Kajans

Vinterprofil vänster (Ja, jag har klippt hål i skidmössan)

Jag kan inte låta bli att förundras över det fantastiska vårvintervädret. Så där lite lagom har temperaturen stigit och så där lite lagom smälter snön. Solen ligger på och det rinner och droppar på södersidan men inte för mycket. Alldeles lagom. Så att jag och världen hinner vänja oss. Nätterna är fortfarande kalla och håller vårfloden stången.

En del hundar får klena höfter. Andra börjar höra dåligt på äldre dar. Vår hund har taskiga tänder. För ett halvår sedan fick hon dra ut sex gaddar och nu kanske det är dags igen. Fast jag tror att hon fixar det. Det är mera bekymmersamt att hon ska sövas och vad det kommer att kosta. Tandproblem täcks inte av djurförsäkringen. Men det är hon värd, vår kära glädjekälla.

Hunden lapar sol i vardagsrummet

Förra helgen tog vi oss åter an verkstadsbygget. Efter ryggskott och snöskottning var vi på banan igen och under drygt två dagar lade vi taksida nummer två. Från läkt till nockpannor. Några timmar under söndagen hade vi hjälp av mina föräldrar med takpannorna. Visst skulle vi kunna få upp 500 takpannor själva men det skulle ta en evig tid. Är man fyra vuxna så går det riktigt fort. Med hjälp av stege och skottkärra klarade vi oss galant. Inga maskinella hjälpmedel här inte. Och ljuv är mödans lön. Det finns inget så tillfredsställande som att bygga sitt eget hus. För hand. Fast det blev mycket tid på spikmattan efteråt.

From my point of view. Efter läkt, innan pannorna.

 

Bara resten kvar

 

Skorstenar hör hemma på taket

På söndagkvällen såg jag Parlamentet och fick en uppenbarelse! Claes Malmberg har samma åkomma som min far. Jag vet inte vad den heter men problemet är att de har talet kopplat till andningsorganet. Om de är tysta så kvävs de. Vad skönt för honom att inte vara ensam. Det kanske finns en samtalsgrupp där han kan delta. Undrar hur deras träffar funkar?

Kvinnodagen den 8 mars firade jag genom att skriva några väl valda ord på vardagsrumsväggen. Det kanske låter lite väl drastiskt men då det bor två övertygade feminister i Getingedalen så kunde det inte bli fel. Det blev rätt. Måndagarna ska ju gå i konstens tecken och det är fortfarande för kallt i verkstan. Den gamla.

Frihet, jämlikhet och systerskap!

Igår skottade jag mig fram till växthuset. Något sa mig att det skulle vara gött där inne. Oh yes. Det var 13 grader varmt och riktigt mumsigt. Jag klippte ner vinrankorna, inte en dag för tidigt, och städade en gnutta. Såg på alla mina krukor som snart ska vattnas igång för att upptäcka vad som överlevt. Inventerade bland pluggboxar och torvbriketter för att kunna komplettera med det som saknas inför vårsådden på fönsterbrädan. Det är dags nu.

Den nyligen inledda veckan handlar nog mest om städning och bakning. På söndag vankas det kalas.

Men jag började med en sagolik skidtur. På något sätt är det roligare att åka skidor på måndagar än under helgen. Det är liksom lite lyxigare, lite mer av ett privilegium. Eftersom G jobbar kväll så kunde han åka med mig. Och som vi åkte. Vädret var lika fantastiskt som det var svårvallat men man får ta det onda med det goda. Känslan ute på vår favoritsträcka över Karthälleömossen var oslagbar idag. Fast ibland har vi svårt att vara 100% mindful. Tankarna på att konstruera en skidstav med utbytbar truga utvecklades då vi gjorde en liten avstickare off-pist. Seriöst. Mindre seriös var tanken på att ta fram en regnbågsvalla. Alltså inte för alla våra skidåkande homovänner utan för dagar som dessa då snökvalitén varierar kraftigt beroende på väderstreck och vegetation. Vi hade behövt ha både blått, lila, gult och kanske till och med lite rött under skidorna idag men man fick nöja sig med två sorter. En under skidan och en i fickan.

Frågan är om det var årets sista tur?

Paus i slogboden vid Gårdsjön

 

Synnerligen sympatisk skidpartner