Kajans

I helgen var vi på spa. I julas fick vi en upplevelseklapp av mina föräldrar. Eftersom de är sådana trendputtar så gav de oss förstås (förra) årets julklapp. Vi tackade så hjärtligt eftersom vi gillar att resa, bo på hotell och lyxa men så sällan gör det. Det kostar ju faktiskt en hel del.

Vi inledde med lite lyxliv redan på fredagkvällen då vi gratulerade en kompis som fyllde år. Han valde att fira på restaurang så vi åt gott, drack godare och garvade oss igenom kalaset. På lördagen, lite senare än beräknat, styrde vi kosan mot Färna. Dock inte för sent för att hinna med och kunna ta del av utbudet. Vi checkade in i Änglarummet - redan där lades den romantiska ribban för vår spahelg - och styrde sedan kosan mot tebuffén. Förväntningarna var höga och vi blev inte besvikna. Ånyo lade Färna en ribba - den kulinariska.

Eftersom vi hade slarvat oss igenom frukosten den morgonen så fyllde vi igen den luckan med ostar, marmelader och bakverk. Solen sken ute och vi hade redan hunnit se att omgivningarna runt Färna Herrgård var fina så vi tog en promenad. Vackra byggnader, vackra trädgårdar, vackert väder, vacker natur och ett vansinnigt vackert Orangeri. Torsk. Religion. Drömbygge. Det är ju ett sådant vi ska ha. Inget garage. Inget annat. Bara detta. Vi har aldrig varit mera överens och säkra på saken. What a moment.





Tillbaka till Änglarummet. Vi hade lagt till 200 kronor för att få ett finare rum än standard så det ingick en lounge och ett extra tjusigt möblemang. Trots detta stannade vi inte på rummet utan tog våra badrockar och gick till spat. Med en 30-gradig rumstemperatur, hög luftfuktighet, moderna liggfåtöljer i rotting, vattenplask från poolen, delfinmusik i högtalarna, en kall öl i vänstern, en glansig lånetidning i högern, brinnande doftljus, en dignande fruktbuffé och en sambo på gott humör är det inte svårt att ägna sig åt djupare avslappning. Jag kände hur andningen och pulsen gick ner i varv och tankeverksamheten tog en paus. Tills G hällde ut halva sin öl som ett tecken på att det var dags för poolen. I den fanns det en jetstråle som gjorde skäl för namnet. I övrigt hade inte Färna spa så mycket att komma med. Ville man bada jacuzzi fick man betala extra. Fast en jetstråle går att använda till mycket och jag har fortfarande träningsvärk efter den.





Halv sju stängde spat och vi skulle äta middag klockan åtta så äntligen fick vi hänga lite på rummet som vi hade betalat extra för. Vi öppnade en cava, softade och försökte hålla i den behagliga känslan från spat.



Middagen bestod - förstås - av tre rätter, stärkta servetter och en obegriplig dukning men det var gott, gott och gott. Soppa till förrätt. Fan vad lite, sa vi men efteråt var vi glada att det inte var mer. Varmrätten bestod av tzayspett, vit sparris, paprikasås och selleripuré. Vi var glatt överraskade. Efterrätten tog betydligt större plats i skriven form än på tallriken men det räckte eftersom vi var mätta vid det här laget. Vad sägs om chokladtryffeltarte med kanderade päron, lavendelgrädde och rostade nötter? Vi klagade inte.

Kaffet serverades i baren en trappa upp. Vi kollade ölsortimentet men vi var för mätta och trötta. Fredagens kalas, badandet, maten, cavan och allt som hör till hade tagit ut sin rätt så vi nöjde oss med en kortare sittning på den gamla mangelvinden för att sedan fortsätta vårt spabesök på Änglarummet. En liten stund i änglaloungen men sedan var det godnatt. Min mage gjorde natten orolig, hade jag åkt på magsjukan som går runt på jobbet, var det all tjusig mat som blev too much eller hade jag än en gång fått magkatarr? Jag tror att det var lite av varje och oron kretsade mest runt att jag inte skulle vara fit for fight till frukostbuffén, den största anledningen till att bo på hotell. Med hjälp av några simpla andningsövningar somnade jag och på morgonen var jag mycket bättre. Frukostbuffén hägrade.



Solen sken även under söndagen och vi var rätt så tidigt ute så vi tog en halvlång promenad. Var vi nöjda sen? Skulle vi hänga något mer i spat? Vi hade tid på oss och möjlighet till både det ena och andra men vi checkade ut och tackade för oss. Vi var nöjda, rena och nypåfyllda. Vi tog en omväg under hemresan för att titta ordentligt på Bergslagen. Stannade i Uttersberg eftersom vi både hade hört talas och läst om Galleri Astley som ligger där. Därmed fick vi även det kulturella behovet mättat. Jag vet inte om jag ska kalla det tur eller otur men vi råkade tajma en vernissage. Kajsa Mattas visade sig vara en inte helt ointressant konstnär men med lokalen full av prettokärringar kom hennes verk inte riktigt till sin rätt. Och inte en salt pinne någonstans.






Riddarhyttan blev nästa stopp. G letade efter något som förmodligen bara fanns i hans minne och vi fick nöja oss med den gamla masugnen och några slaggstenar.

Vi är nöjda med vår tripp, den gjorde gott både för kroppen, själen, magen och relationen, och konstaterar att det mest malplacerade man kan säga under en weekend på spa är SKYNDA DIG.

Jag lyssnade på Niklas mat ikväll. Jag målade en garderob samtidigt så jag fick nöja mig med ljudet. Jag drog dock öronen åt mig lite extra när jag hörde att Mats-Eric Nilsson skulle medverka. Nilsson har skrivit Den hemlige kocken och Äkta Vara som handlar om tillsatser i mat, hur viktigt det är att läsa innehållsförteckningen på det vi äter, ta reda på vad allt egentligen består av och hur det är framställt.

Tommy Svensson, vars föreläsning jag hade nöjet att bevista i vintras, fick mig att ta mig i kragen och börja intressera mig för vad jag egentligen stoppar i mig. Han menar på samma saker som Nilsson och han har dessutom bedrivit lite hobbyforskning på konsekvenserna, sjukdomar och allergier, av att äta för mycket syntetisk föda. Han slår dessutom ett slag för lokalt producerad mat, bland annat eftersom den ekologiska maten fortfarande är ganska sällsynt och måste transporteras långt. Det finns dock fog för att prioritera ekologisk mat. Dels för att större efterfrågan kommer att öka produktionen, dels för att den inte är besprutad och därmed mindre giftig. Det ena måste inte utesluta det andra. Svenssons nyhetsbrev är intressant läsning. Se hans hemsida.

En av de ingredienser som jag försöker att hålla mig ifrån är bensin. Både Svensson och Gunnar Lindgren skriver om detta.

Under påskhelgen städade vi vårt femte rum. Vi har ett rum som vi bara använder under den ljusa och varma delen av året och det är flera tusen kvadratmeter stort. Lika ogärna som jag vill gå ut i det på vintern, lika ogärna vill jag lämna det på sommaren. Det är svårt att gå in nu. Jag hittar på nya saker hela tiden för att slippa gå in. Kvällen blir både kall och sen innan jag inser att jag både måste äta och sova. Vi tänder en eld för att hålla värmen och kunna stanna ute ytterligare nån timma. Elden är dessutom magisk. Lätt hypnotiserande. Jag förstår att vissa blir pyromaner. Vi njuter av luften, tystnaden och friheten och att det är flera veckor kvar innan knotten kommer. Med en tröja extra kan man ju inbilla sig att det är sommar och går man in i växthuset så behöver man inte inbilla sig något alls.





Vi sitter på förra årets tillskott - trappan - och dricker goda drycker, pratar om livet och planerar inför nästa projekt. Trappor är underskattade och det är vår mest använda sittmöbel just nu. Dessutom med solen i ansiktet från morgon till kväll.


För övrigt tillbringade jag en stor del av påsken med släkten. Mina morföräldrar firar alltid bröllopsdag runt påsk och egentligen är det något som bara angår dem men nu slår de snart rekord, både i antal firade bröllopsdagar och födelsedagar, så det är värt att fira även för oss andra. Firar gör vi gärna eftersom det inbegriper godsaker och vi är väldigt duktiga på att äta i min släkt. På påskafton var det någon som tyckte att vi skulle in till city och fika på någon uteservering och fingå lite. Vädret var vackert och inte alls gjort för shopping men det var ingen som kom med något bättre förslag - förrän det var för sent - så vi hamnade i city. Det var inte svårt att hitta parkering eftersom alla förnuftiga människor tillbringar vackra påskaftnar någon helt annanstans än i stan. Fast på den mysiga uteserveringen på Stallbacken var det fullt, för fikar gör folk gärna. Vi smög med egna kakor eftersom vi tyckte att det var onödigt att fredagens kaka stod hemma och blev torr. Vi skyller på mormor, det var hon som började med denna snabbt etablerade janssonska (o)vana.



Det har såtts fröer. Tomater och paprikor växer redan för fullt, de behöver lite längre tid på sig, men nu har jag även satt en massa annat på förgrodd. En del i växthuset, en del i ett söderfönster. Det blir både gamla klassiker och lite nyheter. Gurka och basilika måste jag bara ha - helst ett helt hav - men i år ska jag dessutom prova portlak, en asiatisk fetbladig sallad, och en härdig okra, vanlig grönsak i indisk mat.





Vägen är isfri och det är så pass varmt nu så det är dags att börja cykla till jobbet. Det tar 20 minuter på morgonen och 45 att komma hem. Backen, ni vet. På så sätt får jag gratis motion och slipper tänka på den saken under kvällen. I eftermiddag ska jag smörja och pumpa.

Växthuset är förberett för plattläggning. Vi har skottat undan jorden, skaffat markduk och sand. Jag fick dessutom en idé att höja upp trädgårdslandet några decimeter. Det blir inte bara smidigare att sköta utan också lite mera skyddat från hungriga harar och tankspridda hundar. Dagen efter att jag kläckte idén var G ledig från jobbet och när jag kom hem på kvällen stod där ett praktfullt nybygge. Ångan är ändå uppe efter köksbygget och till helgen ska vi på Färna herrgård och spa och ta det lugnt så det är ingen risk att vi kör på för hårt.





G blev uppsagd. Fast tjänst är en sanning med modifikation om man är anställd av ett företag som är entreprenörer med tidsbegränsat kontrakt. Förra året var det dags för upphandling igen och det blev en ny entreprenör som vann. Häpp! Alla blev uppsagda och får söka nytt jobb hos Swebuss istället. Så här fladdras det med papper, intyg och gamla betyg för det är klart att han vill behålla jobbet. I synnerhet som studierna inte blir av. Inte i år iallafall. G har valt bort det då KY som bäst håller på att bli YH (yrkeshögskolan) och inte alls har tid att ordna några kurser.

Nu ska jag nog måla vitt i garderoben. Vi är förärade med en walk in closet. Eller kattvind som det heter på bondsvenska. Där har det dragits ett skorstensrör och vi passar på att måla om. Sen ska kläderna äntligen få hängas upp igen. För tillfället ligger de i högar överallt i huset.

Morrissey ska spela i Sverige och han ställer krav. Det får inte finnas någon tillstymmelse till kött på hela arenan. Inga korvstånd utanför. Inte en kebabrulle inom synhåll. Det är tydligen våra kändisar som som håller i makten och ibland kan ju det vara jättebra.

Artikel

Mig veterligen är detta det enda smågodiset som man kan äta. Ekorrens ger ut två olika sorters godis som är ekologiskt, fritt från tillsatser och syntetiska ingredienser. Den gröna är dessutom fri från gelatin och funkar för oss vegisar. Där har ni nåt att bita i Malaco, Fazer och gänget.

Köket är i stort sett klart! Vi har jobbat alla dygnets lediga timmar de senaste 10 dagarna och nu är det bara lite lister kvar. Vedspiskillen - Mr Slow - har också några delar kvar att sätta dit och han säger att han kommer på onsdag. Vi hoppas på det.

Vi hade en dead line i lördags då jag hade bjudit upp släkten på ett försenat födelsedagskalas. Det är bra med dead lines ibland. Det blev dessutom en givande tillställning då jag fick en herrans massa härliga presenter. Riktigt trevliga grejer som förhöjer standarden i hemmet, växthuset, i sinnet och på bankkontot.

Det har varken blivit TV eller film på slutet men igår unnade vi oss en söndagsrulle, Gran Torino, och den var bra. Men inget, det senaste halvåret, har varit så bra som Seven Pounds. Den finns kvar i mina tankar.

Det ser ut att bli omkastningar i höstens planering. Gs tilltänka utbildning i Skåne går om intet då kursen är inställd. Då hittade han ett alternativ i Örebro men även den ställdes in så sent som förra veckan. KY-systemet är i omgörningen och de kan inte presentera något utbud förrän den nya Yrkeshögskolan är färdigformad. G har inte tid att vänta. Hans chanser att få studiemedel krymper för varje dag som går så nu tittar han på högskoleutbildningar på distans. Ansökningarna ska vara inne den 15 april så inom kort vet jag vad han har sökt.

Om han inte ska studera har vi ju sagt att vi ska resa men vi har beslutat att skjuta på det. Det blir för många om och kanske med tanke på semestrar, studier och annat. Det blir lättare att planera en längre resa när man VET vad man ska göra. Kajan kan dessutom få sinnesro.

Det är påsklov på jobbet och arbetsbördan sjunker avsevärt. Som sagt, är det någon gång man ska jobba så är det på loven. Sämre jobb kan man ha. Dessutom har jag ett jobb som tillåter utomhusvistelse och det är ju lyxigt. För nu är våren verkligen här. Visserligen kom det en skidåkare i lördags när jag hämtade ved men det var nog årets sista. Idag har jag hängt tvätten ute trots att snön fortfarande ligger djup.

Grattis Maria på födelsedagen!







Till vänster: vår nya stajliga kökskran från Italien. Till höger vår gamla tråkmåns från Mora. Gissa vilken som skvätter och stänker så illa att det liknar Pite havsbad på hela köksbänken efter användning? Ja inte är det tråkmånsen från Mora. Vi lät oss förledas av formen och glömde bort funktionen. Dessutom är den diskriminerande. Kranen är ju anpassad för högerhänta!

I min kontinuerliga strävan efter att bli en bättre människa ingår det sedan några år tillbaka att inte behandla nya bekantskaper som om de vore hetero. På så sätt hoppas jag kunna påverka de ultrakonservativa och diskriminerande heteronormativa stenåldersfördomar som faktiskt fortfarande råder i vårt 2000-talssamhälle.

Jag bestämde mig således för att använda könsneutrala begrepp som sambo eller partner och om en man berättar att han är gift så ska jag utgå från att det är lika stor sannolikhet att han är gift med en man som med en kvinna.

Men även solen har fläckar. Härom dagen trampade jag i klaveret. En ny kollega på jobbet. Vi småpratar på raster och lär känna varandra allt bättre för varje dag som går. Hon berättar om sin sambo, deras hus, hund och renoveringsprojekt. När tre månader har gått tycker jag förmodligen att jag känner tjejen och säger HAN om hennes sambo. Det är en hon, säger hon.

Situationen kändes ändå inte ett dugg pinsam, trots att jag knappt bad om ursäkt, utan jag åberopade det heteronormativa samhällets alltför starka påverkan - även på mig.

Det är nyttigt med läxor.

Jag har bloggat i ett år nu och har inga planer på att sluta. Det är en viktig ventil för mig att skriva men det behöver inte vara i bloggform förstås. Fast jag tror att jag lägger ner lite extra krut på kompositionen när det finns risk att någon läser.

Inget vårtecken i Getingedalen så långt ögat ser. Tycker ni att det är kul med snöskottning så är ni välkomna hit. Igår hade jag en sån där skön fredag då jag slutade två. På vägen hem funderar jag på hur jag ska tillbringa min lediga eftermiddag. Lägga in en tvätt? Börja med middagen? Plantera om blommor? Ju mer jag närmar mig Getingedalen inser jag att det är snöskottning jag ska ägna mig åt. Det är så stor höjdskillnad mellan Getingedalen och resten av världen att man inte kan förstå att vädret skiljer sig avsevärt. Här hade det fallit, och faller fortfarande, en jädrans massan snö och min eftermiddag inomhus gick om intet.

Födelsedagar ska vara trevliga. Man bör få vara i centrum, bli uppvaktad och må som en drottning. För min del blev det inte så. Dagen var istället full av Det är inte sant-moments. Till saken hör dock att jag hade blivit firad, och firat mig själv till apstadiet, kvällen innan så uppvaktad blev jag om än inte på dagen D.

Jag konstaterar tidigt att G kommer att jobba hela helgen och att det var länge sedan jag hälsade på folket i Finnboda så jag bokar in en resa med billiga bussen. Lördagen är härlig och vi hamnar på en fest som vi lämnar sent. Där träffar jag två tyskor och äntligen! Nu ska jag få öva lite tyska! I börjar av 90-talet pluggade jag en helvetes massa tyska, både i Linköping och i Berlin, och idag undrar jag verkligen varför. Sedan dess har jag dock varit ganska kaxig över mina kunskaper i tyska - jag förstår ju alltid allt när jag hör språket - men det är jag inte längre. Jag kunde inte säga ett ord. Nada. Nix. Zero. Tack och lov kunde tyskorna engelska så vem behöver kunna tyska egentligen?

Till slut avrundar vi festen med att stappla hem och konstaterar att det blev alldeles för trevligt. Mitt första intryck av söndagen, födelsedagen, är att det smakar kompost i munnen och att barn kan vara otäckt pigga ibland. Jag är bakis. Om jag har möjlighet så ska jag i fortsättningen undvika barn när jag är bakis.

Det vankades cirkusskola. Inte för oss utan för de överpigga barnen. Cirkusskola kändes verkligen helt fel just då för mig men jag kan ändå inte låta bli att fundera på om de har vuxengrupper. I så fall hade min mamma hoppat på det. Hon verkar hoppa på allt möjligt som nybliven pensionär. Hur som helst, upptäcker att jag har en obekant nyckelknippa i jackfickan och får dagens första Det är inte sant-moment. Tack och lov kan vi ganska enkelt ta reda på vems de är och att återlämna dem till ägaren blir mindre krångligt än det hade kunnat bli. Tack och förlåt! sa jag. Din lilla skata, sa ägaren med glimten i ögat, samla på blanka saker på detta viset. Fel fågel, sa jag. Kajan var namnet.

Tack och lov tycker cirkusbarnen om Sushi och för oss som var på cirkus kvällen innan känns det väldigt bekvämt att köpa färdig mat.

Det börjar dra ihop sig för hemresa och jag går ombord på billiga bussen. Den blir full. Jag får en främling bredvid mig. Det visar sig vara Mr Stinky. Det är inte sant, tänker jag. Min yrsel och hans odör är ingen vidare kombo.

Vårens första bakslag drabbar Örebro när jag ska ta dinosauriebilen hem till Dalen. Blötsnön gör vägarna sliriga och jag som hatar att köra dinosauriebilen vid detta väglag. Vem fan uppfann bakhjulsdriften? Volvo 245 är en jävla bra bil på flera sätt men i många avseenden är den som en dinosaurie.

1. Urgammal
2. Gigantisk
3. Bakkroppsstyrd

Det fanns en dinosaurie med en hjärna i höften. Den var så stor att hjärnan i huvudet inte räckte till hela kroppen utan där nånstans, i höfttrakten, tog en ny hjärna vid. Bakkroppsstyrd.

Alltså hur kan nån konstruera en bil med styrning bak när baken är fyra meter bakom motorn och dessutom är viktlös? Min enda strategi vid de tillfällen jag nödgas att köra Dino är att ta det gubbe-med-hatt-lugnt. Bilen startar som den ska - det är ju en av fördelarna med Volvo 245 - men varken blinkers eller vindrutetorkare fungerar. Byter säkringar men torkarna står fortfarande still. Ringer experten:

Kajan: Torkarna går inte.
G: Nej man måste jucka lite på säkringen då och då.
Kajan: Okej... (och förstår varför luckan till säkringarna inte längre sitter på plats. Man måste ju komma åt att jucka. Tänker samtidigt att det är tur att säkringarna sitter så nära ratten. I Polon sitter de under motorhuven.)

Börjar köra hemåt. Tänker på hur skönt det ska bli att få ligga på soffan och titta på Beck. Dino och jag tar det försiktigt i snöstormen men så kommer man till den oundvikliga BACKEN. Den är så brant och lång att alla förstagångsbesökare i Getingedalen behöver en stunds andhämtning och tröst efter den traumatiska stigningen. Vintertid är det låg växel och hög fart som gäller, annars tar man sig inte upp för BACKEN. I synnerhet inte med bakhjulsdrift. Man vill definitivt inte ha möte och DEFINITIVT INTE ha amatörer som har kört fast mitt i backen. Det är inte sant.

Kajan: Jaha?
Amatören: Jag kommer inte upp.
Kajan: Nej och jag kan inte hjälpa dig.
Amatören: Nej jag har ringt efter hjälp.
Kajan: Jag får väl backa ner och börja om.
Amatören: Ja, ursäkta, hoppas du kommer upp sen.
Kajan:  Det gäller att ha fart.

Mörkt. Kurvigt. Brant. Snöstorm. Jag kom ner, ställde mig och väntade en stund och ringde G för att avreagera mig. Tio minuter senare kommer Amatören förbi och jag kan åka. Det är inte sant. Bilen är död. Jag ringer G. Han har kaos på jobbet och kan inte hjälpa mig på något sätt. Ringer mamma. Hon slänger sig i bilen för att hjälpa mig. En som bor i närheten kommer ut, ger mig ett tips och några lugnande ord och bilen startar igen. Inga nya hinder i backen men jag får två otäcka sladdar (Det är inte sant!) och jag blir så rädd så det kommer tårar men jag lyckas häva dem. Det var väldigt skönt att komma hem.



Hinner lagom packa upp, gå igenom posten och äta lite innan Beck börjar. En halvminut in i Beck ringer telefonen. Det är inte sant. Exakt just då är det en före detta vän, en energitjuv, som vill ringa upp, gratulera, återupprätta nån slags kontakt och uppdatera sig.

Tjuven: Vad gör du så här på din födelsedagskväll?
Kajan: Beck börjar precis just nu och jag tänkte se det.
Tjuven: Ja men vi behöver ju inte prata så länge.

Det är fortfarande en före detta vän.

Jag har haft bättre födelsedagar.

Oj oj oj vilken helg och vilken födelsedag. Not. Men nu är jag för trött för att gå in på alla detaljer. Återkommer. Det här vill ni inte missa.

En dag på jobbet. Intet ont anande om vad som händer hemma. Hantverkare kommer, hantverkare stöter på patrull, G ringer K som är på kurs med avstängd mobil, G ringer K som är på kurs med avstängd mobil, G ringer K som är på kurs med avstängd mobil, hantverkare och G diskuterar, hantverkare och G kommer överens om plan B, hantverkare börjar arbeta men hinner bara halvvägs, hantverkare säger att han kommer tillbaka på tisdag.

Det gick kanske lite för fort när snubben var hos oss på inspektion. Hans rör och vår spis did not make a perfect match. Plan B innebar dock ingen större försämring. Jag har redan vant mig vid tanken på den nya lösningen. Nu åker jag till Stockholm och roar mig. Fortsättning följer.

Vi har varit förkylda i omgångar under vintern. Det snörvlas och hostas och är lite smågrinigt. Igår kände vi oss ändå rätt fräscha, vädret visade sig från sin bästa sida och vi tog förmodligen vinterns sista skidfärd. Vi plockade russinen ur spårkakan och åkte över mossar och sjöar för att få så mycket sol som möjligt. En riktig njutare.



Under lördagen färdigställde vi nya hyllväggen i köket. Det blev över förväntan.


Om man ska leva min typ av liv så måste man alltid ha en slöjdsal inom räckhåll. Hädanefter ska jag alltid ha ett jobb med tillgång till slöjdsal. Det är ett kriterium för ett bra jobb. Dessutom en slöjdsal som bara används en gång i veckan. (Tala inte om det för kommunstyrelsen!). Resten av tiden kan personal utan egna slöjdsalar använda dessa till att såga, borra och, inte minst, måla i. Förvaringshyllor måste strykas tre gånger och om man börjar räkna på tre strykningar x två hyllsidor x sju hyllplan plus den yta som detta kräver så förstår ni vilken tid och plats denna verksamhet upptar. För att inte tala om 14 konsoller. Det finns inget som är så trist att måla som konsoller. Vet ni hur många vinkar och kanter det är på en konsoll? Det faller alltid på min lott att måla. Jag kan nämligen inte dra rör eller el. Snickra kan vi göra båda två. Och lägga golv. Det blev urtjusigt!

Gammal kökssoffa, troligtvis tidigt 1900-tal, 187 cm lång, bäddbar, stort förvaringsutrymme under locket. Målad i antikvitt, stoppad rygg och sits. Lätt att klä om själv. Originalnitar till ryggdyna medföljer. Skön att ligga på. 1200 kronor.

4 köksstolar, stoppad sits (också lätta att klä om själv), bra kvalitet och välvårdade. Målade i antikvitt. 1000 kronor för allihop.

2000 kronor för hela rasket och ytterligare kompisrabatter utlovas!

I måndags hamnade jag på en masspsykos. Mamma hade hört av sig ett par dagar innan och ville ha med mig på ett 20-årsjubileum. Friskis & Svettis 20-årsjubileum. Friskis ger mig rysningar men jag hörde på mamma att hon gärna ville gå dit och utan sällskap skulle det inte ske. Jag förträngde sammanhanget,  tänkte på mamma och motionen och tackade ja.

Det är något frireligiöst med Friskis. Alla är så äckelkäcka. Jag pallar inte det. I synnerhet när de mest inbitna entusiasterna, mot slutet av träningspasset, når extasen, får ett halleluja moment och börjar tala i tungor. Wow! Yeah! Då packar jag ihop och går hem. Dagen till ära hade de käckaste av käcka klätt ut sig till drakar och kycklingar. Vad fan tror de? Att det är nåt jävla barnkalas?

Fast Friskis får mig att motionera och det är ju bra. Den totala avsaknad av eget jävlar anamma, som jag faktiskt lider brist på, får sig en skjuts genom de yttre faktorer som andras ögon utgör. Det är svårare att "ge upp" när andra ser. Jag skulle egentligen, från början, ha valt en sport som utövas tillsammans med andra på en öppen yta istället för en individuell idrott som sker i skogen där ingen jävel ser en.

Hur som helst, mamma älskar sammanhang där det samlas mycket folk och söker sig gärna, på ett närmast perverst sätt, till platser där det finns många att titta på. Jubileumsfesten var förlagd till vår nybyggda mässhall. Den är konstruerad på ett perfekt sätt då man vill titta på andra människor. En enda stor fyrkant, inga väggar och inga hörn att gömma sig bakom. Dessutom med läktare så att man kan se alla andra ännu bättre. Mamma njöt. De bjöd dessutom på godis. Mamma föll i trans. Till slut var det dags för psykosen.

Mitt i lokalen stod ett upplyst podium. Där, en halvmeter närmare Gud än mig, skulle LEDAREN hjälpa oss att bli bättre människor. Eller LEDARNA. För psykosen skulle utföras i fyra olika väderstreck i fyra olika varianter. Det var bara att välja hur mycket träningsvärk man ville ha efteråt. Musiken drar igång och den första halvtimmans plågande var igång. Alla följer LEDAREN så klart. Ingen törs något annat.

När 30 minuters motionerande var tillryggalagt så får vi en paus. En ny skara LEDARE ska ta över.

Kajan: Nu skulle pappa ha varit här.
Mamma: Varför då?
Kajan: De spelade ju hans favoritlåt (Jump med Van Halen).
Mamma: Gjorde de?

(Ovanstående konversation är nog bara kul om man vet hur fruktansvärt ointresserad och i viss mån tondöv och omusikalisk min mamma är. Till saken hör att hon började sjunga i kör när hon blev pensionär men jag har räknat ut att det är en skenmanöver. För vad tror ni att det handlar om egentligen?)

Vi bestämmer oss för att gympa i 30 minuter till när vi ändå är här. Nya LEDARE står på scenen och vi är nyfikna på vilka budskap/omöjliga stegkombinationer vi ska misslyckas med den här gången. Musiken drar igång och jag konstaterar att första låten är samma som första låten förra gången. Tänk om hela halvtimman är samma? Tur att jag ska gå hem efter denna. Stackars de som har planerat att vara här hela kvällen! Snacka om indoktrinering! Jo men visst, det visar sig att hela halvtimman består av samma musik fast - tack och lov - av nya rörelser.

Kajan: Det var ju samma musik igen!
Mamma: Var det?

I think I swim. Huruvida nästa omgång bestod av samma sju låtar vet jag inte. Jag åkte därifrån så fort jag kunde. Och ja, jag fick träningsvärk.

Jag är färdig. Imorgon börjar upptrappningen. Sen gäller det att hålla vikten. Det var nån som sa att det tar 2-4 år att etablera en ny vana. Vissa vanor etablerade jag på 2-4 minuter så det är väl en sanning med modifikation. Det kanske gäller matvanor. Det går jag med på. 2-4 år. Hur svårt kan det va?

Igår var det drömska skidförhållanden. Trots mina begränsade krafter, till följd av mitt begränsade matintag, så gav jag mig ut på en alldeles för lång skidtur. Även om jag var medvetslös resten av dagen så var det ändå värt det. Perfekta skiddagar växer inte på träd.

Jag lyckades ändå se senaste James Bond. Det är en skam att jag inte har sett den tidigare men det är en ännu större skam att inte ha sett den alls. Den var väl... James Bond. Den första filmen med Daniel Craig var bättre enligt mig. Nu var det mest en massa jakter.

Det är Vasaloppet på TV:n och den står på i bakgrunden. Enligt mig ska TV:n vara på när det är Vasaloppet men man behöver inte nödvändigtvis sitta slaviskt framför den. Det går att blogga samtidigt. Och måla. Jag målar en ny vägg i köket. Ombyggnationen går framåt men inte i samma takt som vi önskar. Som vanligt när man har med hantverkare att göra. Varför kan de inte se till att ha alla grejer hemma och släppa allt de har för händer och komma upp till oss? Hur svårt kan det va?



Idag firar vi nån slags jubileum, G och jag. Vi vet inte riktigt när vi blev ett par. Det finns inga förlovnings- eller bröllopsdatum att gå efter heller men nån gång i år har vi polat i åtta år och vi valde 1 mars som "vårt datum". Att fira hela året skulle bli jobbigt. Och dyrt. För jag har köpt en Cava som jag tänker öppna ikväll. Cava är inte bara gott, det väcker minnen från vår lyckade tripp till Barcelona också. För att inte tala om senaste nyårsfesten i Paddal. Ska bli spännande att se om vi lyckas hålla ihop i åtta år till. Födelsedagar har man vare sig man har lyckats eller inte. Att hålla ihop med någon är å andra sidan en jävla prestation. Bör firas.

Vi såg Patrik 1,5 igår. Den var sevärd.

Jag saknar kartonger till min utrensning. Känslokylan sitter kvar i kroppen och det är lika bra att sortera bort innan anfallet går över. Jag tror inte att jag har blivit någon idealist men det kanske finns en automatik i min skalle som ser till att antalet prylar är konstant. Nu är vi på gång med köket med en massa nya grejer och då måste något annat kliva åt sidan. Det kan också bero på att kvoten är fylld. Det finns en smärtgräns. Ett hus rymmer inte hur mycket som helst. Det måste gå att stänga dörren.

Ångrat mig har jag i princip aldrig gjort. Trots att jag kanske har slängt lite i överkant nån gång. Alltså är det väldigt lite jag egentligen behöver. Jag saknar sällan saker. Men det kanske också beror på att jag rensar bort rätt prylar.

Fast jag tror inte på ett ord av ovanstående. Det vore dock lite kul om det var så. En annan grej som jag har tänkt på, men som jag egentligen inte heller tror på, gäller huden. Förra gången jag bantade så rasade vikten i en väldig fart och huden hängde liksom inte med. Först trodde jag att jag skulle få leva med överskottshud runt kroppen men den drog ihop sig efter hand. Nu, några år senare, gå bantningen inte alls med samma fart och det är nog för att huden ska hinna med att krympa i takt med resten. Vid 38 års ålder kanske den förlorar en del av sin elasticitet och det vet fettcellerna om. Visst vore det ball om det var så?

Igår tittade jag på Sverige. Det gör jag gärna om jag råkar sitta framför TVn på söndagkvällarna men det är inget program jag ställer klockan efter. Det handlade om konst i tunnelbanan i Stockholm och konstguiden menade att vackra miljöer upplevs som säkra och trygga. Kan det vara därför jag känner mig så säker och trygg i Getingedalen?

Vi har aldrig renoverat en vedspis förut men hur svårt kan det va? Som att lägga pussel? Ja ungefär. Under nedmonteringen gjorde vi en del anteckningar som vi hade att gå på och sen kunde faktiskt bitarna bara sitta på ett sätt. Ackompanjerade av en för tillfället specialutformad spellista på temat fire så tog det bara några timmar och vedspisen var som ny igen! Som sagt, hur svårt kan det va?

Ett vind av känslokyla svepte över mig. Jag tog vara på tillfället och började slänga saker. Det började med att vi plockade ur köksskåpen och att jag fick se allt elände som har stått i dem - orörda - sedan vi plockade in dem för dryga fem år sedan. Skrämmande. Den som har flest prylar när hon dör vinner. Inte jag. Känslan följde med mig upp i garderoben. Fyra par skor - rakt ut och lika många tröjor. Myrorna nästa. Gick vidare in till bokhyllan. Under årens lopp har jag samlat på mig en ansenlig mängd böcker. De flesta är lästa. Vad ska jag nu ha dem till? Ut med skiten. Läsupplevelsen sitter i mitt huvud och det har jag än så länge kvar. Ett par lästa exemplar blir kvar då det finns en extra stark känsla till dem eller till den jag har fått dem av. Jag behöver inte ha något eget bibliotek. Det finns flera på stan. Och att slå upp saker i böcker nuförtiden känns ålderstiget. I am an internet girl. Härlig känsla!

Igår kväll valde jag att inte se På spåret, trots att det var final, eftersom G jobbade och vi ville se det tillsammans. SVT Play ni vet. Därför zappade jag över till femman. Att resa sig ur TV-soffan var inget alternativ. Där visades Sjön suger, nån slags mat- och pratprogram, och Kristina Lugn var gäst. Jag gillar henne på något sätt. Hon sa att man bäddar in nerverna i fett genom att tröstäta och blir på så sätt stöttålig. Kul vinkel, den ska jag klura på. Man blir stöttålig av fett.

Vårt svarta rum. Från början avsett att äta i. Det används nog mer som verkstad än som matrum. Vi kanske ska bygga ett matrum istället för verkstad/garage och låta svarta rummet vara en verkstad? Jag tror det är så vi vill leva våra liv, i närheten av en verkstad. Matrummet kan ligga ute på ängen istället. Fast samtidigt sätter vi maten och måltiden i centrum. Kan man kombinera matrum med verkstad? Då har man samlat de primära behoven på samma plats.

Min strävan mot ett veganliv går om intet om jag ska lyssna på experterna. Det finns inga fasta vegetabiliska fetter som är hälsosamma. Det är bara smör som gäller. Där måste jag göra avkall men det känns ändå inte som något större misslyckande. Hur mycket fast fett äter man egentligen? Många gånger går det ju att byta ut mot raps- eller olivolja. 

Lyssnade på radio härom dagen. Det handlade om vårdnadstvister. Personen som intervjuades jobbade med just detta och hon kom med några goda råd till föräldrar som var drabbade av detta men jag kände att även jag kunde lära mig något av det. Se anledningen till att du faktiskt valde att leva med din (före detta) partner från början. Se anledningen till att du skaffade barn med just honom/henne. Det finns ju faktiskt en sådan även om man vid en vårdnadstvist kan ha glömt eller förträngt den. För visst finns det tillfällen då man bara ser den andres dåliga sidor och man undrar varför man valde just det där monstret? För ingen är ju perfekt. Inte ens jag. Nej, ibland kan jag behöva påminna mig själv om varför jag valde en storrökande, småsur och dyskalkylektisk man med hudproblem och taskiga knän. Något måste det ju ha varit?