Ryggskott och snöskottning
Allt detta hade kunnat lösas, eller inte ens behövt uppstå, om G inte hade fått ryggskott. För mycket garagebyggande och snöskottning. Nu är han orörlig. Lagom till snöstormen. Och mer snö lär det komma nästa vecka. Min lediga fredag är bortkastad och jag sparar in en kompdag genom att gå till jobbet som vanligt och låta vecka 5 bli en vanlig sketen vecka. Helgen lär bli byggfri och jag kanske kan åka lite skidor istället.
Och jag som hade tänkt att få min sedvanliga träning ikväll. Torsdagar åker jag till stan och är social. Men med tanke på omständigheterna och några ton snö som måste bort från tomten så har jag inte tid med det.
Huvudsaken är att han är återställd nästa helg när vi far till Sundsvall.
Nej förresten, huvudsaken är att han får behålla jobbet. Provanställningen går ut i mars och det finns andra på Gs jobb som redan har fått kicken på grund av två sjukskrivningar. En magsjuka efter nyår och ett ryggskott i februari kanske är too much för Nobina. Vilken värld vi lever i. Får man verkligen göra så?
Jag är lite nervös. Det är ingen hit att vara arbetslös nuförtiden.
Moment of truth
1970 - det var väl för fan inget vanligt år?! Och varför står det inget särskilt den 22 mars?! Jag bara frågar?
Vilken jävla vinter! Jag menar, vilken underbar, fantastisk vinter! Snön ligger djup och temperaturen håller sig på minussidan. Att valla skidorna är en enkel match och att köra bil är en förhållandevis lika enkel match. Då termometern inte svajar mellan plus och minus blir det inga sliriga, slaskiga töblötor som sen fryser på och bildar knöliga isgator. Vi har en vit vinterväg utan överraskningar som plogas med jämna mellanrum. Vad som än händer med vädret nu kommer jag att minnas 2010 som en riktigt bra vinter. Enligt yr.no finns det inga tecken på förändringar inom de närmaste tio dagarna. Lattjo!
Därför har jag skottat snö idag. Också. När jag kommer hem ligger det på gränsen till för mycket snö på uppfarten. Jag hade kunnat strunta i skottningen utan dåligt samvete men det föll några glesa flingor som skulle kunna ge mig dåligt samvete klockan 21 istället. Och då skulle det verkligen ta emot att skotta. Nu var jag ju redan klädd. Och ljuv är mödans lön. Nästa gång är det någon annans tur.
De senaste måndagarna har jag snickrat garage. Det känns som en i allra högsta grad giltig anledning att skolka från verkstan. Det känns inte ens som skolk. Det känns som huvudet på spiken. Verkstadsjobb som verkstadsjobb. Efter den dagliga skottningen monterade vi dit takfotsbrädan på andra taksidan. Den som ska fixas i helgen. Förberedas det som förberedas kan.
Takfotsbräda. Om det var någon som undrade.
Att vara ledig på måndagarna har inte bara inneburit olika former av verkstadsjobb. Det har också varit nyttigt för vår relation. Sedan 1 oktober har G jobbar kvällar och nätter och vi har bara setts på helgerna. Ungefär som att leva ihop med en veckopendlare förutom att jag hör honom snarka när jag går upp på morgnarna. Därför kommer måndagarna väl till pass. Vi får umgås.
Jag kan tänka mig att det är så livet ter sig för småbarnsföräldrar. Man bli mera rädd om kvalitetstiden. Den är inget man såsar bort eller sover över. Fast i omvänd ordning. Vi jämför oss med föräldar som får vara barnfria en dag eller två. Sådana stunder tar man vara på. Det har dessutom tvingat min sambo att prova på planeringens ädla konst. Takfotsbrädor monteras inte på egen hand vill jag lova.
Nästan 40 och halvblind. Igår köpte jag mitt första par läsglasögon. Det var inget snack om saken. Plötsligt kunde jag se även på nära håll. Eftersom läsglasögon är tantigt i sig slog jag till på ett par riktiga kärringbågar. Ska det va så ska det va ordentligt.
Moment of truth
(Båda mina afrikanska hårprinsessor behagar vara på resande fot med oviss återkomst...)
Halva inne
Sista arbetsdagen tog vi hjälp av pensionärerna. Att få upp 450 pannor på taket är too much för mig. Det skulle dessutom ta en hiskelig tid. Men G lade ut dem on his own. Every single one of them. Varför skriver jag plötsligt på engelska?
Han kan göra två saker samtidigt
Underlagsskivor och läkt sätts på plats
Kajan tycker det är läbbigt när sambon skuttar omkring på det hala taket
Takpannor i väntan på utspridning
Färdigt! Jag menar halvfärdigt!
Sen följde en tråkig arbetsvecka, och jag såg inte röken av G, och så kom en ledig helg igen. Fast utan takläggning. Vi hade bokat in oss på kryssning till Helsingfors så redan på fredag lunch inleddes resan medelst buss till huvudstaden.
Fasiken vad trevligt vi har haft det. Nästan lite romantiskt.
Man behöver inte åka långt, det räcker med att komma hemifrån, för att koppla av till hundra procent. Tillsammans.
Vi stannar helst i hytten
Fast romantiken hittar man inte på färjan. Nej, det finns egentligen ingenting som vi gillar på de där färjorna. Jo, måltiderna. Middags- och frukostbufféerna tilltalar oss. Shoppen också. Vi handlar tax free så det står härliga till men i övrigt gömmer vi oss i hytten. Eller gömmer och gömmer. Relaxar och pratar. Bara vi två. Inget garage eller nåt annat som kommer emellan.
Isbrytaren Mariella
Helsingfors är en pärla. Vi trotsade de tio minusgraderna och flanerade genom huvudstaden och tittade på kultur, arkitektur och historia. Stoppade in huvudet i en och annan affär men de var ganska få. Spanade in finsk design, det är de duktiga på. Frågade oss fram till den bästa veggo-restaurangen och fick åka både tunnelbana och spårvagn för att komma dit men det var det värt. Silvoplee rekommenderas!
G utanför katedralen
Kajan inuti Tempelplatsens kyrka
(Fan vad många kyrkor det blev!)
Kajan äter vegansk buffé på Silvoplee
Stället påminde helt klart om Hermans i Stockholm
Då färjan hade lämnat den finska kajen frågar jag G vad han tyckte om Helsingfors. Det var hans första resa dit.
G: Jag vet inte efter bara en dag.
Kajan: Vill du uppleva lite nattliv också?
G: Jag har slutat med nattliv.
Kajan: Va?
G: Man blir så bakis.
Vill helst inte bli bakis
Drinkpinnen!
Under återresan bestämde vi oss iallafall för att göra ett studiebesök. Vad skulle Viking Line kunna erbjuda oss? Husbandet The Dreamers spelade bugglåtar och Entertainerensemblen Ellas shlagershowade för fullt i andra änden av båten. Däremellan kunde man äta på diverse olika restauranger och sitta i mer eller mindre intressanta barer men ingen var särskilt attraktiv och ätit hade vi gjort i Finland. Vi tog varsin Culto a la Vida eftersom det låg rabattkuponger i hytten och sen tog vi ytterligare varsin drink innan vi skyndade ner i den skyddade hytten för att dricka bubbel istället. Puh!
Nästa helg tror vi att vi lägger andra halvan av taket på garaget och helgen därpå reser vi bort igen. Vi bestämde oss för att se Thåström i Sundsvall, att bo på hotell med havsutsikt och att ta det dyra tåget dit. Man lever bara en gång.
Snart 45 och nästan 40 på resande fot
Men om vi fortsätter att resa bort varannan helg så kommer garaget aldrig att bli färdigt.
Nåväl, nu ska jag bara ta mig igenom ytterligare en arbetsvecka. Fast måndagen går ju bort... och fredagen funderar jag på att ta ledigt eftersom G är ledig.
Nåväl, nu ska jag bara ta mig igenom tre arbetsdagar, sen får jag äntligen leva livet igen! Det där med att jobba är klart överskattat. Men ljuv är tillvaron när lönen ramlar in!
Kajan sjunger skidåkningens lov
Gammal hund som blivit frusen på äldre dar.
Åkt skidor har jag också gjort förstås. Jag tror att skidåkning är min absoluta favorit när det kommer till motion. Det kan bero på att säsongen är så kort och nyhetens behag aldrig hinner ta slut. Det kan också bero på att det är behagligare att åka skidor när man är dåligt tränad än att springa. Att springa när man är i dålig form är slitigt. Att åka skidor funkar ändå på nåt sätt. Det kan också bero på att en skidåkande gammal pojkvän hjälpte mig till en god teknik vilket gör skidturerna roligare och enklare. Eller också handlar det om något helt annat, I don't know.
Det är min relation till skidåkningen som förde mig till Getingedalen. Men inte bara mig. I helgen, till skillnad från förra helgen, var det nästan samma temperatur hos oss som i stan och då hittar turisterna hit. Blåbären. Barnfamiljerna. Människor som åker hellre än bra. Fast jag gillar dem. Jag gillar människor som åker skidor och som lär sina barn att åka skidor. Tyvärr kör de sönder spåren medelst plogning och saxning och det blir knöligare för en annan men så fort man kommer bortom kaffestugan, Tomasboda, är spåren bättre. Dit hittar inte blåbären, dit orkar inte barnfamiljerna.
I år har vintern varit fantastisk. Snön har fått ligga kvar och temperaturen har hållit sig på minussidan. Dessutom kom den tidigt. Hoppas det håller i sig.
Tomasboda
I torsdags var G ledig och jag slutade hyfsat tidigt så jag hastade hem efter jobbet för vi skulle snickra. Den kalla dagen i december då vi monterade alla takstolarna missade vi ett moment. Det var 74 saker att tänka på men vi kom bara ihåg 73 av dem. Därför behövde vi justera några av takstolarna innan taket kan läggas.
Just den typen av jobb är så trista. De leder ju liksom inte framåt i bygget. Det är nog därför vi har dragit på det ett tag. Eller kan det vara julen, norrlandsresan och magsjukans fel? Nu är det iallafall gjort och min sambo kvittrade som om han vore nyförälskad efteråt. För ljuv är mödans lön.
Ser ni skillnaden?
Nästa helg är han ledig och det står takläggning i kalendern. Det ska bli skönt att slippa skotta inne i garaget i framtiden. Vi har redan fått mer att skotta i och med den nya uppfarten framför garageportarna och det räcker för att jag ska bli svettig och göra en notering i träningsdagboken. Fast det blir mindre gräsklippning i sommar istället. Betydligt mindre.
Jag hoppas hur som helst att vädret är behagligt nästa helg för jag ser fram emot takläggningen! Att bygga sitt eget hus har varit mycket roligare än jag kunde ana. Och att göra det på vintern är ju ganska smart då man slipper knotten. Visserligen blir det mörkt redan vid fyra på eftermiddagen men Rustas bygglampor är starkare än man kan tro.
Nya uppfarten (som ska skottas)
Imorgon är det måndag och verkstadsdag. Aldrig kunde jag väl tro att måndagar skulle komma att bli veckans bästa dag.
Jag tror fortfarande att effekten av fastan sitter i. Jag mår väldigt bra just nu.
Ny investering! Flera gånger varje år har vi gjort jobb som kräver en sån här såg.
Då har vi hyrt eller lånat. Nu har vi köpt en egen. Visst står den bra här i köket?
Den som väntar på något gott
Vilka yrselbesvär?
(Puh!)
Acti labores jucundi
Karthälleömossen vid tolvtiden idag
Minus sju tänker vän av ordning? Är det något fel på din termometer Kajan? Nej, ack nej. Mot alla odds så har vi betydligt varmare här uppe i bergen än vad det är nere på slätten. Tre kilometer nedför backen visar kvicksilvret minus 23 medan vi njuter av ensiffriga gradantal. Ingen tror mig men så är det. Värmen stiger helt enkelt uppåt.
Vän av ordning kanske också tänker Men hallå? Hur kan du åka skidor en måndag? Du ska vara i verkstan, Kajan! Skit i det du.
Inte heller vid dagens tömning av brevlådan fanns det något besked från min hjärnröntgen. Jag är dock inte orolig. Jag tror att något av följande scenarion ligger bakom dröjsmålet:
- Mina röntgenplåtar är av sällan skådat slag och de skickas runt bland sjukhuspersonalen som ett exempel på en enastående intelligent hjärna.
- Mina röntgenplåtar har skapat huvudbry då de vittnar om en hjärna i fullständigt kaos. Inget sitter där det ska och man letar fortfarande efter ingången.
- Doktor Sara har varit jullovsledig och åkt pulka med sina barn och har därför inte hunnit titta på mina fullständigt normala röntgenplåtar.
Väntans möda kommer att inbringa ett ljuvt resultat. Det är jag säker på.
Vi åkte en vecka till Paddal på semester. Där finns ett synnerligen trevligt vilohem alldeles invid havet och man blir väl omhändertagen och duktigt bortskämd. Dessutom lagas det utomordentlig mat och till detta serveras välsmakande drycker. Ibland blir man erbjuden små utflykter, det kan vara både i form av ishockeymatcher och bowlingkamper men även spännande stall och välgörande promenader.
I år hade de dock kryddat vistelsen med en bacill vilket gjorde tillvaron lite mer spännande. Skulle vi bli magsjuka eller skulle vi klara oss? Det gjorde vi inte. Dessvärre däckade min sambo några dagar för tidigt medan jag kunde njuta veckan ut. Natten till hemresedagen blev även jag drabbad och G, som hade kvicknat till en smula, fick köra oss hem. På fastande mage.
Dagen därpå tillbringade vi skavfötters i soffan under en och samma rutiga filt för att vila upp oss och lyssna färdigt på ljudboken som hade gjort den mödosamma hemresan en aning mera ljuv. Vi ackompanjerade Shanti Roneys röst med våra väderspänningar för den här bacillen var av en gasbildande art. Idag är vi åter pigga och får behålla maten men våra magar är fortfarande uppspända, bullriga och fulla av gas. Som måste ut förstås. Ni kan nog ana resten.
Islykta i Paddal
Obscent god sushi i Paddal
Kajan och den lilla bacillen i Paddal
Ett stycke urartat parti TP i Paddal
Mitt sällskap på hockeymatchen i Paddal
En häst i Paddal
Bowling med adoptivsonen i Paddal
Vad har då 2010 i sitt sköte?
Ja bland annat ett 40-årskalas. Fast i mars, när den stora dagen egentligen infaller, nöjer jag mig nog med ett simpelt kaffekalas. Jag vill vänta med jubileumsfesten tills det finns möjlighet att vara utomhus. Så i sommar smäller det.
Dessutom siktar vi på en resa till Clintondale i sommar. Till syrran. Over there. Hoppas att vi kan ro den i hamn. Men hur svårt kan det va (för att ta till ett gammalt forntida, uttjatat uttryck)?
Innan dess tänkte vi dock göra en enklare och billigare tripp till Helsingfors och det är snart, i slutet av denna månad.
Sen återstår det att se om vi hamnar i Sundsvall den 13 februari på grund av en konsert med Thåström. På den planen jobbar vi fortfarande. Ska vi åka till Norrland så snart igen? Visserligen är det inte lika långt som till Paddal men ändå. Fast jag känner på mig att mödans lön kommer att vara ljuv.
Jag är glad att vi inte har någon dead line för garaget. För just nu står det STILLA. Men det rycker i byggnerven, framför allt hos min oäkta hälft, så snart står vi där med tumstocken i högsta hugg, det känner jag på mig.
Nej nu ska jag nog sätta en deg. Ett nytt recept som inbegriper knådning! Huga! Fast det kanske det är värt. För ljuv är mödans lön. Sägs det.
Uppföljning, avstämning och bokslut
För just det här hade jag svarat och sträckt armarna mot den soliga skyn, mot den vackra skogen och mot den snötäckta marken. Idag kunde man uppleva anledningen till att jag vill bo här. Därför åkte jag till stan. Närå, men vad fasiken gör man? Imorgon åker vi till Norrland och jag skulle både handla mat och byta bil. Mina föräldrar är bussiga och lånar ut Audin då vi ska på långtripp. Känns safe. Den har dessutom en fungerande stereo.
Jag har varit på skiktröntgen av hjärnan. Lite läskigt innan men det gick hur bra som helst. Det jobbigaste var nog att jag var tvungen att plocka ur alla piercingar och pluggar ur öronen. Tanken hade slagit mig i precis rätt ögonblick. Innan jag åkte hemifrån den dagen plockade jag ner tången i väskan. Utifallatt. Samma tång som jag lovade, dyrt och heligt, att inte plocka fram ur handbagaget under en flygfärd mellan Sverige och England, några veckor efter 9/11. Men det är en annan historia.
Hur som helst, jag väntar fortfarande på svaret från röntgen.
Fast hälsan är god. Jag mår hur bra som helst. Förra gången vi var i Norrland, det var i början av augusti, mådde jag allt annat än bra. Det är dags för revansch.
Julen avklarades utan större besvär, iallafall för mig. Herr Bältros hade det desto jobbigare. När man frågade honom hur han mådde var det väldigt dåligt, ja riktigt illa faktiskt, men däremellan agerade han precis som vanligt. Vann bowlingen gjorde han dessutom. Kanske inte med så mycket som han brukar men det måste inte ha med bältrosen att göra. Det kan lika gärna vara åldern. Mamma tror att han har skidskyttesjukan. Han blir som sämst när det är skidskytte på TV för just då måste han gå och lägga sig i det TV-utrustade sovrummet.
Mamma fick ta ansvaret för julspexet i år då Herr Bältros var för sjuk
Herr Bältros firar jul
Mitt färgglada sällskap på den traditionella juldagspromenaden
Garagebygget vilar. Takstolarna kom på plats en kall söndag före jul. Med hjälp av vår kranförande granne gick arbetet smidigt. Nästa moment är takskivor, läkt och tegel. Hur svårt kan det va?
Första gaveln justeras in
Samtidigt som mörkret lägrade Getingedalen avslutade vi arbetet med takstolarna
Jag gjorde en dagstur till Kungsör för att träffa vännen M som var på julvisit hos sina föräldrar. Jag tog tåget. Det visade sig vara nästan lika billigt som att köra bil. Snabbt gick det också. Iallafall dit. När jag skulle hem kom det inget tåg. Fast man har ju hört talas om förseningar så jag lämnade inte perrongen ifall det plötsligt skulle tuffa in ett tåg. Men det kändes lite ovisst när det varken stod något på informationstavlorna eller ropades ut något i högtalarna. Vänthallen var förstås låst och det var minus tio grader ute. Jag ringde SJ. Det var 20 minuters telefonkö och jag var glad att jag hade en nyladdad mobiltelefon.
När jag äntligen kom fram till Anders på SJ kunde han inte hjälpa mig på något sätt. Hans dator hade kraschat.
Kajan: Men jag står här i kylan och vet varken ut eller in. Något måste du väl kunna göra? Skicka en taxi eller nåt.
Anders: Nej jag är ledsen. Men du ska få ett annat nummer som du kan ringa istället.
Kajan: Ska jag vänta 20 minuter igen?
Anders: Neeeeeeejdå, det ska gå myyyyyycket snabbare.
Det tog 25 minuter innan en dam svarade på det andra numret.
Jag förklarade mitt problem, att jag stod på en jävligt kall och tom perrong med en biljett till Örebro.
Damen: Vänta ska jag koppla dig.
Och så, efter en dryg timmes väntande, telefonerande och köande, kopplades jag bort. Först tänkte jag att hon hade kopplat mig till 112 eftersom jag hade antytt att jag håller på att frysa ihjäl men det kom ingen ambulans. Efter ytterligare en stunds funderande och akrobaterande (Det gällde att hålla igång för att inte frysa fast. För det hade ju sett snyggt ut om jag, när tåget äntligen tuffar in, sitter fast på perrongen.) så får jag se ett meddelande på en TV-skärm inne i den låsta vänthallen. TV-skärmen var nog egentligen avsedd för dem som vistades där inne eftersom den satt långt in och var vinklad åt fel håll men man blir jävligt skarpögd när man håller på att frysa ihjäl.
Där står det att ett annat tåg, som uppenbarligen inte heller har kommit, är inställt och ersatt med buss. Jag går således till andra sidan stationshuset för att åtminstone får prata med en busschaufför.
Det kommer inte bara en buss utan två. Och den ena ska åt mitt håll. Två timmar för sent kommer jag fram till Örebro. Dagen därpå skrev jag ett långt brev till SJ.
Jag återkommer 2010. Inte bara med en rapport från nästa decennium, Norrland och matchen mellan MoDo och Södertälje utan också med nästa års tema. Gott slut!
God jul!
Fy fan vad jag har det bra
Fredag kväll: En hejdundrande personaljulfest med massor av olika trevliga inslag. Får sova i egen säng tack vare att sambons arbetstider och krogens stängningstider är ungefär desamma.
Lördag: En balanserad blandning av slöande och pyssel. Bakar dubbel sats matbröd, en plåt skurna pepparkakor varav hälften blev brända, dammsuger, gör egen äppeljuice, hänger ut fågelmat och dekorerar inomhus med enris. Bloggar.
Söndag: Sover länge men tar sedan en promenad med hunden bort till grannen R som ska ha betalt för nedtagning av Närkes största björk, tar in ved så att vedbäraren går sönder, lagar vedbäraren, tar hem granris från högarna som skogsmaskinen har lämnat efter sig, plockar blåbärs- och lingonris och gör buketter, gräver upp de sista morötterna och jordärtskockorna, laddar musfällorna i verkstan med After Eight, tömmer komposttunnan. Bloggar igen.
När allt är bra går det av bara farten. Dessutom infinner sig en tillfredsställande känsla i kroppen och av den får jag ytterligare kickar. Veckan borde alltså bli hur bra som helst. Fast det hade den nog blivit ändå. Ledig måndag, vegetariskt julbord på tisdag, skolavslutning på torsdag och sedvanlig julgodistillverkning med orienterarbrudarna på fredag.
Spår av skogsmaskinen
Sista morötterna
Tre stationer fulladdade med fågelmat
Årets en har bär
Julmys enligt Kajan
Julmys enligt min sambo
Julmys enligt vår hund
Läkarbesök och finväder
I torsdags var jag på sjukhuset och träffade doktor Sara. Förutom de förväntade och traditionella undersökningsmomenten fick jag sätta på mig ett svart cyklop med inbyggd kamera. Iförd denna skulle jag sedan falla från sittande till liggande med ögonen uppspärrade rakt ut i mörkret. Sen fick jag en förskräcklig massa frågor som jag inte kunde besvara. Huruvida jag får karusellkänslor eller upplever gungande golv när jag är yr? Nja, snarare irländsk julafton. Blir jag illamående i samband med yrsel? Jag trodde att det var ungefär samma sak. Jag har inte tänkt på att illamående och yrsel skulle uttrycka sig på olika sätt. Kommer yrseln plötsligt eller smygande? Det hade jag förstås inte heller tänkt på. Hur länge sitter anfallen i? Jag har inte tagit tid. Får jag tinnitus eller några andra symptom i samband med yrseln? Jag har alltid tinnitus. Något annat har jag inte registrerat. Blir det värre om jag rör mig? Det hade jag förstås inte heller noterat.
Jag kände mig döv. Jag lyssnar uppenbarligen inte på min kropp.
Hur som haver, jag får köra bil igen. Fast inte när jag är yr. Men det hade jag inte tänkt att bli nån mer gång. Doktor Sara kunde inte ställa någon diagnos. Jag ska undersökas vidare. Skiktröntgas bland annat. Det ska blir spännande. Och nästa gång jag blir yr ska jag söka akutvård och undersökas med yrsel i huvudet.
Livet går vidare. Just nu mår jag förträffligt.
Vit amaryllis i full blom pryder köket
Jag tror visst att det lackar mot jul. Inte mig emot. Julen för med sig så mycket vackert. Så mycket mys. Så mycket trivsel. Som chefens julklapp till exempel. I år blev vi bjudna på restaurang och partybowling. Så jävla kul. Eftersom det var fredag hade jag förväntat mig epilepsibowling till takterna av den senaste eurotechnon men jag slapp! Visst låg hela hallen i ett neonbad men det kom rock'n roll ur högtalarna vilket säkerligen bidrog till det stora antalet strajkar och de lika många ölen. Fan vad det är kul att göra något samtidigt som man partajar.
Sen skulle vi vidare, så klart, och det slutade som det alltid brukar göra när ett stort, brokigt och onyktert sällskap ska försöka samarbeta. Jävligt bra men på väldigt många olika ställen. Vi försökte först på Virus, Örebros senaste rockbar, men mannen i sällskapet uppfattades som överförfriskad av de överspända vakterna. Han fick genomgå några förnedrande rörelsetester på trottoaren men innan det hela var över tog jag kommandot och vi gick därifrån. Här ödslar vi ingen mera tid. Även om jag var bra sugen på att spana in Virus. Det får bli en annan gång.
Frost i örtagården
Lördagen var frostig och vacker. No more gråväder? G hade hyrt några mastodontmaskiner för att borra och skruva fast väggsektionerna i betongen. Grannen kom över med lastbil och padda och lade ytterligare ett lager sprängsten på uppfarten. Sen ska den täckas med markduk och singel. G fick provköra den fjärrstyrda kranen och föll i trans. Imorgon hoppas vi på en upprepning av det vackra vädret eftersom vi ska sätta ihop väggdelarna även i överkant.
Förankrade väggar
Dagens lycklige kranförare
Sen är det dags för takstolarna. Nästa helg är inbokad. Men vi får se om min hantlangande far lyckas ta sig hit. Jag trodde att han hade haft alla åkommor men icke. Just nu dras han med bältros och är så fruktansvärt sjuk. Till våren trodde han att han skulle vara på benen igen. Tydligen var det den senaste solsemestern i Thailand som hade utlöst det hela. Det kostar att ligga på topp.
Herr Bältros
Getingedalens HC - här kan ni träna!
Vit amaryllis. Igen.
Trappräcket har fått ny färg och äntligen satts på plats.
Nyårslöfte?
Om alla svenskar bytte ut köttet på tallriken mot grönsaker två gånger i veckan skulle det motsvara koldioxidutsläppet från 233 000 bilar under ett helt år. Det menar Naturskyddsföreningen. Jag förmodar att de vet vad de talar om.
Cancerfonden uppmuntrar dessutom var och en att värna om sin inre miljö. Enligt dem löper den som äter rött kött betydligt större risk att få cancer i tjock- och ändtarm än den som konsumerar måttliga mängder.
Ett halvt kilo rött kött i veckan är vad som maximalt rekommenderas i en global rapport från Världscancerfonden.
Hur gör du 2010?
Körförbud och gråväder
Sjukskriv dig! sa G. Då får vi ju träffas lite. Hur fan skulle jag göra? En helgs funderande resulterade i valet att köra fram och tillbaka till jobbet, trots förbudet, men undvika längre resor. Hittills har det gått bra. Sjukskrivningen valde jag att spara på tills jag någon gång behöver den än mer, för just nu mår jag riktigt bra. Jag tror att det är fastans förtjänst. Inga slaggprodukter som ligger i kroppen och stör systemet.
Har du ringt och tjatat på sjukhuset så att du får snabbare tid? undrade min betydligt mer sjukhusvane far. Nej det hade jag ju inte förstås. Den tanken hade inte slagit mig. Jag har nästan aldrig varit sjuk förut. Det var nog min första remiss över huvud taget. Nej förresten, jag fick en remiss när jag fick tinnitus för snart 10 år sedan. Nu skulle jag tillbaka till samma avdelning, Öron, näsa, hals. De tror att min yrsel har med öronen att göra.
Jag ringde och bönade. Och fick tid. På torsdag ska jag dit. Wish me luck. Att de häver körförbudet alltså.
Farbar bil (med ny skylt) och ägare med körförbud
Under besöket på vårdcetralen passade jag samtidigt
på att visa upp mitt skadade finger och fick årets
klumpigaste omplåstring efteråt. Doktor G gör det
tusen gånger bättre. Apropå tusen, jag fick tusen
spänn av försäkringsbolaget för skadan. Alltid något.
Garagebygget går framåt. Gjutar-Ove med kompanjon kom en fredagmorgon klockan sju och satte igång. Min sambo hade aldrig haft sådan koll på väderleksprognosen någonsin förut i sitt liv för regn, det ville vi absolut inte ha just denna dag. Naturligtvis började det att regna. Mot prognosernas utsago men med alla odds. För det hade ju regnat i snart en månad så varför skulle det vara uppehåll den här dagen?
Det blev, trots regn, en godkänd gjutning men Ove & co höll på till tre på natten. Då knackade de på dörren och menade att det inte gick att göra mer åt ytan i nuläget utan att de fick komma tillbaka i vår och torrslipa istället.
Svårt att slipa betongplattan i regnet
Trots den, enligt Ove, dåliga finishen tyckte vi att vi hade fått världens snyggaste betongplatta vilken möjliggjorde fortsatt bygge. Äntligen skulle själva huset komma på plats och det var riktigt roligt. Med hjälp av farsan lyckades vi på fem timmar resa alla väggarna. I regn förstås. Trodde ni det var något annat väder? Nu följer en massa finlir som G kan pula med själv på dagarna och sen kommer grannen till undsättning med sin lastbilskran och lyfter takstolarna på plats. Det är så spännande!
Väggarna kommer på plats och jag har visst varit med och byggt!
Utan mig hade det inte blivit något alls. Faktiskt.
Men någon ska ju dokumentera också.
Alla väggar på plats!
Årets julmarknader är över. Resultatet är godkänt och lugnet är åter infunnet. Nu fattas bara att jag tar kontakt med de negligerade butikerna som ville sälja mina grejer. Frågan är om de fortfarande är intresserade efter min försummelse. Jag klandrar dem inte.
Julmarknad i Wadköping. En del av mitt bord.
Å så har jag upptäckt ett vegetariskt julbord i Örebro! Dit ska vi nästa tisdag. Jag hittade en ledig kväll i min sambos arbetsschema och bokade snabbt in oss på Rosengrens skafferi.
Det mullrar i skogen. Mittemot oss har vi en ogenomtränglig slyskog. En vanvårdad, före detta vacker fårhage. Jag minns den från barndomens utflykter till Getingedalen. På 30 år har hela härligheten vuxit igen men nu kör skogsmaskinerna för fullt. Dygnet runt. Och de kommer allt närmare. Det går väl aldrig att återställa den vackra fårhagen men djungeln försvinner förmodligen. Det är så roligt när det händer saker i dalen.
Ur led är tiden. Födelsedagspenséerna från mars blommar ännu.
Årets favoritglögg
Nya TV-fåtöljen blev en hundfavorit. Här ligger hon och kollar Animal Planet.
Förbud och gråväder
Örtte och gråväder
Min sambo kände att det var dags för en fasta. Utrensande och välgörande. Det är kanske det jag behöver, tänkte jag då. Eftersom hela hösten har varit krasslig i en eller annan mening så kanske min kropp behöver en 70-talsdetox. Med grönsaksjuice, örtte och buljong.
Är just nu inne på min femte dag utan fast föda och kroppen känns alldeles utmärkt. Däremot skrev min sambo till mig, ja det är den kommunikationen vi har nuförtiden, att han kände sig matt. Hans kollegor menade att han såg mager ut. Då ställde han sig på vågen och bestämde sig omedelbart för att avsluta fastan i förtid. Han kanske har kommit in i den för män förunnade livsfasen då de antingen börjar få mage eller krymper ihop till ett skinntorrt streck. Eller också beror det på att han bygger garage före frukost på dagarna.
Fast för tillfället står garagebygget stilla. Vi väntar förtfarande på gjutaren Ove. Då han inte kom förra fredagen förväntade vi oss att han skulle höra av sig om en ny dag. Inte ett ljud. G ringer upp honom:
G: Hej det är G.
Ove: Hej?
G: Ja du skulle gjuta plattan till vårt garage.
Ove: Vilket garage?
Jävla hantverkare. Men jag har bestämt mig för att inte ondgöra mig mera över honom än så. Inga ord, inga tankar. Det leder inte garagebygget någonstans, bara till att min själ blir ännu svartare.
För nu är det dystert. Jag för en kamp mot mörkret. Det försöker ta sig in i alla mina kroppsöppningar samtidigt som hjärnan kvider efter ljusa antikroppar. Och en liten mörk tanke föder en annan och sen slår de ihop sig och blir en stor svart rörig boll. Jag tänder alla lampor hemma. Jag försöker skratta mycket på jobbet. Jag gör sådant jag tycker är roligt. Jag försöker tänka på sådant jag är bra på och som är positivt. Det ska bli skönt när snön kommer och gör världen ljusare. Men inte förrän grunden är gjuten tack.
Jag lyssnade på radio på väg till jobbet i morse. Morgonpasset i P3. För just nu har jag en bil med fungerande radio. Medans mor och far lever sin dröm i Thailand får jag åtminstone köra runt i deras bekväma bil. Min bil är för närvarande varken fungerande eller bekväm så tajmingen var perfekt. Nåväl, det pratades hundar och att hundägare är ett friskare släkte än de som inte har hund. De får både motion och villkorslös kärlek. Pyttsan. Vår hund rastar sig själv och tyr sig mest till G. Fast det är inte helt sant. På helgerna tar vi promenader med jycken och när min sambo inte är hemma duger jag. Hon är som ett litet lyckopiller. Dessutom har det ju upptäckts att våra fyrbenta vänner är skickliga ångestabsorbenter. Det är inte utan anledning som det blir fler och fler äldreboenden som skaffar hund.
Mitt finger läker fint. Fast det fattas fortfarande en bit men känseln börjar komma tillbaka och det gör inte längre galet ont. Jag är övertygad om att hjärnan, eller vilken del av mig det nu är, kan bygga upp en ny fingertopp och den kommer att se ut exakt som den förra. Frågan är bara hur fan den kan veta det? Hur vet den när det räcker liksom? Vad är det som säger att fingret blir lika långt som förut? Det kanske växer och växer och blir fyra centimeter längre den här gången. Fast det är väl mina gener som säger åt mina celler att just den här individen ska ha ett visst utseende. Eller nåt sånt.
Nästa helg är det gammaldags julmarknad i Wadköping och jag ska stå ett gammaldags stånd och sälja krukor. Jag ser fram emot det även om det känns lite stressigt och nervöst. Men jag brukar må ännu sämre inför en försäljning. Tack vare mina måndagar i verkstan är jag i mer fas än jag brukar vara. För måndagarna i verkstan har inte bara blivit måndagar utan de har skapat en kontinuitet och ett måste. För om jag drejar muggar på måndagen så måste jag sätta på hänklar på tisdagen och putsa på onsdagen. Annars blir det inga muggar och då är måndagen bortkastad. Och faktum är att det är lite trist i längden att vara ensam hemma varje vardagkväll och jag börjar få in lite nya kvällsvanor. Leran får vara mitt alternativa sällskap.
Alltså, söndagen den 29 november klockan 12-16 är det julmarknad i Wadköping i Örebro och den är väl värd ett besök.
Men än så länge är det fredag och det känns oerhört skönt. Även om fredagsmysen från förr inte längre infinner sig då min sambo kör buss på kvällarna. Nån präktig jävel har sagt att man inte ska sörja det man inte kan få utan glädjas över det man har men jag kan ändå inte låta bli att sakna våra forntida fredagkvällar. Vinet, maten och känslan.
Min fredag blev dessutom oväntat lugn och behaglig. De planerade arbetsuppgifterna uteblev tack vare sjukdom. Inte min egen utan andras. Jag har tid att blogga till och med. Begå tjänstefel med andra ord. Just nu skiter jag i det. Det finns nämligen en ny grej just nu som ockuperar mina tankar. Men om det skriver jag en annan gång. Jag tror att ni har fått nog av mig för nu.
Dekadens och gråväder
Torsdagens frukostgäster
Det fanns inget bröd i brödburken. Då våra gemensamma frukostar är lätträknade försöker vi göra stor sak av de vi faktiskt får. Nybakt bröd. G sätter en deg. Därav den sena måltiden. Fast inte bara därför. Det är långt från sovrummet till köket. Vi rullade ur sängen och in till varsin dator för en stunds uppdateringar på cyberfronten. Gled ljudlöst in på lite nätshopping, passade på att köpa några julklappar, och inom ett par musklick hade jag spenderat ett par tusenlappar. Helt i onödan. Dreglar och håller igen hos Gudrun Sjödén. Plockar ur godbitarna på Ellos. Premiär på Gina Tricot. Jag vet, alla andra har handlat där i flera år men jag hittade dit först idag. Gjorde några basala fynd för att göra vardagsutstyrseln lite mer varierad. En sanning med modifikation. Då jag tillhör det frusna släktet går jag ändå alltid omkring på jobbet i en stor svart fleecejacka sponsrad av Örebro kommun. Kanske skulle satsa på lite färgglada koftor istället för tunna svarta toppar?
Det är krassligt i Getingedalen. G snörvlar och känner sig lite halvmatt. Jag har en svullen hals och kroppen är halvdäven. Då ingen av oss har feber kan vi utesluta Svinet. Vi har nog fått Geten. Dessutom har jag ont i fingret. I torsdags kunde jag skönja en liten förbättring men så sent som i natt vaknade jag av att fingret värkte. På tisdag ska jag till en läkare. Egentligen gäller det min yrsel men nu känns fingret mera angeläget. I synnerhet efter ett samtal med mitt försäkringsbolag. Jo men visst skulle jag kunna få några tusenlappar för skadan. Under förutsättning att jag besöker en läkare. Sen återstår det att se hur det känns när såret är läkt. Hur mycket rörlighet och känsel som finns kvar. Jag lyckades faktiskt att dreja med bandage och diskhandske vilket är absolut viktigast. Att jag inte kan diska och laga mat känns sekundärt. Det finns andra som gör det jättebra.
Jag tror verkligen att jag har varit sjuk, på något sätt, hela hösten. Hela.
Försöker laga mat med trasigt finger
Vi eldar. I alla tre eldstäderna sprakar det brasor vilket är helt rätt en sån här dag. Hunden trivs. Kaminhunden.
Garagebygget står stilla. Just nu finns det ingenting vi kan göra förrän gjutaren har varit här. Han skulle komma igår. Kanske. Hörde inte av sig och nu lever vi i ovisshet.
Vi (observera att det är VI) lägger armeringsnät
Hela nätet är lagt och ihopnajat
Senare idag blir nog en film. Jag hoppas på Lars and the real girls som en förtroendeingivande kollega har rekommenderat. Sen blir det nog lite receptletande inför den stundande niorättersmiddagen på nyårsafton i Paddal. Förhoppningsvis kommer jag också att slå in lite äpplen i tidningspapper. Vi fick inga egna äpplen i år men min far, äppelodlaren, fick desto mer. Då de egentligen inte äter särskilt mycket äpplen i hushållet på Flugis så får vi överskottet av, framför allt, Ingrid Marie. Mitt favoritäpple tror jag. Dessa håller sig fina långt in i vinter om de får rätt förvaring. Inlindade i tidningspapper och en temperatur runt tre grader är de bästa förutsättningarna. För vi äter äpplen. På längden och på tvären. Och i vätskeform. Färskpressad äppeljuice går inte av för hackor och det har man verkligen råd med när lådorna i farstun är överfulla med läckra Ingrid Marie.
Ikväll är det fest. Skype-fest. Gud så modernt. Men är det för långt att resa så är det ett fullgott alternativ.
Novemberkaktus med bra tajming.
(Detta skulle lika gärna kunna vara en bild från förra året. Eller 2005...)
Kroppsliga tilldragelser och gråväder
Armen. Den är iallafall bra nu. Det känns fantastiskt. När allt annat är ur funktion brukar jag tänka på min hela arm. Efter den femte akupunkturbehandlingen var smärtorna borta. Förutom när jag pressade armen i extrema rörelser och situationer och så mycket kan man nog inte kräva av en 40-årig arm. Men så gjorde jag ett sjätte besök hos akupunktören som frågade:
A: Hur är det med armen?
Kajan: Jo den blev bra efter förra behandlingen.
A: Då slår vi spiken i kistan idag då.
Spiken i kistan? För mig betyder det något helt annat men vem vet hur det är i akupunktörvärlden.
Bihålorna. Intensivt sprejande med nässpray ledde till friska bihålor men en täppt och beroende näshåla. Fast den avvänjningen gick på ett par dygn.
Apropå avvänjning. Jag bestämde mig för att sluta dricka kaffe för att se vilken effekt det skulle ha på min yrsel. De första dagarna utan kaffe kändes som ett töcken men även det gick över och nästan allt kaffesug också. Yrseln höll sig borta tills en vacker dag för en dryg vecka sedan när den slog till som en blixt från klar himmel och höll i sig under dryga dygnet. Jag fattade ingenting. Beslutade att ringa sjukvården igen. Berättade min historia och fick äntligen en läkartid. Men om du blir riktigt yr innan dess ska du åka till akuten, sa sjuksköterskan. Sådana uttalanden kan få mig ultrafrisk. Jag undviker väldigt gärna akuten. Särskilt i tider av svininfluensa.
Friskskriver mig själv och ger mig snabbt ut i löparspåret. Dagen efter har jag ont i halsen. Är det sant? Fick jag vara frisk i två dagar? Den här gången bestämmer jag mig för att köra hela registret av kurer. Både de svenska och tjeckiska. I trippel dos. Och faktum är att i skrivande stund är symptomen väldigt svaga. Nästan helt borta. Det måste nog gå ett dygn till innan jag friskskriver mig. Igen. Eller kan jag det förresten? För igår skar jag av mig en fingertopp. Jag skulle vara duktig och huslig och ta in den sista mangolden (swiss chard på engelska), förvälla och frysa in. Under hack-momentet gör jag ett felskär och helt plötsligt ligger höger pekfingertopp på skärbrädan.
Blodbad, telefonerande och högläge. Till slut fick jag stopp på blodflödet. Gjorde ett klumpigt paket med maskeringstejp och höll tummarna - de var fortfarande intakta - för att det skulle hålla sig i schack till dagen efter. Jag tänkte att G skulle få öppna paketet och hjälpa mig att tvätta och lägga om ordentligt när han hade jobbat färdigt och sovit ut.
Det gjorde han. Fast kompressen hade fastnat i såret och innan vi hade lyckats få bort den låg Kajan på golvet. Sen fick jag ett jättefint litet paket och med en diskhandske på näven ska jag nog till och med kunna dreja lite. Tror jag.
Å så över till garaget. Även om gråvädret dominerar i Getingedalen just nu så fick vi några solglimtar under höstlovet. Då det inte är någon större arbetsbörda på jobbet under höstloven så brukar jag se till att jobba just då men i år passade det förträffligt att ta ledigt och bygga garage med sin sambo. Det är nämligen inte bara G som bygger. Vi har gjort det mesta ihop. Fast han är chef och jag gör som jag blir tillsagd. Och jag dokumenterar. Så när vi tittar på bilderna ser det ut som om det bara är han som bygger. Det är faktiskt skitkul att bygga sitt eget hus.
Jag har visst varit med och byggt! (Här med höger pekfinger i behåll)
Vi tror att spikarna till isoleringen kommer från Toys'R'us. Stora, rosa och av plast.
Grävarn gör sitt sista besök hos oss. Fixar till den nya uppfarten.
Vy från vägen
I torsdags var det snöstorm. Just då skulle de resterande delarna till huset transporteras upp till oss. G hade samlat ihop en skara arbetslösa, daglediga och pensionärer som skulle hjälpa honom med lossningen och bärandet. Själv var jag på jobbet när det hela ägde rum. Och det är jag tacksam för. Långtradaren kom inte upp för backen, körde fast och det blev ett jävla trassel. Allt gick dock att lösa även om det tog mycket längre tid än beräknat. Jag hade säkert blivit yr om jag hade varit med.
Långtradare stuck in the snow
Idag har gjutaren varit uppe och kollat läget inför gjutningen av grunden. Har vi tur kommer det att ske på fredag. Till dess ska vi fixa några smågrejer men det borde vara lugnt. Om jag inte hade gått och skurit av mig fingret. Fast min far kommer till undsättning. Iallafall imorgon för sen åker min föräldrar till Thailand. Jag vill också vara pensionär...
Gjutaren kollar läget inför fredagens (?) gjutning.
Två hantlangande pensionärer snart på väg till Thailand
Jag fick ett mail av min chef:
Är du säker på att du inte vill bli AE-ledare..... du har en blick för vad som är bra för verksamheten, ett driv, erfarenhet, förmåga att uttrycka dig och en ärlighet som är bra för oss...... du kan väl tänka på det igen?
Men jag har ingen lust. Och jag saknar fingertoppskänsla...
Garage och gråväder
Det är risk för att den här bloggen kommer att fokusera överdrivet mycket på ett garage framöver. Eller vad det nu är. Men den här bloggen är en komprimerad spegel av mitt liv och där ingår det väldigt mycket garage just nu. Eller vad det nu är.
Garaget växer
Vilken jävla helg det var. Allt som går att tillskriva hösten infann sig samtidigt. Regn, dimma, kyla, grådask och gegga. Jag tycker dock att den extra timmen kom och förgyllde tillvaron på ett enkelt men angenämt sätt. Det gäller att se ljuspunkter i tillvaron. Att vi sedan tog oss i kragen och åkte till stan på söndagkvällen för ett restaurangbesök och lite bio (Bröllopsfotografen) medförde att helgen blev riktigt lyckad.
Medans husse byggde garage tog vi en sväng i skogen
Gjorde ytterligare några delikata trattisfynd
Blev blöt om fötterna. Dessa stövlar har jag haft i 25 år och då ärvde jag dem...
Telefonen ringde. Det var min far. Kaminmannen. Efter de obligatoriska artighetsfrågorna runt husbygget kom han in på, för honom, väsentligheterna:
Far: Hur går det med veden?
Kajan: Den ligger där den ligger.
Far: Men är det så bra att den ligger så där bara?
Kajan: Jo men vi har lite annat att tänka på just nu.
Far: Mamma och jag tänkte fråga om det är okej att vi kommer upp och hjälper er med veden i veckan?
Kajan: Jo men visst får ni det om ni verkligen vill.
Far: Ja det är ju inte bra att den bara ligger så där...
Det är synd att jag inte kan illustrera hans tonfall också. Det låter ungefär som om han skulle ha huggit av sig benet, fått ett fängelsestraff eller som om mamma skulle ha lämnat honom. För min far ligger katastroferna väldigt nära till hands. Livet är antingen en dans på rosor eller en enda stor kris. Det finns inget tonfall som vittnar om nånting mitt emellan. En fläck på slipsen är lika illa som fuktfläckar i taket. Att mammas nya gummistövlar är obekväma är lika illa som en översvämning i källaren. Att vår ved inte blir huggen och inburen inom en snar framtid är minst lika illa som om hela huset skulle brinna upp. Det låter iallafall så på honom. Det är också därför vi har lite svårt att ta honom på allvar. Det kanske är dags att läsa Aisopos fabel om vallpojken och vargen...
Det Stora Bekymret enligt vissa...
Jag är trött. Är det höstmörkret? Är det min hälsa? Är det min dåliga kondition? Nu har jag slutat med kaffe helt och hållet för att se om jag mår bättre. Är det därför jag är trött? Satt på föreläsning idag och kände mig som på gymnasietiden. Ville bara sova. Åt och drack hela tiden för att hålla ögonen öppna.
Såg Crossing Over när jag kom hem idag. Det var en bra film. Sen såg jag Grannfejden om gubben som kunde ha blivit vår granne. Såg huset som vi nästan köpte. Jag förstår fortfarande varför jag ville köpa det. Himla rar gård. Fast med den grannen hade livet nog tett sig allt annat är rart.
Mer TV! På torsdag i Hype (SVT2) kommer det ett reportage om Lisa Werlinder. Aktuell svensk skådespelerska som gör film i New York för tillfället. Min syster ingår i det filmteamet så hon kommer garanterat att synas i reportaget. Dessutom, och det här är lite spooky, spelar de in på ett loft i Brooklyn den här veckan. Samma loft som syrran bodde i för 10 år sedan. Av alla loft i den där jättestaden så väljer de Örngatan 44. Dear old 44 Eagle Street.
Nattmöte mellan G och grävskopan
Vardagsrummet är färdigt!
Exakt just nu...
Ground Zero. Utsikt från verandan. G språkar med nyfikne grannen R som, med
millimeterprecision, tog ner storbjörken åt oss inför detta mastodontprojekt.
Min sambo, projektledare för detta bygge, är ingen vän av planering. Spontanitet i kombination med lösningsorienterat tänk är hans modell istället. Men när man ska bygga garage och betala en dyr grävare för en helgs arbete måste man vara förberedd. Detta har varit svårt för honom. Sådant är inte han van vid. Men då han samtidigt är anhängare av Hur-svårt-kan-det-va-rörelsen, eller snarare ledare av densamma, så har han lyckats få ihop ritningar, mått och material. Till sin hjälp har han dock haft vår översnälle granne som hellre hjälper oss än sin egen familj.
Trots detta har redan flera panikresor in till diverse byggfirmor i stan gjorts det senaste dygnet. Det är nämligen omöjligt för en nybörjare att kunna tänka på allt.
Håkans schakt> Asså, hur djupt har du tänkt att lägga grunden?
G> Vilka svåra frågor du ställer.
Håkans schakt> Asså tomten lutar ju och du måste ju veta vilken ände som ska sticka upp.
G> Måste jag?
Håkans schakt> Asså du kan ju göra lika i båda ändar men då blir det en jävla massa extra schaktjobb.
G> Hmmm... jag har aldrig byggt något garage förut...
Håkans schakt> Asså suck.
Sen visar det sig att Håkans schakt har anlagt minst hundra garage förut så han vet precis hur det ska vara. Han ville nog bara visa sig på styva linan. Och det är ju inte svårt när man mäter sig med en nybörjare. Sen får han ytterligare en klåparhistoria att lägga till lagret av andra klåparhistorier. För under kaffepauserna berättar han gärna om Knäppgöken som han var hos förra helgen. Nästa helg berättar han om oss...
Markduk och dräneringsrör läggs på plats.
Exakt just nu mår jag rätt illa. Igen. Yrslet kom tillbaka i veckan och bihålorna kunde vara i betydligt bättre form. Jävla kropp. Dessutom har jag drabbats av Konstigt knä. Det ömmar och knakar och klickar och känns inte som det ska. Symptomen uppstod redan på sensommaren då jag hade ökat joggingdosen lite för snabbt. Det var iallafall sjukgymnastens förklaring. Sen gick det över när jag följde hans order. Nu är problemet tillbaka men det kan knappast bero på samma sak. Förmodligen försöker mitt knä säga mig något. Något i stil med Använd mig! Belasta mig! Låt mig få röra på mig! Jävla kropp.
Exakt just nu är det en vecka sedan det var höstmarknad. Det gick skapligt. Helt okej faktiskt. Fin lokal och trevlig gård. Fast den publik som dras till evenemang på hembygdsgårdar är på plussidan. Lika gamla som hembygdsgården tror jag. Gamla människor har allt. De håller på att nedrusta sin hem. De behöver ingenting. Och betong - det gjuter man ladugårdsgolv av. Inte ljusstakar. Till skillnad från publiken på Konst & Kaffe i Lillkyrka i augusti. Dit kommer folk i min ålder. De ägnar sig fortfarande åt upprustning av sin hem och har dessutom koll på trender och tycker att betong är snyggt i inredningen.
Lattemuggar - inget för pensionärer...
Betongljusstakar - inget för pensionärer...
Förra helgen fick vi åter ett nytt spökuppdrag. Folk verkar tro att detta är Ghost Valley, inte Goat Valley. Man kanske kan tro att det har med den annalkande högtiden Halloween att göra men det är ju omöjligt. Halloween är ju ingen svensk tradition som vi inte har någon som helst anknytning till så därför finns det heller ingen anledning att fira denna. Eller? Vad hände med vår egen stillsamma hyllning till våra egna helgon? Inte för att jag har någon kristen tro men att sända en tanke till bortgångna familjemedlemmar och vänner kan väl aldrig skada. Dessutom firar jag jul. För det är väl en kristen högtid?
Herr och Fru Ghost
Exakt just nu är vår hund väldigt sugen på att gå ut i grävgyttjan eftersom hon är pigg och i stort sett återställd efter operation, infektion och konvalescens. Puh...
Exakt just nu tittar jag på en nässelfjäril som har bestämt sig för att övervintra hemma hos oss. Och den är inte ensam. Vi har fjärilar lite varstans i huset. Bättre än möss. Mus nummer två gick i fällan snabbt efter ettan och sen kom även trean. Därefter tog det slut. Nu väntar vi på att nästa familj ska flytta in i uthuset.
Husdjur
Inte lika välkommet husdjur.
(Nu kanske det räcker med bilder på döda möss?)
Exakt just nu gläds jag åt att det är höstlov nästa vecka. Detta innebär två kursdagar och en avsevärt reducerad arbetsbörda. I synnerhet som vi har några sexor som har bestämt sig för att leka gangsters. Inte för att de stör mig men det stör mig att de inte fattar att de förstör så mycket för sig själva och att våra övriga elever inte kan få ro.
Exakt just nu borde jag göra lite nytta. Städa badrummet eller vika tvätt. Det finns nämligen inget jag kan göra åt grävningen. Eller ska gå ut till infernot på gården med en liten spade och fråga om jag kan hjälpa till? Nej i det här fallet sitter jag i kvinnofällan. Det är nog så att jag ska se till att alla inblandade parter får mat och kaffe. Fast egentligen borde jag väl ta hand om mig. Det låter skönast.
Så glad, så glad
När vi letade hus för snart sju år sedan tittade vi på en gård några mil väster om Örebro. För att komma dit var vi tvungna att åka över någon annans gårdsplan. Där stod en arg liten gubbe och menade att det saluförda huset var ett riktigt nerköp. Ja, sämre hus kunde man nog inte hitta. Uj uj uj vad vanskött det var. Vi förstod snabbt vad det egentligen handlade om för huset var riktigt rart och gårdsbilden var jättefin. Enskilt läge med gamla fruktträd och stor lada. Gubben ville helt enkelt inte ha folk åkandes över sin gård. Det fanns förmodligen ett servitut med i bilden.
Nu är detta ett fall för Grannfejden på TV3. Trots mitt dåliga ansiktsminne tyckte jag mig känna igen den arga lilla skäggiga gubben som är huvudperson nästa vecka. På måndag, den 26 oktober klockan 21.00.
Det blir väl Lyxfällan eller Du är vad du äter eller nåt sånt program istället för mig.
Ensam på torpet
Sista solrosen innan snön
I morse var det snö. Fast den var borta när jag kom hem. Det är något visst med första snön. I morse hade jag en sambo. I en kvart. Tack vare att hunden skulle till veterinären på återbesök. Jag fångade ögonblicket. Vi ses på lördag igen. Det är skit att vara hemma i skift. Det suuuuuger. Hunden har tagit bort tumörer i juvren. Sex taskiga tänder rök på samma gång. Fast med ett utgångsläge på 42 så är det ingen större skada skedd.
Sur hund i T-shirt och strut
En annan gjorde också ett besök hos tandläkaren i veckan. Med godkänt resultat. Dessutom har jag förbundit mig i en tandvårdsförsäkring som folktandvården erbjuder sina patienter sedan två veckor tillbaka. För 83 kronor i månaden får jag hur mycket tandvård jag vill förutsatt att jag inte misssköter mina tänder. Jag räknade snabbt ut att det kommer att löna sig. I synnerhet i framtiden då jag förmodligen behöver byta ut en och annan gammal amalgamplomb, göra nån rotfyllning eller laga en trasig krona.
Fy fan vad präktigt.
Sur hund i strut och nytillverkat snyggt soffbord
Veckan har präglats av förkylningssviter med ömma bihålor och förberedelser för morgondagens höstmarknad vid Närkes Kils hembygdsgård. Jag hoppas att brännugnen i källaren är full av säljbara alster. Den kan öppnas om ett par timmar. Jag packar marschaller och eldkorg eftersom morgondagens miljö kommer till sin rätt med lite lågor. Årstiden likafullt. Det lutar åt att jag får plats i nån form av uthus så det blir kallt. Underställ på. Något säger mig att förtjänsten blir dålig imorgon. Jag hoppas att jag har fel.
Syrran knotar på med sitt hus och vi följer med spänning. Medelst Skype kan vi gå husesyn och dricka vin ihop på helgerna. Jävligt knepigt men ganska kul. Jag vet inte hur hon har tänkt att göra med julen i år. Blir hon kvar over there så har vi åtminstone Skypen. Vi ställer väl en dator på hennes plats vid julklappsutdelningen. Linda! Nu är det din tur att öppna! Hennes blogg är läsvärd och man får lite snygga engelskspråkiga vändningar på köpet.
Grunden till ett garage
Det ligger en garagegrund på tomten. Den väntar på montering. Har vi tur kommer det en kille med grävskopa nästa helg. Därför har vi tagit ner träd och buskar. Förra helgen tillbringades utomhus från gryning till skymning då vi kände att vi måste vara färdiga med A innan vi tar oss an B. Getingedalen vinterbonades och min far, kaminmannen, hjälpte oss med en del av veden. Ta ner Närkes största björk och du har ved för flera ved år framöver. Sådant får min far att släppa golfklubborna och komma hit på stört.
En före detta björk
Ett vinterbonat växthus. En nöjd sambo i toppluva.
Vi satte oss ner för att planera nåsta års förändringar i trädgården.
Mest för att grävaren måste flytta några buskar nästa helg.
Visst blev det bra?
Det lutar åt svampplockning på söndag. Trattkantareller. Eller snarare svamphämtning. Om de har suttit på samma ställe i fem år så borde man kunna kalla det för hämtning istället för plockning. Fast rensningen kommer man inte ifrån. Vad man än kallar det.
Höstens första...
