med raderade orten från alla kartor. Bjästa is no more. Vi åker gärna genom Örnsköldsvik istället nästa gång.

Min syster undrade om vi hade börjat sitta ute än. Oh no. Än ligger snön djup i Getingedalen. Men bilderna på hennes blogg vittnar om att våren är långt gången i Clintondalen och det ser vääääääldigt behagligt ut. Jag längtar tills jag får se allt på riktigt nån gång i sommar.

Nej vi sitter inte ute än.

Tänk vad vi kommer att upskatta det vackra vårvädret efter det här...

(Linda - jag tror att det heter fönstersmyg och det

är vad vi har på övervåningen, ovanför verandran.)

Nu ska jag blanda dipsås till mina chips. Det står på påsen att såsen ska stå och mogna i 20 minuter. Hell no. Den får stå medans jag häller upp snacksen. That's it.

"Borta bra men hemma bäst" säger morfar om sin nya boendeform

 

Mormor fyller snart 94 men klarar sig bra hemma

 

Morfars bror, farbror John, följde med när vi hälsade på morfar

Vårstämning på verandan

 

Vältajmad påskkaktus

 

Från mina elever: Vi valde dina färger, Kajsa.

 

En hälsning från ett av alla mina jobbiga och roliga lånebarn

Vinterprofil vänster (Ja, jag har klippt hål i skidmössan)

Jag kan inte låta bli att förundras över det fantastiska vårvintervädret. Så där lite lagom har temperaturen stigit och så där lite lagom smälter snön. Solen ligger på och det rinner och droppar på södersidan men inte för mycket. Alldeles lagom. Så att jag och världen hinner vänja oss. Nätterna är fortfarande kalla och håller vårfloden stången.

En del hundar får klena höfter. Andra börjar höra dåligt på äldre dar. Vår hund har taskiga tänder. För ett halvår sedan fick hon dra ut sex gaddar och nu kanske det är dags igen. Fast jag tror att hon fixar det. Det är mera bekymmersamt att hon ska sövas och vad det kommer att kosta. Tandproblem täcks inte av djurförsäkringen. Men det är hon värd, vår kära glädjekälla.

Hunden lapar sol i vardagsrummet

Förra helgen tog vi oss åter an verkstadsbygget. Efter ryggskott och snöskottning var vi på banan igen och under drygt två dagar lade vi taksida nummer två. Från läkt till nockpannor. Några timmar under söndagen hade vi hjälp av mina föräldrar med takpannorna. Visst skulle vi kunna få upp 500 takpannor själva men det skulle ta en evig tid. Är man fyra vuxna så går det riktigt fort. Med hjälp av stege och skottkärra klarade vi oss galant. Inga maskinella hjälpmedel här inte. Och ljuv är mödans lön. Det finns inget så tillfredsställande som att bygga sitt eget hus. För hand. Fast det blev mycket tid på spikmattan efteråt.

From my point of view. Efter läkt, innan pannorna.

 

Bara resten kvar

 

Skorstenar hör hemma på taket

På söndagkvällen såg jag Parlamentet och fick en uppenbarelse! Claes Malmberg har samma åkomma som min far. Jag vet inte vad den heter men problemet är att de har talet kopplat till andningsorganet. Om de är tysta så kvävs de. Vad skönt för honom att inte vara ensam. Det kanske finns en samtalsgrupp där han kan delta. Undrar hur deras träffar funkar?

Kvinnodagen den 8 mars firade jag genom att skriva några väl valda ord på vardagsrumsväggen. Det kanske låter lite väl drastiskt men då det bor två övertygade feminister i Getingedalen så kunde det inte bli fel. Det blev rätt. Måndagarna ska ju gå i konstens tecken och det är fortfarande för kallt i verkstan. Den gamla.

Frihet, jämlikhet och systerskap!

Igår skottade jag mig fram till växthuset. Något sa mig att det skulle vara gött där inne. Oh yes. Det var 13 grader varmt och riktigt mumsigt. Jag klippte ner vinrankorna, inte en dag för tidigt, och städade en gnutta. Såg på alla mina krukor som snart ska vattnas igång för att upptäcka vad som överlevt. Inventerade bland pluggboxar och torvbriketter för att kunna komplettera med det som saknas inför vårsådden på fönsterbrädan. Det är dags nu.

Den nyligen inledda veckan handlar nog mest om städning och bakning. På söndag vankas det kalas.

Men jag började med en sagolik skidtur. På något sätt är det roligare att åka skidor på måndagar än under helgen. Det är liksom lite lyxigare, lite mer av ett privilegium. Eftersom G jobbar kväll så kunde han åka med mig. Och som vi åkte. Vädret var lika fantastiskt som det var svårvallat men man får ta det onda med det goda. Känslan ute på vår favoritsträcka över Karthälleömossen var oslagbar idag. Fast ibland har vi svårt att vara 100% mindful. Tankarna på att konstruera en skidstav med utbytbar truga utvecklades då vi gjorde en liten avstickare off-pist. Seriöst. Mindre seriös var tanken på att ta fram en regnbågsvalla. Alltså inte för alla våra skidåkande homovänner utan för dagar som dessa då snökvalitén varierar kraftigt beroende på väderstreck och vegetation. Vi hade behövt ha både blått, lila, gult och kanske till och med lite rött under skidorna idag men man fick nöja sig med två sorter. En under skidan och en i fickan.

Frågan är om det var årets sista tur?

Paus i slogboden vid Gårdsjön

 

Synnerligen sympatisk skidpartner

 

Å ena sidan kom jag för sent till jobbet igår, jag hade glömt att jag skulle täcka upp för en semestrande kollega, å andra sidan är det en sagolik vinter med antydan till vår. Precis som sig bör i början av mars.

Å ena sidan fick jag ont på riktigt konstiga ställen när jag åkte skidor igår kväll, å andra sidan lyckades vi pricka in våra resor de enda helgerna i vinter då färjor och tåg gick enligt tidtabellen. Söndagsbarn?

Å ena sidan kommer vi att spräcka vår budget för verkstadsbygget och vi har ingen direkt plan för hur vi ska lyckas ro det hela i hamn. Å andra sidan är fem kilometer skidor bättre än noll kilometer.

Å ena sidan börjar den janssonska rastlösheten även att bli ett av Kajans karaktärsdrag, å andra sidan ska vädret fortsätta att vara vackert och vi ska bygga verkstad hela helgen. Även måndag.

Å ena sidan börjar lättjan och välfärden ta ut sin kroppsliga rätt. Tecken på detta är eksem mellan mina före detta C-kupor. Å andra sidan finns det hydrokortisonsalva och jag är en jävel på att gå ner i vikt när jag bestämmer mig för det.

Å ena sidan har vi fortfarande inte betalat förra vinterns installation av vedspisen eftersom det fattas en plåt i garderoben. Å andra sidan är det vårtermin och sådana är upphackade av skollov och vips så är det semester.

Å ena sidan har vi förbrukat de pengar som skulle gå till installationen av vedspisen, å andra sidan har de inte bett oss betala. Hur lång tid ska det gå innan vi slipper helt och hållet?

Å ena sidan har vi fortfarande en helsickes massa skottning att styra med innan vi kan bygga verkstad imorgon. Har man skaffat gård på landet har man inga sysselsättningsproblem. Å andra sidan har min sambo fått fast tjänst på Nobina och vi är frukstansvärt lättade.

Har ni sett den där långköraren på TV? Värsta thrillern. Den lär vara slut nu har jag hört.

Kajan: Alla talar verkligen norrländska.
G: Ja men konstigt...
Kajan: Ja men va fan, förr kom dom lite varstans ifrån. Pernilla Wiberg var östgöte och Mathias Fredriksson kom från Dalsland.
G: Mmmm...

Nu är det över. Äntligen får jag tillbaka min dygnsrytm.

Jag är född på en söndag. Söndagsbarn lär ha tur med sig. Inte vet jag men varje gång jag har tur tänker jag söndagsbarn. Två gånger på kort tid har snöplogen kommit i grevens tid. Det senaste tillfället var en ganska okomplicerad historia; jag skulle till jobbet i svinottan och öppna på fritids och då känns det extra viktigt att komma ända fram till dörren. Lite pinsamt att hitta sju ihjälfrusna barn i en snödriva på skolgården på grund av att fröken inte kom till jobbet. Medans jag vred om bilnyckeln hemma på gården bad jag en bön till tekniska verken att de skulle komma NU. Och det gjorde de. I samma stund som jag släppte upp kopplingen.

Vart tog vägen vägen? Jag tror jag åker på en åker.

Det är inte backen som är problemet, nej ner kommer man alltid, utan slätten. Den är så öppen och platt, vår kära närkesslätt, att vägen blåser igen. Vid sådana tillfällen är man extra lycklig över de oranga käpparna i vägkanten. Trots att jag nuförtiden har lärt mig att vara välutrustad med varma kläder, extra bensin, snöskovel och en bra bok; så är det ingen hit att sitta fast i en snödriva.

Det första tillfället var dock omgärdat av större komplexitet men å andra sidan hade jag desto större tur. Det är lördag natt klockan 03.10. Telefonen ringer. G kommer inte hem från jobbet då hans bil gått sönder.

Tur 1: Det är lördag och söndagen var vikt åt snöskottning (vad annars?) så jag kan hålla på hela natten och styra upp hans hemfärd.

Tur 2: En kollega kör honom halvvägs så jag slipper köra hela vägen till stan. (Det hade jag i stort sett vägrat eftersom vägen hade blåst igen totalt och jag hade garanterat fastnat.)

Tur 3: Precis när jag har lämnat vår uppfart kommer plogen. Han verkar kunna läsa mina tankar den där bonden. Det kändes extra härligt eftersom jag just insett att min mobil var död och att ge sig ut i snökaoset utan mobiltelefon fick min mage att göra ont.

Tur 4: Den trasiga bilen gick att laga på 20 minuter. Och det gjorde han själv. Min kära mekaniker.

Vi bygger inte garage. Vi skottar snö. All fritid de senaste veckorna har gått ut på att skotta snö. Jag är riktigt glad att jag är ledig på måndagar så att jag hinner skotta all snö. Det är sktihäftigt! Hur mycket mer finns det där uppe? Jag vet inte var jag ska lägga den längre. Kan man ta in den och smälta bort den undan för undan? Nån som vill ha snö? Kom och hämta!

Snötunga träd på väg från dalen

Till verkstan

Vi gjorde en utflykt till Östergötland i helgen. Den TV-fåtölj som vi köpte för ett halvår sedan, och finns på bild i slutet av det här inlägget, är inget skön. Till en början är den underbar men efter några timmar domnar både armar och ben. I väntan på något nytt har vi haft en madrass på golvet vilket också funkar bra men det blir lite sunkigt i längden.

En dag så fanns den bara där. Stolen som jag har velat ha men som har varit så svår att få tag på. Reproduktionen av Le Corbusiers Chaise Lounge. Inom räckhåll. Vi ställde ifrån oss snöskoveln och drog direkt. Skulle den vara bekväm? Jo men visst. Tur igen. Den var både bekväm och perfekt i storlek. Nu står den på plats. Hos oss. Och den är invigd. Både med hockeyfinal och rafflande långfilm. The Stepfather hade sina goda stunder men även alla skräckfilmsattribut som finns. Havnakna småtjejer, knivar i duschen, fräsande katter och oväder.

Fy fan vad jag är nöjd.

Mu

Under turen till Östergötland passade vi också på att träffa släkten. Kusin A hade skaffat ny bostad och den ville vi så klart se. Det blev en riktigt släkthelg. Gs mamma har nyligen fyllt 80 och henne bjöd vi på en utflykt med lunch på Loka Brunn, jo jag tackar ja, med tillhörande tårtbuffé. Därefter åkte vi och såg isskulpturer, eldfest och en massa lattjo lajbans ute på en sjöis. Svärmor verkade nöjd. Och vi var skitnöjda för det var en trevlig tillställning.

Isstjärnan

Nu har jag stillat mitt släktsamvete och behöver inte fundera på det de närmaste veckorna.

Idag börjar mars. Om inte G har hört något inom tio dagar kommer han inte att få fortsätta när provanställningen går ut 1 april. Och han har fått positiva signaler. Men skulle han inte få stanna säger han att han ska flippa burgare på BK. Det skulle jag vilja se.

Fast helst vill jag nog att han får stanna kvar där han är.

 

Med anledning av den uteblivna 40-årskrisen blir det eftermiddagskaffe i Getingedalen.

Öppet hus söndagen den 21 mars kl 13-16.

Parkering vid Blankhult.

Presenter undanbedes. Stöd de jordbävningsdrabbade i Haiti istället. Radiohjälpen 90 1950-6.

 

Välkomna!

• Samtliga tåg kom och gick i tid. På uppresan, som startade väldigt tidigt på morgonen, var vi rätt ensamma. Iallafall innan bytet i Gävle. Därför kunde vi sträcka ut oss i ryggläge båda två. X2000 kör vansinnigt fort, ända upp mot 200 km/h enligt SJ:s hemsida, vilket föranleder en viss åksjuka men även den var minimal. Spårnätet i Sverige är nog inte byggt för de höga hastigheterna utan för den forntida tuff-tuff-modellen. Snail Rail.

Ryggläge i kopparbergstrakten

Trivsel i tvåhundra knyck

• Även för vårt ressällskap, som kom norrifrån med bil, jag menar SUV, hade allting klaffat och de mötte oss på Sundsvalls central lagom till lunch.

• Solen lyste från en klarblå vinterhimmel.

• Hotellet låg mycket nära stationen och vi hittade parkeringsplats i direkt anslutning till entrén. Gratis parkering.

• Enligt hotellets hemsida hade vi inte tillträde till rummen förrän klockan 15 men vi fick nycklarna direkt vid incheckningen.

• Det fanns gratis stadskartor i receptionen.

• Rummen var inredda i marint tema vilket förstärkte kaptenskänslan då vi tittade ut över det frusna havet. Havsutsikten var det som fällde avgörandet vid val av hotell. Det fanns både finare och billigare alternativ men valet var hugget i sten. Kan man få havsutsikt ska man ha det. Tycker min sambo.

• Förutom den sedvanliga extrautrustningen (bibel och vattenkokare) fanns det en soffgrupp på rummet. Den utnyttjade vi maximalt. Trots att vi skulle färdas med tåg packade vi ner några flaskor rött. Och en dator. Internetuppkopplingen var gratis.

Skepp ohoj kapten Grufvhaake!

• Medelst dator kunde vi luska ut vilken restaurang som var bästa alternativet och jag tror banne mig att datorn hade helt rätt. Chaow Praya River på Trädgårdsgatan 43 är fanimej en av de mest gemytliga inrättningar jag har varit på i Sverige. God mat dessutom. Fast dörrhandtaget på damtoan satt löst.

• Promenaden från restaurangen till sporthallen var relativt kort vilket uppskattades av vårt snyggt men tunt klädda norrländska ressällskap. Det korta avståndet var naturligtvis ingen slump. När fyrkants-kajan får en karta i handen är det ingen som slår henne på fingrarna i logistik. I spontanitetskampen blir hon dock ingen svår motståndare.

Uri Geller och fru N

I väntan på maten: Herr N gör sin Marty Feldman-imitation.

Kajan är nytvättad både upptill och nertill.

• Det var ingen kö till vare sig sporthall eller garderob och Johnossi inledde samtidigt som vi klev in genom dörrarna. Ett minus till dem för att de inte väntade tills vi hade hängt av oss. What's the point hörde vi från kapprummet. Resten av deras spelning var skitbra. Skitbra.

• Ingen kroppsvisitation! Den här gången var det uppenbarligen fritt fram att fotografera. Arrangörerna har äntligen kapitulerat inför det faktum att alla har kameror i sina mobiltelefoner. Så sent som i somras, vid Morrisseys spelning i Borås, blev min kropp och väska genomsökt.

50% Johnossi

• Även Thåström började punk(t)ligt. Det uppskattades extra mycket eftersom det inte fanns någon bar att hänga i under pausen.

• Konserten som Thåström bjöd på var fantastisk. Mörk. Genomtänkt. Känslosam. Vacker. Träffsäker. Oförglömlig. Den mannen har en röst, ett budskap och ett kroppsspråk som överträffar andra 53-åriga snubbar som stått på scen i över 30 år.

Cheops Pyramid och nutidens tändare

Thåström är inte ledad som oss vanliga människor

 

• Markus Krunegård var på samma konsert som oss. Fast jag vet inte om det bidrog till helgens höga betyg.

• Det stod en taxi och väntade på oss utanför sporthallen efter alla extranummer. En taxi redo att köra oss till Cosmopol. Vi kände oss snuskigt spelsugna och och lyckosamma och av en ren tillfällighet fanns det ett kasino i Sundsvall.

• Att besöka ett statligt kasino var en intressant upplevelse och de gjorde goda Mojitos. Dessutom fanns det ett vinotek som jag naturligtvis provade. Men jag vet inte vad som var roligast; den likt en gasell springande kameravakten eller vår avslutande spelrunda på de oarmade banditerna.

Det förbjudna fotot på Cosmopol.

Ska jag skriva hela uppsatsen? Nej jag skiter i det. Finn fem fel. Minst.

• Vi möter Thåström med band i lobbyn. Jag får cred av mitt ressällskap att jag har bokat in oss på samma hotell som honom. Vi tackar för en bra konsert. Tack, det var så lite, svarar den vid det här laget betydligt mindre spastiska artisten. Nej det var inte lite, kontrar vi artigt. Nej, det var det faktiskt inte, responderar den trött leende artisten innan han går in i hissen tillsammans med två lådor Heineken.

• Hotellfrukost = kärlek. Att inmundiga en sådan på alla hjärtans dag kändes träffsäkert. Men sedan var det slutfirat. De övriga 364 dagarna under året måste också få sin dagliga dos av kärlek. Att frukosten serverades så sent som till 11 var extra bra för oss som hade tillbringat natten på ett kasino och nattsuddat i vardagsrumsdelen på hotellrummet. Hur pannkakorna smakade? Du frågar en gris...

Kärleksfull frukost

• Det fanns en pool i källaren. Bilden på hotellets hemsida såg så inbjudande ut. Verkligheten var lika behaglig tills vi kände på vattnet. Doppet kändes mer eller mindre obligatoriskt men det gjorde nog nytta efter konserter, vin, kasino och hotellfrukost. Vi mötte artisten igen. Han kom från källaren. Hade han besökt poolen/gymmet innan oss? Vi hälsade, den här gången blygt halvbekant, på varandra. Polare? Till och med min sambo, som sällan visar något kändisintresse, önskade i efterhand att vi hade gått ner till poolen en halvtimma tidigare. Han hade gärna velat haft en pratstund med Thåström. Denna insikt kom han fram till några dagar efter hemkomst då hela upplevelsen hade sjunkit in och konserten hade byggt bo i våra hjärtan.

• Solen sken lika vackert på söndagen.

• Vi gjorde en shoppingtur och tog avsked av vårt ressällskap. Det är svårt att skiljas efter så starka och positiva gemensamma erfarenheter.

Det är inte bara Smiths som för dessa herrar samman.

Även kokkonsten är ett stort gemensamt intresse.

Här vid iittalas drömkastruller.

 

Ja vi gillar iittala!

• Vi bestämde oss för att lära oss Sundsvall och tog en noggrann och långsam tur på museet. Det blev både konst och historia.

Här torskade jag...

...och här blev jag inspirerad!

• Innan X2000 skulle ta oss till Stockholm satt vi i hotellobbyn, läste recensioner och såg OS. Schyssta fåtöljer. Kanske något för vårt vardagsrum istället för det obekväma felköpet?

• Bilen startade direkt när vi kom till Örebro vid 22-tiden. Ingen punk-tering.

• Huset stod kvar i Getingedalen.

• Kudden var lika skön som vanligt.

• På måndagen infann sig den stora tomheten. Jag var sorgsen hela dagen. Precis som sig bör efter ett serotoninrus. Kontrasten blir så påtaglig när man kastas mellan ytterligheter.

Punk(t) slut.

Min sambo i skenet av en tåglampa djupt försjunken i en kriminalroman av Mons Kallentoft

Jag skottar och skottar men jag gör det gärna. Fast jag går helst inte upp på taket, nej det får Någon annan sköta, men Någon har fått ryggskott. Men det börjar bli bättre så han gjorde trots allt ett försök på det hala taket...