Dagar som sticker ut
Ibland lunkar det på. Det händer inget särskilt, livet går sin gilla gång, och man trampar på i sitt ekorrhjul. Den ena dagen är den andra lik. Men ibland gör man sådant som avviker från slentrianen. Sånt som går till historien och som förgyller tillvaron lite extra.
Eftersom jag är ett lyckligt lottat söndagsbarn så har jag haft turen att avverka ett flertal sådana oförglömliga och berikande moments på ganska kort tid. Eller tur, man får väl se om sitt hus och ta för sig helt enkelt. Planera och betala liksom. Fast lite tur är det väl ändå? När allt blir lyckat och över förväntan och när man har så pass god hälsa att man inte behöver ställa in något, då har man väl ändå haft en gnutta tur?
Det är kanske dags att sluta gå som katten kring het gröt och i konkreta ordalag berätta vad det är som har hänt helt enkelt. Klarspråk som Örebro kommun hade kallat det.
Förra fredagen, den 11 mars, gick vi på teater. Jag hade kommit över två gratisbiljetter till generalrepetitionen av Ingvar och vi som vill vinna snål-VM passade på att gå trots att jag egentligen inte var särskilt lockad. Och det var tur. Fördomskajan fick sig en knäpp på näsan. Ingvar var riktigt bra. Jag har väl ärvt den sidan av min far. Mannen som sänker förväntningarna så lågt han kan för att slippa bli besviken.
Det var bara så fruktansvärt töntig titel på pjäsen. Och det handlade om mannen som har burit sig så urbota dumt åt på senaste tiden. Men teater är ju så mycket mer än innehållet. Själva framförandet och skådespelarnas prestationer väger ju minst lika tungt.
Jag kan således rekommendera Ingvar för den som söker kulturell spis och vill se lite schyssta moves.
Redan dagen därpå inföll nästa händelse utöver det vanliga. Kajan tar bussen till Stockholm. I och för sig har jag gjort det många gånger förut men den här gången blev det lite annorlunda. Vi fick ett samtal av en granne som som skulle fälla ett träd över vägen just den morgonen jag skulle köra till stan för vidare transport till Stockholm.
Grannen: Du ska väl ingenstans på lördag morgon?
Kajan: Jo jag ska med en buss klockan 7.45.
Grannen: Ja då är vi långt ifrån färdiga.
Jag är helt säker på att den trädfällande grannen hade löst problemet åt mig om inte jag hade sagt att det skulle ordna sig ändå. För den här gången hade jag redan två lösningar på lut innan samtalet var avslutat. Det var inte bara något jag sa för att slippa vara till besvär. Efter teaterbesöket stannade jag i stan och sov hos mina föräldar för att kunna komma med bussen. Det var inte bara en enkel lösning utan också en väldigt bekväm sådan eftersom de bor på gångavstånd från busshållplatsen och jag kunde stiga upp ur sängen en halvtimme senare än i den ordinarie planen.
Häpp!
Huvudsyftet med stockholmstrippen var att umgås med familjen Torr Hud och med anledning av årets tema så var det trädgårdsmässan i Kista som hägrade. Vi tillbringade i stort sett hela lördagen där och samlade inspiration till årets odlingar och arrangemang.
På tillbakavägen hoppar jag in på Lush för att köpa deras tjärschampo som är så bra för just mitt hår. Expediten frågar om jag även behöver balsam men jag tackar nej. Skojade hon eller gick det av bara farten?
Under kvällen blev det tapas på El Clasico på Skånegatan och drinkar på Pet Sounds på samma gata. Båda ställena ser ganska oanseliga ut från utsidan men håller hög klass på insidan. Iallafall enligt mina kriterier.
El Clasico är litet, mysigt, serverar väldigt goda tapas och har trevlig och kunnig personal. Rakt igenom nöjd. Pet Sounds har god smak beträffande musik vilket är jätteviktigt när jag går ut en kväll. Helt avgörande faktiskt. Drinklistan är också en höjdare och här blandas frukt och sprit i ett otal olika kombinationer, den ena smarrigare än den andra.
Kvällen DJ var för ovanlighetens skull runt 60, iklädd blå sammetskavaj, tonade pilotglasögon och hade en frisyr som var trendig på Beatles tid. Att killen hade pilotglasögon har inte att göra med att det är inne just nu utan att han inte hade bytt brillor sedan det senast var hippt att ha pilotisar.
Han spelade vinyler ur sin skivback. Och det lät så bra. Den ena 60-talsdängan efter den andra. Alla höll världsklass. Och det tyckte DJ också. För varje ny låt han satte på så blickade han ut över folkhavet med en oerhört belåten men också bekräftelsesökande min. Till en början kunde man tro att han var ute för att flirta men för honom var det all about the music.
Om jag ska vara kritisk på någon punkt så var det kanske volymen. Pet Sounds är en bar, inget dansställe. Folk går dit för att snacka, dricka drinkar och gör det gärna med bra musik i bakgrunden. Jag var glad att vi inte var fler i sällskapet för då hade konversationen gått bet. Ätits upp av musiken liksom. Här hade jag kunnat skriva något om ålder men det skiter jag i.
Nåväl, vi traskar hem till familjen Torr Hud och sover gott.
Söndagar i sällskap med ovan nämnda familj innebär Sickla och Eriksdalsbadet. Det är cirkusskola och simhoppsdito på schemat men för oss spelar det ingen större roll om vi sitter på café eller i en simhall och snackar skit. Det skulle i så fall vara den bedövande fuktiga värmen som en simhall innebär. Till en början pratar vi sittande men positionen blir allmer liggande med tiden. Något som dock höll oss vakna var den nybörjargrupp med vuxna simhoppare som tränade samtidigt som barnen. Tanter, gubbar, yngre och äldre, tjocka och smala vuxna människor som tyckte att simhopp, det var något de ville prova på äldre da'r. Underhållande och modigt!
Helgerna i Stockholm med vännen M och hennes torrhudade familj blir bara bättre och bättre. Förmodligen för att jag har gjort resan några gånger nu och vi börjar få kläm på hur vi ska lägga upp det. Misstagen har begåtts och alla dåliga lösningar är bortsorterade. Jag är så nöjd.
Nu kan man tycka att det räcker med festligheter och utstickande dagar men icke. På måndagen vankades det ishockey och hur ofta händer det? Medans mitt sportintresse från åskådarhåll är allmänt och ljummet så är min sambo desto hetare. Iallafall när det kommer till hockey. Och nu hade Örebro spelat bra och tagit sig till nån slags kval så vi gick på match. Och det var kul för det blev många mål, hallen var fullsatt och Örebros fan club är aktiv, väl synlig och högljudd. Avslutningen blev dramatisk och Örebro förlorade men upplevelsen var en vinnare.
Därpå följde några slentrianmässiga, inrutade och nästan välbehövliga vardagar innan det var dags för nöjen igen. 41-årsdagen skulle firas med en stillsam middag på en av mig utvald restaurang och detta förlöpte precis som jag hade önskat. Endast mina närmaste släktingar, fördrink med billigt bubbel på Flugis, buss till stan, god middag på Karishma, öl på Bishops, buss tillbaka till Flugis och eftersnack i köket.
När middagen var som trevligast, vinglasen fylldes på för andra gången och alla satt och berömde maten så börjar min far att skruva på sig. Han hade lite smygkoll på klockan och kunde inte låta bli att konstatera att vi skulle få åka gratis på bussen om vi åkte hem inom en halvtimma.
Kajan: Ove Sundberg!
Mamma: Ja men åk du så sparar du 12 kronor. Hej då.
Efter ytterligare en vecka i ekorrhjulet infann sig plötsligt den perfekta helgen. Inte för att vi har lidit brist på trevliga händelser i mars men ibland blir det bara så jävla bra.
FREDAG
Vi sammanstrålar hemma efter varsin arbetsdag och åker till stan för att leka kultursnobbar. Det är releasefest för Krakow - fem steg till och vi är bekanta med en av författarna. Det är mingel med snittar och höga glas och den som vill kan få sitt bokexemplar signerat. För visst köper vi boken. Eller snarare Gizmo. Vid en snabb titt i blädderexemplaret inser jag att det är en ganska tråkig bok och jag kommer förmodligen aldrig att läsa den. Inte ens bilderna lockar mig. Men evenemanget är spännande. Jag är glad att jag hada valt min kulturtantsoutfit och kan bekvämt smälta in och betrakta spelet. Jag hyser någon slags äckelförtjusning över den kulturella sfären, vill både vara med och stå utanför. Tur att jag inte måste bestämma mig.
Sen blir det hemfärd och vi delar en flaska finfin födelsedagsbourgogne. Sen händer det inte så mycket mer eftersom vi hade gått upp extremt tidigt, båda två, den morgonen.
LÖRDAG
Tidningen i sängen, lugn frukost, mycket sol och en dag i verksta'n. Sen gör vi oss i ordning för ännu ett kulturevenemang. Mia Skäringer kör sin enmansshow Dyngkåt och hur helig som helst på Hjalmar Bergmanteaterns gigantiska scen och det gör hon med den äran. Otroligt bra! Förutom hennes fantastiska prestation njuter vi också av lokalen. Trots att vi har varit där många gånger, båda två, så upptäcker vi teatern på nytt. Lokalen är helt fantastisk och ett stycke kulturminne från 60-talet. Materialval, arkitetktur, färger och former är så häftiga! I pausen unnar vi oss varsin drink och är helt upprymda av första akten, stämningen och byggnaden.
Direkt efter Mias avsked vandrar vi tillbaka till det gamla hamnmagasinet där vi var på releasefest ett dygn tidigare. Idag vankas det musik av bästa sort och vi njuter fullkomligt av Peter Lindströms soloprestation med sin banjo och senare det Distans Treelines åstadkommer med sin tremannasättning. Jag är överväldigad av deras framträdande. I synnerhet sedan trummorna kom in i bilden. Fast steel guitar är inte så dumt det heller... Mindre imponerad är jag av att man måste pressa sig genom ett vidrigt discotek för att komma upp till spellokalen på översta våningen.
Sist går det på ett bluesband från Skara men vi är inga bluesvänner så vi finner det lämpligt att dricka ur vinet, ta oss helskinnade genom discoinfernot och hitta halvettbussen som går till vårt övernattningsrum på Flugis. Återigen lägger jag huvudet på kudden och är helnöjd. Inte minst med att vara i säng redan klockan ett eftersom vi ska vrida fram klockan en timma dagen därpå.
SÖNDAG
Vi får våfflor till frukost och sen åker vi hem och tar tag i söndagen. Vi får positiva besked gällande Gizmos pappa som har fått ett tillfälligt rum på ett äldreboende och låter gladare än han gjort på 20 år. Det blir lite verkstad och tvätt. Gizmo bakar och gör paj. Det blir till och med ett glas söndagsvin innan vi avverkar två filmer och tar farväl av den perfekta helgen.
Nästa helg stannar vi hemma. Vi ska vårstäda och sätta frön. Och konstatera att vi redan är inne i månaden april.
Eftersom jag är ett lyckligt lottat söndagsbarn så har jag haft turen att avverka ett flertal sådana oförglömliga och berikande moments på ganska kort tid. Eller tur, man får väl se om sitt hus och ta för sig helt enkelt. Planera och betala liksom. Fast lite tur är det väl ändå? När allt blir lyckat och över förväntan och när man har så pass god hälsa att man inte behöver ställa in något, då har man väl ändå haft en gnutta tur?
Det är kanske dags att sluta gå som katten kring het gröt och i konkreta ordalag berätta vad det är som har hänt helt enkelt. Klarspråk som Örebro kommun hade kallat det.
Förra fredagen, den 11 mars, gick vi på teater. Jag hade kommit över två gratisbiljetter till generalrepetitionen av Ingvar och vi som vill vinna snål-VM passade på att gå trots att jag egentligen inte var särskilt lockad. Och det var tur. Fördomskajan fick sig en knäpp på näsan. Ingvar var riktigt bra. Jag har väl ärvt den sidan av min far. Mannen som sänker förväntningarna så lågt han kan för att slippa bli besviken.
Det var bara så fruktansvärt töntig titel på pjäsen. Och det handlade om mannen som har burit sig så urbota dumt åt på senaste tiden. Men teater är ju så mycket mer än innehållet. Själva framförandet och skådespelarnas prestationer väger ju minst lika tungt.
Jag kan således rekommendera Ingvar för den som söker kulturell spis och vill se lite schyssta moves.
Redan dagen därpå inföll nästa händelse utöver det vanliga. Kajan tar bussen till Stockholm. I och för sig har jag gjort det många gånger förut men den här gången blev det lite annorlunda. Vi fick ett samtal av en granne som som skulle fälla ett träd över vägen just den morgonen jag skulle köra till stan för vidare transport till Stockholm.
Grannen: Du ska väl ingenstans på lördag morgon?
Kajan: Jo jag ska med en buss klockan 7.45.
Grannen: Ja då är vi långt ifrån färdiga.
Jag är helt säker på att den trädfällande grannen hade löst problemet åt mig om inte jag hade sagt att det skulle ordna sig ändå. För den här gången hade jag redan två lösningar på lut innan samtalet var avslutat. Det var inte bara något jag sa för att slippa vara till besvär. Efter teaterbesöket stannade jag i stan och sov hos mina föräldar för att kunna komma med bussen. Det var inte bara en enkel lösning utan också en väldigt bekväm sådan eftersom de bor på gångavstånd från busshållplatsen och jag kunde stiga upp ur sängen en halvtimme senare än i den ordinarie planen.
Häpp!
Huvudsyftet med stockholmstrippen var att umgås med familjen Torr Hud och med anledning av årets tema så var det trädgårdsmässan i Kista som hägrade. Vi tillbringade i stort sett hela lördagen där och samlade inspiration till årets odlingar och arrangemang.
På tillbakavägen hoppar jag in på Lush för att köpa deras tjärschampo som är så bra för just mitt hår. Expediten frågar om jag även behöver balsam men jag tackar nej. Skojade hon eller gick det av bara farten?
Under kvällen blev det tapas på El Clasico på Skånegatan och drinkar på Pet Sounds på samma gata. Båda ställena ser ganska oanseliga ut från utsidan men håller hög klass på insidan. Iallafall enligt mina kriterier.
El Clasico är litet, mysigt, serverar väldigt goda tapas och har trevlig och kunnig personal. Rakt igenom nöjd. Pet Sounds har god smak beträffande musik vilket är jätteviktigt när jag går ut en kväll. Helt avgörande faktiskt. Drinklistan är också en höjdare och här blandas frukt och sprit i ett otal olika kombinationer, den ena smarrigare än den andra.
Kvällen DJ var för ovanlighetens skull runt 60, iklädd blå sammetskavaj, tonade pilotglasögon och hade en frisyr som var trendig på Beatles tid. Att killen hade pilotglasögon har inte att göra med att det är inne just nu utan att han inte hade bytt brillor sedan det senast var hippt att ha pilotisar.
Han spelade vinyler ur sin skivback. Och det lät så bra. Den ena 60-talsdängan efter den andra. Alla höll världsklass. Och det tyckte DJ också. För varje ny låt han satte på så blickade han ut över folkhavet med en oerhört belåten men också bekräftelsesökande min. Till en början kunde man tro att han var ute för att flirta men för honom var det all about the music.
Om jag ska vara kritisk på någon punkt så var det kanske volymen. Pet Sounds är en bar, inget dansställe. Folk går dit för att snacka, dricka drinkar och gör det gärna med bra musik i bakgrunden. Jag var glad att vi inte var fler i sällskapet för då hade konversationen gått bet. Ätits upp av musiken liksom. Här hade jag kunnat skriva något om ålder men det skiter jag i.
Nåväl, vi traskar hem till familjen Torr Hud och sover gott.
Söndagar i sällskap med ovan nämnda familj innebär Sickla och Eriksdalsbadet. Det är cirkusskola och simhoppsdito på schemat men för oss spelar det ingen större roll om vi sitter på café eller i en simhall och snackar skit. Det skulle i så fall vara den bedövande fuktiga värmen som en simhall innebär. Till en början pratar vi sittande men positionen blir allmer liggande med tiden. Något som dock höll oss vakna var den nybörjargrupp med vuxna simhoppare som tränade samtidigt som barnen. Tanter, gubbar, yngre och äldre, tjocka och smala vuxna människor som tyckte att simhopp, det var något de ville prova på äldre da'r. Underhållande och modigt!
Helgerna i Stockholm med vännen M och hennes torrhudade familj blir bara bättre och bättre. Förmodligen för att jag har gjort resan några gånger nu och vi börjar få kläm på hur vi ska lägga upp det. Misstagen har begåtts och alla dåliga lösningar är bortsorterade. Jag är så nöjd.
Nu kan man tycka att det räcker med festligheter och utstickande dagar men icke. På måndagen vankades det ishockey och hur ofta händer det? Medans mitt sportintresse från åskådarhåll är allmänt och ljummet så är min sambo desto hetare. Iallafall när det kommer till hockey. Och nu hade Örebro spelat bra och tagit sig till nån slags kval så vi gick på match. Och det var kul för det blev många mål, hallen var fullsatt och Örebros fan club är aktiv, väl synlig och högljudd. Avslutningen blev dramatisk och Örebro förlorade men upplevelsen var en vinnare.
Förlust trots Conny...
Därpå följde några slentrianmässiga, inrutade och nästan välbehövliga vardagar innan det var dags för nöjen igen. 41-årsdagen skulle firas med en stillsam middag på en av mig utvald restaurang och detta förlöpte precis som jag hade önskat. Endast mina närmaste släktingar, fördrink med billigt bubbel på Flugis, buss till stan, god middag på Karishma, öl på Bishops, buss tillbaka till Flugis och eftersnack i köket.
När middagen var som trevligast, vinglasen fylldes på för andra gången och alla satt och berömde maten så börjar min far att skruva på sig. Han hade lite smygkoll på klockan och kunde inte låta bli att konstatera att vi skulle få åka gratis på bussen om vi åkte hem inom en halvtimma.
Kajan: Ove Sundberg!
Mamma: Ja men åk du så sparar du 12 kronor. Hej då.
Andra sidan är ni klara?
Allt smakar extra bra när pappa betalar!
Hela gänget och en halv moster. Trots mina 41 så var jag yngst!
Efter ytterligare en vecka i ekorrhjulet infann sig plötsligt den perfekta helgen. Inte för att vi har lidit brist på trevliga händelser i mars men ibland blir det bara så jävla bra.
FREDAG
Vi sammanstrålar hemma efter varsin arbetsdag och åker till stan för att leka kultursnobbar. Det är releasefest för Krakow - fem steg till och vi är bekanta med en av författarna. Det är mingel med snittar och höga glas och den som vill kan få sitt bokexemplar signerat. För visst köper vi boken. Eller snarare Gizmo. Vid en snabb titt i blädderexemplaret inser jag att det är en ganska tråkig bok och jag kommer förmodligen aldrig att läsa den. Inte ens bilderna lockar mig. Men evenemanget är spännande. Jag är glad att jag hada valt min kulturtantsoutfit och kan bekvämt smälta in och betrakta spelet. Jag hyser någon slags äckelförtjusning över den kulturella sfären, vill både vara med och stå utanför. Tur att jag inte måste bestämma mig.
Sen blir det hemfärd och vi delar en flaska finfin födelsedagsbourgogne. Sen händer det inte så mycket mer eftersom vi hade gått upp extremt tidigt, båda två, den morgonen.
LÖRDAG
Tidningen i sängen, lugn frukost, mycket sol och en dag i verksta'n. Sen gör vi oss i ordning för ännu ett kulturevenemang. Mia Skäringer kör sin enmansshow Dyngkåt och hur helig som helst på Hjalmar Bergmanteaterns gigantiska scen och det gör hon med den äran. Otroligt bra! Förutom hennes fantastiska prestation njuter vi också av lokalen. Trots att vi har varit där många gånger, båda två, så upptäcker vi teatern på nytt. Lokalen är helt fantastisk och ett stycke kulturminne från 60-talet. Materialval, arkitetktur, färger och former är så häftiga! I pausen unnar vi oss varsin drink och är helt upprymda av första akten, stämningen och byggnaden.
Ärtskott till frukostmackan.
(Peta ner gula ärter en cm under jordytan.
Vattna och vänta ca tio dagar så har du dina goda och näringsrika ärtskott!)
Direkt efter Mias avsked vandrar vi tillbaka till det gamla hamnmagasinet där vi var på releasefest ett dygn tidigare. Idag vankas det musik av bästa sort och vi njuter fullkomligt av Peter Lindströms soloprestation med sin banjo och senare det Distans Treelines åstadkommer med sin tremannasättning. Jag är överväldigad av deras framträdande. I synnerhet sedan trummorna kom in i bilden. Fast steel guitar är inte så dumt det heller... Mindre imponerad är jag av att man måste pressa sig genom ett vidrigt discotek för att komma upp till spellokalen på översta våningen.
Peter är så bra och min telefon tar så dåliga bilder...
Sist går det på ett bluesband från Skara men vi är inga bluesvänner så vi finner det lämpligt att dricka ur vinet, ta oss helskinnade genom discoinfernot och hitta halvettbussen som går till vårt övernattningsrum på Flugis. Återigen lägger jag huvudet på kudden och är helnöjd. Inte minst med att vara i säng redan klockan ett eftersom vi ska vrida fram klockan en timma dagen därpå.
SÖNDAG
Vi får våfflor till frukost och sen åker vi hem och tar tag i söndagen. Vi får positiva besked gällande Gizmos pappa som har fått ett tillfälligt rum på ett äldreboende och låter gladare än han gjort på 20 år. Det blir lite verkstad och tvätt. Gizmo bakar och gör paj. Det blir till och med ett glas söndagsvin innan vi avverkar två filmer och tar farväl av den perfekta helgen.
Nästa helg stannar vi hemma. Vi ska vårstäda och sätta frön. Och konstatera att vi redan är inne i månaden april.
Tjock och pigg!
Jag känner mig inte tjock. I synnerhet inte efter vinterns träning och februarifastan. Jag tränar alltid mer vintertid. Dels för att det inte finns så mycket annat att göra, dels för att man kan åka skidor. Sen när våren kommer, och man kan börja greja i trädgården på kvällarna, så drar jag ner träningsdosen. Det är ju dessutom trädgårdsåret i år. På gott och på ont.
Tjock och pigg! Då vi åker till Örnsköldsvik och hänger med goda vänner i Paddal så blir vi naturligt uppdelade i två läger. De tjocka och pigga vs de smala och trötta. Eftersom min sambo är betydligt mindre än jag så hamnar vi i olika lag. Tack och lov finns det samma balans - eller obalans - i Paddal så Herr Paddal och jag hyser de starkaste sympatier för varandra medan Gizmo och Fru Paddal går omkring och är snygga och smala. Men trötta.
De har ingen aaaaaing om hur det är att gå upp tre kilo efter en lyckad middag (6 kilo på en helg) eller hur det känns när man fortfarande står naken efter att ha provat allt i garderoben utan att ha lyckats knäppa ett enda plagg.
Hellre tjock än trött, sa Herr Paddal en morgon då hans trådsmala fru ville ligga och dra sig.
Tjock och pigg!
Det är nästan så att jag glömmer varför jag åkte till Norrland just sista helgen i februari. Det var ju Plura vi skulle se. Men Plura kändes som en blek förevändning för att ta ledigt från jobbet och åka till Norrland. Vi letar ständigt skäl till att åka norrut och de behöver inte vara särskilt starka. Det fanns säkert bra och billiga bilar av märket Volvo på närmare håll än Örnsköldsvik men det blundade vi för. Och Plura hade säkert någon spelning i Mälardalen men det var inte så intressant.
Faktum är att Plura bara är intressant tillsammans med familjen Paddal eftersom han är ett internt begrepp för oss. Det är inte ens Eldkvarn som är spännande, bara Plura. Fast det är nog allt Plura gör förutom musiken som är bra. Jo men några riktiga godingar har han väl gjort. Pojkar Pojkar går ju faktiskt i baktakt i sticket. Annars är han nog bäst på böcker, matlagning och nya versioner av andras låtar. Skit samma.
Det är alltid kul med livemusik. Fast dansbandsveckan i Malung kommer jag nog aldrig att besöka. Och spelningen med Marc Ribot var snarare intressant än kul.
För övrigt plurade vi i Paddals charmiga kök, tog en långpromenad och jag shoppade loss som om jag aldrig sett kläder förr. Jag blundade för rönen om överkonsumtion och orättvisa förhållanden och handlade glatt. Ett litet undantag från shopstoppet i studiedalen. Jag hoppas att denna attack lugnade shopparnerven och att jag kommer att vara nöjd ett bra tag framöver. För vi har fan inte råd med att jag får abstinens mer än en gång om året.
Fast jag ska ju till Stockholm nästa helg och då kommer jag att gå in på Knulp och jag kommer att handla om jag hittar något snyggt och bekvämt. 16 par skor kan bli 17. Och deras grejer är fair. Fast jag hoppas kunna handla på Green Laces eller Vegetarian Shoes nästa gång. Det är ännu bättre.
Ett tag hade jag till och med en personal shopper där i Ö-vik. Vi kan kalla honom Jonas. Från början var han Paddalarnas vän men nu vill jag faktiskt påstå att han även är vår vän. Jonas hade i ett svagt ögonblick menat att han visst skulle kunna hjälpa mig att köpa jeans, killen jobbar i en jeansaffär när han inte pluggar, men vi bestämde ingenting. Helt plötsligt står Jonas i vägen för mig på gågatan.
Jonas: Har du köpt några jeans än?
Kajan: Neeeej...
Jonas: Ja men jag har tid. Kom så går vi!
Sagt och gjort. Han visste vad han gjorde. Förutom det tillhörande försäljarsmöret Du har ungefär samma kropp som min fru så kunde han verkligen se när min rumpa kom till sin rätt. Det hade med fickornas placering att göra enligt honom och jag är benägen att hålla med. Det var länge sedan min rumpa var så snygg. Dessutom lyckades Jonas pressa priserna. Rejält. Vad sägs om två par lyckade jeans för 550 kronor? Till sist lärde han mig hur jag skulle vika byxbenen för att vara riktigt stajlish. Viket som från och med nu kallas ÖVIKET. What else?
Vi var överens om att detta var bästa tänkbara upplägg på en paddalshelg. Avresa från Getingedalen 8.00 fredag morgon. Dagsljus hela resan. Framme 17.00 och mycket kvar av dagen. Hela lördagen och söndagen i vännernas sällskap. I samband med deras färd till jobbet måndag morgon tar vi avsked och vi lämnar Paddal vid åttasnåret och får ånyo en resa i dagsljus. Hemma vid fem och man har flera timmar på sig att komma i kapp mentalt. Förr har vi försökt att åka hem på söndagen men det har bara inneburit ångest och framskjuten avresetid. Resan har gått i mörker och vi har varit hemma mitt i natten. Blä.
Just nu har jag en lugn helg. Ni vet så där LUGN. Jag konstaterar att det håller på att bli vår. Jag gör dessert till kvällen. Jag sorterar ut en säck kläder ur garderoben som ska raka vägen till Röda Korset. En in, en ut. Jag ser en dokumentär om ägg- och kycklingindustrin på TV och är mycket lycklig över att jag inte äter kött och alltid köper de dyrare KRAV-märkta ekologiska äggen från frigående höns utomhus. Jag hoppas verkligen att du gör likadant.
Jag hoppas verkligen att du dessutom väljer ekologiskt när du köper bananer och kaffe. För om man vill börja någonstans så är det absolut värst för de som jobbar på banan- och kaffeplantagen runt om i världen. Vår lanthandel i Närkes Kil har slutat helt och hållet med vanliga bananer. Han säljer bara KRAV-bananer. Klok kille. Och om du tycker att ekolgiskt kaffe smakar sämre så prova dig fram till en sort som smakar så lite illa som möjligt. Det finns inget försvar för att gynna handeln med "vanligt" kaffe.
Om du ännu inte är övertygad så tycker jag att du ska se filmen Bananas eller läsa på Naturskyddsföreningens sida om bananer. Ovan nämnda förening ligger i framkant beträffande klimatsmart, rättvis och ekologisk mat. Här kan du läsa om kaffe också.
Heja Naturskyddsföreningen!
Nästa helg blir det Stockholm och trädgårdsmässa. Perfekt tajming. Efter Vasaloppet tycker jag att det får bli vår och det är hög tid att börja förodla trögväxande paprikor på fönsterbrädan. Pelargonen har också fått komma upp i värmen och idag köpte jag årets första jordsäck.
I vanlig ordning sitter jag i verksta'n på måndagar och min lista på beställningar tycks aldrig få någon ände. I samma takt som jag stryker det som står överst så fylls den på med något nytt underst. Frustrerande men roligt. Jag verkar aldrig få tid att göra några nya saker. Jag måste helt enkelt bara ta den tiden någon dag. I mitten av maj är det vårmarknad och då vill jag visa upp något nytt. Dessutom måste jag ta kontakt med mina kunder, butikerna, och höra hur vi ska göra i framtiden. Det är inte via butikerna som jag drar in mina pengar, oh no. Men det är väl schysst marknadsföring kan jag tänka.
Tjock och pigg. Efter fastan blir jag mätt på en dillkvist. Den här fastan var annorlunda än de förra. Jag var hungrig. Hela tiden. Men pigg. Och nu efteråt verkar magen ha dragit ihop sig till en golfbolls storlek för jag är mätt efter tre tuggor. Och förr blev jag visserligen också mätt men kunde ändå klämma ner en liten portion till - det var ju så gott - men nu är jag inte ens sugen på påfyllning. Nej tack.
Och Gizmo mår dåligt av alkohol. Magen protesterar. Han provade både förra helgen och igår. Det måste vara en obekant och intressant upplevelse för honom.
Den 19 mars blir det restaurangfirande med släkten. Min snart 95-åriga mormor är så cool:
Mormor: Det är en indisk restaurang va?
Kajan: Ja, jag hoppas att de har något som passar dig.
Mormor: De har väl ris och kyckling?
Kajan: Oh ja!
Mormor: Ja men då så. Då är jag nöjd. Och vin förstås.
Kajan: Ja vin har de!
Mormor: Ja, jag behöver inte mer än så.
Det finns nämligen andra släktingar som är betyyyyyyydligt mer skeptiska till valet av restaurang och dag än hon. Men du kan vara lugn morbror P, melodifestvalen är över redan den 12 mars. Tack och lov.
Tjock och pigg! Då vi åker till Örnsköldsvik och hänger med goda vänner i Paddal så blir vi naturligt uppdelade i två läger. De tjocka och pigga vs de smala och trötta. Eftersom min sambo är betydligt mindre än jag så hamnar vi i olika lag. Tack och lov finns det samma balans - eller obalans - i Paddal så Herr Paddal och jag hyser de starkaste sympatier för varandra medan Gizmo och Fru Paddal går omkring och är snygga och smala. Men trötta.
De smala och trötta
De har ingen aaaaaing om hur det är att gå upp tre kilo efter en lyckad middag (6 kilo på en helg) eller hur det känns när man fortfarande står naken efter att ha provat allt i garderoben utan att ha lyckats knäppa ett enda plagg.
Hellre tjock än trött, sa Herr Paddal en morgon då hans trådsmala fru ville ligga och dra sig.
Tjock och pigg!
Det är nästan så att jag glömmer varför jag åkte till Norrland just sista helgen i februari. Det var ju Plura vi skulle se. Men Plura kändes som en blek förevändning för att ta ledigt från jobbet och åka till Norrland. Vi letar ständigt skäl till att åka norrut och de behöver inte vara särskilt starka. Det fanns säkert bra och billiga bilar av märket Volvo på närmare håll än Örnsköldsvik men det blundade vi för. Och Plura hade säkert någon spelning i Mälardalen men det var inte så intressant.
I väntan på Plura: Alla och Svarte Petter
Faktum är att Plura bara är intressant tillsammans med familjen Paddal eftersom han är ett internt begrepp för oss. Det är inte ens Eldkvarn som är spännande, bara Plura. Fast det är nog allt Plura gör förutom musiken som är bra. Jo men några riktiga godingar har han väl gjort. Pojkar Pojkar går ju faktiskt i baktakt i sticket. Annars är han nog bäst på böcker, matlagning och nya versioner av andras låtar. Skit samma.
Nya Pluras kök har premiär 22 mars!
Det är alltid kul med livemusik. Fast dansbandsveckan i Malung kommer jag nog aldrig att besöka. Och spelningen med Marc Ribot var snarare intressant än kul.
För övrigt plurade vi i Paddals charmiga kök, tog en långpromenad och jag shoppade loss som om jag aldrig sett kläder förr. Jag blundade för rönen om överkonsumtion och orättvisa förhållanden och handlade glatt. Ett litet undantag från shopstoppet i studiedalen. Jag hoppas att denna attack lugnade shopparnerven och att jag kommer att vara nöjd ett bra tag framöver. För vi har fan inte råd med att jag får abstinens mer än en gång om året.
Fast jag ska ju till Stockholm nästa helg och då kommer jag att gå in på Knulp och jag kommer att handla om jag hittar något snyggt och bekvämt. 16 par skor kan bli 17. Och deras grejer är fair. Fast jag hoppas kunna handla på Green Laces eller Vegetarian Shoes nästa gång. Det är ännu bättre.
Ett tag hade jag till och med en personal shopper där i Ö-vik. Vi kan kalla honom Jonas. Från början var han Paddalarnas vän men nu vill jag faktiskt påstå att han även är vår vän. Jonas hade i ett svagt ögonblick menat att han visst skulle kunna hjälpa mig att köpa jeans, killen jobbar i en jeansaffär när han inte pluggar, men vi bestämde ingenting. Helt plötsligt står Jonas i vägen för mig på gågatan.
Jonas: Har du köpt några jeans än?
Kajan: Neeeej...
Jonas: Ja men jag har tid. Kom så går vi!
Sagt och gjort. Han visste vad han gjorde. Förutom det tillhörande försäljarsmöret Du har ungefär samma kropp som min fru så kunde han verkligen se när min rumpa kom till sin rätt. Det hade med fickornas placering att göra enligt honom och jag är benägen att hålla med. Det var länge sedan min rumpa var så snygg. Dessutom lyckades Jonas pressa priserna. Rejält. Vad sägs om två par lyckade jeans för 550 kronor? Till sist lärde han mig hur jag skulle vika byxbenen för att vara riktigt stajlish. Viket som från och med nu kallas ÖVIKET. What else?
De tjocka och pigga
Vi var överens om att detta var bästa tänkbara upplägg på en paddalshelg. Avresa från Getingedalen 8.00 fredag morgon. Dagsljus hela resan. Framme 17.00 och mycket kvar av dagen. Hela lördagen och söndagen i vännernas sällskap. I samband med deras färd till jobbet måndag morgon tar vi avsked och vi lämnar Paddal vid åttasnåret och får ånyo en resa i dagsljus. Hemma vid fem och man har flera timmar på sig att komma i kapp mentalt. Förr har vi försökt att åka hem på söndagen men det har bara inneburit ångest och framskjuten avresetid. Resan har gått i mörker och vi har varit hemma mitt i natten. Blä.
Just nu har jag en lugn helg. Ni vet så där LUGN. Jag konstaterar att det håller på att bli vår. Jag gör dessert till kvällen. Jag sorterar ut en säck kläder ur garderoben som ska raka vägen till Röda Korset. En in, en ut. Jag ser en dokumentär om ägg- och kycklingindustrin på TV och är mycket lycklig över att jag inte äter kött och alltid köper de dyrare KRAV-märkta ekologiska äggen från frigående höns utomhus. Jag hoppas verkligen att du gör likadant.
Jag hoppas verkligen att du dessutom väljer ekologiskt när du köper bananer och kaffe. För om man vill börja någonstans så är det absolut värst för de som jobbar på banan- och kaffeplantagen runt om i världen. Vår lanthandel i Närkes Kil har slutat helt och hållet med vanliga bananer. Han säljer bara KRAV-bananer. Klok kille. Och om du tycker att ekolgiskt kaffe smakar sämre så prova dig fram till en sort som smakar så lite illa som möjligt. Det finns inget försvar för att gynna handeln med "vanligt" kaffe.
Om du ännu inte är övertygad så tycker jag att du ska se filmen Bananas eller läsa på Naturskyddsföreningens sida om bananer. Ovan nämnda förening ligger i framkant beträffande klimatsmart, rättvis och ekologisk mat. Här kan du läsa om kaffe också.
Heja Naturskyddsföreningen!
Nästa helg blir det Stockholm och trädgårdsmässa. Perfekt tajming. Efter Vasaloppet tycker jag att det får bli vår och det är hög tid att börja förodla trögväxande paprikor på fönsterbrädan. Pelargonen har också fått komma upp i värmen och idag köpte jag årets första jordsäck.
I vanlig ordning sitter jag i verksta'n på måndagar och min lista på beställningar tycks aldrig få någon ände. I samma takt som jag stryker det som står överst så fylls den på med något nytt underst. Frustrerande men roligt. Jag verkar aldrig få tid att göra några nya saker. Jag måste helt enkelt bara ta den tiden någon dag. I mitten av maj är det vårmarknad och då vill jag visa upp något nytt. Dessutom måste jag ta kontakt med mina kunder, butikerna, och höra hur vi ska göra i framtiden. Det är inte via butikerna som jag drar in mina pengar, oh no. Men det är väl schysst marknadsföring kan jag tänka.
Tjock och pigg. Efter fastan blir jag mätt på en dillkvist. Den här fastan var annorlunda än de förra. Jag var hungrig. Hela tiden. Men pigg. Och nu efteråt verkar magen ha dragit ihop sig till en golfbolls storlek för jag är mätt efter tre tuggor. Och förr blev jag visserligen också mätt men kunde ändå klämma ner en liten portion till - det var ju så gott - men nu är jag inte ens sugen på påfyllning. Nej tack.
Och Gizmo mår dåligt av alkohol. Magen protesterar. Han provade både förra helgen och igår. Det måste vara en obekant och intressant upplevelse för honom.
Den 19 mars blir det restaurangfirande med släkten. Min snart 95-åriga mormor är så cool:
Mormor: Det är en indisk restaurang va?
Kajan: Ja, jag hoppas att de har något som passar dig.
Mormor: De har väl ris och kyckling?
Kajan: Oh ja!
Mormor: Ja men då så. Då är jag nöjd. Och vin förstås.
Kajan: Ja vin har de!
Mormor: Ja, jag behöver inte mer än så.
Det finns nämligen andra släktingar som är betyyyyyyydligt mer skeptiska till valet av restaurang och dag än hon. Men du kan vara lugn morbror P, melodifestvalen är över redan den 12 mars. Tack och lov.
Söndagspromenad i Norrland
Stön och pust - ingen lust
NÄ. Jag har inte haft någon skrivarlust. Men nu författar jag några rader iallafall. Mest för att jag inte ska glömma bort lösenordet.
Bloggfrånvaron är dock inget tecken på ohälsa. Närå, jag mår bra. Jag njuter av vintern från skidspåret och tillbringar tid i min verkstad. That's it.
Så istället för att backa bandet och beskriva januari och början av februari så blir det istället en blick framåt. I mina ögon har jag en rätt så händelserik vår att se fram emot. Så här kan den kanske komma att te sig:
Måndag 21 februari: Jag jobbar i verksta'n och har butiken öppen 12-18.
Torsdag 24 februari: Vi börjar äta igen efter tio dagars fasta. OCH DET SKA BLI FRUKTANSVÄRT GOTT.
Fredag 25 februari: Vi åker till Örnsköldsvik och hälsar på vänner OCH ÄTER, kanske åker lite skidor och ser Eldkvarn. Och hälsar på underbara vänner också. Förstås.
Måndag 28 februari: Hemfärd från Norrland. Vi stannar i gävletrakten och köper lera.
Tisdag 1 mars: Jag ska gå ut och ÄTA TAPAS med några nuvarande och före detta kollegor.
Lördag 5 mars: Håller förmodligen butiken öppen för alla skidåkare. Alternativt: jag åker själv på en tur.
Söndag 6 mars: Ungefär som 5 mars.
Måndag 7 mars: Åker hem till en kompis på frukostfika. MUMS. Sen är det verkstad för hela slanten.
Tisdag 8 mars: Firar kvinnodagen och håller tummarna för att min bil går genom besiktningen.
Fredag 11 mars: Vi går på generalrepetitionen av teaterföreställningen Ingvar. Förmodligen blir det ett pubbesök efteråt men jag tänker vara nykter eftersom jag ska upp tidigt dagen därpå.
Lördag 12 mars: Bussresa till Stockholm, träffa kompis och gå på trädgårdsmässa (det är ju trädgårdsåret i år!) Därefter blir det nog nån form av partajande i huvudstaden i regi av ovan nämnda kompis. HOPPAS DET BLIR NÅGOT GOTT ATT ÄTA OCKSÅ.
Söndag 13 mars: Dräller runt i Stockholm. Åker buss hem på eftermiddagen.
Måndag 14 mars: Verkstadsdag.
Lördag 19 mars: Jag har sagt åt släkten att vi ska gå ut och ÄTA. Detta för att jag fyller år i faggorna. Klurar fortfarande på vilken restaurang jag ska välja...
Måndag 21 mars: Så var det verkstadsdag igen!
Torsdag 24 mars: Skippar den rituella torsdagsträningen i Karlslund till förmån för en ost- och kexafton tillsammans med nuvarande och före detta kollegor. OST OCH KEX ÄR SÅ JÄVLA UNDERSKATTAT!
Lördag 26 mars: Ser "Dyngkåt och hur helig som helst" med Mia Skäringer om hon har piggat på sig.
Måndag 28 mars: Som alla måndagar...
Fredag 8 april: Konsert med Danko Jones på Club 700. Helkväll i Örebro med sociala inslag.
Torsdag 21 april: Vi åker till Berlin OCH ÄTER VEGETARISK CURRYWURST.
Måndag 25 april: Vi åker hem från Berlin.
Trots denna torra genomgång av lustfyllda evenemang har jag inte fått någon som helst inspiration att lägga ut texten. Några bilder kan jag dock lägga ut. That's it folks!
Bloggfrånvaron är dock inget tecken på ohälsa. Närå, jag mår bra. Jag njuter av vintern från skidspåret och tillbringar tid i min verkstad. That's it.
Så istället för att backa bandet och beskriva januari och början av februari så blir det istället en blick framåt. I mina ögon har jag en rätt så händelserik vår att se fram emot. Så här kan den kanske komma att te sig:
Måndag 21 februari: Jag jobbar i verksta'n och har butiken öppen 12-18.
Torsdag 24 februari: Vi börjar äta igen efter tio dagars fasta. OCH DET SKA BLI FRUKTANSVÄRT GOTT.
Fredag 25 februari: Vi åker till Örnsköldsvik och hälsar på vänner OCH ÄTER, kanske åker lite skidor och ser Eldkvarn. Och hälsar på underbara vänner också. Förstås.
Måndag 28 februari: Hemfärd från Norrland. Vi stannar i gävletrakten och köper lera.
Tisdag 1 mars: Jag ska gå ut och ÄTA TAPAS med några nuvarande och före detta kollegor.
Lördag 5 mars: Håller förmodligen butiken öppen för alla skidåkare. Alternativt: jag åker själv på en tur.
Söndag 6 mars: Ungefär som 5 mars.
Måndag 7 mars: Åker hem till en kompis på frukostfika. MUMS. Sen är det verkstad för hela slanten.
Tisdag 8 mars: Firar kvinnodagen och håller tummarna för att min bil går genom besiktningen.
Fredag 11 mars: Vi går på generalrepetitionen av teaterföreställningen Ingvar. Förmodligen blir det ett pubbesök efteråt men jag tänker vara nykter eftersom jag ska upp tidigt dagen därpå.
Lördag 12 mars: Bussresa till Stockholm, träffa kompis och gå på trädgårdsmässa (det är ju trädgårdsåret i år!) Därefter blir det nog nån form av partajande i huvudstaden i regi av ovan nämnda kompis. HOPPAS DET BLIR NÅGOT GOTT ATT ÄTA OCKSÅ.
Söndag 13 mars: Dräller runt i Stockholm. Åker buss hem på eftermiddagen.
Måndag 14 mars: Verkstadsdag.
Lördag 19 mars: Jag har sagt åt släkten att vi ska gå ut och ÄTA. Detta för att jag fyller år i faggorna. Klurar fortfarande på vilken restaurang jag ska välja...
Måndag 21 mars: Så var det verkstadsdag igen!
Torsdag 24 mars: Skippar den rituella torsdagsträningen i Karlslund till förmån för en ost- och kexafton tillsammans med nuvarande och före detta kollegor. OST OCH KEX ÄR SÅ JÄVLA UNDERSKATTAT!
Lördag 26 mars: Ser "Dyngkåt och hur helig som helst" med Mia Skäringer om hon har piggat på sig.
Måndag 28 mars: Som alla måndagar...
Fredag 8 april: Konsert med Danko Jones på Club 700. Helkväll i Örebro med sociala inslag.
Torsdag 21 april: Vi åker till Berlin OCH ÄTER VEGETARISK CURRYWURST.
Måndag 25 april: Vi åker hem från Berlin.
Trots denna torra genomgång av lustfyllda evenemang har jag inte fått någon som helst inspiration att lägga ut texten. Några bilder kan jag dock lägga ut. That's it folks!
Vinterträning...
...även för hundar (foto av syrran)
Morfars begravning (foto av syrran)
Det river så gött med snö!
En av vinterns goa turer i skidspåret
Det finns lösningar för allt!
Trädgårdsåret 2011
Ack så fel jag hade. Julhelgen blev inte alls som den brukar. Min morfar gick bort den 22 december vilket lade ribban för de följande dagarna. Den akuta känslan var FAN, lagom till julhelgen men ju mer jag tänkte, ju mer jul det blev och ju fler släktingar som anlände till Örebro så konstaterade jag att 22 december var en väl vald dag att gå bort på. Släkten skulle ändå samlas och umgås, tre dagar i sträck, och hur ofta händer det att en hel släkt kan göra det?
Vi hann rå om varandra, prata, minnas, ta tag i de praktiska detaljerna och ta del av morfars sista vilja. Det måste ha varit skönt för mormor att ha hela sin familj omkring sig precis när hon har blivit änka. Och det var skönt att få vara så mycket med mormor när man han förlorat sin morfar.
De skulle ha firat 70-årig bröllopsdag i april. Järnbröllop. Hur lyckas man med det?
Min morfar blev 96 år. Det är grymt gammalt. Hans bortgång kom inte oväntat. Det senaste året har hans kropp blivit allt svagare och den ena kroppsfunktionen efter den andra har lagt av. Slitits ut. Jobbat färdigt liksom. Men hjärtat det slog. Och slog. De sista tre veckorna i hans liv fick han dock ont. En gammal skada blommade upp igen och det fanns ingen anledning att operera eller att förvägra honom morfin. Därmed blev han också väldigt trött.
Den sista veckan i livet sov han i stort sett hela tiden. Tungt och lugnt. Personalen på hemmet där morfar bodde var jättebra. De meddelade mamma varje förändring och alla saker som var av intresse. Två dagar innan morfar gick bort så hade han vaknat till och sagt Jag vill dö nu och så gjorde han det. Han rycktes inte ifrån oss, han sveptes bort och vi var alla så beredda som man nu kan bli. Sorg däremot, det kan man inte känna i förväg.
Jag hade en nära relation med min morfar. Han har alltid bott i Örebro och jag tillbringade mycket tid med mormor och morfar som barn. Både i den flotta våningen på Köpmangatan och i stugan i Hjälmarbaden. Sen blev jag äldre och då kom vi inte alltid överens, min morfar och jag. Han var väldigt intresserad av pengar, tyckte att George Bush var en hyvens kille och var en ganska dålig lyssnare men han var samtidigt intresserad av vegetarisk kost, motion och en duktig sångare.
Vi förundras över allt som morfar skrev som sin sista vilja. Min mormor har alltid varit en skrivare. Dagböcker, anteckningar och brev. Att hennes sista vilja redan står tydligt nedpräntad någonstans, det är vi övertygade om, men att morfar också hade skrivit känns lite spännande. Det har förenklat saker och ting för oss. Önskningarna runt begravning och jordfästning är så detaljerade att vi kan använda hans text som manual. Och det känns skönt med en manual just nu. Sorg är jobbigt och man blir faktiskt lite förvirrad.
Morfar har också skrivit hur mycket han uppskattade mormor, sina barn och barnbarn och det är så rörande och vackert mitt i alltihop. Det som dock fick våra hjärtan att brista var morfars avslutande ord.
Förlåt om jag inte alltid räckt till.
Det var så smärtsamt att läsa men jag bestämde mig direkt för, att så snart som möjligt, berätta för mormor att hon har räckt till så det väller över. För ingen ska behöva gå i graven med en ursäkt.
Det är klart att det är sorgligt när en morfar går bort men det är faktiskt samtidigt en del av livet och den förnuftiga sidan i Cirkus Janssons släkts hjärnor fick också råda en hel del över julkalaset. Vi har ätit, sjungit och skrattat (mest åt pappa förstås) som vanliga jular. Vi är ju som vi är, även när det har gått bort en morfar.
Vissa släktingar var modiga och vågade ifrågasätta julaftonsprogrammet och fick faktiskt medhåll. En aningens rörig röstning genomfördes runt kaffebordet innan Kalle och förändringen var ett faktum. Julmaten skulle ätas till kvällen, efter alla andra procedurer. Röstningen hade nog inte blivit hälften så rörig om inte pappa hade varit inblandad. Det är tydligen jättesvårt att hänga med i svängarna ibland men han kan inte skylla på åldern. För min 94-åriga mormor var allt glasklart.
Att pappa blev totalt nedröstad är ingen ovanlighet i vår släkt. Han borde vara van. Jag vet inte om det var oförmågan att ta till sig förändringar eller oron för att hamna i det låga blodsockerträsket som var främsta orsaken till att han röstade emot resten. Fast det där med blodsockret är det väl ingen i medelklassverige som behöver oroa sig för över jul?
För att vara helt säker på att få den dagliga överdos av uppmärksamhet som pappa behöver så hade han tagit på sig sin fulaste slips. Tyckte han. Det var ingen som såg något. Det var ingen som sa något - förrän han själv gjorde det.
Efter bowlingen på annandagen möblerade vi om i mamma och pappas vardagsrum. Vi tyckte att det var dags att prova den enkla rokad som de har funderat på sedan 1977 då de flyttade in och ställde in möblerna lite provisoriskt. Pappa fick ett eukalyptiskt anfall och lämnade rummet. Sen kom han tillbaka. Tyst. Hela släkten har slagit sig ner i den nya möbleringen och känner in den nya atmosfären. De positiva kommentarerna haglar och vi hittar nya användingsområden för gamla grejer. Pappa är fortfarande tyst vilket känns lite ovant. Till slut kan han inte hålla sig längre. Medans han var borta de fem minuter som det tog för oss att möblera om så har han hunnit bestämma sig för att vad som än händer där inne ska jag vara negativ till resultatet.
Pappa: Nu hade ju jag bestämt mig för att inte skicka några positiva signaler men...
Det verkar vara jobbigt att vara en sådan skeptiker. Särskilt när man tycker att något blev bättre än förväntat.
Nåväl, det har varit lugnt och stilla i mellandagarna, både på jobbet och hemma. Nyår firades med goda vänner på Lundbygatan, och vi gjorde flera nygamla bekantskaper. Trädgårdsåret 2011 inleddes på ett riktigt slappt sätt men den 2 januari bestämde vi oss för att kliva ur mysbrallorna och aktivera oss. Det blev en skidtur i de allra härligaste förhållanden som kan tänkas. Vintersol, vindstilla, minus 4 grader, perfekta skidspår och Swix Blå Extra.
Före skidturen
Efter skidturen
Under tiden
Jag ska vara ledig några dagar till framöver och sen kommer min nyförlovade syster hem. Det var inte alls tänkt att hon skulle komma hem i vinter men går det bort en morfar så gör det. Och nästa helg är det partaj igen. Goda vännen T fyller 40 och det missar vi ogärna.
Det finns två teman för 2011. Trädgårdsåret har jag ihop med min temakompanjon i hufvudstaden och det temat föll sig naturligt. Vi ska inte renovera någonting framöver. Dels för att vi just har byggt ett hus, dels för att Gizmo pluggar. Därför har vi beslutat att ägna oss åt vår trädgård. Det finns både eftersatta områden men även nytänk och utvecklingspartier. Skoj! För min kompanjon föll det sig naturligt av den anledningen att hon blev med sommarstuga.
Jag har redan bokat in ett par trädgårdsmässor i vår men även blivit medlem på diverse trädgårdshemsidor. Min nattlektyr består av frökataloger och jag längtar till februari då jag får börja förodla i ett söderfönster.
Det andra temat har jag ihop med min sambo. Sociala året. Vi ska försöka åka till stan lite oftare och göra saker ihop med våra vänner. Nyår var en bra start på ett sådant år. Nästa helg är det kalas igen men i den takten har vi inte tänkt att hålla på hela 2011. Nej, en gång i månaden känns lagom. I februari åker vi till Norrland och kanske får vi se Eldkvarn men i april vet vi att vi ska se Danko Jones på hemmaplan. Och vi har fortfarande långt framskridna planer på en längre resa vår, i synnerhet då det fanns respengar i en av julklapparna, men vi har ännu inte bestämt oss för vart. Vissa karameller är så goda att suga på.
Vi hann rå om varandra, prata, minnas, ta tag i de praktiska detaljerna och ta del av morfars sista vilja. Det måste ha varit skönt för mormor att ha hela sin familj omkring sig precis när hon har blivit änka. Och det var skönt att få vara så mycket med mormor när man han förlorat sin morfar.
De skulle ha firat 70-årig bröllopsdag i april. Järnbröllop. Hur lyckas man med det?
Morfar julen 2005 (och några andra släktingar också förstås)
Min morfar blev 96 år. Det är grymt gammalt. Hans bortgång kom inte oväntat. Det senaste året har hans kropp blivit allt svagare och den ena kroppsfunktionen efter den andra har lagt av. Slitits ut. Jobbat färdigt liksom. Men hjärtat det slog. Och slog. De sista tre veckorna i hans liv fick han dock ont. En gammal skada blommade upp igen och det fanns ingen anledning att operera eller att förvägra honom morfin. Därmed blev han också väldigt trött.
Den sista veckan i livet sov han i stort sett hela tiden. Tungt och lugnt. Personalen på hemmet där morfar bodde var jättebra. De meddelade mamma varje förändring och alla saker som var av intresse. Två dagar innan morfar gick bort så hade han vaknat till och sagt Jag vill dö nu och så gjorde han det. Han rycktes inte ifrån oss, han sveptes bort och vi var alla så beredda som man nu kan bli. Sorg däremot, det kan man inte känna i förväg.
Mormor och morfar 2006 (mormor fyller 90 år)
Jag hade en nära relation med min morfar. Han har alltid bott i Örebro och jag tillbringade mycket tid med mormor och morfar som barn. Både i den flotta våningen på Köpmangatan och i stugan i Hjälmarbaden. Sen blev jag äldre och då kom vi inte alltid överens, min morfar och jag. Han var väldigt intresserad av pengar, tyckte att George Bush var en hyvens kille och var en ganska dålig lyssnare men han var samtidigt intresserad av vegetarisk kost, motion och en duktig sångare.
Vi förundras över allt som morfar skrev som sin sista vilja. Min mormor har alltid varit en skrivare. Dagböcker, anteckningar och brev. Att hennes sista vilja redan står tydligt nedpräntad någonstans, det är vi övertygade om, men att morfar också hade skrivit känns lite spännande. Det har förenklat saker och ting för oss. Önskningarna runt begravning och jordfästning är så detaljerade att vi kan använda hans text som manual. Och det känns skönt med en manual just nu. Sorg är jobbigt och man blir faktiskt lite förvirrad.
Hela släkten efter krocketmatchen 2009. Morfar har sin keps förstås.
Morfar har också skrivit hur mycket han uppskattade mormor, sina barn och barnbarn och det är så rörande och vackert mitt i alltihop. Det som dock fick våra hjärtan att brista var morfars avslutande ord.
Förlåt om jag inte alltid räckt till.
Det var så smärtsamt att läsa men jag bestämde mig direkt för, att så snart som möjligt, berätta för mormor att hon har räckt till så det väller över. För ingen ska behöva gå i graven med en ursäkt.
Det är klart att det är sorgligt när en morfar går bort men det är faktiskt samtidigt en del av livet och den förnuftiga sidan i Cirkus Janssons släkts hjärnor fick också råda en hel del över julkalaset. Vi har ätit, sjungit och skrattat (mest åt pappa förstås) som vanliga jular. Vi är ju som vi är, även när det har gått bort en morfar.
Mina föräldrar gör det de är bäst på
Enligt pappa tar mamma lite för lätt på livet.
Det kan inte vara så sorglöst som hon uppfattar det.
Julfina med röda rosetter
Det kan inte vara så sorglöst som hon uppfattar det.
Julfina med röda rosetter
Vissa släktingar var modiga och vågade ifrågasätta julaftonsprogrammet och fick faktiskt medhåll. En aningens rörig röstning genomfördes runt kaffebordet innan Kalle och förändringen var ett faktum. Julmaten skulle ätas till kvällen, efter alla andra procedurer. Röstningen hade nog inte blivit hälften så rörig om inte pappa hade varit inblandad. Det är tydligen jättesvårt att hänga med i svängarna ibland men han kan inte skylla på åldern. För min 94-åriga mormor var allt glasklart.
Här är det glasklart
Att pappa blev totalt nedröstad är ingen ovanlighet i vår släkt. Han borde vara van. Jag vet inte om det var oförmågan att ta till sig förändringar eller oron för att hamna i det låga blodsockerträsket som var främsta orsaken till att han röstade emot resten. Fast det där med blodsockret är det väl ingen i medelklassverige som behöver oroa sig för över jul?
För att vara helt säker på att få den dagliga överdos av uppmärksamhet som pappa behöver så hade han tagit på sig sin fulaste slips. Tyckte han. Det var ingen som såg något. Det var ingen som sa något - förrän han själv gjorde det.
Annandagsbowlingen vanns av den där nye släktingen. Komma här å komma.
Den efterföljande middagen vann iallafall jag.
(Grekiska kolgrillsbaren var dagen i ära lite för kall och luktade lite toalett)
Efter bowlingen på annandagen möblerade vi om i mamma och pappas vardagsrum. Vi tyckte att det var dags att prova den enkla rokad som de har funderat på sedan 1977 då de flyttade in och ställde in möblerna lite provisoriskt. Pappa fick ett eukalyptiskt anfall och lämnade rummet. Sen kom han tillbaka. Tyst. Hela släkten har slagit sig ner i den nya möbleringen och känner in den nya atmosfären. De positiva kommentarerna haglar och vi hittar nya användingsområden för gamla grejer. Pappa är fortfarande tyst vilket känns lite ovant. Till slut kan han inte hålla sig längre. Medans han var borta de fem minuter som det tog för oss att möblera om så har han hunnit bestämma sig för att vad som än händer där inne ska jag vara negativ till resultatet.
Pappa: Nu hade ju jag bestämt mig för att inte skicka några positiva signaler men...
Det verkar vara jobbigt att vara en sådan skeptiker. Särskilt när man tycker att något blev bättre än förväntat.
Nåväl, det har varit lugnt och stilla i mellandagarna, både på jobbet och hemma. Nyår firades med goda vänner på Lundbygatan, och vi gjorde flera nygamla bekantskaper. Trädgårdsåret 2011 inleddes på ett riktigt slappt sätt men den 2 januari bestämde vi oss för att kliva ur mysbrallorna och aktivera oss. Det blev en skidtur i de allra härligaste förhållanden som kan tänkas. Vintersol, vindstilla, minus 4 grader, perfekta skidspår och Swix Blå Extra.
Den obligatoriska gruppbilden på nyår
Före skidturen
Efter skidturen
Under tiden
Jag ska vara ledig några dagar till framöver och sen kommer min nyförlovade syster hem. Det var inte alls tänkt att hon skulle komma hem i vinter men går det bort en morfar så gör det. Och nästa helg är det partaj igen. Goda vännen T fyller 40 och det missar vi ogärna.
Det finns två teman för 2011. Trädgårdsåret har jag ihop med min temakompanjon i hufvudstaden och det temat föll sig naturligt. Vi ska inte renovera någonting framöver. Dels för att vi just har byggt ett hus, dels för att Gizmo pluggar. Därför har vi beslutat att ägna oss åt vår trädgård. Det finns både eftersatta områden men även nytänk och utvecklingspartier. Skoj! För min kompanjon föll det sig naturligt av den anledningen att hon blev med sommarstuga.
Jag har redan bokat in ett par trädgårdsmässor i vår men även blivit medlem på diverse trädgårdshemsidor. Min nattlektyr består av frökataloger och jag längtar till februari då jag får börja förodla i ett söderfönster.
Det andra temat har jag ihop med min sambo. Sociala året. Vi ska försöka åka till stan lite oftare och göra saker ihop med våra vänner. Nyår var en bra start på ett sådant år. Nästa helg är det kalas igen men i den takten har vi inte tänkt att hålla på hela 2011. Nej, en gång i månaden känns lagom. I februari åker vi till Norrland och kanske får vi se Eldkvarn men i april vet vi att vi ska se Danko Jones på hemmaplan. Och vi har fortfarande långt framskridna planer på en längre resa vår, i synnerhet då det fanns respengar i en av julklapparna, men vi har ännu inte bestämt oss för vart. Vissa karameller är så goda att suga på.
Fint besök i trädgården - så länge de inte äter på äppelträden
Mellanlandning i Medvetslösheten
Invigningen är över och jag har fått en bäbis. En butik som ska fyllas på, hållas öppen och dateras upp. Intressant framtid. Nu är det ju ingen heltidsbäbis utan en relation på deltid. Fast mentalt är den med mig på heltid och det är nästan bara upplyftande.
Godispåse från Getingedalen
Årstidsbaserade och populära alster
Vad är det för högtid i antågande månne?
Det har varit lite svårt att fokusera på julen. Jag brukar tycka att julen är ganska charmig, det blir så mysigt med ljusslingor och glöggdoft, men i år är den totalt bortglömd i Getingedalen. Tack vare detta, eller kanske på grund av, eller kanske utan någon anledning alls, så har jag börjat omvärdera julen.
Det faktum att vi har fått sänka standarden, eller snarare att CSN har sänkt levnadsstandarden åt oss, har fått mig att göra vissa omvärderingar. Det går faktiskt att leva ganska mycket billigare än vad vi har vant oss vid. Och det känns till och med bra. Julklapparnas värde har nästan ökat in absurdum de senaste åren och när vi i år beslutade att summan inte fick överstiga 500 kronor så kändes det som en lättnad. Nästa år funderar jag på att säga noll. Noll komma noll kronor.
Idag hade jag eventuellt tänkt plocka fram jullådan och ställa fram nån röd ljusstake men jag vaknade och var sjuk så jag slapp. Nu snackar vi inte om någon allvarlig åkomma utan en förkylning med tillhörande huvudvärk och matthet, jag menar jag orkar ju blogga, men det var skäl nog för att slippa skotta snö, bära jullådor och dreja.
Invigningen var lyckad. Det kom lite färre besökare än vad jag hade räknat med men antalet översteg skamgränsen med råge och vissa gäster var dessutom riktigt långväga så dessa räknas som flera. Tycker jag. Stockholm är verkligen långväga, särskilt i vinterväglag.
Förutom en strid, lugn ström av hantverksintresserade besökare så kom det väldigt många vänner. Dessa hade dessutom den goda smaken att stanna efter stängningsdags på efterfesten. Vi tyckte att det var värt att fira ett års byggande med lite goda grejer. Mat, bröd, bubbel och kamrater. Det är trevligt att fira på tu man hand men det är tusen gånger trevligare att göra det ihop med vänskapskretsen.
Att de hade tagit med sig en massa gåvor, blomsterprakt och drickbart, hade vi inte räknat med. Det är uppoffrande nog att ta sig upp för backen, dela med sig av den dyrbara tiden före jul och dessutom handla av vårt hantverk. Nu njuter vi dock av vackra blomsterarrangemang och dyra droppar vilket förgyller vår annars så icke-juliga tillvaro. Tack för det!
Och medans jag tog emot tillströmmande gäster så fixade Gizmo resten. Jag släppte kontrollen och lät honom styra med förberedelserna till efterfesten. Jag såg honom titt som tätt hälsa nyfiket på alla människor men jag hade ingen aning om vad han höll på med på andra sidan väggen. Till slut kunde jag dock konstatera att han hade fixat en enkel men underbar soppmiddag med varmt bröd och kallt bubbel. Det där är han en fena på, min sambo.
Soppan förbereds
Långbord i garaget och några glada gäster
Nu är det ÖPPET!
Logistik-Kajan har skyltat
Butiksdel väster
Butiksdel öster
Butiksdel nordost
Och sortimementet har utökats med textila alster
En del av presentskörden och lyckönskningarna
Ingen invigning utan cider och salta pinnar!
Änglar och hjärtan sålde slut på nolltid och beställningslistan är lång.
Efter detta har den stora Medvetslösheten infunnit sig. Nästan. Jag jobbar på mina beställningar. Vill helst ha dessa klara innan året är slut. Ni vet, ljuv är mödans lön som årets tema lyder. Årets tema har varit både vägledande och beskrivande. Precis som det ska va. Och 2011 års tema är spikat. Jag tror att det är tionde eller elfte året vi har ett tema, min parhäst och jag, och det var dunderenkelt att komma överens om vad nästa år ska handla om. Vi gick tillbaka till ursprunget, till den tiden då temana bestod av ett sammansatt ord med efterled -året. Som glamouråret, prettoåret eller vuxenåret. Vi släppte alla krav på finurliga formuleringar och motton att sträva efter och valde något som vi helt enkelt vet att vi kommer att ägna oss åt. Mer än så avslöjar jag inte förrän 2011...
Sen har jag latat mig. Igår såg jag till och med en film. The Town och den var sevärd. Träningen hade jag tänkt att återuppta igår men den stora tröttheten kom över mig och jag valde att ligga på soffan istället. Och sen blev jag ju faktiskt sjuk så det var nog därför jag inte orkade något annat.
Vi åt vegetariskt julbord på Rosengrens Skafferi. Det var jättgott. Precis som förra året. Men det var samma rätter. Å ena sidan var det bra, för det var ju goda grejer, å andra sidan kändes det lite tjatigt. Men det finns väl inget som är så tjatigt som julbord? I det fallet hade de lyckats. Man kan ju undra vad man bygger ett vegetariskt julbord på då julen är en extremt köttig högtid? Jo men ta all rödkål och brysselkål och gör en smarrig paj istället. Eller gör en falsk sillåda med de rätta julkryddorna och aubergine istället för fisk. Och grönkålssallad med äpple, apelsin och russin är jättegott. Ostfyllda saffranstartletter smakar också väldigt bra. Ja mätt blir man. Och fullt sjå att smaka på allt har man. Men går tillbaka 2011 undrar jag om man gör.
Sen var det dags för chefens julklapp till oss löneslavar. Och det kunde inte bli bättre än en upplevelse. Vi blev bjudna på ett mastodontparty med 2000 gäster, klassiskt julbord och folklig underhållning. Jag gillar mina kollegor. Jag gillar dem så pass mycket att jag till och med väljer att umgås med dem på fritiden ibland. Så att få gå på fest tillsammans med dem kändes kul. Hela arrangemanget var proffsigt fixat trots det stora formatet och underhållningen utfördes av riktigt skickliga yrkesentertainers MEN...
...var fan var maten för oss veggos? Jag slår vad om att jag inte var den den enda veggon i detta gigantiska sällskap, jag VET till och med att det satt andra kloka människor i lokalen, men grönsakerna lyste med sin frånvaro. Redan vid anmälan till denna fest sade jag att Meat Is Murder men jag märkte att min chef inte var så intresserad av den informationen. Hon gav mig istället den meny som cateringföretaget hade skickat ut för att visa på sina mångsidiga kockkunskaper. Jag skulle bli mätt. Förutom ägghalvor och brysselkål skulle jag få både champinjonomelett och waldorfsallad. Och det är ju gott.
Jag hittade ingen omelett. Var är omeletten frågade jag serveringspersonalen? Vilken omelett undrade de och jag förklarade hela historien. De gick och frågade sin överordnade men omeletten var bortttagen på grund av bristande popularitet vid tidigare evenemang. Okej, men då vill jag veta var Waldorfsalladen är sa jag. Samma svar där.
Nu valde jag att inte låta detta lägga sig som en blymatta över kvällen utan jag åt mig mätt på brysselkål, ägghalvor och det dignande dessertbordet.
Sen drog underhållningen igång och det var som jag befarade. Ett långt bedrövligt medley av eländiga schlagerhits. Artisterna var jätteduktiga, inget ont om deras kompetens, men jag avskyr den populärkulturella musikaliska genren. Det dök upp ett och annat guldkorn så klart. Di Leva och Owe Thörnqvist ingår i min skivsamling men resten var en plåga. Sen finns det också en tendens till konservburksmentalitet i schlagersverige. Flickorna är jävligt lättklädda, och killarna står för humorn.
Jag åkte hem och spelade Queens of The Stone Age för att balansera upp intrycken och för att minimera risken att jag skulle drömma om Lena Philipsson eller Sven-Ingvars den natten.
Under jullovet ska jag faktiskt jobba en hel del. Det är liksom då man ska jobba. Det är då det är som lugnast. Semesterdagarna sparar jag tills det är riktigt hektiskt. Då drar jag. Fast det blir aldrig hektiskt på mitt jobb. Det är bara mer eller mindre lugnt.
Några dagars ledighet tänker jag dock unna mig. Fast Gizmo ska nog passa på att köra buss och plugga ikapp under lovet så jag får nog vara ledig på egen hand. Det gör ingenting. Vi ska inte åka någonstans eller göra något särskilt. Åka skidor förhoppningsvis. Skidspåren drogs rekordtidigt här uppe i år men det är ju inte så konstigt. Hela vintern var rekordtidig.
Julafton tillbringas på Flugis, hos mamma och pappa, med min lilla släkt. Juldagen är det långpromenad, den här gången till Södermalmshemmet där morfar bor, och fika. Annandagen är det bowling och restaurangbesök.
Same, same.
Skidspåren väntar på oss
Ganska snart efter festligheterna fick garaget invigas som garage.
Camilla gjorde premiärturen genom porten och här får hon en ny spindelled.
Inte helt utan att trilskas.
Vägen till veden
Men GOD JUL då.
Späckat program
Nej jag hinner inte blogga. Det finns inte ett enda litet lugnt hål i min kalender. De senaste veckorna har varit hektiska. Men jag har valt det själv. Och det är nästan bara roligt.
Det är klart att jag har fått psykisk ångest ett par gånger men anfallen har gått över ganska snabbt. Fast det är inte tack vare min sambo. Nej han skulle inte bli någon vidare kurator.
Jag: Berättar att jag är bekymrad.
Han: Frågar varför.
Jag: Berättar vidare.
Han: Frågar varför det blev så.
Jag: Försöker förklara.
Han: Nöjer sig inte med förklaringen.
Jag: Säger att jag är ett jävla klantarsel.
Han: Håller med.
Han blir nog en bättre biogastekniker än psykoterapeut. Med tanke på att han har så mycket tid att snickra och dra el i garaget så verkar det som om plugget varken är för svårt eller suger musten ur honom. Men det blir värre nu när nästa delkurs börjar säger han. Ja, kanske har det varit smekmånad på yrkeshögskolan eller också är han en helt vanlig örebroare. Idag skulle de vara utrustade med miniräknare. Det är husets mest ångestframkallande apparat enligt honom.
Kilsbergens snyggaste garagevägg?
Nåväl, åter till det späckade programmet. Det ska ju bli invigning gubevars. Redan till helgen faktiskt! Då hoppas jag att ni kommer upp och tittar på Kilsbergens nyaste butik, verkstad och garage. Om man kommer på lördagen så blir det efterfest när vi har stängt. Lite simpelt käk, nån glögg och lite avkoppling. Om någon vill dricka mer än glögg så får denne ta med sig matsäck.
På tork
Det blir inte bara drejat utan även sytt
En anledning till att jag fortfarande står på benen, utan yrsel och magkatarr, är nog att mitt lönearbete har varit rätt så lugnt i höst. Terminen inleddes på ett rörigt sätt men nu har friden lagt sig över bygden och rutinerna sitter i ryggmärgen. Det tackar jag för.
En annan anledning är nog att jag har prioriterat bort en massa andra saker. Sånt som faktiskt kan vänta. Vi städar inte. Det ligger stora hundhårstussar efter väggarna och badrummet är lite ungkarlssunkigt. Vi äter rester från frysen och har definitivt inte julpyntat. Krukväxterna är halvdöda och sängen borde ha renbäddats för två veckor sedan. Vi kör en tvättmaskin med underkläder på söndagen och sen plockar vi från torkställningen under veckan.
Vårt enda julpynt
Vi jagar dock möss. Under våra sju år i huset har vi möss i huset varje vinter, både på vinden och i källaren, men bara en gång i själva bostaden. Fram till förra veckan då nummer två dök upp. Först hörde jag den en natt, han hade kalas i soptunnan, sen såg Gizmo den springa över golvet en dag då han latade sig på soffan. Fram med fällorna. Tredje gången gillt. De första två gångerna lyckades musen ta betet utan att fällan slog igen. Det förbryllar oss. För oss räcker det med att blåsa på fällan så slår den igen.
Att döda möss känns lite dubbelt. Vilken fruktansvärd död. Den här hade levt en stund efter slaget och släpat sig en halvmeter ut på golvet med fällan runt nosen. Huvva. Men samtidigt vill jag absolut inte ha dem inne. De äter ju på allt. Och skulle jag lyckas fånga dem så skulle jag behöva åka flera mil och släppa ut dem för att de inte ska komma tillbaka.
På torsdag ska vi unna oss en paus från förberedelserna. Vi ska gå på konstutställning och äta vegetariskt julbord. Jag ska anstränga mig för att bara njuta och koppla av. Och förhoppningsvis prata om något annat än invigningen. Kanske om våra planer för 2011. Då CSN inte är särskilt generösa av sig så är vi nödgade att hålla igen på dyrare utsvävningar. Inga byggen eller stora renoveringar 2011. Fast det kanske är lika bra. Vi ska nog vila lite efter det senaste årets snickrande. Vi skulle vilja ta hand om vår eftersatta trädgård och påta i rabatterna. Kanske anlägga ett par nya dessutom. Odla mer och spara ännu mer pengar.
Vi har dessutom bestämt att vi ska vårda våra kompisrelationer. Om vi har några vänner kvar vill säga. Det är det vi ska undersöka. Jag vet inte om jag skulle vilja vara vän med mig själv när jag allt som oftast tackar nej till det ena trevliga erbjudandet efter det andra. Men jag tror att de flesta har förståelse och överseende med våra projekt, våra geografiska skäl och vår livsstil. Nu när Gizmo inte jobbar så många helger längre heller så räknar vi med att kunna umgås med folk minst en gång i månaden under 2011.
Minns ni oss?
Och kanske, kanske, kanske att vi unnar oss en budgettrip med något lågprisbolag till någon kontinental storstad i vår. Det var så länge sedan vi var ute och reste sa Gizmo härom dagen. Vi var en månad i USA i somras sa jag men vi lägger kanske olika betydelser i begreppet länge sedan. Eller också har han börjat bli lite åldersglömsk.
Och så blev det ett inlägg iallafall. Häpp!
Så mycket kul, så lite tid
Förtiochetthalvt
Nej, jag har verkligen inte haft tid med bloggen. Jag har varit upptagen dygnet runt och det händer hur mycket som helst just nu. Men så plötsligt, idag, blev jag utslängd ur min älskade, nya, härliga, rymliga, underbara verkstad så då tänkte jag passa på att meddela mig.
Jag blev dock utslängd för att jag själv bett om det. Kan man säga. Idag kom värmen. Och kylan samtidigt faktiskt. Det blev nio minusgrader ute och mitt lilla, elslukande, provisoriska värmeelement fick stånka på rätt rejält. Men Willys El & Kyl från Kumla installerar en energisnål och lättmanövrerad luftvärmepump och är klar inom ett par timmar. Nu fattas mig intet! Nu har jag en fullfjädrad verkstad som är så genomtänkt och ändamålsenligt uppbyggd att jag får knottror när jag tänker på det.
Pågående installation!
Novemberkaktusen är punktlig
I helgen lade vi dessutom in ett extra lager isolering på vinden. Alltså vinden i det nya huset. Tilläggsisolera är ju annars sådant man brukar göra efter en längre tid men vi tänkte lägga golv där uppe och utnyttja utrymmet för förvaring så vi gjorde saker och ting i rätt ordning för en gångs skull. Alltså, isolering på lördagen, golv på söndagen.
Men ingendera av dessa två verksamheter låter sig göras i en handvändning. Det var nog därför jag blev inkallad. Det innebär jävligt trånga och mörka utrymmen samtidigt som man måste balansera på takstolarna. Egentligen inget jobb för en osmidig gammal orienterare. Det innebär dessutom att jag måste klättra på stege och det är verkligen något jag avskyr och undviker så ofta jag kan. För den forne kampsportaren är det något enklare men han har å andra sidan sina trilskande knän. Med gemensamma krafter, och utan att trampa genom taket, fick vi isolering och golv på plats. Lovely!
Tomten på loftet
Spillvirke bildar annorlunda vedstaplar
I övrigt har jag drejat. Drejat, drejat och drejat. Det är så ljuvligt att sitta där ute. Allt funkar och det finns ytor för avlastning, rinnande varmt vatten och massor av hyllor för förvaring. Det går som en dans! Det är ganska exakt ett år sedan vi startade bygget och nu är vi i princip färdiga. Det är bara garagedelen/Gizmos del/stora verkstaden som återstår. Men det är inte mycket kvar att göra på den där delen som inte har något självklart namn. Än.
Vår dead line är 11 december. Då blir det invigning. Först enligt den traditionella modellen med salta pinnar och cider och lite senare på eftermiddagen övergår vi till glöggen. Klockan 02.00 har jag dock planerat att ligga i min säng eftersom invigningen fortsätter även den 12 och 13 december och det vore ju oklokt att stå där med mörka ringar under ögonen när man presenterar sig för första gången.
Men det har hänt mer, uj ja.
Vad sägs om en stockholmsweekend i sällskap med vännen M? Jag såg terracottaarmén i de underjordiska gångarna på Skeppsholmen, åt delikata tapas på Sardin och sjöng tysk allsång på oktoberfesten på Lövet. Sen fick jag se en angenäm utställning på Stockholm Konsthall i Frihamnen och äta överraskande god tempura på Kungshallen. Kan inte bli bättre.
Vad sägs om Jonas Gardell och hans Trafikplats Glädjen? Mamma bjöd och jag tackade ja och det är jag glad för.
Vad sägs om släktfejd i krocket i oktober? Jag har aldrig sett någon spela krocket i oktober men jag kan meddela att det går visst. Hur bra som helst. Det går till och med att vinna trots att man ligger till synes hjälplöst sist genom hela första halvan av matchen.
Släkten anno 2010 (förutom amerikanen förstås...)
Släkten anno 1989...
Jag gläds åt att Fröjd Hantverk har fått in en presentation av mig (se under Produkter och Keramik) lika mycket som jag sörjer att Alma Löv Museum har lagt ner.
Jag gläds åt att vi ska se Dag Vag på lördag! Pappa bjuder och följer med. Jag gläds dock inte lika mycket åt att jag kanske har missbrukat min chans att etablera en god relation med Butik Unik. Eller också är det helt lugnt. Min leverans har nämligen dragit ut på tiden. Väldigt mycket. Det återstår att se om hon fortfarande vill ha mig. Hoppas. Jag jobbar hårt på att bli klar. Så klart. Det har liksom varit lite annat att göra också.
Jag klurar på nästa års tema. Ljuv är mödans lön börjar spela ut sin roll men jag hoppas att 2010 års tema har permanent bosatt sig i min själ. Att det inte bara var ett gästspel menar jag. Vissa teman är menade att bli nya goda vanor. Vissa andra är av mer temporär karaktär. Jag har funderingar i båda riktningar inför 2011 men detta måste jag naturligtvis diskutera med min medlöpare i Finnboda.
Och morfar lyckades fylla även 96. Jag trodde att han skulle få svårt att fylla 95. Han verkar ha ett vansinnigt starkt hjärta. Vi firade så gott det nu går att fira en så gammal människa men vi var alla överens om att det blev så bra det kunde bli. Även om han trodde att vi hade åkt från Amerikat hela bunten. Hans USA-hang-up verkar ha kommit för att stanna.
USA-vän på hem
Nehej, ingen rast ingen ro. Luftvärmepumpen är färdiginstallerad och jag känner att plikten kallar. Eller vaddå plikt? Just nu vill jag bara vara där ute. Så det så!
Getingedalen krukmakeri & hantverk
För ett år sedan togs första spadtaget i det som skulle komma att bli Getingedalen krukmakeri & hantverk. Nu står byggnaden färdig och det vill vi förstås fira! När lördagens invigning är avslutad kommer vi att värma glöggen och brassa lite enkelt käk. Barhäng medelst medhavd dryck. Julmusik i baktakt. Väl mött i det svarta huset i Getingedalen!
Progress
För var dag som går händer det nya saker i verksta'n.
Här kommer den senaste veckans framfart i fotoform!
Arbetsbänkar med hemsnickrat underrede. Exakt enligt mina önskemål.
Praktiska vägghyllor ovanför
Diskbänk på fönstersidan.
En del av arbetsbänken är obehandlad för att fungera som knådbänk.
Underredet ännu inte färdigmålat här.
Nu finns det ljus i butiken!
Pappas skåp kommer till nytta igen!
Det blir så snyggt...
Vattnet är inkopplat och nästan hela avloppet också.
Det fattas bara ett rör till slamavskiljaren, den vita plasthinken.
I en sån här verkstad räcker det inte med vanligt avlopp och vattenlås, det krävs grövre grejer.
Nykaklat!
Ännu en omgång hyllor monterade.
Drejhörna i anslutning till knådbänken.
Till höger om dörren har jag inslagningsdisk och "kontor".
Stolarna från mormors röda period blir fina i butiken.
Om jag lyckas förverkliga drömmen om kaffeservering så kommer de dessutom till användning.
Gizmos gamla bord kommer att göra sig fint under fönstret.
Och pappas pilasterkopia ska fyllas med godsaker inom kort!
Läjtest njus
Det är fotboll på TV. Igår var det något annat tråkigt. Det finns en nackdel med att Gizmo är hemma på kvällarna igen. Kampen om kanalerna. Vi har diametralt olika åsikter om vad bra TV är. Men va fan, jag ska ju ändå inte se så mycket TV. Det tillåter inte min missbrukarnerv. Dumt att kittla den i onödan.
Jag hoppas han får mycket läxor när han har börjat skolan. Då kanske jag kan få välja kanal ibland.
Jag har läst. Nu plöjer jag Dyngkåt och hur helig som helst av Mia Skäringer. Egentligen hade jag velat se hennes show men det var slutsålt innan jag hade fattat att den gick att se. Boken är bra. Skitbra. Kul språk. Trots att hon är mamma och att det handlar jättemycket om att vara mamma så är den späckad av igenkänning. För ingen är väl bara mamma. Man är väl så mycket annat också?
Det blev svampplockning även i år. Fast Gizmo stannade hemma och snickrade. Det var det enda undantaget från oktobertraditionen. Och, precis som jag skrev förra gången, så kom min far i färgglad keps. Trots att han inte ens hade läst min dagbok. Och han talade, precis som sig bör, om skräp och larver. De enda gångerna han är tyst är när han plockar fram sin snuskiga rutiga tygnäsduk. Då laddar han nämligen för ett big moment; snytningen. Den är han berömd för. Den hörs ända till USA. I år hade han dessutom ett nytt mantra som han repeterade inför våra döva öron; inga svampar under sju centimeter. Sju centimeter, hör ni det!
När jag ändå är inne på min far så måste jag berätta om lördagens telefonsamtal. Vi var ute på inköpsrunda. Det tog fanimej hela dagen men å andra sidan fick vi tag i det mesta vi behövde och det blev billigare än förväntat. Vi skulle köpa en diskbänk i Fjugesta. Gizmo hade hittat ett fynd på Blocket. Så vi åkte dit. För säkerhets skulle frågar logistik-Kajan, redan innan avresan hemifrån, om han har med sig telefonnumret till säljaren. Men nähädå, det behövs inte enligt Gizmo. Han har adressen, det är lätt att hitta i Fjugesta och säljaren skulle vara hemma hela dagen.
Vi hittar rätt gata men Egnahemsgatan 1b finns inte. Kan det stå 16? Gizmos handstil är inte den skönaste. Vi knackar på i nummer 16 men de vill inte sälja sin diskbänk. Här börjar min sambo att mjukna lite. Det kanske inte är så dumt att vara ihop med ett logistikproffs trots allt? Man skulle ju ha tagit med sig telefonnumret.
Vi ringer farsan. Mamma svarar. Jorå, pappa sitter vid datorn och kan nog hjälpa till.
Kajan: Kan du gå in på Blocket?
Pappa: Jo men visst. Nu ska vi se... datorn har blivit så långsam...
Kajan: Jaha?
Pappa: Ja jag vet inte varför. Okej, vad ska jag skriva nu?
Kajan: Skriv diskbänk eller nåt.
Pappa: Visst, men att datorn ska jobba så sakta. Man kan ju bli galen.
Kajan: Jo, det kan vara lite jobbigt. Hur går det?
Pappa: Det händer inte så mycket. Det går väldigt långsamt.
Jag hör hur mamma kommer in i rummet. Det går inte att ta miste på de stegen. NU HAR DU SAGT DET TRE GÅNGER. SLUTA TJATA!
Diskbänken fanns på Egnahemsgatan 6, den kostade 100 spänn och den passar perfekt. Och hur man kan skriva så illa att 6 kan tolkas som både 1b och 16 begriper jag inte. Och han ska börja plugga på måndag. Hur ska detta sluta?
Just nu verkar det säkrare att bo i en kolsvart skog än på väster i Örebro. Om de inte har gripit rätt galning förstås. Reclaim the streets girls!
Hej igen sa jag när jag kom till bygghandeln
Söndagens svampjakt i snyggskogen
Mina föräldrar följer gärna med när det vankas svampplockning. Och hunden förstås.
Idun är en jätteduktig fotograf
Godast
Nästan lika god
Den här damen orkar egentligen inte långa skogspromenader längre
Snart en verkstad! Med diskbänk från Egnahemsgatan 6 i Fjugesta.
(Förresten, här hittar ni Gizmo om ni söker honom...)
Väldigt mycket om lika lite
Jag har en ofrivillig men välmående hemmaman. Inte vet jag om det är nyhetens behag eller om han helt enkelt funkar så men fan vad bra det är med en hemmaman! Maten är klar när man kommer hem, brödet är bakat, tvätten är hängd och elen är dragen till verksta'n.
Och visst, nu låter jag som en mullig kvinnogris men det gjorde jag med flit och den som trivs bäst med denna typ av leverne är nog min hemmaman. No doubt. Win-win.
Dessutom har jag förärats med den typen av man som man inte behöver skriva listor åt eller påminna. Han gör det som behöver göras helt enkelt. Det bästa är faktiskt att bara lämna hemmet med orden: Ha det så skönt idag! Då händer det som mest. Huruvida detta är tillfälligt eller bestående kommer jag aldrig få svar på, tack och lov, eftersom han snart ska börja plugga. Det börjar dra ihop sig. Om vi inte hade haft shoppingstopp hade jag köpt ett sådant där skolstartskit till honom. Ni vet, glitterpenna med små actiongubbar, luktsudd, drakpennvässare och ett kollegieblock med söta katter på framsidan. Allt samlat i en dinosaurieryggsäck med inbyggt sittunderlag för skolutflykter.
Idag hade han dessutom varit i kontakt med sitt jobb, jo han har ju faktiskt fortfarande en anställning, och diskuterat hur mycket extraarbete han vill och kan ta. Även om jag råkade liera mig med en dyskalkylektiker så hade han lyckats räkna ut hur mycket han skulle kunna jobba under resterande delen av året utan att CSN skulle komma med stora pekfingret. Och tack och lov skulle det kunna bli några gånger utan att vi går back i andra änden.
Vi åkte till Stockholm! Medelst den billiga shoppingbussen tog vi oss till huvudstaden och anlände på lördagens förmiddag i höstsolen. Efter lite brottande med Centralstationens nya och svindyra datoriserade förvaringsboxar så tog vi tunnelbanan till Kungsträdgården. Och bagaget hade vi fortfarande med oss då boxarna var alldeles för high tec för oss.
Från Kungsträdgården promenerade vi mot Skeppsholmen där både Moderna Museet och Terracottaarmén i bergsrummet under Östasiatiska museet lockade. Kön till de kinesiska lergubbarna var obehagligt lång och vi passerade med ett fy fan och gick vidare till Moderna där det dagen till ära var invigning av Modernautställningen.
Vi var nöjda med besöket även om vi aldrig hittade den performance som var annonserad till klockan 13. Jag tror att det var vi som var själva uppträdandet. Två svärande, irrande, medelålders örebroare. När blir man medelålders förresten?
På väg tillbaka från Skeppsholmen konstaterar vi att kön fortfarande är lika lång in i bergsrummet och att det definitivt inte är värt att ställa sig i den. Även om det skulle vara spännande att komma ner där och se armén. Nä, vi stannade ute i det vackra vädret och vandrade arm i arm vidare in mot de centralare delarna av Stockholm och njöt av bebyggelse, vatten och båtar. Stockholm är fantastiskt vackert på sina håll och det är lätt att bli hemmablind, till och med för en örebroare.
Nu ville vi ut på Djurgården. Rosendal hägrade och det skulle bli perfekt med en lunch där. Shopping är ju bannlyst från och med nu och en tid framöver och det känns oerhört behagligt och lugnt att slippa affärer och folk. Varför ska det vara så svårt att låta bli shopping när man har pengar? Vi bestämde oss för att ta en spårvagn då det är lite exotiskt för oss skogsmullar. Naturligtvis väljer vi fel spårvagn. Jorå, den går åt rätt håll men det råkar vara en cafévagn och vi ville inte fika så vi blir avslängda vid nästa stopp. Inom två minuter kommer nästa tur så vi hade inte ens hunnit skratta färdigt innan vi var på väg igen.
Det var inte bara vi som tyckte att Rosendal var en bra idé denna soliga oktoberlördag. Typ hela Stockholm hade kommit på samma sak. Tur att stället är stort men nog var det en aning för mycket folk när vi skulle köpa vår soppa. Den är utspädd, det är jag helt säker på, sa Gizmo. Det blev nog mer folk än de hade räknat med idag. Dom jävlarna. Inte vet jag men jag hittade inte många potatisbitar i det som skulle föreställa en potatissoppa. Han hade kanske rätt. Fast brödet var gott. Och morotskakan för 38 kronor var också god. Fattas bara annars. Stockholmspriser.
Petra anlände. Den andra gamla kompisen. Sen fortlöper kvällen på ett synnerligen trevligt sätt och jag får två nya vänner. Förutom en god Chardonnay och indisk mat så bevistar vi huvudämnet för vår resa - en 40-årsfest. Ytterligare en gammal vän till Gizmo. Flickvän till och med. Och hon har drivit det trevliga cafét Blå Lotus på Skånegatan de senaste 15 åren så där hålls förstås även kalaset. Intressant studiebesök och en trevligt upplevelse. På väg hem till Zinkensdamm stannar vi till på Sjögräs bar och tar en sista drink för att sedan landa på extramadrassen vid tresnåret.
Efter en hotelliknande och sund frukost lämnar vi Zinkensdamm för en promenad längs Hornsgatan och alla gallerier. Några extra långa stopp på Kaolin och Blåset förstås. Sen fortsätter vi vår söndagslunk mot Fotografiska nere vid Stadsgårdskajen. Vi körde en lugn runda och såg mycket, både sevärt och tänkvärt. Promenaden fortsatte sedan mot de centralare delarna och vi åt sallad på Hurtigs Konditori innan vi bordade bussen tillbaka till Örebro.
Och vi var nöjda.
Under den gångna veckan har vi snickrat och målat febrilt. Verkstaden kommer verkligen att vara färdig snart! På torsdagskvällen tränade vi tillsammans. Bara en sådan sak. Vi kan träna tillsammans igen. Idag, fredag, har Gizmo träningsvärk och jag har haft en heldag i stan. Min arbetsgivare skickade mig på en föreläsning i jämställdhet som var helt fantastisk och sedan hälsade jag på min morfar. Det är lika spännande varje gång. Åldern har tagit ut sin rätt, vi undrar alla hur han fortfarande kan leva, och hjärnan gör små omvägar ibland.
Det kan bli vansinnigt snurrigt. Believe me.
Jag tog med mig lite foton till honom. Visade Lindas hus, vårt nybygge och lite andra grejer och det gillade han. Fast han behövde sina glasögon för att se ordentligt så jag gav honom dem.
Det var jordens skitigaste glasögon. Precis som mammas. När jag hade tvättat av dem säger han Det var skillnad. Blev det stopp i avloppet?
Efter bilderna på Lindas hus fick han någon slags USA-hang-up för han frågade mig om jag hade flugit till honom idag och alla tanterna i dagrummet var plötsligt amerikaner. Det fattades bara att han hade börjat prata engelska också. Eller det som han tror är engelska. Wheeee-zaaaard...
Jag kan inte släppa dagens föreläsning. Jämställdhet. Ett av mina favoritämnen. Fast ett tag sprang jag på alla föreläsningar som hade med kön att göra och jag läste även alla böcker och rapporter i ämnet så till slut fick jag be mig själv att ta en paus. Allt tenderade att handla om samma sak. Jag hade kunnat hålla föreläsningarna själv.
Men va fan. Det är ju schysst att gå på föreläsning istället för att jobba och dessutom var det länge sedan jag hörde någon prata om det här. Det kunde ju ha kommit några nya grejer menar jag. Så jag gick.
Gertrud Åström for president!
Hon var inte bara underhållande utan också enorm sakkunnig. Hon drog inte bara den snabba versionen av jämställdhetens historia utan hade, genom årtionden av forskning och författande av statliga offentliga utredningar, kommit fram till vad som fattas i framför allt Sverige men även många andra länder för att vi ska få jämställdhet.
Det handlar om föräldraskap och kvinnors arbete. Så länge mammorna tar större del av föräldradagarna än papporna, smetar ut dessa för att få dem att räcka så länge som möjligt, får ett barn till och gör samma sak igen, tar fler VAB-dagar än papporna och sedan dessutom går ner i tjänst när man sedan äntligen kommer ut i förvärvarbete igen så kommer aldrig att löneglappet mellan könen att minska.
Enligt Gertrud Åström finns det inget bra med att gifta sig eller bli sambo och sedan dessutom bli förälder så länge jämställdheten inte är 100%. En kvinna som väljer att bli gravid bör skriva ett kontrakt med pappan så att han verkligen tar hälften av föräldradagarna, VAB och eventuellt går ner exakt lika mycket i tjänst som henne. Annars är det hennes - och alla andra kvinnors - karriärmöjligheter och löneutveckling som minskar betydligt.
Om föräldrarna sedan väljer att separera så är det mamman som står som den stora förloraren. Iallafall ekonomiskt. För det fanns forskning som visade att de samtidigt blev gladare. Papporna blir rika och ledsna.
För att göra saken än värre så kan vi dessutom tala om dessa mammors pension. Snacka om förlorare.
Nä, Gertud tyckte att många blivande mammor agerade som om de vore nästintill lobotomerade och undrade hur papporna kunde se sig själva i spegeln som låter utsätta sina partners för detta. Och att de fortfarande kan göra det utan problem beror på okunskap. Glappet mellan åsikter och kunskaper i denna fråga är nämligen jättestort.
Vi har väldigt många åsikter om jämställdhet men väldigt lite kunskaper.
Nu tar vi helg. Imorgon, lördag, kommer vi att spendera en helsickes massa pengar. Det blir inköpsturné. För detta bygge har vi en separat budget så här råder inga inköpsstopp. Diskbänk, arbetsbänkar, beslysning, hyllsystem, kakelfix, virke - you name it. Förhoppningsvis hinner vi montera lite av detta när vi kommer hem för på söndag blir det svampplockning med tillhörande rensning. Ytterligare en gång ska jag se min far ta på sig sin neongula keps (det är ju älgjakt och man vill ju inte bli skjuten), höra honom berätta hur lite skräp han har i sin svampkorg jämför med mamma och mig och sedan berätta hur noga det är att dela varje svamp så att det inte ligger en larv i trattkantarellstratten.
Ni kan säkert höra honom. Vi som står honom närmast lyssnar inte längre.
Och visst, nu låter jag som en mullig kvinnogris men det gjorde jag med flit och den som trivs bäst med denna typ av leverne är nog min hemmaman. No doubt. Win-win.
Dessutom har jag förärats med den typen av man som man inte behöver skriva listor åt eller påminna. Han gör det som behöver göras helt enkelt. Det bästa är faktiskt att bara lämna hemmet med orden: Ha det så skönt idag! Då händer det som mest. Huruvida detta är tillfälligt eller bestående kommer jag aldrig få svar på, tack och lov, eftersom han snart ska börja plugga. Det börjar dra ihop sig. Om vi inte hade haft shoppingstopp hade jag köpt ett sådant där skolstartskit till honom. Ni vet, glitterpenna med små actiongubbar, luktsudd, drakpennvässare och ett kollegieblock med söta katter på framsidan. Allt samlat i en dinosaurieryggsäck med inbyggt sittunderlag för skolutflykter.
På detaljnivå
Idag hade han dessutom varit i kontakt med sitt jobb, jo han har ju faktiskt fortfarande en anställning, och diskuterat hur mycket extraarbete han vill och kan ta. Även om jag råkade liera mig med en dyskalkylektiker så hade han lyckats räkna ut hur mycket han skulle kunna jobba under resterande delen av året utan att CSN skulle komma med stora pekfingret. Och tack och lov skulle det kunna bli några gånger utan att vi går back i andra änden.
Vi åkte till Stockholm! Medelst den billiga shoppingbussen tog vi oss till huvudstaden och anlände på lördagens förmiddag i höstsolen. Efter lite brottande med Centralstationens nya och svindyra datoriserade förvaringsboxar så tog vi tunnelbanan till Kungsträdgården. Och bagaget hade vi fortfarande med oss då boxarna var alldeles för high tec för oss.
Från Kungsträdgården promenerade vi mot Skeppsholmen där både Moderna Museet och Terracottaarmén i bergsrummet under Östasiatiska museet lockade. Kön till de kinesiska lergubbarna var obehagligt lång och vi passerade med ett fy fan och gick vidare till Moderna där det dagen till ära var invigning av Modernautställningen.
Vi var nöjda med besöket även om vi aldrig hittade den performance som var annonserad till klockan 13. Jag tror att det var vi som var själva uppträdandet. Två svärande, irrande, medelålders örebroare. När blir man medelålders förresten?
På väg tillbaka från Skeppsholmen konstaterar vi att kön fortfarande är lika lång in i bergsrummet och att det definitivt inte är värt att ställa sig i den. Även om det skulle vara spännande att komma ner där och se armén. Nä, vi stannade ute i det vackra vädret och vandrade arm i arm vidare in mot de centralare delarna av Stockholm och njöt av bebyggelse, vatten och båtar. Stockholm är fantastiskt vackert på sina håll och det är lätt att bli hemmablind, till och med för en örebroare.
Nu ville vi ut på Djurgården. Rosendal hägrade och det skulle bli perfekt med en lunch där. Shopping är ju bannlyst från och med nu och en tid framöver och det känns oerhört behagligt och lugnt att slippa affärer och folk. Varför ska det vara så svårt att låta bli shopping när man har pengar? Vi bestämde oss för att ta en spårvagn då det är lite exotiskt för oss skogsmullar. Naturligtvis väljer vi fel spårvagn. Jorå, den går åt rätt håll men det råkar vara en cafévagn och vi ville inte fika så vi blir avslängda vid nästa stopp. Inom två minuter kommer nästa tur så vi hade inte ens hunnit skratta färdigt innan vi var på väg igen.
Kajan på rätt spår
Det var inte bara vi som tyckte att Rosendal var en bra idé denna soliga oktoberlördag. Typ hela Stockholm hade kommit på samma sak. Tur att stället är stort men nog var det en aning för mycket folk när vi skulle köpa vår soppa. Den är utspädd, det är jag helt säker på, sa Gizmo. Det blev nog mer folk än de hade räknat med idag. Dom jävlarna. Inte vet jag men jag hittade inte många potatisbitar i det som skulle föreställa en potatissoppa. Han hade kanske rätt. Fast brödet var gott. Och morotskakan för 38 kronor var också god. Fattas bara annars. Stockholmspriser.
Rosendal - nästan som Getingedalen
Så var det dags att avsluta den romantiska tvåmansdelen av vår stockholmshelg. Nu skulle vi ta oss till Zinkensdamm och hem till Sussie, Gizmos gamla kompis. Hon bodde i en snygg tvåa på Brännkyrkagatan. Kakelugnar och högt i tak. Hyresrätt och förstahandskontrakt, jajamensan, men det hade hon fått betala 350 000 kronor för. Jag tänkte väl. För bra för att vara sant.
Petra anlände. Den andra gamla kompisen. Sen fortlöper kvällen på ett synnerligen trevligt sätt och jag får två nya vänner. Förutom en god Chardonnay och indisk mat så bevistar vi huvudämnet för vår resa - en 40-årsfest. Ytterligare en gammal vän till Gizmo. Flickvän till och med. Och hon har drivit det trevliga cafét Blå Lotus på Skånegatan de senaste 15 åren så där hålls förstås även kalaset. Intressant studiebesök och en trevligt upplevelse. På väg hem till Zinkensdamm stannar vi till på Sjögräs bar och tar en sista drink för att sedan landa på extramadrassen vid tresnåret.
Gizmo och Sussie - långt bortom 40
Efter en hotelliknande och sund frukost lämnar vi Zinkensdamm för en promenad längs Hornsgatan och alla gallerier. Några extra långa stopp på Kaolin och Blåset förstås. Sen fortsätter vi vår söndagslunk mot Fotografiska nere vid Stadsgårdskajen. Vi körde en lugn runda och såg mycket, både sevärt och tänkvärt. Promenaden fortsatte sedan mot de centralare delarna och vi åt sallad på Hurtigs Konditori innan vi bordade bussen tillbaka till Örebro.
Och vi var nöjda.
Vi har säkrat med fuktspärr på diskbänkssidan
Kajan har rollat tak
Under den gångna veckan har vi snickrat och målat febrilt. Verkstaden kommer verkligen att vara färdig snart! På torsdagskvällen tränade vi tillsammans. Bara en sådan sak. Vi kan träna tillsammans igen. Idag, fredag, har Gizmo träningsvärk och jag har haft en heldag i stan. Min arbetsgivare skickade mig på en föreläsning i jämställdhet som var helt fantastisk och sedan hälsade jag på min morfar. Det är lika spännande varje gång. Åldern har tagit ut sin rätt, vi undrar alla hur han fortfarande kan leva, och hjärnan gör små omvägar ibland.
Det kan bli vansinnigt snurrigt. Believe me.
Jag tog med mig lite foton till honom. Visade Lindas hus, vårt nybygge och lite andra grejer och det gillade han. Fast han behövde sina glasögon för att se ordentligt så jag gav honom dem.
Det var jordens skitigaste glasögon. Precis som mammas. När jag hade tvättat av dem säger han Det var skillnad. Blev det stopp i avloppet?
Efter bilderna på Lindas hus fick han någon slags USA-hang-up för han frågade mig om jag hade flugit till honom idag och alla tanterna i dagrummet var plötsligt amerikaner. Det fattades bara att han hade börjat prata engelska också. Eller det som han tror är engelska. Wheeee-zaaaard...
Jo men nog har det varit en trollkarl framme när någon snart fyller 96.
Jag kan inte släppa dagens föreläsning. Jämställdhet. Ett av mina favoritämnen. Fast ett tag sprang jag på alla föreläsningar som hade med kön att göra och jag läste även alla böcker och rapporter i ämnet så till slut fick jag be mig själv att ta en paus. Allt tenderade att handla om samma sak. Jag hade kunnat hålla föreläsningarna själv.
Men va fan. Det är ju schysst att gå på föreläsning istället för att jobba och dessutom var det länge sedan jag hörde någon prata om det här. Det kunde ju ha kommit några nya grejer menar jag. Så jag gick.
Gertrud Åström for president!
Hon var inte bara underhållande utan också enorm sakkunnig. Hon drog inte bara den snabba versionen av jämställdhetens historia utan hade, genom årtionden av forskning och författande av statliga offentliga utredningar, kommit fram till vad som fattas i framför allt Sverige men även många andra länder för att vi ska få jämställdhet.
Det handlar om föräldraskap och kvinnors arbete. Så länge mammorna tar större del av föräldradagarna än papporna, smetar ut dessa för att få dem att räcka så länge som möjligt, får ett barn till och gör samma sak igen, tar fler VAB-dagar än papporna och sedan dessutom går ner i tjänst när man sedan äntligen kommer ut i förvärvarbete igen så kommer aldrig att löneglappet mellan könen att minska.
Enligt Gertrud Åström finns det inget bra med att gifta sig eller bli sambo och sedan dessutom bli förälder så länge jämställdheten inte är 100%. En kvinna som väljer att bli gravid bör skriva ett kontrakt med pappan så att han verkligen tar hälften av föräldradagarna, VAB och eventuellt går ner exakt lika mycket i tjänst som henne. Annars är det hennes - och alla andra kvinnors - karriärmöjligheter och löneutveckling som minskar betydligt.
Om föräldrarna sedan väljer att separera så är det mamman som står som den stora förloraren. Iallafall ekonomiskt. För det fanns forskning som visade att de samtidigt blev gladare. Papporna blir rika och ledsna.
För att göra saken än värre så kan vi dessutom tala om dessa mammors pension. Snacka om förlorare.
Nä, Gertud tyckte att många blivande mammor agerade som om de vore nästintill lobotomerade och undrade hur papporna kunde se sig själva i spegeln som låter utsätta sina partners för detta. Och att de fortfarande kan göra det utan problem beror på okunskap. Glappet mellan åsikter och kunskaper i denna fråga är nämligen jättestort.
Vi har väldigt många åsikter om jämställdhet men väldigt lite kunskaper.
Gertrud, du har ett förbättringsområde. I övrigt var du komplett.
Nu tar vi helg. Imorgon, lördag, kommer vi att spendera en helsickes massa pengar. Det blir inköpsturné. För detta bygge har vi en separat budget så här råder inga inköpsstopp. Diskbänk, arbetsbänkar, beslysning, hyllsystem, kakelfix, virke - you name it. Förhoppningsvis hinner vi montera lite av detta när vi kommer hem för på söndag blir det svampplockning med tillhörande rensning. Ytterligare en gång ska jag se min far ta på sig sin neongula keps (det är ju älgjakt och man vill ju inte bli skjuten), höra honom berätta hur lite skräp han har i sin svampkorg jämför med mamma och mig och sedan berätta hur noga det är att dela varje svamp så att det inte ligger en larv i trattkantarellstratten.
Ni kan säkert höra honom. Vi som står honom närmast lyssnar inte längre.
Årets skörd! Får jag presentera Timo, Cherie och Garant.
Idun diskar
Mina favoritbutiker. Jag får dregla över katalogerna så länge svångremmen är åtdragen.
Tråkigt men trevligt
Vid en sista genomläsning av nedanstående text konstaterar jag att det blev urtråkigt den här gången. Så präktigt och tamt. Det är dock inte så jag upplever tillvaron just nu. Den är nämligen händelserik, varierande och riktigt härlig! Jag lyckades bara inte få ner samma känsla på pränt. Jaja, man kan inte vara lika spirituell, humoristisk och fantastisk varje dag i veckan. Det vet ni väl?
Nämen ojsan vad tiden går fort ibland. Samlade ihop mig för en avrapportering och konstaterade att det var väldans mycket som hade hänt sedan sist. Verkligen dags för en urtömning.
Vi åkte till Paddal. Då sommarens, vid det här laget rituella, norrandstripp blev inställd så fick det bli en höstdito istället. Helgen förlängdes med en ledig fredag och vi var riktigt duktiga, gick upp klockan sju och och kom iväg en timme senare. För ovanlighetens skull var vi dessutom förberedda och välplanerade. Det vill säga: Gizmo var för ovanlighetens skull förberedd och välplanerad. Fyrkantskajan ligger alltid, kanske lite för mycket alltid, ett logistiskt steg före. Hunden var redan lämnad i stan och bensintanken välfylld. Resan gick som smort. Dagsljus, uppehåll och en fagert höstsverige.
Paddalarna hade dessutom aktiviteter åt oss den här gången. Och en osedvanligt trevlig blandning av lagom ansträngande karaktär. En specialutställning om Andy Warhol på Örnsköldsviks museum, en liten tripp i centrum med besök på norrlandsböndernas marknad, en visit på Reuterdals retrocafé, en tur upp på Varvsberget i linbana och en titt på backhopparnas barmarksträning i Friska Viljors backe. Vad sägs om det programmet? Slå det om ni kan!
Naturligtvis blev det mycket mat, vin och musik också. Det hör liksom till basutbudet i Paddal. Vi sköt på hemfärden till smärtgränsen men det blev också vår rekordresa. Alla förhållanden var perfekta och ingen trafik som var i vägen för oss. Trots att vi tillbringat hela söndagen i Paddal och rest i sju timmar så lade jag huvudet på kudden klockan ett. Det är bra jobbat.
Det bor en blivande biogasstudent i Getingedalen. Först trodde vi att han skulle börja plugga den 4 oktober men starten är uppskjuten två veckor. Och Gizmo som tog tjänstledigt. Nu fick han ett två veckor långt glapp, utan lön och utan studiemedel men med mycket snickartid. Han har dessutom stora möjligheter att jobba som timanställd chaufför men när vi räknade pengar så insåg vi att han inte kommer att kunna jobba särskilt mycket under hösten.
Enligt CSN får man inte tjäna hur mycket som helst under studietiden och det spelar ingen roll att skolan börjar i oktober. De räknar från 1 juli - 31 december. Och med den inkomst han har haft från 1 juli till idag så tycker CSN att det får vara nog. De extrapengar som vi hade räknat med att han skulle kunna jobba in under senhösten kan vi alltså glömma. Av någon anledning så är jag inte det minsta bekymrad. Jag får väl sälja extra många pottor eller be Lyxfällan komma hit och ruska om mig.
Den här veckan har han dessutom tagit ut all kvarvarande semester. Så då gjorde jag nästan likadant. Lönearbeta är så oerhört överskattat. Vi har dock inte såsat bort tiden utan snickrat och målat i en rasande effektiv fart. En joggingtur som slutade i en svamporgie har vi också hunnit med och jag förbannar min girighet varje gång jag kommer hem med mer svamp än jag orkar rensa. För det är bara jag som rensar. Gizmo äter inte svamp men han plockar gärna och det är ju faktiskt inget jag kan beklaga mig över. Tvärtom, det är väldigt trevligt att han vill följa med mig ut i skogen trots att han inte gillar svamp. Den här gången beträdde vi nya marker och vi hittade gudomligt vackra platser. Dit vill vi tillbaka.
Imorgon åker vi till Stockholm. Trots att man har levt ihop i en herrans massa år så finns det fortfarande möjlighet att föra relationen till en ny nivå. Vi ska göra Stockholm på tu man hand och i grupp. I Gizmos grupp. Där jag aldrig har varit med förut. Det är hans gamla vänner vi ska träffa, umgås med och bo hos. Först nu verkar han tycka att jag är mogen nog att bli insläppt i de svårare salongerna. Gissa om jag är nyfiken. Det ska bli spännande med något som man har blivit undanhållen i tio år men jag kanske skruvar upp förväntningarna i onödan. När ljuset faller på trollen så kanske de spricker.
Skämt åsido, vi har kalkylerat med att vara lite kulturella på tu man hand också. Shopping är uteslutet då det finns en fattig student i huset men några konsthalls- och muséebesök hoppas vi hinna med.
På måndag har spacklet torkat så då slipar jag febrilt, skakar av mig dammet och sätter igång med den sista målningen innan elen ska dras. Sen, mina vänner, sen ska den stora inflyttningen ske.
Tror ni att jag ser fram emot det? Ljuv är mödans lön.
Snickar-kajan
Nämen ojsan vad tiden går fort ibland. Samlade ihop mig för en avrapportering och konstaterade att det var väldans mycket som hade hänt sedan sist. Verkligen dags för en urtömning.
Vi åkte till Paddal. Då sommarens, vid det här laget rituella, norrandstripp blev inställd så fick det bli en höstdito istället. Helgen förlängdes med en ledig fredag och vi var riktigt duktiga, gick upp klockan sju och och kom iväg en timme senare. För ovanlighetens skull var vi dessutom förberedda och välplanerade. Det vill säga: Gizmo var för ovanlighetens skull förberedd och välplanerad. Fyrkantskajan ligger alltid, kanske lite för mycket alltid, ett logistiskt steg före. Hunden var redan lämnad i stan och bensintanken välfylld. Resan gick som smort. Dagsljus, uppehåll och en fagert höstsverige.
Paddalarna hade dessutom aktiviteter åt oss den här gången. Och en osedvanligt trevlig blandning av lagom ansträngande karaktär. En specialutställning om Andy Warhol på Örnsköldsviks museum, en liten tripp i centrum med besök på norrlandsböndernas marknad, en visit på Reuterdals retrocafé, en tur upp på Varvsberget i linbana och en titt på backhopparnas barmarksträning i Friska Viljors backe. Vad sägs om det programmet? Slå det om ni kan!
Naturligtvis blev det mycket mat, vin och musik också. Det hör liksom till basutbudet i Paddal. Vi sköt på hemfärden till smärtgränsen men det blev också vår rekordresa. Alla förhållanden var perfekta och ingen trafik som var i vägen för oss. Trots att vi tillbringat hela söndagen i Paddal och rest i sju timmar så lade jag huvudet på kudden klockan ett. Det är bra jobbat.
Bäckfjärden. Utsikt från Paddal.
Värdfolket på Reuterdals café
Jag trodde att jag skulle hinna ta en bild mellan Gizmos hostattacker men...
I linbanan, på väg upp på Varvsberget
Backhopparlöften på Varvsberget
(Finn fem fel)
Vi andra tog linbanan ner istället
Han är både sträng och bildskön samtidigt
Långa skidor men dåligt stavat
På sjuttonde försöket.
Gruppbild efter middagen med besök av Agebjörns.
Det bor en blivande biogasstudent i Getingedalen. Först trodde vi att han skulle börja plugga den 4 oktober men starten är uppskjuten två veckor. Och Gizmo som tog tjänstledigt. Nu fick han ett två veckor långt glapp, utan lön och utan studiemedel men med mycket snickartid. Han har dessutom stora möjligheter att jobba som timanställd chaufför men när vi räknade pengar så insåg vi att han inte kommer att kunna jobba särskilt mycket under hösten.
Enligt CSN får man inte tjäna hur mycket som helst under studietiden och det spelar ingen roll att skolan börjar i oktober. De räknar från 1 juli - 31 december. Och med den inkomst han har haft från 1 juli till idag så tycker CSN att det får vara nog. De extrapengar som vi hade räknat med att han skulle kunna jobba in under senhösten kan vi alltså glömma. Av någon anledning så är jag inte det minsta bekymrad. Jag får väl sälja extra många pottor eller be Lyxfällan komma hit och ruska om mig.
Den här veckan har han dessutom tagit ut all kvarvarande semester. Så då gjorde jag nästan likadant. Lönearbeta är så oerhört överskattat. Vi har dock inte såsat bort tiden utan snickrat och målat i en rasande effektiv fart. En joggingtur som slutade i en svamporgie har vi också hunnit med och jag förbannar min girighet varje gång jag kommer hem med mer svamp än jag orkar rensa. För det är bara jag som rensar. Gizmo äter inte svamp men han plockar gärna och det är ju faktiskt inget jag kan beklaga mig över. Tvärtom, det är väldigt trevligt att han vill följa med mig ut i skogen trots att han inte gillar svamp. Den här gången beträdde vi nya marker och vi hittade gudomligt vackra platser. Dit vill vi tillbaka.
Butikslokalen är redo för el
I verkstadsdelen ska spacklet torka, slipas och sedan är det dags för målning!
Utsikt från verksta'n till butiken. Dörren till höger går till garaget/stora verksta'n.
Ljuv är mödans lön!
Imorgon åker vi till Stockholm. Trots att man har levt ihop i en herrans massa år så finns det fortfarande möjlighet att föra relationen till en ny nivå. Vi ska göra Stockholm på tu man hand och i grupp. I Gizmos grupp. Där jag aldrig har varit med förut. Det är hans gamla vänner vi ska träffa, umgås med och bo hos. Först nu verkar han tycka att jag är mogen nog att bli insläppt i de svårare salongerna. Gissa om jag är nyfiken. Det ska bli spännande med något som man har blivit undanhållen i tio år men jag kanske skruvar upp förväntningarna i onödan. När ljuset faller på trollen så kanske de spricker.
Skämt åsido, vi har kalkylerat med att vara lite kulturella på tu man hand också. Shopping är uteslutet då det finns en fattig student i huset men några konsthalls- och muséebesök hoppas vi hinna med.
På måndag har spacklet torkat så då slipar jag febrilt, skakar av mig dammet och sätter igång med den sista målningen innan elen ska dras. Sen, mina vänner, sen ska den stora inflyttningen ske.
Tror ni att jag ser fram emot det? Ljuv är mödans lön.
Medvind och motgång
Fågeljävlar.
Det var så fint i USA. Vi blev så inspirerade. Att vi inte hade tänkt på det tidigare? Linda hade satt upp fågelmatare, flera stycken, mitt i sommaren. Här sätter vi bara upp talgbollar och fröhus på vintern. Men hon hade jättemycket besök av spännande färgglada, välsjungande fåglar mitt i sommaren och det ville vi också ha.
Så vi köpte med oss en riktigt snygg behållare för solrosfrön istället för vår tråkiga och spruckna plasthistoria i 70-talsbrunt. En rejäl motsvarighet i solgul metall som vi snart efter hemkomst fyllde med frön och hängde på en nytillverkad stolpe utanför matrummet. Precis som hos Linda.
Men var var fåglarna?
Men så konstaterade vi att mängden frön dock minskade så nog var det någon där och åt ibland, jorå, men inte när vi var hemma. Tills en dag då ryktet förmodligen hade spridit sig i Kilsbergen för nu har vi fåglar. Satan.
Vi konstaterar snabbt att de är mycket större än de är på vintern. Och vi konstaterar snabbt att de har väckt oss varje morgon den här veckan. Iallafall nötväckan. Den lilla fanstyget gör i likhet med sin storebror hackspetten så att han petar in solrosfröet i en springa i något lämpligt intilliggande, typ vår fasad, och hackar sedan ut det goda inkråmet. Hack hack hack. Ni anar inte vilken resonanslåda ett gammalt hus kan vara.
I morse hade nötväckan kommit på att man helt sonika kan lägga fröet i hängrännan och sedan sitta bekvämt i densamma och hacka i sig innehållet. Hängrännor är av metall och ni kan säkert tänka er vilket ljud det medför.
Lördag morgon, klockan 07.27 efter en sen fredag med höstsoppa, nybakt focaccia och rödvin:
Gizmo: Det kanske inte var nån bra idé med den där fågelmataren...
Jag är benägen att hålla med.
Livet har sina sidor. Å den ena rider jag på vågen av framgång just nu. Enormt mycket besökare och försäljningsrekord på Konst & Kaffe förra helgen. Jättemycket beställningar på de nya kalasmuggarna. Min verkstad blir finare och finare för varje dag. Gizmo snickrar så mycket han orkar och hinner på sin fritid och vi börjar se ljuset i tunneln. Vi skissar på loggor, namn, koncept och verksamhetsplaner för vår nya rörelse.
Vi räknar ner inför kursstarten den 4 oktober. Biogas! Jag ska bli sambo med en student. Vi kommer att ses på kvällarna i framtiden. CSN verkar positiva på telefon men vi har inte fått något beslut i pappersform än. Jag har haft kontakt med ytterligare en konst- och hantverksbutik i Örebro och allt verkar positivt so far. Jag ska träffa dem på fredag nästa vecka. Vi har många roliga saker inbokade i vår kalender i september och oktober. Resor, festivaler, utflykter och krocketmatcher.
Men så var det den andra sidan... Det där andra jobbet jag har. Det där jobbet man har för att man måste. Det har alltid varit helt okej, till och med mer än helt okej, för att vara ett slavjobb på Örebro kommun. Höstterminen inleddes dock med en handfull förändringar som påverkade min arbetssituation i negativ riktning vilket stör mig så in i helvete. Det här jobbet har alltid inneburit något som jag tar mig igenom på ett ganska smidigt sätt. Ingen söndagsångest, inte slutkörd vid arbetsdagens slut och ganska trevliga dagar.
Jag kan inte längre säga att det är så. Det är fortfarande ett schysst jobb, jag vill fortfarande inte byta ut det, men det är inte riktigt lika roligt som förut. Det handlar lite om personal, lite om arbetsuppgifter, lite om verksamheten, lite om nedskärningar, lite om chefen och lite av varje.
Jag kanske ska sluta jobba ytterligare en dag i veckan? Med tanke på ovanstående framgångsbeskrivning så kanske jag helt enkelt måste det för att driva vårt nya projekt? Fast nu får vi ju en student i huset och det kan bli lite knapert i kassan så jag får nog gneta på i ytterligare ett år. Eller två. Eller så länge han nu har tänkt att plugga.
Men sen.
Idag ska jag umgås med min mamma och åka runt på Ljusstråk. Öppna ateljéer och utställningar i Norabygden. Både njutning och industrispionage. Imorgon tänker jag springa en tävling. Väderprognosen bådar gott men nätterna är svinkalla så jag tror även att jag ska göra något åt trädgårdsland och växthusodlingar. En del ska nog skördas för att inte dö frostdöden. På måndag ska vi hjälpas åt med snickrandet och sen inleder vi Gizmos nästnäst sista arbetsvecka på det där skitföretaget. Det är helt okej att lägga Nobina till samlingen av svordomar.
Det var så fint i USA. Vi blev så inspirerade. Att vi inte hade tänkt på det tidigare? Linda hade satt upp fågelmatare, flera stycken, mitt i sommaren. Här sätter vi bara upp talgbollar och fröhus på vintern. Men hon hade jättemycket besök av spännande färgglada, välsjungande fåglar mitt i sommaren och det ville vi också ha.
Så vi köpte med oss en riktigt snygg behållare för solrosfrön istället för vår tråkiga och spruckna plasthistoria i 70-talsbrunt. En rejäl motsvarighet i solgul metall som vi snart efter hemkomst fyllde med frön och hängde på en nytillverkad stolpe utanför matrummet. Precis som hos Linda.
Amerikansk birdfeeder i Getingedalen
Men var var fåglarna?
Men så konstaterade vi att mängden frön dock minskade så nog var det någon där och åt ibland, jorå, men inte när vi var hemma. Tills en dag då ryktet förmodligen hade spridit sig i Kilsbergen för nu har vi fåglar. Satan.
Vi konstaterar snabbt att de är mycket större än de är på vintern. Och vi konstaterar snabbt att de har väckt oss varje morgon den här veckan. Iallafall nötväckan. Den lilla fanstyget gör i likhet med sin storebror hackspetten så att han petar in solrosfröet i en springa i något lämpligt intilliggande, typ vår fasad, och hackar sedan ut det goda inkråmet. Hack hack hack. Ni anar inte vilken resonanslåda ett gammalt hus kan vara.
I morse hade nötväckan kommit på att man helt sonika kan lägga fröet i hängrännan och sedan sitta bekvämt i densamma och hacka i sig innehållet. Hängrännor är av metall och ni kan säkert tänka er vilket ljud det medför.
Lördag morgon, klockan 07.27 efter en sen fredag med höstsoppa, nybakt focaccia och rödvin:
Gizmo: Det kanske inte var nån bra idé med den där fågelmataren...
Jag är benägen att hålla med.
Livet har sina sidor. Å den ena rider jag på vågen av framgång just nu. Enormt mycket besökare och försäljningsrekord på Konst & Kaffe förra helgen. Jättemycket beställningar på de nya kalasmuggarna. Min verkstad blir finare och finare för varje dag. Gizmo snickrar så mycket han orkar och hinner på sin fritid och vi börjar se ljuset i tunneln. Vi skissar på loggor, namn, koncept och verksamhetsplaner för vår nya rörelse.
Missa inte Konst & Kaffe 2011!
Populära betongfat
Ljuslyktorna sålde som smör
Allmogekannorna fick renässans
Nygräddade och lättsålda kalasmuggar
Karamellskålarna sålde slut
Jag blev av med många lattemuggar/örtkrukor
Spillkummen har blivit mitt signum
Vi räknar ner inför kursstarten den 4 oktober. Biogas! Jag ska bli sambo med en student. Vi kommer att ses på kvällarna i framtiden. CSN verkar positiva på telefon men vi har inte fått något beslut i pappersform än. Jag har haft kontakt med ytterligare en konst- och hantverksbutik i Örebro och allt verkar positivt so far. Jag ska träffa dem på fredag nästa vecka. Vi har många roliga saker inbokade i vår kalender i september och oktober. Resor, festivaler, utflykter och krocketmatcher.
Men så var det den andra sidan... Det där andra jobbet jag har. Det där jobbet man har för att man måste. Det har alltid varit helt okej, till och med mer än helt okej, för att vara ett slavjobb på Örebro kommun. Höstterminen inleddes dock med en handfull förändringar som påverkade min arbetssituation i negativ riktning vilket stör mig så in i helvete. Det här jobbet har alltid inneburit något som jag tar mig igenom på ett ganska smidigt sätt. Ingen söndagsångest, inte slutkörd vid arbetsdagens slut och ganska trevliga dagar.
Jag kan inte längre säga att det är så. Det är fortfarande ett schysst jobb, jag vill fortfarande inte byta ut det, men det är inte riktigt lika roligt som förut. Det handlar lite om personal, lite om arbetsuppgifter, lite om verksamheten, lite om nedskärningar, lite om chefen och lite av varje.
Jag kanske ska sluta jobba ytterligare en dag i veckan? Med tanke på ovanstående framgångsbeskrivning så kanske jag helt enkelt måste det för att driva vårt nya projekt? Fast nu får vi ju en student i huset och det kan bli lite knapert i kassan så jag får nog gneta på i ytterligare ett år. Eller två. Eller så länge han nu har tänkt att plugga.
Men sen.
Idag ska jag umgås med min mamma och åka runt på Ljusstråk. Öppna ateljéer och utställningar i Norabygden. Både njutning och industrispionage. Imorgon tänker jag springa en tävling. Väderprognosen bådar gott men nätterna är svinkalla så jag tror även att jag ska göra något åt trädgårdsland och växthusodlingar. En del ska nog skördas för att inte dö frostdöden. På måndag ska vi hjälpas åt med snickrandet och sen inleder vi Gizmos nästnäst sista arbetsvecka på det där skitföretaget. Det är helt okej att lägga Nobina till samlingen av svordomar.
Gizmo lägger grunden för innerväggarna
Uppreglat för innerväggar. Nygamla innerdörrar som har suttit i vårt hus.
Vy från garagedelen/stora verksta'n.
Till höger ser man butiken och innanför den ligger min verkstad.
Vy från min verkstad. Entré via butiken. Höger innerdörr går ut till garaget/stora verksta'n.
Det blir betongglas mellan butiken och garaget/stora verksta'n.
Hela väggen, med betongglas, är uppsatt. Vy från garageporten.
Ingen 40-årskris här inte
Kajan påminner: Konst & Kaffe
Konst & Kaffe
Mellangården, Södra Åsta
28-29 augusti 2010 klockan 11-16
Utställare:
Maria Andersen - akvarell, akryl
Sirpa Rydell - akvarell, akryl
Sanna Pers - akvarell
Åsa Bergström - silversmide
Gunnel Jakobsson - textil
Gunn Allbrand - grytlappar
Heidi Gustafsson – textil, smycken
Kajsa Källérus – keramik och betong
Jaana Nyman – textil
Roland Öijerholm – blyerts, kol
Farmor och Olivia serverar kaffe och hembakt bröd.
Söndag kl. 14 spelar Kultingarna.
Vägbeskrivning:
E20 mot Stockholm, avfart Glanshammar.
Åk 7 km mot Lillkyrka. Sväng höger mot S. Åsta.
500 m grusväg. Se skylt "Konst & Kaffe".
Vid förfrågan ring 0707-149918
Välkomna!
Mellangården, Södra Åsta
28-29 augusti 2010 klockan 11-16
Utställare:
Maria Andersen - akvarell, akryl
Sirpa Rydell - akvarell, akryl
Sanna Pers - akvarell
Åsa Bergström - silversmide
Gunnel Jakobsson - textil
Gunn Allbrand - grytlappar
Heidi Gustafsson – textil, smycken
Kajsa Källérus – keramik och betong
Jaana Nyman – textil
Roland Öijerholm – blyerts, kol
Farmor och Olivia serverar kaffe och hembakt bröd.
Söndag kl. 14 spelar Kultingarna.
Vägbeskrivning:
E20 mot Stockholm, avfart Glanshammar.
Åk 7 km mot Lillkyrka. Sväng höger mot S. Åsta.
500 m grusväg. Se skylt "Konst & Kaffe".
Vid förfrågan ring 0707-149918
Välkomna!
Sensommar i trädgården
En lyckad helg är till ända. Trots att vi inte fick åka till Paddal. Men då har ni det kvar, som fru Paddal sa. Och så är det ju. Den som väntar på något gott...
Det blev en trädgårdshelg istället. Och mycket trivsel. Vi tog rätt på alla bär och kokade både saft och chutney. Vi såg en hel del film. I love you Phillip Morris var nog bäst medan Case 39 och Cop Out höll medioker standard. Cop Out var förresten ganska kass och Case 39 var en klassisk rysare.
Det var varmt så vi gick till sjön, tog ett nakendopp och kastade 120 pinnar till hunden. Vi satt i växthuset, drack mojito och lyssnade på gamla Sommar i P1 som vi hade missat. Vi lagade typisk helgmat som man inte hinner, eller har lust till, under veckorna och drack mustiga rödviner.
Det klipptes gräs, rensades i rabatterna, hängdes tvätt, slogs med getingar och vattnades på tomaterna. Och vips så var det måndag. Men i mitt fall betydde det inte fritids utan verkstad. Yes.
Det blev en trädgårdshelg istället. Och mycket trivsel. Vi tog rätt på alla bär och kokade både saft och chutney. Vi såg en hel del film. I love you Phillip Morris var nog bäst medan Case 39 och Cop Out höll medioker standard. Cop Out var förresten ganska kass och Case 39 var en klassisk rysare.
Det var varmt så vi gick till sjön, tog ett nakendopp och kastade 120 pinnar till hunden. Vi satt i växthuset, drack mojito och lyssnade på gamla Sommar i P1 som vi hade missat. Vi lagade typisk helgmat som man inte hinner, eller har lust till, under veckorna och drack mustiga rödviner.
Det klipptes gräs, rensades i rabatterna, hängdes tvätt, slogs med getingar och vattnades på tomaterna. Och vips så var det måndag. Men i mitt fall betydde det inte fritids utan verkstad. Yes.
Fåglarna lät oss behålla riktigt mycket körsbär i år. Tack!
Vitlöken soltorkar i väntan på flätning
Ringblommor - praktiskt och vackert
Ögonfröjd
Krusbär som blev saft
Vinbär som blev chutney
Trädgårdslandet dignar av sallad, spenat, mangold och bönor
Lyckad lavendel
Cirkelbetor och röd salladslök är både fina och goda ihop
Alice eller Aroma?
Imse Vimse
Vårt vattenmonster
Sensommartant
Osannolikt röd-rosa mangold
Gurkor på G
Nya plastnäckrosor från USA
För tydlighetens skull kommer här några bilder på nya verkstan och butiken. Utsidan är, som jag skrev för ett tag sedan, helt färdig så när som på några lampor. Dessutom ska vi fixa till utanför entréerna så att man slipper halka i lera och kliva över en rabatt. På insidan är det dock ganska mycket kvar men i förhållande till det vi redan har gjort så känns det som en fis i rymden.
Huset kommer att delas upp i två delar. Den främre, och större, delen är allmän verkstad. Till den finns det två garageportar för att man ska kunna köra in bilar som behöver lagas eller tinas. Det är dock inte meningen att de ska förvaras där inne. Som i ett vanligt garage. Nej, här ska svetsas, snickras och gjutas. Möbler, konstverk, fordon och en massa andra kul saker. Bilarna ska stå i den gamla car porten. Det har funkat jättebra hittills.
Den bakre, lite mindre, delen kommer att delas upp i två rum. I det inre kommer jag att ha renodlad keramikverkstad och i det yttre kommer det att bli en liten butik där allt hantverk som framställs i huset förhoppningsvis kommer att säljas.
Till butiken finns det en entré på långsidan (se foto nedan).
Den bakre, lite mindre, delen kommer att delas upp i två rum. I det inre kommer jag att ha renodlad keramikverkstad och i det yttre kommer det att bli en liten butik där allt hantverk som framställs i huset förhoppningsvis kommer att säljas.
Till butiken finns det en entré på långsidan (se foto nedan).
När du kommer till oss ser det ut så här nu för tiden!
Rakt framifrån...
...och om du kommer från andra hållet men det gör bara
gäster som har haft för hög fart och kört för långt.
Klart som korvspad?
Känslor sprungna ur den lilla tomheten
Jag har börjat jobba igen. Det var fruktansvärt motigt den första morgonen och förmiddagen, och egentligen är det lika motigt nu efter fyra arbetsdagar, men jag har vant mig. Dessutom är jag förärad med (eller var det ett strategiskt val?) ett jobb som smyger igång. Inga rivstarter i min bransch. Skonsamt.
Fick veta att jag har fått en ny chef. Bökigt. Även om min förra chef inte höll någon vidare standard så har man ändå jobbat ihop sig med henne, hon kan koderna, mina uppdrag, kompetenser och ärenden. Kommunikationen går snabbt och smidigt. Hon visste vad jag pratade om. Nu ska jag börja om med en ny chef. Tack och lov verkar hon vara mycket bättre än den förra. Alltid något.
Igår kväll, som blev igår natt tack vare det spännande slutet, läste jag ut sommarboken (Mons Kallentoft: Sommardöden). Trots att semestern var slut så hade jag halva sommarboken kvar att läsa. Så ända fram till nu har jag fortfarande lyckats uppbringa lite semesterkänsla när jag har plockat upp Sommardöden. Nu är även den slut. Finns det något annat halmstrå att gripa efter eller är semestern oåterkalleligen slut för i år?
Vi hade hoppats på att få göra en tripp till Paddal i helgen som kommer. Icke. Gizmo får avslag på sin ledighetsansökan. Försöker igen men samma negativa svar. Alternativet är att sjuka sig. Lite väl genomskinligt kanske?
Ett dopp i Bäckfjärden, lite god mat och ännu godare vin hade kunnat förlänga sommarkänslan åt oss men det kan vi glömma. Jag försöker se saken från den ljusa sidan. Egentligen känns det skönt att vara hemma nu. Vi har ju liksom rest en hel del på senaste tiden och jag längtar inte bort. En tur till Paddal i mitten av oktober skulle faktiskt sitta bättre. När man är mitt uppe i skiten. Fast då lockar det inte att slänga sig i Bäckfjärden förstås, nej det går vi miste om i år. Fast å andra sidan har jag lekt i Atlantens vågor i sommar så jag överlever nog. Kanske.
Vi får ta lite vin på tu man hand här hemma istället. Det är också väldigt trevligt. I synnerhet som det anlände en kartong med tolv nya flaskor igår. Det behövdes verkligen. Vinstället var ju alldeles tomt. Not.
Vi får dessutom glädjas åt att Gizmo har kommit in på Biogasutbildningen med start i början av oktober! Vi firar dock inte än. CSN ska säga sitt och det är inte alls säkert att det bara är positivt. Anledningarna är flera. Uppenbarligen har min sambo pluggat mer än vad han kunde minnas och potten av studiemedel är inte lika hög som biogasutbildningen är lång. Att han dessutom avbröt sina arkeologistudier på 90-talet, utan att betala tillbaka de oförtjänt lånade pengarna, kan sätta käppar i hjulet. Det tredje skälet till att CSN kan börja knorra är att han helt enkelt är för gammal. Spänningen är olidlig men berg är till för att flyttas och jag är så full av kraft i det här ärendet att jag kommer att slåss hårt innan jag ger upp. Jag vet hur jävla mycket Gizmo vill plugga just nu. Jag vet hur gott det kommer att göra honom.
Min USA-koma, den stora tomheten, finns kvar. Absolut inte i samma omfattning men den finns där nånstans. Jag tittar ofta på bilderna från resan och vi pratar mycket om våra upplevelser och reflekterar över dem, nu med lite distans, och detaljerna håller långsamt på att flyta ihop till en underbar helhet. Det är stor skillnad att läsa Lindas blogg nu när man förstår vad hon pratar om. När jag ser bilderna på framfarten i deras renovering så förstår jag omfattningen av den, begriper var i huset de hålls och vet vilka material hon beskriver. Jag kan höra ljuden, känna dofterna och se ljuset. Jag vet nu.
Under våra rehabiliterande dagar efter hemkomsten blev det mycket film. Dels för att det är en verklighetsflykt och en lagom ansträngande aktivitet när man har sorg, dels för att det regnade mycket ute. Att vi fått med oss en herrans massa bra filmtips av två människor i branschen hade också betydelse. Vi betade av Änglavakt (mediokert svenskt drama), nya Karate Kid (men jag undrar varför?), Beyond A Resonable Doubt (jättebra!), The Bounty Hunter (Varning! Gör något annat i stället!), Ghost Writer (fantastiskt bra!), Sebbe (jobbig och alltså bra) och The Fall (snygg och gripande).
Ghost Writer visades på flyget på hemresan men det var så urdåligt ljud i hörlurarna att jag gav upp efter en halvtimme. Måste nog skriva till Delta och påtala det hysteriskt dåliga ljudet. Åtta timmar i ett flygplan är långtråkigt nog som det är.
Det är dags att återuppta arbetet med nya verkstan. Vi lyckades färdigställa utsidan innan vi åkte och resultatet är mycket snyggt. Riktigt lyckat. Det fattas bara några lampor och vi måste göra om utanför entrén till butiken. En snygg och välkomnande plattläggning istället för en hal grässlänt. Och en risig rabatt, nej det går inte. Nästa vecka återupptas arbetet med insidan. Det är så skönt att inte vara beroende av väder och knott. Insidan kan vi jobba med så mycket vi hinner och orkar. Nu ska vi sätta upp innerväggar och -dörrar, måla och fixa ytorna, montera in en luftvärmepump, dra el och vatten och sen är det dags för inredningen. Hyllor, skåp och arbetsbänkar. Det roliga.
Sista helgen i augusti, den 28-29, är det åter dags för Konst & Kaffe i Lillkyrka. Årets stora händelse! De tidigare åren då jag har varit med har jag sålt jättebra, snuskigt bra faktiskt, så det ska bli kul. Dessutom är miljön och lokalerna så härliga så jag vistas gärna i Mellangården, Södra Åsta, i ett par dagar. Jag gör ett separat blogginlägg med inbjudan och vägvisning.
Jag har fortfarande inte skrivit en rad om Burning Goat. Det kommer.
Först ska jag bara ut i kvällssolen och gripa tag i sommarens sista halmstrå.
Fick veta att jag har fått en ny chef. Bökigt. Även om min förra chef inte höll någon vidare standard så har man ändå jobbat ihop sig med henne, hon kan koderna, mina uppdrag, kompetenser och ärenden. Kommunikationen går snabbt och smidigt. Hon visste vad jag pratade om. Nu ska jag börja om med en ny chef. Tack och lov verkar hon vara mycket bättre än den förra. Alltid något.
Igår kväll, som blev igår natt tack vare det spännande slutet, läste jag ut sommarboken (Mons Kallentoft: Sommardöden). Trots att semestern var slut så hade jag halva sommarboken kvar att läsa. Så ända fram till nu har jag fortfarande lyckats uppbringa lite semesterkänsla när jag har plockat upp Sommardöden. Nu är även den slut. Finns det något annat halmstrå att gripa efter eller är semestern oåterkalleligen slut för i år?
Vi hade hoppats på att få göra en tripp till Paddal i helgen som kommer. Icke. Gizmo får avslag på sin ledighetsansökan. Försöker igen men samma negativa svar. Alternativet är att sjuka sig. Lite väl genomskinligt kanske?
Ett dopp i Bäckfjärden, lite god mat och ännu godare vin hade kunnat förlänga sommarkänslan åt oss men det kan vi glömma. Jag försöker se saken från den ljusa sidan. Egentligen känns det skönt att vara hemma nu. Vi har ju liksom rest en hel del på senaste tiden och jag längtar inte bort. En tur till Paddal i mitten av oktober skulle faktiskt sitta bättre. När man är mitt uppe i skiten. Fast då lockar det inte att slänga sig i Bäckfjärden förstås, nej det går vi miste om i år. Fast å andra sidan har jag lekt i Atlantens vågor i sommar så jag överlever nog. Kanske.
Paddal, maj 2010
Atlanten i dagsljus
Atlanten i solnedgången
Vi får ta lite vin på tu man hand här hemma istället. Det är också väldigt trevligt. I synnerhet som det anlände en kartong med tolv nya flaskor igår. Det behövdes verkligen. Vinstället var ju alldeles tomt. Not.
Vi får dessutom glädjas åt att Gizmo har kommit in på Biogasutbildningen med start i början av oktober! Vi firar dock inte än. CSN ska säga sitt och det är inte alls säkert att det bara är positivt. Anledningarna är flera. Uppenbarligen har min sambo pluggat mer än vad han kunde minnas och potten av studiemedel är inte lika hög som biogasutbildningen är lång. Att han dessutom avbröt sina arkeologistudier på 90-talet, utan att betala tillbaka de oförtjänt lånade pengarna, kan sätta käppar i hjulet. Det tredje skälet till att CSN kan börja knorra är att han helt enkelt är för gammal. Spänningen är olidlig men berg är till för att flyttas och jag är så full av kraft i det här ärendet att jag kommer att slåss hårt innan jag ger upp. Jag vet hur jävla mycket Gizmo vill plugga just nu. Jag vet hur gott det kommer att göra honom.
Min USA-koma, den stora tomheten, finns kvar. Absolut inte i samma omfattning men den finns där nånstans. Jag tittar ofta på bilderna från resan och vi pratar mycket om våra upplevelser och reflekterar över dem, nu med lite distans, och detaljerna håller långsamt på att flyta ihop till en underbar helhet. Det är stor skillnad att läsa Lindas blogg nu när man förstår vad hon pratar om. När jag ser bilderna på framfarten i deras renovering så förstår jag omfattningen av den, begriper var i huset de hålls och vet vilka material hon beskriver. Jag kan höra ljuden, känna dofterna och se ljuset. Jag vet nu.
Ladan i Clintondale. Och Subban.
Det sköna gröna matrummet
Under våra rehabiliterande dagar efter hemkomsten blev det mycket film. Dels för att det är en verklighetsflykt och en lagom ansträngande aktivitet när man har sorg, dels för att det regnade mycket ute. Att vi fått med oss en herrans massa bra filmtips av två människor i branschen hade också betydelse. Vi betade av Änglavakt (mediokert svenskt drama), nya Karate Kid (men jag undrar varför?), Beyond A Resonable Doubt (jättebra!), The Bounty Hunter (Varning! Gör något annat i stället!), Ghost Writer (fantastiskt bra!), Sebbe (jobbig och alltså bra) och The Fall (snygg och gripande).
Ghost Writer visades på flyget på hemresan men det var så urdåligt ljud i hörlurarna att jag gav upp efter en halvtimme. Måste nog skriva till Delta och påtala det hysteriskt dåliga ljudet. Åtta timmar i ett flygplan är långtråkigt nog som det är.
Det är dags att återuppta arbetet med nya verkstan. Vi lyckades färdigställa utsidan innan vi åkte och resultatet är mycket snyggt. Riktigt lyckat. Det fattas bara några lampor och vi måste göra om utanför entrén till butiken. En snygg och välkomnande plattläggning istället för en hal grässlänt. Och en risig rabatt, nej det går inte. Nästa vecka återupptas arbetet med insidan. Det är så skönt att inte vara beroende av väder och knott. Insidan kan vi jobba med så mycket vi hinner och orkar. Nu ska vi sätta upp innerväggar och -dörrar, måla och fixa ytorna, montera in en luftvärmepump, dra el och vatten och sen är det dags för inredningen. Hyllor, skåp och arbetsbänkar. Det roliga.
Den bortre vita dörren kommer att gå till min verkstad och butik!
Sista helgen i augusti, den 28-29, är det åter dags för Konst & Kaffe i Lillkyrka. Årets stora händelse! De tidigare åren då jag har varit med har jag sålt jättebra, snuskigt bra faktiskt, så det ska bli kul. Dessutom är miljön och lokalerna så härliga så jag vistas gärna i Mellangården, Södra Åsta, i ett par dagar. Jag gör ett separat blogginlägg med inbjudan och vägvisning.
Jag har fortfarande inte skrivit en rad om Burning Goat. Det kommer.
Först ska jag bara ut i kvällssolen och gripa tag i sommarens sista halmstrå.
Amerikansk kvällssol
Kajan rekommenderar: Konst & Kaffe
Konst & Kaffe
Mellangården, Södra Åsta
28-29 augusti 2010 klockan 11-16
Utställare:
Maria Andersen - akvarell, akryl
Sirpa Rydell - akvarell, akryl
Sanna Pers - akvarell
Åsa Bergström - silversmide
Gunnel Jakobsson - textil
Gunn Allbrand - grytlappar
Heidi Gustafsson – textil, smycken
Kajsa Källérus – keramik och betong
Jaana Nyman – textil
Roland Öijerholm – blyerts, kol
Farmor och Olivia serverar kaffe och hembakt bröd.
Söndag kl. 14 spelar Kultingarna.
Vägbeskrivning:
E20 mot Stockholm, avfart Glanshammar.
Åk 7 km mot Lillkyrka. Sväng höger mot S. Åsta.
500 m grusväg. Se skylt "Konst & Kaffe".
Vid förfrågan ring 0707-149918
Välkomna!
Mellangården, Södra Åsta
28-29 augusti 2010 klockan 11-16
Utställare:
Maria Andersen - akvarell, akryl
Sirpa Rydell - akvarell, akryl
Sanna Pers - akvarell
Åsa Bergström - silversmide
Gunnel Jakobsson - textil
Gunn Allbrand - grytlappar
Heidi Gustafsson – textil, smycken
Kajsa Källérus – keramik och betong
Jaana Nyman – textil
Roland Öijerholm – blyerts, kol
Farmor och Olivia serverar kaffe och hembakt bröd.
Söndag kl. 14 spelar Kultingarna.
Vägbeskrivning:
E20 mot Stockholm, avfart Glanshammar.
Åk 7 km mot Lillkyrka. Sväng höger mot S. Åsta.
500 m grusväg. Se skylt "Konst & Kaffe".
Vid förfrågan ring 0707-149918
Välkomna!
Den stora tomheten
Den stora tomheten har infunnit sig. Vi är väl hemkomna till Getingedalen igen men så snart vi hade tagit farväl, i korsningen 37:e gatan och 9 avenyn, och hoppat in i den stora gula luftkonditionerade taxin så infann sig The Big Empty. Först grät vi en skvätt, sen blev vi sentimentala och till sist tysta. Jag vände mig om och genom bakrutan såg jag Manhattans omisskännliga skyline försvinna i horisonten. Men egentligen handlar det inte om Manhattan utan om syrran. Hon hade kunnat bo i Bulgarien, Japan eller Chile. Det var tufft att åka ifrån just henne.
Natten till idag fick jag äntligen kontoll över sömnen igen. Det var klurigt att få ordning på tidsomställningen den här gången. Kanske för att jag har semester, tack och lov, och har kunnat unna mig tupplurar närhelst det har behövts. På det sättet kommer man inte i fas men igår kväll tog disciplin-kajan tag i saken och lade sig tidigt. Innan jag kom in i andra andningen.
Men den stora tomheten finns kvar. Känner mig en gnutta sorgsen.
Nåväl, det handlar väl om att vi har blivit så väl omhändertagna och allt har varit så himla lyckat. Inga missöden, sjukdomar eller sorger har korsat vår väg och Linda har erbjudit ett omväxlande program med kontrasterande inslag. Det är väl därför det blir så tomt. Jag har inte ens längtat hem. Inte en sekund. Jag var inte redo att lämna henne än.
I mitt förra dagboksblad/blogginlägg hade vi en mellanlandning i Clintondale efter några underbara dagar på Martha's Vineyard. Vad hände sen? Jag ska försöka redogöra för det, här och nu!
Vi stannade i Hudson Valley i några dagar. I dalen vilken Hudsonfloden rinner genom. I dalen där bland annat Clintondale ligger. Hudson Valley bebos i huvudsak av gamla hippies, bikers och äppelodlare och det är många av de små orterna som är pittoreska och charmiga.
Närmaste... stad, eller vad vi ska kalla det, är New Paltz. Dit är det bara 10 minuters bilfärd och om man inte går in i några av butikerna eller restuarangerna så tar det ungefär lika lång tid att gå igenom... staden. Här har tiden stått stilla. Batik är genomgående det vanligaste mönstret och peace-märket den mest frekventa symbolen. Vi handlar mat och rom så att vi kan göra mojitos. Dessutom undersöker vi vilken tatuerare som verkar skickligast. I lilla New Paltz finns det otroligt nog två stycken. Gizmo har stora planer på en permanent souvenir från USA.
En annan dag besöker vi Rosendale, om möjligt ännu charmigare än New Paltz, och dagen till ära pågår en gatufestival. Under dagarna två ska 71 band hinna spela och när vi går igenom listan på artister lyckas vi inte identifiera en enda av dem. Under mycket heta omständigheter, ca 35 grader och hög luftfuktighet, knallar vi runt bland försäljare, barer och scener i Rosendale och har mycket trevligt. Vi stannar och lyssnar på ett Blue Grass-band som tolkar Nirvana och ett tjejband som rockar ovanligt fett.
Det blir även en del häng runt Lindas hus. Vi softar, kollar fåglar, babblar och läser men vissa behöver tyngre projekt för att trivas. Trots hettan. Gizmo peppar James att dra igång med operation flytta sten. Sen lyckas han även övertala honom att flytta några gjutjärnselement. Sist, men inte minst, tar de några av de flyttade stenarna och använder till trampsten och romantisk solnedgångsbänk men det skedde inte samma dag som resten.
Sen är det dags för Gizmo och mig att åka in till New York City igen. Nu har vi funderat ut vad vi helst av allt vill göra där och till och med lyckats skapa någon slags lista för att hinna så mycket som möjligt på kortast möjliga tid. För samtidigt som vi vill besöka Det Stora Äpplet så vill vi helst inte göra det så länge. Det är ju ändå 35 grader varmt.
Linda åker med oss in till stan. Hon kör den lilla vägen genom Hudson Valley som tar några timmar istället för den snabba motorvägen. Allt för att vi ska få se så mycket som möjligt. Vi stannar i Beacon, ytterligare ett ljuvligt litet ställe, men mest för att gå på Dia, konsthallen. Klart värt ett besök. Inhyst i gamla industrilokaler och med riktigt spännande konst av allra modernaste snitt. Inte en enda oljemålning i guldram.
Vi stannade även i Tarrytown eftersom Linda nyligen hade spelat in en film där och kunde intyga dess charm. Vi höll med och gjorde ett stopp på Mint, det rörigaste och spretigaste lilla Deli jag har sett. Till sist, innan Manhattans skyskrapor tornar upp sig, kör vi genom Sleepy Hollow där just legenden om Sleepy Hollow utspelar sig.
Linda har en egen parkeringsplats på en av pirerna i Hudsonfloden. Till höger ligger Circle Lines central, turistbåtarna som kör runt Manhattan, till vänster ligger Intrepid, krigsskeppet som numera får agera flygmuseum. Vi går rakt österut, till lägenheten på västra 37:e gatan, mellan 8:e och 9:e avenyn.
Från början var det James lägenhet men Linda flyttade in där när de träffades. Nu har de huset i Clintondale men de har inga planer på att släppa lägenheten trots det. Dels jobbar de mycket i stan och vill slippa resandet, dels har de haft tur och fått en lägenhet med rent control, den är alltså inte så satans dyr som en lägenhet på Manhattan kan vara. Den här lägenheten råkar dessutom ligga snuskigt bra till och kan således vara intressant att hyra ut i framtiden.
Släpp den aldrig.
Dessutom är den skitcool. Den är så djävulskt New Yorkig. Trång som satan och lång som en buss men med den absolut rätta känslan. Man kliver rakt in i sovrummet (eller är det Linda och James som har valt att ha sängen i hallen?) och hela lägenheten ligger i fil, utan undantag. Fem rum i en lång rad. Det börjar i ena änden med rummet mot gatan, vardagsrummet, och sedan fortsätter man in i sovrummet/hallen för att komma vidare in i Lindas arbetsrum (ett sådant krävs när man frilansar). Tar man ytterligare två steg hamnar man i köket/badrummet och sen tar hela lägenheten slut i dusch- och toarummet.
I like it.
Vi gör New York. För mig innebär det en blandning av nytt och gammalt men jag har aldrig gjort något av det med Gizmo.
Vi besöker Highline, en park arrangerad uppe på ett gammalt järnvägsspår, vi strosar i Greenwich Village, vi äter trottoarlunch i SoHo, vi lyssnar på jazz på Washington Square, vi skriver vykort i Lower East, vi dricker Happy Hour Margaritas i Brooklyn, vi joggar i Central Park, vi köper japanskt porslin i China Town, vi käkar thai i Chelsea, vi ser konst i Meatpacking District, vi åker The Cyclone på Coney Island, vi dricker bärs på St Marks Place och lyssnar på rock'n roll på Arlene's Grocery.
Och vi har det jävligt bra.
Till slut längtar vi ändå bort från stan så en morgon tar vi tåget tillbaka till Clintondale. Att ta en Yellow cab är både billigt och smidigt så vi fångar en sådan som kör oss till Grand Central Station, en sevärdhet i sig. Där köper vi både frukost och biljetter till Poughkeepsie, närmaste tågstation från Clintondale sett.
Två timmar tar det från A till B och rälsen är lagd i kanten av Hudsonfloden så resan är mycket vacker.
Det känns skönt att vara tillbaka på landet och lugnet. Vi softar i trädgården en stund innan vi förbereder oss på nästa utflykt som Linda har vaskat fram åt oss. Vi ska till Marlboro för att 1) äta på Raccoon Saloon; 2) se och höra Marc Ribot på The Falcon.
James kunde intyga att Mr Ribot var en hejare på gitarr, ja han hade tydligen spelat med både Costello och Tom Waits minsann. Det som gjorde oss en aning förbryllade var dock att han även hade ingått i en massa experimentella jazzprojekt men inte skulle han väl köra något sådant ikväll, nej det kunde vi väl inte tänka oss.
Vi började dock med en superb måltid på Raccoon Saloon, där hade ryktet talat sanning, och Gizmo och jag blev mätta på en förrättsbuffé bestående av både Polenta, Portobello och Pommes med hemgjord ketchup.
Sen gick vi över till The Falcon. Skulle vi få plats? Vi var ju lite sena. Entréavgiften var frivillig så vi bestämde oss för att betala efteråt. Man vill ju veta vad man köper liksom. Konserten hade inte börjat men längst fram stod en stol och två gitarrer. Skulle Marc spela ensam?
Vi köpte öl och tog ett bord långt bak även om det var ledigt på första raden. Något sade oss att vi kanske skulle behöva smita innan konserten var slut. Marc tog plats på scenen och började spela. Det hördes direkt att han var en skicklig gitarrist, jodå, men han var nog lite för skicklig för mig. Jag var nog inte tillräckligt musikkunnig för att uppskatta hans... ja vad ska vi kalla det? Marc slog knut på sig själv runt sin gitarr och under sina 17-minutersexperiment såg vi hans ansikte i två sekunder. Resten av tiden valde han att visa sin polerade flint.
Till vänster om Marc stod en elgitarr. Vi var så sugna på att stanna och se vad Marc skull göra med den men tålamodet brast. Vi åkte hem. Marc märkte inget.
En annan aktivitet som Linda hade sett ut åt oss var Tubingen. Vid presentationen av denna blev vi eld och lågor så detta var något vi verkligen såg fram emot. Det innebar att man medelst en stor innerslang med träbotten skulle ta sig några kilometer nedströms på Esopus Creek. Vi blev skjutsade i en före detta skolbuss och avsläppta med hundra förhållningsorder och varningar i huvudet och sen var det bara att åka. För tillfället var vattenståndet ganska lågt vilket innebar att man fick ta ringen under armen och gå några meter ibland men i det stora hela var det ett jätteroligt äventyr som faktiskt tog några timmar. Några av mina mera tunnhudade vänner tyckte att det var för länge men jag trivdes och frös inte ett dugg. Ibland gick det så sakta att man nästan stod stilla, ibland forsade det rejält och hade man inte kontroll på ekipaget så kunde man ramla ur. Det var hur som helst inget som inte gick att reda ut då vattenståndet var så lågt men det var å andra sidan strömt så det gällde att hålla balansen och hårt i ringen.
Får jag chansen så åker jag gärna tube igen!
På hemvägen släppte vi av Gizmo så att han skulle få göra sin permanenta souvenir och vi andra åkte hem och gjorde mat. För man blev väldigt hungrig av att tuba.
De sista dagarna av vår resa tillbringade vi åter i New York City då det skulle bli smidigare att ta sig till JFK Airport därifrån. Vi avverkade några sista sevärdheter såsom Ground Zero och Frihetsgudinnan fast den sistnämnda gjorde vi inte som man brukar. Vi tog inte turistfällan/-färjan över till Liberty Island utan gratisfärjan över till Staten Island istället. Från denna får man en riktigt bra utsikt över statyn och över Manhattan också för den delen.
Återstoden av vår vistelse bestod i ett enda långt och plågsamt avsked. Vi började med ett galet besök på en koreansk restaurang där vi nästan blev matade och sen en rad barbesök där vi började på en båt som låg för ankar vid Chelsea Piers.
Dagens därpå åt vi hyperamerikansk frukost på en Diner och sen försökte vi packa så smart som möjligt. Vi softade med Linda och James och sen satt vi där, i den där gula taxin, på väg till flygplatsen, och grät.
Nu har vi några dagar på oss att återhämta oss och ta hand om vår trädgård som har överlevt tack vare jourhavande trädgårdsmästare och skyfall. Sen börjar allvaret igen.
Jag ser inte fram emot det.
Men för att överleva får jag sätta upp delmål. Nästa vecka ska Gizmo på tester och intervju inför biogasutbildningen vilket känns spännande. Ska vi ha en student i huset i höst? Sen ska vi ta oss upp till Paddal innan augusti är slut. Sommaren känns inte fullkomligt utan ett dopp i Bäckfjärden.
Linda på Martha's Vineyard
Natten till idag fick jag äntligen kontoll över sömnen igen. Det var klurigt att få ordning på tidsomställningen den här gången. Kanske för att jag har semester, tack och lov, och har kunnat unna mig tupplurar närhelst det har behövts. På det sättet kommer man inte i fas men igår kväll tog disciplin-kajan tag i saken och lade sig tidigt. Innan jag kom in i andra andningen.
Men den stora tomheten finns kvar. Känner mig en gnutta sorgsen.
Nåväl, det handlar väl om att vi har blivit så väl omhändertagna och allt har varit så himla lyckat. Inga missöden, sjukdomar eller sorger har korsat vår väg och Linda har erbjudit ett omväxlande program med kontrasterande inslag. Det är väl därför det blir så tomt. Jag har inte ens längtat hem. Inte en sekund. Jag var inte redo att lämna henne än.
Under renovering: 19 Maple Avenue, Clintondale.
I mitt förra dagboksblad/blogginlägg hade vi en mellanlandning i Clintondale efter några underbara dagar på Martha's Vineyard. Vad hände sen? Jag ska försöka redogöra för det, här och nu!
Vi stannade i Hudson Valley i några dagar. I dalen vilken Hudsonfloden rinner genom. I dalen där bland annat Clintondale ligger. Hudson Valley bebos i huvudsak av gamla hippies, bikers och äppelodlare och det är många av de små orterna som är pittoreska och charmiga.
Närmaste... stad, eller vad vi ska kalla det, är New Paltz. Dit är det bara 10 minuters bilfärd och om man inte går in i några av butikerna eller restuarangerna så tar det ungefär lika lång tid att gå igenom... staden. Här har tiden stått stilla. Batik är genomgående det vanligaste mönstret och peace-märket den mest frekventa symbolen. Vi handlar mat och rom så att vi kan göra mojitos. Dessutom undersöker vi vilken tatuerare som verkar skickligast. I lilla New Paltz finns det otroligt nog två stycken. Gizmo har stora planer på en permanent souvenir från USA.
En annan dag besöker vi Rosendale, om möjligt ännu charmigare än New Paltz, och dagen till ära pågår en gatufestival. Under dagarna två ska 71 band hinna spela och när vi går igenom listan på artister lyckas vi inte identifiera en enda av dem. Under mycket heta omständigheter, ca 35 grader och hög luftfuktighet, knallar vi runt bland försäljare, barer och scener i Rosendale och har mycket trevligt. Vi stannar och lyssnar på ett Blue Grass-band som tolkar Nirvana och ett tjejband som rockar ovanligt fett.
Rosendale Street Festival
Hos kajakbyggaren i Rosendale
Det blir även en del häng runt Lindas hus. Vi softar, kollar fåglar, babblar och läser men vissa behöver tyngre projekt för att trivas. Trots hettan. Gizmo peppar James att dra igång med operation flytta sten. Sen lyckas han även övertala honom att flytta några gjutjärnselement. Sist, men inte minst, tar de några av de flyttade stenarna och använder till trampsten och romantisk solnedgångsbänk men det skedde inte samma dag som resten.
Vissa läser...
...och fotograferar poserande kollibris...
...medans andra släpar sten...
...och element...
...och bygger romantiska solnedgångsbänkar.
Sen är det dags för Gizmo och mig att åka in till New York City igen. Nu har vi funderat ut vad vi helst av allt vill göra där och till och med lyckats skapa någon slags lista för att hinna så mycket som möjligt på kortast möjliga tid. För samtidigt som vi vill besöka Det Stora Äpplet så vill vi helst inte göra det så länge. Det är ju ändå 35 grader varmt.
Linda åker med oss in till stan. Hon kör den lilla vägen genom Hudson Valley som tar några timmar istället för den snabba motorvägen. Allt för att vi ska få se så mycket som möjligt. Vi stannar i Beacon, ytterligare ett ljuvligt litet ställe, men mest för att gå på Dia, konsthallen. Klart värt ett besök. Inhyst i gamla industrilokaler och med riktigt spännande konst av allra modernaste snitt. Inte en enda oljemålning i guldram.
Vi stannade även i Tarrytown eftersom Linda nyligen hade spelat in en film där och kunde intyga dess charm. Vi höll med och gjorde ett stopp på Mint, det rörigaste och spretigaste lilla Deli jag har sett. Till sist, innan Manhattans skyskrapor tornar upp sig, kör vi genom Sleepy Hollow där just legenden om Sleepy Hollow utspelar sig.
Utanför Mint
Linda har en egen parkeringsplats på en av pirerna i Hudsonfloden. Till höger ligger Circle Lines central, turistbåtarna som kör runt Manhattan, till vänster ligger Intrepid, krigsskeppet som numera får agera flygmuseum. Vi går rakt österut, till lägenheten på västra 37:e gatan, mellan 8:e och 9:e avenyn.
332 West 37th Street
Lägenhet i fil
Vi hänger olika saker på väggen...
Vattnet blir varmt genom naturliga krafter
Från början var det James lägenhet men Linda flyttade in där när de träffades. Nu har de huset i Clintondale men de har inga planer på att släppa lägenheten trots det. Dels jobbar de mycket i stan och vill slippa resandet, dels har de haft tur och fått en lägenhet med rent control, den är alltså inte så satans dyr som en lägenhet på Manhattan kan vara. Den här lägenheten råkar dessutom ligga snuskigt bra till och kan således vara intressant att hyra ut i framtiden.
Släpp den aldrig.
Dessutom är den skitcool. Den är så djävulskt New Yorkig. Trång som satan och lång som en buss men med den absolut rätta känslan. Man kliver rakt in i sovrummet (eller är det Linda och James som har valt att ha sängen i hallen?) och hela lägenheten ligger i fil, utan undantag. Fem rum i en lång rad. Det börjar i ena änden med rummet mot gatan, vardagsrummet, och sedan fortsätter man in i sovrummet/hallen för att komma vidare in i Lindas arbetsrum (ett sådant krävs när man frilansar). Tar man ytterligare två steg hamnar man i köket/badrummet och sen tar hela lägenheten slut i dusch- och toarummet.
I like it.
Vi gör New York. För mig innebär det en blandning av nytt och gammalt men jag har aldrig gjort något av det med Gizmo.
Vi besöker Highline, en park arrangerad uppe på ett gammalt järnvägsspår, vi strosar i Greenwich Village, vi äter trottoarlunch i SoHo, vi lyssnar på jazz på Washington Square, vi skriver vykort i Lower East, vi dricker Happy Hour Margaritas i Brooklyn, vi joggar i Central Park, vi köper japanskt porslin i China Town, vi käkar thai i Chelsea, vi ser konst i Meatpacking District, vi åker The Cyclone på Coney Island, vi dricker bärs på St Marks Place och lyssnar på rock'n roll på Arlene's Grocery.
Och vi har det jävligt bra.
Vi åkte The Cyclone! Skakig berg- och dalbana från 1927.
Vi knallade runt i China Town
Som jag har letat.
Men även andra smaskiga grejer. Eller?
Snabbast i Central Park?
Happy Hour Margarita i Brooklyn
På piren, Coney Island
Världens längsta?
Meatpacking District
Man äter snyggt på Sea. Och gott.
Till slut längtar vi ändå bort från stan så en morgon tar vi tåget tillbaka till Clintondale. Att ta en Yellow cab är både billigt och smidigt så vi fångar en sådan som kör oss till Grand Central Station, en sevärdhet i sig. Där köper vi både frukost och biljetter till Poughkeepsie, närmaste tågstation från Clintondale sett.
Två timmar tar det från A till B och rälsen är lagd i kanten av Hudsonfloden så resan är mycket vacker.
Åker tåg...
...efter Hudsonfloden...
...ända till Poughkeepsie!
Det känns skönt att vara tillbaka på landet och lugnet. Vi softar i trädgården en stund innan vi förbereder oss på nästa utflykt som Linda har vaskat fram åt oss. Vi ska till Marlboro för att 1) äta på Raccoon Saloon; 2) se och höra Marc Ribot på The Falcon.
James kunde intyga att Mr Ribot var en hejare på gitarr, ja han hade tydligen spelat med både Costello och Tom Waits minsann. Det som gjorde oss en aning förbryllade var dock att han även hade ingått i en massa experimentella jazzprojekt men inte skulle han väl köra något sådant ikväll, nej det kunde vi väl inte tänka oss.
Vi började dock med en superb måltid på Raccoon Saloon, där hade ryktet talat sanning, och Gizmo och jag blev mätta på en förrättsbuffé bestående av både Polenta, Portobello och Pommes med hemgjord ketchup.
Sen gick vi över till The Falcon. Skulle vi få plats? Vi var ju lite sena. Entréavgiften var frivillig så vi bestämde oss för att betala efteråt. Man vill ju veta vad man köper liksom. Konserten hade inte börjat men längst fram stod en stol och två gitarrer. Skulle Marc spela ensam?
Vi köpte öl och tog ett bord långt bak även om det var ledigt på första raden. Något sade oss att vi kanske skulle behöva smita innan konserten var slut. Marc tog plats på scenen och började spela. Det hördes direkt att han var en skicklig gitarrist, jodå, men han var nog lite för skicklig för mig. Jag var nog inte tillräckligt musikkunnig för att uppskatta hans... ja vad ska vi kalla det? Marc slog knut på sig själv runt sin gitarr och under sina 17-minutersexperiment såg vi hans ansikte i två sekunder. Resten av tiden valde han att visa sin polerade flint.
Till vänster om Marc stod en elgitarr. Vi var så sugna på att stanna och se vad Marc skull göra med den men tålamodet brast. Vi åkte hem. Marc märkte inget.
En annan aktivitet som Linda hade sett ut åt oss var Tubingen. Vid presentationen av denna blev vi eld och lågor så detta var något vi verkligen såg fram emot. Det innebar att man medelst en stor innerslang med träbotten skulle ta sig några kilometer nedströms på Esopus Creek. Vi blev skjutsade i en före detta skolbuss och avsläppta med hundra förhållningsorder och varningar i huvudet och sen var det bara att åka. För tillfället var vattenståndet ganska lågt vilket innebar att man fick ta ringen under armen och gå några meter ibland men i det stora hela var det ett jätteroligt äventyr som faktiskt tog några timmar. Några av mina mera tunnhudade vänner tyckte att det var för länge men jag trivdes och frös inte ett dugg. Ibland gick det så sakta att man nästan stod stilla, ibland forsade det rejält och hade man inte kontroll på ekipaget så kunde man ramla ur. Det var hur som helst inget som inte gick att reda ut då vattenståndet var så lågt men det var å andra sidan strömt så det gällde att hålla balansen och hårt i ringen.
Får jag chansen så åker jag gärna tube igen!
Vi har tubat!
(Kajan, Lindas kompis Meg, James, Linda, Gizmo)
På hemvägen släppte vi av Gizmo så att han skulle få göra sin permanenta souvenir och vi andra åkte hem och gjorde mat. För man blev väldigt hungrig av att tuba.
De sista dagarna av vår resa tillbringade vi åter i New York City då det skulle bli smidigare att ta sig till JFK Airport därifrån. Vi avverkade några sista sevärdheter såsom Ground Zero och Frihetsgudinnan fast den sistnämnda gjorde vi inte som man brukar. Vi tog inte turistfällan/-färjan över till Liberty Island utan gratisfärjan över till Staten Island istället. Från denna får man en riktigt bra utsikt över statyn och över Manhattan också för den delen.
Man måste liksom bara se den här damen
Staten Island Ferry och Verrazano-bron i bakgrunden
Lycklig
Stollig
Återstoden av vår vistelse bestod i ett enda långt och plågsamt avsked. Vi började med ett galet besök på en koreansk restaurang där vi nästan blev matade och sen en rad barbesök där vi började på en båt som låg för ankar vid Chelsea Piers.
Dagens därpå åt vi hyperamerikansk frukost på en Diner och sen försökte vi packa så smart som möjligt. Vi softade med Linda och James och sen satt vi där, i den där gula taxin, på väg till flygplatsen, och grät.
Nu har vi några dagar på oss att återhämta oss och ta hand om vår trädgård som har överlevt tack vare jourhavande trädgårdsmästare och skyfall. Sen börjar allvaret igen.
Jag ser inte fram emot det.
Men för att överleva får jag sätta upp delmål. Nästa vecka ska Gizmo på tester och intervju inför biogasutbildningen vilket känns spännande. Ska vi ha en student i huset i höst? Sen ska vi ta oss upp till Paddal innan augusti är slut. Sommaren känns inte fullkomligt utan ett dopp i Bäckfjärden.
Kajan (foto av syrran)
Rapport från baksätet
Det är småregnigt ute. Det tackar vi för. Vi var i behov av en paus. Intrycken och utflykterna har haglat över oss den senaste veckan och stunderna för återhämtning har varit få. Vår hud behövde också vila från den tropiska solen och tvättsäcken började bli full. Och bloggen behövde skrivas.
Vi har varit i USA en vecka nu. De två första dagarna tillbringade vi i New York City i väntan på att syrran skulle jobba klart och ta oss en timma norrut, till Clintondale, där hon och James har sitt hus. För att förenkla vistelsen på Manhattan tog vi in en natt på bugdethotellet Carter trots att syrran har lägenhet mitt i smeten. Hon jobbade sent och vi anlände på eftermiddagen med packning och en aning jet lag. Då är det skönt att ha ett hotellrum att krascha i.
Vi försökte sova så mycket som möjligt på flyget. Vissa mer än andra.
Kajan sträcker ut sig på Carter.
Carter är billigt. Men funkar jättebra.
Det finns både TV och AC.
Vi har strosat runt i långsam och oplanerad takt vilket kändes förträffligt i hettan. Tittat på folk, trafik, höga hus och kommers. För mig är det ett kärt återseende då jag har varit här många gånger förut men för Gizmo är New York en outforskad plats så det var med olika ögon vi betraktade den enorma staden.
Han ville till några av de mest spektakulära museerna vilka jag gärna gjorde återbesök på så både Guggenheim med sin coola arkitektur och Naturhistoriska med sina gigantiska dinosaurier besöktes. Då dessa båda institutioner ligger på var sin sida om Central Park föll det sig naturligt att ta en promenad i denna oas. Mycket behagligt då vi har valt att åka hit när det är som hetast och fuktigast. Gizmo är mycket nöjd. Det liknar Bangkok och han får positiva flash backs.
Amerikanerna älskar att sätta upp skyltar.
Tunnelbanan är luftkonditionerad och skön.
Trångt på kyrkogården
Central Park
Kajan och Gizmo på Naturhistoriska
Guggenheim är coolt
Raka numrerade gator gör det lätt att hitta på Manhattan
Bärs är gott när det är varmt. Det är alltid gott förresten.
Det finns ingen anledning att spara på krutet. Vi åt indiskt första kvällen. Här ligger de indiska restaurangerna i samma område och ofta är de BYOBs. Inget utskänkningstillstånd men att ta med sin egen dricka är helt okej. Trots att inkastarna var påstridiga och lockade med luftkonditionering så hade vi siktet inställt på värstingen Panna II, den roligaste av dem alla. Smal som en buss, extremt mycket tingeltangel och vrålsnabb service. Och gott. Det är ju indiskt.
Gizmo på Panna II
På fredagkvällen hade Linda jobbat färdigt och vi stämde träff på åttonde avenyn där hon skulle hämta upp oss med Subban, Subarun Suzy Q. Tack vare att våra mobiltelefoner fungerar finemang over here har kommunikationen gått smärtfritt oss emellan.
De följande tre dagarna tillbringar vi i Hudson Valley med Clintondale som utgångspunkt. Vi blir bekvämt placerade i baksätet på Subban och körs runt i vackra och spektakulära omgivningar, fantastiskta utsikter, pittoreska byar och enorma äppelodlingar. Allt är exotiskt för oss. Linda har till exempel ingen brevlåda. Det vore för farligt för brevbärarn att stanna till vid deras hus så här har invånarna ett litet fack på postkontoret istället. Clintondalebornas centrala punkt.
Grannens getter hade fästingar
Linda handlar på en barn sale
Det var svårt att välja på världens största ölaffär
Boccia i Clintondale
Världens största trädgårdstomte... här gillar man "världens största..."
Vi åt lunch på en ukrainsk festival. Mycket färgglatt och aptitligt...
Å så alla dessa skyltar igen. Den här gången skulle vi ta ett dopp i en sjö.
Mycket hippies i det här området (Hudson Valley).
Här en co-op med lokala, organiska produkter.
Kryddhyllan på High Falls co-op
Djur- och fågellivet liknar inget annat. Här finns det murmeldjur, jordekorrar och tvättbjörnar samtidigt som cikadornas kvällskonserter ligger som ett soundtrack i bakgrunden. I luften flyger eldflugor och färgglada fåglar och mest spännande av alla är nog kollibrin.
Kollibris är coola!
Sen är det dags för en längre utflykt. Vi ska till Martha's Vineyard. Som Gotland fast ändå inte. En ö med vackra stränder, fiskelägen, dyr mat, många kändisar men lika många hippies. Här samlas surfarna och James tillhör den senare kategorin. Hans mamma bor på ön och vi bor hos henne. Hur fint som helst.
Det blir mycket beach. Vad annars i detta vackra väder? Fast inte så många timmar åt gången. Ingen vill bränna sig och vi vill hinna mer än så. Vågor är kul. Hur kul som helst. Och trots att det är den stora Atlanten så är det varmt i vattnet. Eller beror det på att det är så hett i luften som vattnet upplevs som skönt?
Linda under ett parasoll
Herrarna på strandpromenad
Solnedgång. Så jävla romantiskt.
Vi äter förstås amerikansk frukost. Tjocka blåbärspannkakor med lönnsirap, färskpressad juice och ägg i olika former. Förlorade, pocherade och röriga.
Vi besöker små marknader, kul butiker och Tod, en gammal surfkompis till James som dessvärre fick en stroke för några år sedan. Tod har lärt sig prata på nytt och har skapat ett eget språk. Sedan vi lämnade honom har vi pratat Todska. Kanske lite torftigt men man behöver inte mer än
Yeah.
No.
Oh my god.
I don't know.
Och faktum är att tonfallet är allt. Du kan säga I don't know på femtio olika sätt men ändå. Vilken frustration.
Mamma Rosemary är gästvänlig mot oss så
Linda och Gizmo hjälper henne med ett dött träd.
Surf surf
Marknad
En annan marknad
Martha's Vineyard och den svarta hunden som förföljde oss
Amerikansk frukost
Sover i baksätet på Subban
Linda leker med sin iPhone. Så klart.
Efter 4,5 timmar i Subban...
Det stora landet
Nu ska vi stanna i Clintondale och Hudson Valley i några dagar. Vi ska till hippie-dreads-staden New Paltz, på festival i Rosendale och några andra små utflykter och sen åker vi in till New York city igen. Vi är inte färdiga där än. Särskilt inte Gizmo. Under de två små retfulla dagarna han fick i början av resan förstod han hur mycket som fanns där och sedan dess har vi hunnit göra en liten lista på måsten.
Den här gången bor vi i Lindas lägenhet. Syrran kommer att vara med oss någon dag, James stannar hemma och renoverar hus och vi får göra saker och ting i vår egen takt.
Vi hoppas på ett regnväder om någon vecka igen så att jag åter kan blogga. Till dess rekommenderar jag Gizmos blogg. Han gör kontinuerliga dagboksanteckningar.
Take care. Good Bye.
Hang loose!
Vi försökte sova så mycket som möjligt på flyget. Vissa mer än andra.
Kajan sträcker ut sig på Carter.
Carter är billigt. Men funkar jättebra.
Det finns både TV och AC.
Vi har strosat runt i långsam och oplanerad takt vilket kändes förträffligt i hettan. Tittat på folk, trafik, höga hus och kommers. För mig är det ett kärt återseende då jag har varit här många gånger förut men för Gizmo är New York en outforskad plats så det var med olika ögon vi betraktade den enorma staden.
Han ville till några av de mest spektakulära museerna vilka jag gärna gjorde återbesök på så både Guggenheim med sin coola arkitektur och Naturhistoriska med sina gigantiska dinosaurier besöktes. Då dessa båda institutioner ligger på var sin sida om Central Park föll det sig naturligt att ta en promenad i denna oas. Mycket behagligt då vi har valt att åka hit när det är som hetast och fuktigast. Gizmo är mycket nöjd. Det liknar Bangkok och han får positiva flash backs.
Amerikanerna älskar att sätta upp skyltar.
Tunnelbanan är luftkonditionerad och skön.
Trångt på kyrkogården
Central Park
Kajan och Gizmo på Naturhistoriska
Guggenheim är coolt
Raka numrerade gator gör det lätt att hitta på Manhattan
Bärs är gott när det är varmt. Det är alltid gott förresten.
Det finns ingen anledning att spara på krutet. Vi åt indiskt första kvällen. Här ligger de indiska restaurangerna i samma område och ofta är de BYOBs. Inget utskänkningstillstånd men att ta med sin egen dricka är helt okej. Trots att inkastarna var påstridiga och lockade med luftkonditionering så hade vi siktet inställt på värstingen Panna II, den roligaste av dem alla. Smal som en buss, extremt mycket tingeltangel och vrålsnabb service. Och gott. Det är ju indiskt.
Gizmo på Panna II
På fredagkvällen hade Linda jobbat färdigt och vi stämde träff på åttonde avenyn där hon skulle hämta upp oss med Subban, Subarun Suzy Q. Tack vare att våra mobiltelefoner fungerar finemang over here har kommunikationen gått smärtfritt oss emellan.
De följande tre dagarna tillbringar vi i Hudson Valley med Clintondale som utgångspunkt. Vi blir bekvämt placerade i baksätet på Subban och körs runt i vackra och spektakulära omgivningar, fantastiskta utsikter, pittoreska byar och enorma äppelodlingar. Allt är exotiskt för oss. Linda har till exempel ingen brevlåda. Det vore för farligt för brevbärarn att stanna till vid deras hus så här har invånarna ett litet fack på postkontoret istället. Clintondalebornas centrala punkt.
Grannens getter hade fästingar
Linda handlar på en barn sale
Det var svårt att välja på världens största ölaffär
Boccia i Clintondale
Världens största trädgårdstomte... här gillar man "världens största..."
Vi åt lunch på en ukrainsk festival. Mycket färgglatt och aptitligt...
Å så alla dessa skyltar igen. Den här gången skulle vi ta ett dopp i en sjö.
Mycket hippies i det här området (Hudson Valley).
Här en co-op med lokala, organiska produkter.
Kryddhyllan på High Falls co-op
Djur- och fågellivet liknar inget annat. Här finns det murmeldjur, jordekorrar och tvättbjörnar samtidigt som cikadornas kvällskonserter ligger som ett soundtrack i bakgrunden. I luften flyger eldflugor och färgglada fåglar och mest spännande av alla är nog kollibrin.
Kollibris är coola!
Sen är det dags för en längre utflykt. Vi ska till Martha's Vineyard. Som Gotland fast ändå inte. En ö med vackra stränder, fiskelägen, dyr mat, många kändisar men lika många hippies. Här samlas surfarna och James tillhör den senare kategorin. Hans mamma bor på ön och vi bor hos henne. Hur fint som helst.
Det blir mycket beach. Vad annars i detta vackra väder? Fast inte så många timmar åt gången. Ingen vill bränna sig och vi vill hinna mer än så. Vågor är kul. Hur kul som helst. Och trots att det är den stora Atlanten så är det varmt i vattnet. Eller beror det på att det är så hett i luften som vattnet upplevs som skönt?
Linda under ett parasoll
Herrarna på strandpromenad
Solnedgång. Så jävla romantiskt.
Vi äter förstås amerikansk frukost. Tjocka blåbärspannkakor med lönnsirap, färskpressad juice och ägg i olika former. Förlorade, pocherade och röriga.
Vi besöker små marknader, kul butiker och Tod, en gammal surfkompis till James som dessvärre fick en stroke för några år sedan. Tod har lärt sig prata på nytt och har skapat ett eget språk. Sedan vi lämnade honom har vi pratat Todska. Kanske lite torftigt men man behöver inte mer än
Yeah.
No.
Oh my god.
I don't know.
Och faktum är att tonfallet är allt. Du kan säga I don't know på femtio olika sätt men ändå. Vilken frustration.
Mamma Rosemary är gästvänlig mot oss så
Linda och Gizmo hjälper henne med ett dött träd.
Surf surf
Marknad
En annan marknad
Martha's Vineyard och den svarta hunden som förföljde oss
Amerikansk frukost
Sover i baksätet på Subban
Linda leker med sin iPhone. Så klart.
Efter 4,5 timmar i Subban...
Det stora landet
Nu ska vi stanna i Clintondale och Hudson Valley i några dagar. Vi ska till hippie-dreads-staden New Paltz, på festival i Rosendale och några andra små utflykter och sen åker vi in till New York city igen. Vi är inte färdiga där än. Särskilt inte Gizmo. Under de två små retfulla dagarna han fick i början av resan förstod han hur mycket som fanns där och sedan dess har vi hunnit göra en liten lista på måsten.
Den här gången bor vi i Lindas lägenhet. Syrran kommer att vara med oss någon dag, James stannar hemma och renoverar hus och vi får göra saker och ting i vår egen takt.
Vi hoppas på ett regnväder om någon vecka igen så att jag åter kan blogga. Till dess rekommenderar jag Gizmos blogg. Han gör kontinuerliga dagboksanteckningar.
Take care. Good Bye.
Hang loose!
Ett glas ar inget glas
For kronologins skull borde jag beratta om Burning Goat. Festivalernas festival. Men jag nojer mig i nulaget med att skriva att det blev en tiopoangare. Det kanns namligen helt fel att sitta i USA och skriva om andra saker an USA. For dar ar vi nu. Och faktum ar att det, exakt just nu, kanns helt fel att sitta vid datorn och skriva om USA nar man kan uppleva USA sa jag tanker snart avsluta. Allt ar jattebra. Resan gick bra. Manhattan ar bra. Hotel Carter ar Hotel Carter och 19 Maple Avenue, syrrans hus, ar coolt.
Det blir garanterat tillfallen for mera detaljerad bloggning men inte just nu.
Cheers mates!
